Föreläsningar och kurser

Studera Ridskolepedagogik i höst – eller kanske redan nu?

I min ambition att bidra med lärande och utveckling till oss alla som verkar som lärare och ledare inom ridskole-/hästverksamhet-branschen håller jag på att skapa en egen ’kursportal’ här på min hemsida.

Jag reser fortfarande då och då ut i landet och håller föreläsningar och utbildningar, men min tid till detta är numera lite begränsad. Jag arbetar som ridlärare och har även fortsatt att studera en kompletterande ’kärna’ till att bli behörig gymnasielärare i pedagogik och sociologi. Dessa båda spår är mina främsta fokus under de kommande två åren.

Däremot vill jag inte sluta med att bidra till lärande och utveckling av ridskole/hästbranschen, för jag vet att det behövs och att vi tillsammans här har satt igång något väldigt bra! Så därför har jag satt ihop ett litet häfte med möjligheter till ridskolepedagogikutbildning under hösten. Allt som beskrivs däri finns inte på plats på hemsidan ännu – men det kommer!

Och jag tänker att det mesta som tidigare fanns som enbart fysiska träffar så småningom ska kunna tillägnas via datorn, både ’live’ och som självstudier – det i sig bidrar till den tillgänglighet som så ofta är mitt fokus. Även om det förstås också är väldigt roligt och mycket värdefullt att ses på riktigt också!

 

Här kan du ladda ned utbildningshäftet:

Ridskolepedagogik 2021

De utbildningar du kan starta redan idag är:

  • Introduktion till ridskolepedagogik (2 h)
  • Introduktion till ridlektionsmodellen (45 min)
  • Tillgängligt lärande i ridskolan (4 h)
  • Ridlektionsmodellen T1 (termin 1)
  • Yngre barn på ridskola 1, fördjupningskurs (10 veckor)

Betalningsalternativet PayPal kan bytas ut mot swish eller faktura – maila mig så löser vi det! Jag har förstås också ständiga planer på nya föreläsningar, utbildningar och kurser – och till detta utgör mina egna studier en väldigt fin inspiration, så håll utkik!

Till hösten är jag inbokad på en heldag för Skåne Ridsportförbund där vi ska ägna oss åt tillgängligt lärande samt ridlektionsmodellen i teori och praktik. Jag har också tackat ja till ett återkommande uppdrag på Ridskolan Strömsholm under blocket ’barn och ungdom’ – där kommer jag i höst att lägga fokus på didaktiken, det tillgängliga lärandet och de yngre barnen.

Ni var många som hängde med i mina sociala medier under förra veckan där jag berättade om hur jag arbetar med de yngre barnens ridlägerverksamhet – superkul att få bjuda in er i min vardag! Min plan är att också skriva ett blogginlägg om den veckan inom kort. Jag vill också tipsa om att ett liknande upplägg kommer omkring vecka 31 och 32 då jag har de äldre ungdomarna på plats – och fokus ligger på att analysera och reflektera över sin ridning utan att (ned)värdera sig själv eller sin häst. Lärorikt och givande för alla!

Tills dess – ha fina sommarveckor!

Hälsningar Maria

Pedagogiska tips, Relationell ridskola, Ridskoleliv

Föräldrar!

Idag ska vi prata om FÖRÄLDRAR!

I början av mitt yrkesliv, för sisådär tjugo år sedan, gjorde jag ibland misstaget att tänka att jag som ridlärare och mina elevers föräldrar liksom stod på varsin sida om eleverna. Jag nästan förutsatte att vi skulle ha olika åsikter och att det skulle kunna bli ett problem. Det blev förstås problem ibland. Kanske just av den anledningen. Med tiden – och pedagogiken – kom jag till ett annat förhållningssätt som jag hoppas lyser igenom mitt arbetssätt idag.

Idag är jag nämligen helt övertygad om att det inte finns några ’jobbiga föräldrar’ – det finns bara mer eller mindre lyckade möten. Jag är dessutom också helt övertygad om att man som pedagog kan – och ska – ta ansvar för dessa möten, och att man alltid ska göra sitt bästa för att skapa de allra bästa förutsättningar.

