Relationell pedagogik bygger till stor del på att som lärare och ledare ta del av den lärandes erfarenheter, tankar och perspektiv. Ridskoleverksamhet enligt konceptet ridskolepedagogik bygger mycket på just det relationella. Ett sätt att sträva efter att göra ovanstående är förstås att kommunicera med – och att lyssna på – sin ”motpart”/den lärande. När den lärande är ett (yngre) barn finns några särskilt viktiga saker att tänka på:
Mårtens (2015) lyfter bland annat dessa punkter;
- Visa tillit, engagemang, närvaro – etablera kontakt.
- Följ intuition, visa lyhördhet, skapa erfarenhet.
- Barnets perspektiv i centrum – att ”tona ned” sig själv.
- ”Följa barnen” – vad vill barnen?
- Knyt an till barnens egna ord och uttryck (Har jag förstått dig rätt..?, ”Du säger att..?”).
- Bekräfta barnet (”Jag hör att du tvekar..?”, ”Du ser lite ledsen ut..?”, ”Du verkar ha haft roligt..?).
- Spegling och reflektion.
- Position? Ögonkontakt?
När barn och vuxna möts sägs alltid en maktaspekt finnas närvarande. Det finns mycket skrivet om just denna maktaspekt och hur man som vuxen kan göra för att utjämna, tona ned sig själv och sträva efter att så mycket som möjligt göra mötet på barnens villkor. Några av dem beskrivs ovan, och här kompletterar jag dem med mina tankar:
Att följa barnen kan vara både i samtalet (att låta barnen styra riktningen på samtalet) och mer fysiskt; att faktiskt följa barnen dit de går. Det finns flera sådana intressanta studier där man följt barn över exempelvis en förskolegård för att se var de väljer att leka – och lite äldre barn som man gett en kamera för att se vilka saker de väljer att fotografera. Var tror du barnen helst skulle gå på ridskolan om de fick välja?
Att knyta an till barnens egna uttryck sägs också vara något att sträva efter. Viktigt är dock att det inte upplevs som ett eko/ett ständigt upprepande som skulle kunna liknas vid ett ifrågasättande. Att vara uppmärksam på röstläge och tonfall. Likaså vid bekräftelse av barnen; Att det av barnet uppfattas som just bekräftelse och inte som att den vuxne avser att ta över och styra barnets känslor.
Med spegling menas att försöka spegla barnets kroppsspråk och rörelser, likväl som att använda de ord barnen använder – och att reflektera över vad de har för innebörd för just det barn man möter. Om strävan är att lära barn ett nytt ord eller begrepp – presentera det som just ett annat sätt att säga det, inte att barnets tidigare sätt att uttrycka sig är felaktigt. Detta använder jag mig väldigt mycket av i min ridskoleverksamhet; Att låta barnen prova själva och sedan komma med ”tips”. Då gäller det förstås att ha snälla samarbetsvilliga ponnyer. Ett exempel kan vara att kratsa hovar – det vill barn enligt min erfarenhet gärna prova eftersom det kanske känns både läskigt och samtidigt spännande (?) Att låta barnet prova en stund själv, men att finnas nära för att kunna rycka in – och att då presentera det sätt jag själv använder som ett ”såhär skulle man kunna prova att göra”. Att presentera kunskap som en buffé av möjligheter helt enkelt!
Position är intressant – och viktigt! Vad ser barnen från sin vinkel? Finns det saker på ridskolan som barnet inte ser eftersom det befinner sig på en höjd över barnets? Hur är information och föremål menad för barn placerade? Hur är du placerad själv när du pratar med – och lyssnar på – barn?
Ögonkontakt är också intressant. Vissa hävdar å det bestämdaste att ögonkontakt är viktigt och att det visar engagemang och delaktighet. Jag som ofta möter barn med autism kan inte helt och hållet hålla med om det. Ögonkontakt kan verka utmanande, stressande och skrämmande – och jag hanterar det alltid varsamt. Om barnen själva tydligt visar att de vill ha ögonkontakt tar jag det givetvis, men det får aldrig bli på mina villkor. Då riktar jag hellre vår gemensamma uppmärksamhet åt något särskilt håll; Och där kommer hästen som individ mycket väl in!
Hästen – menar jag – ingår verkligen som central figur i den relationella pedagogiken på ridskolan. Att som ridlärare skapa sig goda relationer med sina ridskolehästar, att visa sina elever dessa relationer, att beskriva dem, att dela med sig av dem och att bjuda in barnen att både prata med – och lyssna på – hästarna!
