Något av det mest utmanande med att undervisa i pedagogikämnet tycker jag är att alla ’kan’ pedagogik på något vis. Det vill säga, pedagogiken finns överallt runt omkring oss och det kan vara svårt att skilja på vad som är en vardaglig/personlig uppfattning om pedagogik, vad som är beprövad erfarenhet (’så här har vi ju alltid gjort’, ofta på grupp/organisationsnivå) och vad som är pedagogik ur ett vetenskapligt perspektiv.
Samma ’pedagogiska fenomen’ kan ju nämligen visa sig ur alla dessa tre olika aspekter. Samtidigt. Utan att något är mer rätt eller mer fel än det andra, det är helt enkelt bara olika sätt att se på fenomenet. Genom olika glasögon. Det kan till och med vara så att två personer kan prata pedagogik med varandra utan att egentligen alls förstå varandra, eller kanske till och med missförstå varandra totalt. Jag tror att det tyvärr händer ganska ofta i pedagogisk verksamhet. Ibland läser jag i sociala medier att någon pedagogisk forskning exempelvis gjord i och för skola bemöts av de som befinner sig i verksamheten på ett ganska nedlåtande vis ’vad vet h*n om vår verklighet’. Vad trist, tänker jag då. Här skulle man ju verkligen – från båda håll – kunna bidra till att vidga varandras vyer.
I ridskolans verksamhet tror jag att den beprövade erfarenhetens pedagogik lätt får ett (alltför) stort utrymme. Den sortens pedagogik som läses på de flesta ridlärarutbildningar är den praktiska pedagogiken, den som egentligen mer är (undervisnings)metodik. Den är verksamhetsnära och finns ofta i organisationens ’väggar’. Det betyder inte att det som sker inom den varianten per automatik är rätt. Det betyder inte heller att det är fel. Det betyder oftast bara att det inte är så förändringsbart.
Den personliga uppfattningen av pedagogik kommer från varje människas egna personliga erfarenheter. Det är inte heller rätt eller fel. Men det påverkar i allra högsta grad de beslut man tar i den pedagogiska verksamhet man själv bedriver. Den personliga pedagogiken kan lätt tappas bort i en verksamhet där starkt konsensus råder. Det kan vara på både gott och ont. Ibland blir lite tokigt om det kommer in en människa med en lite annorlunda, mer nytänkande modern syn på pedagogik i en verksamhet som inte är så föränderlig. Jag har sett det hända många gånger. Tyvärr är det ganska vanligt att den personen slutar efter ett tag, fastän det egentligen hade kunnat bli denna person som skulle ha kunnat bidra till hela organisationens förändring. Lite så känner jag inför min Ridskolepedagogik och den stora organisationen. Som tur är har jag min egen lilla organisation här hemma, där jag får vara hur nytänkande jag vill!
Den vetenskapliga pedagogiken handlar mycket om att betrakta, samla in information, kategorisera, lägga pussel, se sammanhang, skapa mönster, se ur många olika perspektiv samtidigt – och att utveckla och förmedla detta tillbaka till de verksamheter som bedriver pedagogiskt arbete. Just den biten är något av det mest inspirerande som finns, enligt mig! Den här utvecklingsbiten. Där man kan plocka upp ett vardagsfenomen och liksom vända och vrida på det, resonera och analysera.
Ibland tas detta emot med öppna armar i verksamheter som arbetar pedagogiskt. Ibland gör det inte det. Då stängs dörren allt hårdare om det som man redan ’vet’ och ’kan’. Ofta stängs dörren allt för snabbt – enligt min tolkning – för att den vetenskapliga pedagogiken inte kan ge något direkt svar på hur det ’ska vara’ eller vad man ’ska göra’ i en pedagogisk situation, utan att väldigt mycket beror på hur situationen ser ut. Det gör att den vetenskapliga pedagogiken är lite jobbig och krävande. Det finns inga genvägar. Däremot kan den vetenskapliga pedagogiken fungera otroligt bra som en sorts kunskapsbank, en verktygslåda att ständigt fylla och att alltid ha med sig till alla pedagogiska situationer man står inför.
Pedagogik blir didaktik genom undervisning, och metodik är de metoder som sedan används. Vilka metoder som används i undervisning får man allt som oftast komma på själv som pedagog, men givet är att en förändrad och utvecklad syn på pedagogik och didaktik kommer att leda till en förändrad metodik. Det är ett långsiktigt arbete och jag brukar akta mig för att enbart ge snabbtips i form av metodiska tips i ridundervisning. Det genuina kommer i och med arbetet genom alla led, tänker jag.
Jag säger det igen; jag brinner för pedagogisk utveckling! Där människor är öppna inför att ’provtänka’ pedagogik på ett annorlunda vis än vad de först trodde var det enda sättet. Jag tänker att du som har läst ända hit är en av dem! Tack!