Pedagogiska tips, Relationell ridskola, Ridskoleliv

Föräldrar!

Idag ska vi prata om FÖRÄLDRAR!

I början av mitt yrkesliv, för sisådär tjugo år sedan, gjorde jag ibland misstaget att tänka att jag som ridlärare och mina elevers föräldrar liksom stod på varsin sida om eleverna. Jag nästan förutsatte att vi skulle ha olika åsikter och att det skulle kunna bli ett problem. Det blev förstås problem ibland. Kanske just av den anledningen. Med tiden – och pedagogiken – kom jag till ett annat förhållningssätt som jag hoppas lyser igenom mitt arbetssätt idag.

Idag är jag nämligen helt övertygad om att det inte finns några ’jobbiga föräldrar’ – det finns bara mer eller mindre lyckade möten. Jag är dessutom också helt övertygad om att man som pedagog kan – och ska – ta ansvar för dessa möten, och att man alltid ska göra sitt bästa för att skapa de allra bästa förutsättningar.

Jag tror att när man tycker att man har gjort sitt bästa, så kan man göra lite till. Man kan lyssna en gång till, vrida och vända på situationen en gång till – och man kan försöka tänka på ett vis man inte tänkt på förr.

Jag tror också att om man som pedagog envist håller fast vid en humanistisk människosyn där man tror gott om alla och alltid har positiva förväntningar på alla människor man möter – att det i längden kommer att förändra de mellanmänskliga möten man har, till att genomsyras av just det. Jag är också av den uppfattningen att det här är en av de stora och viktiga anledningarna till att man som ridlärare inte ’bara’ kan vara ridlärare utan att det behövs mer pedagogisk kompetens för att fylla sin yrkesroll. Man har inte bara ridelever – man blir en del i sina ridelevers (och deras familjers) liv.

För tänk vad föräldrar till ridelever är fantastiska! De ägnar både tid och pengar för att deras barn ska få möjlighet att ta del av ridskolans värld. De ger oss på ridskolan förtroendet att inte bara möta deras barn utan också att involvera dem i vår värld. Vi har ett riktigt bra utgångsläge här eftersom vi kan anta att vi delar en gemensam vision om att barnet skall få uppleva lärande i ridskolan. Det ska vi göra något bra av!

 

Här kommer mina bästa tips till dig ridlärare:

  • Ta stor lärandeplats! Men inte på ett militärt och auktoritärt vis, det fungerar enligt mig faktiskt ganska dåligt i det moderna samhällets syn på utbildning. Det handlar istället om att fylla varje lektionstillfälle med så mycket lärande att det inte finns plats för något annat. Var pedagog ut i fingerspetsarna. Skapa aktivitet, reflektion, tankeverksamhet och samtal. Jag har hittills aldrig mött en förälder som varit missnöjd med det! Hur man gör det, det hoppas jag att din läsning av mina övriga texter och inlägg kan bidra till inspiration med.

 

  • Involvera föräldrarna! Bjud in dem i lärandet. Skapa lektioner som sträcker sig långt utanför ridbanans staket eller ridhusets sarg. Låt föräldrarna se det du ser. Berätta, förklara, beskriv! Använd pedagogik, didaktik och humor.

 

  • Tydliggör lärmiljöerna! På samma vis som vi vill hjälpa våra elever att navigera i lärmiljöerna på ridskolan ska vi förstås hjälpa och stötta föräldrarna – som i sin tur ofta fungerar som sina barns medhjälpare/guider. Tydlighet skapar trygghet och lugn – för alla.

 

  • Fråga efter föräldrarnas tankar och funderingar! Du kan ditt ämne (ridning) men de känner sina barn bäst. Vad fungerar för dem? En högst personlig reflektion (som kommer av att jag själv är mamma till barn i behov av ’det lilla extra’) är att föräldrar som gång på gång upplevt att det inte har fungerat för barnet i olika verksamheter (tidigare ridskolor, fotboll, balett…) kommer lite sämre rustade när det gäller förtroendekapitalet. Man är helt enkelt alldeles för van att misslyckas. Man är van vid att barnet upplever sig misslyckad och man är van att känna sig som en misslyckad förälder. Kanske är det bara jag som känner så? Jag tror inte det. Jag har lärt mig att med fingertoppskänsla läsa av just detta hos andra föräldrar. Nästan alltid har det visat sig stämma. Var alltid varsam och vänlig när du möter dessa föräldrar. Det tar tid att bygga förtroenden.