Jag tror att när man tycker att man har gjort sitt bästa, så kan man göra lite till. Man kan lyssna en gång till, vrida och vända på situationen en gång till – och man kan försöka tänka på ett vis man inte tänkt på förr.

Jag tror också att om man som pedagog envist håller fast vid en humanistisk människosyn där man tror gott om alla och alltid har positiva förväntningar på alla människor man möter – att det i längden kommer att förändra de mellanmänskliga möten man har, till att genomsyras av just det. Jag är också av den uppfattningen att det här är en av de stora och viktiga anledningarna till att man som ridlärare inte ’bara’ kan vara ridlärare utan att det behövs mer pedagogisk kompetens för att fylla sin yrkesroll. Man har inte bara ridelever – man blir en del i sina ridelevers (och deras familjers) liv.

För tänk vad föräldrar till ridelever är fantastiska! De ägnar både tid och pengar för att deras barn ska få möjlighet att ta del av ridskolans värld. De ger oss på ridskolan förtroendet att inte bara möta deras barn utan också att involvera dem i vår värld. Vi har ett riktigt bra utgångsläge här eftersom vi kan anta att vi delar en gemensam vision om att barnet skall få uppleva lärande i ridskolan. Det ska vi göra något bra av!

 

Här kommer mina bästa tips till dig ridlärare:

  • Ta stor lärandeplats! Men inte på ett militärt och auktoritärt vis, det fungerar enligt mig faktiskt ganska dåligt i det moderna samhällets syn på utbildning. Det handlar istället om att fylla varje lektionstillfälle med så mycket lärande att det inte finns plats för något annat. Var pedagog ut i fingerspetsarna. Skapa aktivitet, reflektion, tankeverksamhet och samtal. Jag har hittills aldrig mött en förälder som varit missnöjd med det! Hur man gör det, det hoppas jag att din läsning av mina övriga texter och inlägg kan bidra till inspiration med.

 

  • Involvera föräldrarna! Bjud in dem i lärandet. Skapa lektioner som sträcker sig långt utanför ridbanans staket eller ridhusets sarg. Låt föräldrarna se det du ser. Berätta, förklara, beskriv! Använd pedagogik, didaktik och humor.

 

  • Tydliggör lärmiljöerna! På samma vis som vi vill hjälpa våra elever att navigera i lärmiljöerna på ridskolan ska vi förstås hjälpa och stötta föräldrarna – som i sin tur ofta fungerar som sina barns medhjälpare/guider. Tydlighet skapar trygghet och lugn – för alla.

 

  • Fråga efter föräldrarnas tankar och funderingar! Du kan ditt ämne (ridning) men de känner sina barn bäst. Vad fungerar för dem? En högst personlig reflektion (som kommer av att jag själv är mamma till barn i behov av ’det lilla extra’) är att föräldrar som gång på gång upplevt att det inte har fungerat för barnet i olika verksamheter (tidigare ridskolor, fotboll, balett…) kommer lite sämre rustade när det gäller förtroendekapitalet. Man är helt enkelt alldeles för van att misslyckas. Man är van vid att barnet upplever sig misslyckad och man är van att känna sig som en misslyckad förälder. Kanske är det bara jag som känner så? Jag tror inte det. Jag har lärt mig att med fingertoppskänsla läsa av just detta hos andra föräldrar. Nästan alltid har det visat sig stämma. Var alltid varsam och vänlig när du möter dessa föräldrar. Det tar tid att bygga förtroenden.