 

  • Berätta om er ridskolas verksamhetsfilosofi! För att undvika missförstånd eller ouppnåeliga önskemål som kan skapa missnöje – var tydlig med vad ni erbjuder hos er. På ett vänligt vis förstås. Det vanligaste dilemmat hos oss handlar om storlek på ponnyer. Vi har ponnyer av kategori A-D och mycket varierad storlek på elever. Det betyder att de små eleverna främst rider de små ponnyerna eftersom de större behövs till de större eleverna. Det kan dock bli så att en liten elev ibland får rida en större ponny och får smak på det så till den grad att eleven inte längre vill rida små ponnyer. När det händer brukar vi berätta att vår specialitet är just att anpassa storlek på häst efter storlek på elev och om eleven är liten och aldrig vill rida små ponnyer så är vi tyvärr inte rätt ridskola. Då brukar vi tipsa om andra bra ridskolor vi känner till, där vi vet att det bara finns större ponnyer. Ibland väljer eleven att byta ridskola och ibland förstår eleven upplägget och väljer att vara kvar hos oss. För mig och oss är det viktigt att det är elevens/familjens val.

 

Att vara professionell pedagog innebär att skapa, men det kan också innebära att man ibland kliver åt sidan. Kanske finns en kollega som det fungerar bättre med – på personkemiplan – och ja, ibland kanske det innebär att eleven byter ridskola. Men så långt det är möjligt är pedagogens uppgift att skapa förutsättningar och möjligheter till möten och lärande. Och där finns ofta mycket mycket mer att skapa än vad man kanske först kan se.

Om du börjar idag – tänk hur långt du kommit om ett år!

 

Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Relationell ridskola, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv

Pedagogiska strategier för feedback

Övning ger färdighet! Det vet vi när det gäller ridning – och när det gäller det mesta. Vi kanske dock oftast förknippar det med det praktiska lärandet.

Jag lägger lika mycket (eller mer) fokus på att ”lära mina elever att lära” som jag lägger på att öva det praktiska utförandet. Enkelt förklarat; Att lära dem hur man kan tänka kring lärandet. Det är just den biten som gör att jag med ganska tunga argument kan hävda att min ridundervisning är utbildningsvetenskapligt förankrad.

Jag har skrivit en del om detta förut, men idag ska vi titta lite närmare på en pedagogisk strategi (en av många) i arbetet med en utbildningsvetenskapligt förankrad ridskola. Idag handlar det om feedback efter ridlektion:

Mina elever får två frågor av mig vid varje lektionsslut:

🌟 Vilka utmaningar stod du inför idag?
🌟 Vad tycker du att du löste extra bra idag?

Jag har under en lång tid övat mina elever i att de får avsluta varje ridlektion med att beskriva både vilka utmaningar de upplevt att de stått inför i dagens ridpass och vad de tyckte att de löste extra bra just denna gång. Jag påminner också ofta om att ibland kan det vara samma sak; Utmaningen och det man tyckte att man löste. Ofta är det olika saker – och vissa utmaningar kan vara utmaningar länge. Främst fokuserar jag på mina elevers upplevelser av lösningar. Efterhand har jag till min stora glädje märkt hur eleverna blir bättre och bättre på att berätta om just det!

Jag tänker att det är en pedagogisk strategi som visserligen är ridlektionens avslut, men som ger varje ridlektion en positiv atmosfär från första minut. Detta eftersom eleverna nu (märkbart!) aktivt ”letar” efter goda upplevelser och kloka strategier. Jag ser att de förhåller sig till ridningen och hästen nu – de värderar inte. Och det gör mig så stolt!

Jag vill att de ska tänka på ridning som ett görande, något som är föränderligt, något som behöver strategier. Jag vill inte att de känner sig värderade, bedömda och kategoriserade.

Jag tänker mig också att vårt fokus på utmaningar och lösningar både höjer deras självkänsla i stunden, och att det gör så att de tar med sig funderingar kring problemlösning hem – att de längtar tillbaka för att få fortsätta att prova sina strategiermen mest av allt, att de alltid tar med sig det positiva – och sig själva som aktiva medskapare till just det – i sina tankar när de åker hem! 

Pedagogiska tankar och resonemang, Relationell ridskola, Yngre barn på ridskola

Att lyssna på barn

Relationell pedagogik bygger till stor del på att som lärare och ledare ta del av den lärandes erfarenheter, tankar och perspektiv. Ridskoleverksamhet enligt konceptet ridskolepedagogik bygger mycket på just det relationella. Ett sätt att sträva efter att göra ovanstående är förstås att kommunicera med – och att lyssna på – sin ”motpart”/den lärande. När den lärande är ett (yngre) barn finns några särskilt viktiga saker att tänka på:

Mårtens (2015) lyfter bland annat dessa punkter;

  • Visa tillit, engagemang, närvaro – etablera kontakt. 
  • Följ intuition, visa lyhördhet, skapa erfarenhet.
  • Barnets perspektiv i centrum – att ”tona ned” sig själv.
  • ”Följa barnen” – vad vill barnen?
  • Knyt an till barnens egna ord och uttryck (Har jag förstått dig rätt..?, ”Du säger att..?”).
  • Bekräfta barnet (”Jag hör att du tvekar..?”, ”Du ser lite ledsen ut..?”, ”Du verkar ha haft roligt..?).
  • Spegling och reflektion.
  • Position? Ögonkontakt?

När barn och vuxna möts sägs alltid en maktaspekt finnas närvarande. Det finns mycket skrivet om just denna maktaspekt och hur man som vuxen kan göra för att utjämna, tona ned sig själv och sträva efter att så mycket som möjligt göra mötet på barnens villkor. Några av dem beskrivs ovan, och här kompletterar jag dem med mina tankar:

Att följa barnen kan vara både i samtalet (att låta barnen styra riktningen på samtalet) och mer fysiskt; att faktiskt följa barnen dit de går. Det finns flera sådana intressanta studier där man följt barn över exempelvis en förskolegård för att se var de väljer att leka – och lite äldre barn som man gett en kamera för att se vilka saker de väljer att fotografera. Var tror du barnen helst skulle gå på ridskolan om de fick välja?

Att knyta an till barnens egna uttryck sägs också vara något att sträva efter. Viktigt är dock att det inte upplevs som ett eko/ett ständigt upprepande som skulle kunna liknas vid ett ifrågasättande. Att vara uppmärksam på röstläge och tonfall. Likaså vid bekräftelse av barnen; Att det av barnet uppfattas som just bekräftelse och inte som att den vuxne avser att ta över och styra barnets känslor. 

Med spegling menas att försöka spegla barnets kroppsspråk och rörelser, likväl som att använda de ord barnen använder – och att reflektera över vad de har för innebörd för just det barn man möter. Om strävan är att lära barn ett nytt ord eller begrepp – presentera det som just ett annat sätt att säga det, inte att barnets tidigare sätt att uttrycka sig är felaktigt. Detta använder jag mig väldigt mycket av i min ridskoleverksamhet; Att låta barnen prova själva och sedan komma med ”tips”. Då gäller det förstås att ha snälla samarbetsvilliga ponnyer. Ett exempel kan vara att kratsa hovar – det vill barn enligt min erfarenhet gärna prova eftersom det kanske känns både läskigt och samtidigt spännande (?) Att låta barnet prova en stund själv, men att finnas nära för att kunna rycka in – och att då presentera det sätt jag själv använder som ett ”såhär skulle man kunna prova att göra”. Att presentera kunskap som en buffé av möjligheter helt enkelt!