 

  • Berätta om er ridskolas verksamhetsfilosofi! För att undvika missförstånd eller ouppnåeliga önskemål som kan skapa missnöje – var tydlig med vad ni erbjuder hos er. På ett vänligt vis förstås. Det vanligaste dilemmat hos oss handlar om storlek på ponnyer. Vi har ponnyer av kategori A-D och mycket varierad storlek på elever. Det betyder att de små eleverna främst rider de små ponnyerna eftersom de större behövs till de större eleverna. Det kan dock bli så att en liten elev ibland får rida en större ponny och får smak på det så till den grad att eleven inte längre vill rida små ponnyer. När det händer brukar vi berätta att vår specialitet är just att anpassa storlek på häst efter storlek på elev och om eleven är liten och aldrig vill rida små ponnyer så är vi tyvärr inte rätt ridskola. Då brukar vi tipsa om andra bra ridskolor vi känner till, där vi vet att det bara finns större ponnyer. Ibland väljer eleven att byta ridskola och ibland förstår eleven upplägget och väljer att vara kvar hos oss. För mig och oss är det viktigt att det är elevens/familjens val.

 

Att vara professionell pedagog innebär att skapa, men det kan också innebära att man ibland kliver åt sidan. Kanske finns en kollega som det fungerar bättre med – på personkemiplan – och ja, ibland kanske det innebär att eleven byter ridskola. Men så långt det är möjligt är pedagogens uppgift att skapa förutsättningar och möjligheter till möten och lärande. Och där finns ofta mycket mycket mer att skapa än vad man kanske först kan se.

Om du börjar idag – tänk hur långt du kommit om ett år!

 

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv

Tre steg till god inverkan

Jag undervisar enligt ’traditionell ridlära’ (det vill säga, enligt Ridhandboken). Men jag lägger som ni vet gärna min personliga prägel på vad jag väljer att lyfta, i vilken ordning jag väljer att presentera de olika delarna – och hur jag väljer att förmedla kunskapen.

För mina äldre elever (de som är på väg att kunna rida hästen i balans och form) har jag några saker som jag tycker är särskilt viktigt att förmedla, eftersom jag starkt förespråkar en mjuk ridning och en god relation med hästen. Därför talar jag med dem som nått en bit längre om ’tre steg till god inverkan’ (där målet är balans/form).

Att presentera uppgiften som tre steg har gjort att det har blivit väldigt tydligt för mina elever och jag upplever också att det har tagit bort en stor del av den press som ibland kan märkas hos ryttare som nått till att ibland rida hästen i rätt form. Det är också det som är syftet med att tänka i dessa steg; jag vill på alla vis undvika att mina elever blir hårda i handen och att de felaktigt tror att man kan ’hålla’ en häst på tygeln. 

Mina ridövningar består ofta av korta raksträckor och täta vändpunkter, att rida på en sexkant är tillexempel en av mina favoriter när det gäller inverkansridning. I dessa ridövningar bygger jag i ryttarens medvetande in de tre stegen.

De tre stegen är:

  1. Kontrollera tempot utan att använda tygeln/skänkeln. Här får ryttarna ha en kontakt med hästens mun som enbart utgör just en kontakt – inga hårda tag och inga krav. De får då och då göra överstrykningar i skritt och trav, det vill säga kontrollera/prova om de kan hålla hästen kvar i samma tempo även då de under kortare stunder lättar på båda tyglarna (för fram händerna). Om tempot ökas behöver ryttaren förändra sin sits. Det vanligaste är att hälen är för mycket nedtrampad. Läs gärna detta inlägg hos SR Häst- och Ryttarutbildning där hon beskriver hälens position så bra. Jag ägnar tid åt att modellera om sitsarna och vi talar förutom hälen om att man kan ’sitta med olika tryck’ och att olika hästar uppfattar ryttare olika. Om hästen är av det sävligare slaget hamnar diskussionens fokus kanske istället på att inte skänkla för mycket, utan att ’rida på impulserna’ och att våga vara stilla och vänta ut. Jag använder ofta hästens perspektiv i undervisningen och uppmanar mina ryttare att prova sig fram och att försöka tolka hur hästen kan uppfatta olika sorters sits, position skänkel och hand. När detta fungerar i skritt och i trav – det vill säga när hästarna har funnit sig till ro i detta (hittat sin takt) – vilket de gör väldigt snart när man gjort detta till rutin – går vi vidare till nästa steg. Vi håller oss dock alltid beredda på att eventuellt behöva backa till steg 1 igen.
  2. Kontrollera vändningar utan att använda tygeln. Här får ryttarna lägga mer fokus på vändande hjälper. Sittbenens funktion och syftet med att använda blicken. Samma tygelkontakt som i steg 1, men här med kontroll/prova om de kan lätta på den inre tygeln i vändögonblicket. Detta för att förhindra att de oavsiktligt (eller avsiktligt) nyper tag i tygeln. De upptäcker ganska snart att hästarna vänder mycket bra utan tygel. För att bygga ihop steg 1 och 2 använder jag som ovan beskrivet ofta korta raka sträckor med frekventa vändpunkter. Eleverna får då trava på raka sträckor (med överstrykning som egen kontroll) samt utmaningen att sakta av till skritt strax innan vändpunkterna utan att dra i tyglarna. De utmanas vidare att lätta på den inre tygeln i vändning. Extra mycket övning blir detta om vändningar sker åt olika håll och jag lägger ofta grundvägarna i mina ridövningar som ett sådant ’evighetsmönster’ för liksidig ridning. När båda dessa steg samverkar och eleverna kan växla mellan dem går vi vidare till steg 3.
  3. Erbjud kontakt. Mot slutet av steg 2 har ryttarna ofta börjat upptäcka att deras hästar börjar söka stöd på tygeln. Det är en spännande upptäckt och något jag gärna vill servera dem som just en upptäckt. Här märker de att noggrann genomgång av steg 1 och 2 skapar förutsättningar för nästa steg; att erbjuda hästen kontakten med tygeln. Här får eleverna i uppgift att fundera över vilken sorts stöd just deras häst föredrar att ta. Vi har hästar som föredrar ’sytrådstyglar’ och vi har hästar som behöver ett lite stabilare stöd. Jämförelsen (utan värdering) är mycket intressant och bidrar till lärande. I detta steg uppmanas ryttarna att vara fortsatt observanta på att tygeln just erbjuder stöd, och att den inte används till tempo och/eller vändningar – för det vet ju ryttarna att det inte behövs. Först när vi nått detta steg är ryttarna redo – tänker jag – för att börja använda tyglarna i de olika tygeltag som exempelvis Ridhandboken beskriver. På olika vis övar vi då detta – men alltid med eftergifter redo.

Detta beskriver mina tankar främst när det gäller ridning där ryttarna har börjat inverka med mål att rida hästen balans och form. Jag använder dessa steg för att hjälpa mina elever att bibehålla den mjuka ridning jag förhoppningsvis bidragit till att skapa hos dem från tidig ryttarålder. Flera av mina elever har uttryckt att det känns väldigt bra att ha detta mönster att ’vila tankarna i’ när de rider. Den rutinerade läsaren ser att detta skulle kunna vara ’hur:et’ (det vill säga hur man skulle kunna göra) i utbildningsskalans grundläggande fas; takt, lösgjordhet och kontakt.

Jag är av den personliga övertygelsen att det går att rida väldigt mjukt och harmoniskt hela livet igenom oavsett nivå – och att en viktig del av en ridlärares arbetsbeskrivning är att skapa förutsättningar till just detta.

Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Sökes: Ridlärare till ny studie!

Nu är det dags för mig att påbörja en ny studie. Jag är mycket glad och förväntansfull inför det arbetet!

I min förra studie mötte jag yngre barn på ridskolan. Nu vill jag möta er ridlärare, och jag vill göra det med fokus på tankar om och upplevelser av arbete med yngre barn på ridskolan – och särskilt då fokus på yngre barns delaktighet. Vilka möjligheter ser du? Vilka är utmaningarna? Vilken roll spelar miljön? Relationen till hästarna? Vad tänker du? Hur lägger du upp ditt arbete? Jag vill helt enkelt fånga så mycket som möjligt i ganska ’fria’ samtal och helst med ridlärare spridda över hela landet. Jag skulle allra helst vilja besöka er också för att möta er och prata med er i er egen miljö där ni också kan visa mig runt, men det kanske kan bli svårt i och med Covid-läget. Vi försöker att hitta möjligheter!