Position är intressant – och viktigt! Vad ser barnen från sin vinkel? Finns det saker på ridskolan som barnet inte ser eftersom det befinner sig på en höjd över barnets? Hur är information och föremål menad för barn placerade? Hur är du placerad själv när du pratar med – och lyssnar på – barn? 

Ögonkontakt är också intressant. Vissa hävdar å det bestämdaste att ögonkontakt är viktigt och att det visar engagemang och delaktighet. Jag som ofta möter barn med autism kan inte helt och hållet hålla med om det. Ögonkontakt kan verka utmanande, stressande och skrämmande – och jag hanterar det alltid varsamt. Om barnen själva tydligt visar att de vill ha ögonkontakt tar jag det givetvis, men det får aldrig bli på mina villkor. Då riktar jag hellre vår gemensamma uppmärksamhet åt något särskilt håll; Och där kommer hästen som individ mycket väl in!

Hästen – menar jag – ingår verkligen som central figur i den relationella pedagogiken på ridskolan. Att som ridlärare skapa sig goda relationer med sina ridskolehästar, att visa sina elever dessa relationer, att beskriva dem, att dela med sig av dem och att bjuda in barnen att både prata med – och lyssna på – hästarna!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Personligt, Relationell ridskola

”Det ska inte vara så här”

Jag har till min stora glädje ofta möjlighet till nätverksträffar, konferenser och erfarenhetsutbyten med andra pedagoger – det vill säga pedagoger som verkar i andra branscher än vad jag själv gör. Detta via min ”parallella” pedagogiska värld där kurser och uppgifter uteslutande riktas mot skola och skolmiljö. Det program jag snart tar min examen från är ett sådant program där lärare, speciallärare, specialpedagoger, rektorer och skolledare också befinner sig för att höja sin kompetens. För mig är det mycket givande och berikande.

Vi är ofta rörande överens om att ett av de ”farligaste” uttalanden en pedagog kan göra är ”det ska inte vara så här”. Jag ska försöka att förklara hur jag (och många med mig) menar;

När man som lärare och ledare står inför en pedagogisk situation har man förstås en bild av hur man önskar och vill att den ska ta sig ut. Det är bra, för det skapar en vision och en målbild. Men man får aldrig bli så fastlåst vid den bilden att man tappar bort sin pedagogiska gärning. Det är ju den pedagogiska gärningen som är pedagogens arbetsbeskrivning – inte hur resultatet blir (men om gärningen görs bra blir troligtvis resultatet bra).

I denna önskan om hur en pedagogisk situation ska ta sig ut finns en stor risk att pedagogen räknar in eleven i sin önskan om hur den borde vara (läs gärna inlägget om kategorisk vs relationell igen) för att ingå i bilden av hur hela situationen ska vara.

Ett exempel från skolvärlden skulle kunna se ut så här;

Eleverna i min klass har ansvar för att sitta på sina platser och arbeta med de uppgifter läraren har planerat. 

Det finns inga direkta felaktigheter med ett sådant uttalande, det är dessutom ganska ordagrant klippt från Skolverkets hemsida. Problemet blir att det uttalandet beskriver visionen, målbilden – men pedagogen tolkar det ofta som att ”det ska vara så” (och om det inte är så, är det någons fel – troligtvis elevens/kanske förälderns, och då är vi fel ute). 

Om uttalandet istället tolkas som en vision och en målbild, blir den pedagogiska gärningen att skapa förutsättningar för att det ska bli så. Hänger du med?

Vi som arbetar med pedagogik kommer relativt ofta att stå inför sådana situationer där det är lätt att blanda ihop vision och varande, och en av våra största utmaningar är att sortera upp dem, tänker jag.

Ett exempel från ridskolans värld skulle kunna vara följande;

En elev uttrycker gång på gång att hästen är dum. Dumma häst! Som ridlärare blir du ledsen, kanske arg. Du vet hur hästarna kämpar och vad de ställer upp på dagligen. Och du har dessutom lärt dig att en god hästmänniska aldrig värderar hästar på det viset – det är närapå en dödssynd i vår värld.

Missförstå mig inte nu, självklart tycker jag inte att elever är tillåtna att uttrycka sig på det viset. Jag blir också ledsen ibland. Men i rollen som pedagog får jag inte värdera mina elever (och det är jag som bär ansvaret här) – jag ska förhålla mig till det som sker och min uppgift/gärning är att skapa bättre förutsättningar för denna elev, så att situationen uppnår visionen.

Ett sätt att göra det, och som man också kan läsa mycket om i vetenskaplig litteratur från de senare åren – är att vara nyfiken på varje elev.

Varför uttrycker eleven att hästen är dum? Ja, istället för att värdera – fråga! Jag har ett lysande exempel på hur det kan bli då.

Elev: Dumma häst!

Jag: Varför tänker du att hon är dum?

Elev: Hon gör inte som jag säger!

Jag: Vad vill du säga till henne?

Elev: Halt. Jag säger ju halt hela tiden. Hon ska stanna då.

Jag: Aha. Men vet du – hon förstår inte ditt språk. Hon pratar ett annat språk, och det skulle du kunna lära dig. Nu ska jag visa dig ett bra knep…

Och så kom diskussionen att handla om inverkan och hjälper. Just denna elev hade enligt tidigare erfarenheter och tidigare i livet mött hästar som faktiskt stannade när de hörde ordet ”halt”. Det gör inte mina. Men deras språk kan man lära sig. Plötsligt blev situationen som från början inte upplevdes så positiv för någon, en riktig lärsituation och utvecklingen på just denna elev är magisk.

Mitt arbete som pedagog är visserligen att ha en vision och en målbild, men mitt arbete är också att inte blanda ihop visionen med en låst tanke om hur ”det ska vara” på bekostnad av mina elever. Mitt arbete är den pedagogiska gärningen – och med hjälp av en nyfikenhet på varje enskild elev ställer jag mig varje dag (hundra gånger om) frågan; Hur gör jag det möjligt?!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Personligt, Relationell ridskola, Ridskoleliv

Att vara någons guide!

Jag har ägnat väldigt mycket tid åt att läsa vetenskaplig litteratur om relationell pedagogik, eftersom jag till viss del använder det som teoretisk utgångspunkt i min uppsats på masterprogrammet i pedagogiskt arbete – så idag förvarnar jag om ett lite mer abstrakt inlägg…  

Tre olika beskrivningar av relationell pedagogik framträder tydligt i den vetenskapliga litteraturen; 

  • Relationell pedagogik beskrivs som ett synsätt på utbildning som fungerar som en sorts ”tredje väg” där det är relationer som står i centrum, parallellt med de individuella (elevcentrerade) och de kollektiva (grupp-) förhållanden som råder i en utbildningssituation (Aspelin & Persson, 2011). 
  • Relationell pedagogik beskrivs som ”ett nödvändigt mellanrum” mellan lärare och elev – att det är viktigt att att vara medveten om det, att inte låtsas att det inte finns, inte heller att försöka att fylla det, men väl att våga befinna sig i det. Med alla osäkerheter, risker och möjligheter det innebär (Biesta, 2004).
  • Relationell pedagogik beskrivs som något som finns mellan den prestationsinriktade (resultatet) och den processorienterade (vägen) pedagogiska praktiken som ”en bro” som binder samman det som så ofta upplevs som ytterligheter mellan dessa båda; för egentligen behövs de ju båda Papatheodorou & Moyles (2009).

En tredje väg, ett mellanrum eller en bro – ofta används sådana abstrakta och bildliga beskrivningar inom utbildningsvetenskapens teorier, som stöd till oss att tolka och att kunna omsätta det i vår pedagogiska praktik. Själv blir jag ofta hjälpt av sådana tankemodeller när jag försöker skapa den verksamhet jag vill ha i praktiken, men jag föredrar inget av ovan, utan istället ett annat uttryck:

Jag har nämligen också lärt mig att det grekiska ordet för pedagogik kan delas i två ord, varav det ena står för ”barn” och det andra står för ”guide”. Utifrån den tolkningen skulle pedagogik för barn kunna beskrivas som att den vuxne och barnet gör en resa tillsammans, hand i hand, på en väg där den vuxne tidigare rest men nu reser som den kunniga guiden. Kunnigheten består dock inte i att den vuxne skall bestämma resan helt på egen hand, utan snarare är uppgiften att underlätta resan för barnet (Papatheodorou & Moyles, 2009). Den beskrivningen gillar jag verkligen!