Definitioner:

Med yngre barn menas i denna studie barn i ålder 3-7 år.

Med ridlärare menas i denna studie vuxen person (18 år och över) som arbetar yrkesmässigt med yngre barn i ridskoleverksamhet.

Jag skulle vilja påbörja detta så snart som möjligt – och är du en av de som kan tänka dig att ställa upp och bidra med dina reflektioner och din kunskap, då får du mycket gärna höra av dig till mig via min Liu-mail marsj741@student.liu.se så ska du få veta mer.

/ Maria

Pedagogiska tankar och resonemang

Självtillit

Självtillit – vad är det för något? Hur kan du som (rid)lärare och pedagog skapa förutsättningar för dina elever att höja sin självtillit? 

Det finns många ridlärare som är väldigt bra på att höja sina elevers självtillit, utan att ha läst de pedagogiska teorier som ligger bakom det resonemang jag kommer att beskriva här. Man går på intuition, skapar relationer och har en sådan förtrogenhet med sitt yrke att man nästan direkt kan sätta fingret på vad man ska göra och hur. Visst känns det igen? Så långt allt väl när det fungerar, men kunskap är ju aldrig tung att bära – så här kommer lite påfyllnad:

Förra veckan lyssnade jag på en mycket intressant föreläsning via Zoom/Linköpings Universitet som egentligen handlade om olika lärteorier (perspektiv på lärande) men som också innehöll ett avsnitt om elevers självtillit. 

Detta avsnitt mynnade ur den socialkognitiva lärteorin, som i korthet innebär att lärandet anses socialt, men att det också förutsätter inre förmågor som uppmärksamhet, minne och motivation. Detta eftersom en viktig del är den så kallade modellinlärningen; En individ observerar andras sätt att agera i en specifik situation, analyserar dess beteenden och tar efter om det verkar fördelaktigt. På det viset spelar motivation en viktig roll – man tar inte efter allas beteenden alltid, utan främst de som motiverar en själv.

Det handlar alltså om att minnas ett beteende för att sedan försöka återskapa det. I detta finns också människans förmåga att se mönster, det vill säga; vi finner i vår modellinlärning också mönster för vad som är rätt och fel, bra eller dåligt i specifika sammanhang och bär sedan dessa med oss i vårt minne. 

Självtilliten syftar i detta fall alltså till uppfattningen av den egna kompetensen i förhållande till ovan beskrivna modellinlärning. Denna uppfattning kan vara korrekt, men den kan också vara både överskattad och underskattad. Vi ska rikta fokus mot den underskattade självtilliten, det vill säga när våra ridelever inte tror att de kan (eller att de ska kunna lära sig). Kanske visar det sig i frustration, prestationsångest, eller helt enkelt i att de ’tystnar’ och ger upp.

En låg självtillit kan komma av flera olika saker. Några som togs upp under denna föreläsning var:

  • Tidigare erfarenheter.
  • Indirekta erfarenheter (man har upplevt något ’vid sidan om’ som har påverkat).
  • Social påverkan (väldigt vanligt idag med sociala medier tänker jag…).

Jag insåg när jag lyssnade på denna föreläsning att jag egentligen väldigt ofta skriver om just självtillit, men ur lite olika infallsvinklar. Jag behövde inte fundera särskilt länge på varför jag så ofta gör det; Jag hade som barn väldigt låg självtillit, och den hänger till viss del med mig även i vuxen ålder. Jag var alltid ’den rädda’, ’den försiktiga’, den som inte vågade’ och ’den som inte kunde’ när det gällde ridning. Det var liksom bara så, och det spelar ingen roll att jag fick fina lovord för min sits och känsla långt senare i livet – det där första hänger liksom kvar på ett vis som nästan inte går att förklara. Ni är säkert fler med mig som kände så när ni var barn?