Detta sätt att se på utbildning liknar något jag ofta brukar prata om; Det sociokulturella perspektivet på lärande som menar att lärande och utveckling är en social aktivitet i vilken läraren verkar som en samspelare och med fysiska, pedagogiska och sociala verktyg skapar situationer där detta samspel kan ske. Ridskolan som sociokulturell arena har vi tittat på vid tidigare tillfällen.

Det som sker inom den relationella pedagogiken påminner också om den modell som beskriver en individs förmodade tre kunskapszoner där proximal utvecklingszon är den zon man befinner sig i när man klarar av att utföra någonting med hjälp. Vi har tittat på den också förr. Symboliken i denna modell är att den liksom är i ständig rörelse; det individen klarar med hjälp idag är något hon skulle kunna klara själv imorgon – samtidigt som det individen ännu inte kan idag är något hon kommer att kunna klara med hjälp imorgon. Samspelet kan därför se olika ut från dag till dag.

Relationell pedagogik kopplas – som det hörs på namnet – till sociala relationer av olika slag, och det gör att den relationella pedagogiken ”platsar” bra inom tanken på den sociokulturella ridskolan (se länk ovan) och tanken på att man som (rid)lärare samspelar med och guidar sina elever inom sitt eget kunskapsområde.

Brownlee (2004) har med hjälp det sociokulturella perspektivet på lärande definierat relationell pedagogik enligt tre parametrar;

  1. Att visa respekt för den lärande som ”vetande”. Här handlar det om en respekt för varje individs ”varande” och delaktighet, rätten att få göra sin röst hörd oavsett ålder. År 2020 har vi Barnkonventionen som verkligen stöder detta tankesätt.
  2. Att bidra till lärsituationer som relaterar till den lärandes egna erfarenheter. Alla har erfarenheter av ett eller annat slag, och att göra den lärandes erfarenheter till utgångspunkt för ett fortsatt lärande är vad vi ska sträva efter om vi vill arbeta med relationell pedagogik. En fördjupad frågeställning här är då förstås; Hur kan vi pedagoger erfara våra elevers erfarenheter? 
  3.  Att ha ett konstruktivt förhållningssätt som bidrar till att lärande sker via meningsskapande snarare än kunskapsacceleration. Här finns en viktig poäng som genomsyrar en stor del av den moderna pedagogiken. Det är meningsskapandet som är i fokus – känslan av att kunna lära, att vilja lära och att känna att man lyckas att lära. Helt enkelt att våra elever ska få känna att de är lärande individer – för då (tror jag) finns inget slut på deras kunskapstörst!

Vi ser ganska snart att detta är frågor som alla behöver en väl genomtänkt pedagogisk grundsyn. Själv brukar jag tänka att jag är just som en sådan guide!

Jag strävar alltid efter att mina elever ska uppfatta sitt eget höga värde och sin delaktighet i sin ridutbildning. För mig är det viktigt att inte hålla utbildningsförfarandet ”hemligt” – utan att förhålla mig så öppen och transparent som möjligt om mina tankar och mitt sätt att lägga upp undervisningen, för att få till diskussioner med mina elever kring olika möjligheter och scenarion som uppstår och som skulle kunna uppstå.

Jag strävar också efter att försöka se det mina elever ser (närma mig deras perspektiv) för att ta del av deras tidigare erfarenheter och bygga därifrån.

Och om (när) något inte går som tänkt, eller om en elev tappar tron på sin egen förmåga, då försöker jag snabbt framkalla bilden av guiden som ”tar sin elev i handen” för att underlätta resan. Vissa partier av resan kan vara tuffare än andra, och då behöver vi hålla ihop desto mer. Att säga; Vi löser det tillsammans – och sedan leva upp till det, kan göra en magisk skillnad.