Jag är stolt över att jag trots det utbildade mig till ridlärare (om än inte på allra högsta nivå – kanske var det ändå självtilliten som satte gränsen?) och att jag startade min egen verksamhet. Jag väljer att tro att just dessa erfarenheter – med lite distans till dem förstås – skulle kunna vara en stor fördel när man arbetar med barn och ungdomar eftersom man då kanske lättare fångar upp signalerna för just det. Och kanske ges man ibland också förmånen att få föreläsa för andra ridlärare i dessa frågor – och att skriva sådana här inlägg som brukar läsas av ganska många 🙂 Men det gäller förstås också att alltid jobba vidare med sig själv på de vis man kan!

Ett vanligt tecken på låg självtillit är att individen/eleven ofta förknippar sitt eget varande med görandet. Om det går dåligt så tänker man inte att det går dåligt, utan att man är dålig. Ni känner igen det, eller hur? Och ni har läst om det förr här, där jag beskriver hur jag satte upp ett helt ridläger för att se om jag kunde ändra på mina ungdomars tankevanor. Det ’experimentet’ lyckades, i alla fall just där och då! Jag avslutar ju också alltid mina ridlektioner på samma vis i samma strävan.

Som (rid)lärare är det otroligt viktigt att förstå att man påverkar sina elevers inlärning genom att man just är själva modellen, både när det gäller den faktiska ridutbildningen men också när det gäller ’modellen människan’. Det talas ofta om att det är viktigt att vara en bra förebild – och det är precis detta man hänvisar till då; Modellinlärningen. Det är också därför jag så ofta talar om den pedagogiska grundsynen och att det är så viktigt att den genomsyrar allt man gör. Jag tror att det är viktigt att man talar om sådana saker som prestationsångest, känslor av otillräcklighet etc med sina elever. På ett icke avfärdande, dömande vis – utan med genuin önskan om att ta del av elevernas tankar och upplevelser, och att dela med sig av sina egna!

Vid den föreläsning jag lyssnade på i förra veckan gavs bland annat dessa tips till lärare för att skapa förutsättningar för sina elever att öka sin självtillit. Jag tolkar dem här med kursiv stil till ridskolan.

  • Skapa avgränsande nåbara mål – för alla. Här tycker jag min ridlektionsmodell fyller en väldigt fin funktion på många vis!
  • Ge regelbunden och konstruktiv feedback
  • Låt eleverna själva dokumentera sina framsteg. Genom att berätta om dem (som i inlägget med feedback ovan) eller genom att skapa diskussion om utvecklingszonen – och genom att göra denna uppgift med lite tid emellan skapa förutsättningar för eleverna att på ett konkret sätt ’ringa in’ sin egen utveckling.
  • Minska möjligheten till social jämförelse. Skapa istället en väl fungerande social lärmiljö. – och förstås också en fysisk och pedagogisk tillgänglig lärmiljö.
  • Betona kopplingen mellan insats och utfall Här hänvisar jag till ungdomslägret igen.
  • Använd samarbetsövningar. Jag tänker mig alltid varje ridlektion som ett ’grupparbete’ och lägger upp det på så vis. Mer om det står att läsa i texterna om ridlektionsmodellen.

Detta var lite om den socialkognitiva lärteorin, modellinlärning och självtillit. Intressant, eller hur? Och som alltid så finns det många olika perspektiv på allt och detta var bara en bråkdel av en bråkdel. Jag försöker att lyfta olika bitar – sådana funderingar som för tillfället finns i min hjärna – från pedagogik, didaktik, specialpedagogik och sociologi och ta dem till ridskolan. Det är syftet med min blogg. Kanske använder du det du läser i din egen modellinlärning? 

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridläger, Utbildningsvetenskap

Ungdomsläger med twist – ett sätt att arbeta med förhållningssätt

Jag pratar ofta om yngre barn eftersom det är i den riktningen jag nischat både min egen verksamhet och en stor del av mina studier. I verkligheten möter jag dock numera minst lika många (om inte fler) ungdomar i mitt pedagogiska arbete. Ridskolan växte och utökades, de som var yngre barn blev kvar och de tog med sig vänner och på den vägen är det.

När jag håller mina föreläsningar om yngre barn på ridskola kommer nästan alltid frågan/diskussionen upp att det är lätt att få med sig yngre barn i tanke- och förhållningssätt, men mycket svårare (för att inte säga omöjligt) med ungdomar/tonåringar. Detta har jag funderat mycket över under de senaste åren, så mycket att jag bestämde mig för att prova. Frågorna jag ställde mig var alltså, går det att arbeta koncentrerat med förhållningssätt i (pedagogisk) häst/ridverksamhet med tonåringar? Och i så fall hur gör man det?

Resultatet av den tanken mynnade ut i något jag kallar ”Ungdomsläger med twist”. I beskrivningen inför anmälan stod följande:

På detta läger kan du förvänta dig det oväntade! Deltagarna rider flera olika hästar under veckan och undervisningen går mot temat Analysera din ridning. För deltagande i detta ridläger krävs intresse för- och delaktighet i din egen utveckling som ryttare, en öppenhet för att prova och att tänka nytt. För dig som redan deltagit i flera ridläger hos oss blir detta något helt annorlunda. Det kan bli din bästa vecka någonsin!

Vi skrev också ut detta: Det här är ett ungdomsläger för åldrar 13-17 år och det har en annorlunda ”twist” – ja det heter faktiskt till och med ”ungdomsläger med twist”.

Vi gör detta läger av många olika anledningar:

– Vi vill alltid utmana oss själva att tänka nytt och att utveckla verksamheten – det ger oss ny arbetsglädje och vi tänker att det är helt nödvändigt för att hänga med in i framtiden.

– Vi vill ge de ungdomar som började rida hos oss för tio-fjorton år sedan (och som varit på ridläger alla somrar sedan dess) något spännande och annorlunda!

– OCH vi vill boosta dem som förebilder för de yngre – otroligt viktig!

Vi vill mena att man kan skapa den atmosfär man vill ska råda på ridskolan, med kloka insatser här och där. Detta är en sådan!

På tre träningsdagar (måndag-onsdag) rider eleverna sex olika hästar, skriver träningsdagbok och reflekterar kring begrepp som inställning och utveckling, lösningsfokus och strategier samt att analysera utan att värdera.

Vi talar bland annat om att varje situation kan ha många lösningar som fungerar olika, och att våga prova – inte vara rädd att ”göra fel” – men att klokt kunna reflektera efteråt. Vi pratar också om kunskapens zoner och ställer oss varje dag frågan ”vad behöver denna häst av mig?”. Kollektivt lärande – att lära av och med varandra!

Eleverna rider denna vecka i tre grupper á 5 elever både förmiddag/eftermiddag, med eget ansvar för fram- och avskritt efteråt (ett varv runt stora gräshagen).

På torsdagen lottas det hästar till en heldag dressyr, träning på förmiddagen och programridning på eftermiddagen. Bedömningen enligt dressyrryttartest – det vill säga sits, inverkan och insats poängsätts – inte ”resultatet”.

På fredagen lottas det hästar till en heldag hoppning, träning på förmiddagen och tävling på eftermiddagen. Då blir det ”samma bana på samma tid”, det vill säga en tävling med sig själv – att pricka sin egen tid. Valfri höjd 40, 50 eller 60 cm men alla tävlar i samma klass – det vill säga strategier premieras och det blir inte någon prestation kring val av höjd.

På lördag ger vi dem hästar igen, samma hela dagen – då står temporidning och hoppning i terräng på idealtid – som sätts till häst av personal under elevernas översyn på morgonen – på schemat.