Vissa delar av samma resa kanske vi går bredvid varandra utan att hålla så mycket i, och ibland låter jag mina elever skutta före mig en bit på vägen. Jag gillar tanken! Förstår dock att det blir en aning abstrakt – och jag ska försöka att bli mer konkret i kommande inlägg!


Februari månads tema här på ridskolepedagogik.com är relationell pedagogik på ridskolan. Vad är det? Hur används det? Varför då? Och för vem är detta? Det är vad jag kommer att reflektera över denna månad. Välkommen att följa med
Pedagogiska tankar och resonemang, Relationell ridskola

Relationellt perspektiv?

Februari månads tema här på ridskolepedagogik.com är relationell pedagogik på ridskolan. Vad är det? Hur används det? Varför då? Och för vem är detta? Det är vad jag kommer att reflektera över denna månad. Välkommen att följa med!

Idag är min tanke att introducera relationell pedagogik på ett övergripande plan. Till att börja med kan man helt enkelt kalla det ett synsätt eller ett förhållningssätt – för det är ju där det alltid börjar. Det är därför jag är så noga med att få med diskussionen om pedagogisk grundsyn på alla mina föreläsningar och utbildningsdagar, för det är i pedagogens synsätt och förhållningssätt allt börjar i en pedagogisk verksamhet. Det är dessutom ett arbete som är ständigt pågående, ibland inte helt bekvämt – kanske behöver man utmana sig själv att våga tänka om, kanske inser man att man har fastnat i någon annans tankemönster – men alltid väldigt utvecklande för den som vågar vara öppen för just det.

Inom specialpedagogiken står det relationella perspektivet ofta som motsats till det kategoriska perspektivet, och en mycket enkel förklaring på det skulle kunna låta så här:

Inom det kategoriska perspektivet har pedagogen ett synsätt på eleven som att eleven är bärare av svårigheterna som uppstår. Om en pedagogisk situation inte fungerar som pedagogen har tänkt söker pedagogen i första hand svar på vilka problem eleven har som gjorde att det inte fungerade. Inom det kategoriska perspektivet ligger det nära tillhands att tänka att om bara eleven förändrades, eller rentav byttes ut, så skulle den pedagogiska situationen bli bättre. Det är ett synsätt vi som arbetar med pedagogik – om vi vill kalla oss moderna – inte längre får använda oss av. Men på ganska många håll kan det fortfarande synas ändå, eftersom förändring på verksamhetsnivå tar tid.

Inom det relationella perspektivet har pedagogen istället ett synsätt på eleven som att eleven står inför svårigheter – men att det är pedagogens ansvar att skapa den pedagogiska situationen så att det som eleven upplevt som svårigheter får möjliga lösningar (eller alternativa tillvägagångssätt). Pedagogen tar på det viset ansvar för lärsituationen och lyfter ansvaret från elevens axlar. Ibland är det en lätt uppgift. Men ibland är det inte fullt lika lätt. När en elev står inför svårigheter kan eleven ibland uttrycka detta på ett vis som inte alltid är lätt att förstå, eller ens gilla. Utmaningen som pedagog är därför att sträva efter att bli så trygg i sitt relationella förhållnings-  och synsätt att hon inte råkar hamna i det kategoriska perspektivet av bara farten i en stressad och utmanande situation.

Värt att fundera över kan vara; I vilka sammanhang skulle man kunna hamna i det kategoriska perspektivet på ridskolan trots att man har bestämt sig för att jobba relationellt och lösningsfokuserat – och trots att man egentligen är en väldigt trevlig person? Den frågan har inte några bestämda svar, men är mycket värd att reflektera över både enskilt och i personalgruppen, för det är nämligen lätt hänt.

Just denna fråga är, enligt mig själv, en av de absolut viktigaste för hur väl vi lyckas skapa en välkomnande atmosfär på ridskolan och jag har jobbat mycket med den i min egen yrkesroll under mina tjugo år i yrket.

Med dessa reflektioner som start och bloggkategorin relationell ridskola skapad, beger vi oss nu till ridskolan med de relationella glasögonen på!