Dessutom delas pris ut till ’bästa horsemanship’ dvs den elev som på mest ödmjuka vis – utan att värdera – har tagit sig an varje häst med samma engagemang och positiva inställning. ⭐⭐⭐⭐⭐

Så här såg veckans schema ut

Jag hade under denna vecka också glädjen att samarbeta med min kollega Alexandra som precis nyligen gått SRL 1. Vår plan var att ge deltagarna det bästa av oss, det vill säga – Alexandra stod för de allra färskaste ämneskunskaperna, och jag stod för analys och reflektion med den vetenskapliga touch jag så gärna vill bedriva det pedagogiska arbetet.

Veckan inleddes med en genomgång i att säga att något ”är” på ett visst vis och att säga att man ”upplever” något på ett visst vis. Och den enorma skillnad det kan innebära. Både för hur man själv tänker när man åker hem, och hur rykten och åsikter sprids som (felaktiga) fakta. Vi talade om att alla har rätten till sin uppfattning och sin upplevelse och att det är mycket berikande och värdefullt att ta del av varandras, men att man också behöver veta om att det kan bidra till förförståelse (förutfattad mening – på gott och ont). Eleverna fick själva berätta om tillfällen då de upplevt detta, och det gjorde de på ett fantastiskt öppet och ärligt vis.  

Därefter skapades tavlan ”Vad behöver hästen av mig?” som var en whiteboardtavla där alla hästars namn stod i ”mindmap-form”. Varje elevs uppgift var att efter ridning skriva ned något/några saker man kommit att tänka på utifrån ovanstående fråga. Det vill säga; Jag ville under hela veckan skapa och upprätthålla en diskussion om hur olika hästar kan uppfattas olika av olika ryttare och att de olika uppfattningarna kan generera ökat lärande. Till min stora glädje tog de femton ungdomarna denna uppgift på stort allvar och när veckan var slut fanns där en gedigen ”litteratur” att tillgå. Jag är så stolt över dem!

Vi talade också om vikten av att ha strategier. Jag tänker att det visserligen kan vara bra att prata om ”mindset” och inställning – men att det är ännu bättre att prata om strategier.

Ett mindset kanske man inte orkar upprätthålla (det krävs en hel del funktioner för det) – och när man inte orkar upprätthålla det så blir besvikelsen än större (jag både misslyckades och misslyckades att hålla mig positiv till mitt misslyckande…). Jag väljer därför att prata om strategier och lösningar, och det gör jag utifrån aspekten att – ja, ibland blir det inte som man tänkt sig – men vad finns det då för andra möjligheter att prova? Hur ska vi tänka? Att i just detta sätta utmaningen (inte individens förehavanden) i fokus och att brainstorma strategier runt omkring.

Det sättet att prata kring uppgifter och utmaningar har enligt mig varit mycket gynnsamt! Och ja det visade sig gå mycket bra hem hos tonåringar/ungdomar. Jag upplevde att de till och med längtade efter verktyg till detta sätt att tänka och förhålla sig. Men ja, det krävs också en del av pedagogen för att det ska genomsyra hela verksamheten. Man måste till exempel vara mycket uppmärksam på hur man pratar själv! Både hur man pratar om hästar, människor och – ja sig själv. Tanken är ju att försöka lyfta begreppet ”att förhålla sig till”. Vilken jag då tänker är motsatsen till att ”det är”/”det gick” etc. Pedagogen behöver då dessutom också vara uppmärksam på hur hon/han ställer frågor och hur hon/han ger eleverna feedback. På det viset var denna vecka också en utmaning och en utbildning för oss ledare. Som en sorts kvalitetskontroll, en kritisk granskning. Viktigt!

Att finna lösningar och strategier tillsammans; Ridlärare, elev och häst

När eleverna hade ridit tre dagar på sex olika hästar kom vi till två dagar av ”tävling” där hästar skulle lottas. Det tänkte jag mig som lite av ett eldprov – att utmana det förhållningssätt som jag upplevde nu var ganska befäst. Torsdagens dressyr skulle ridas i LC:2 enligt principen dressyrryttartest. Eleverna fick välja på fyra olika strategier:

  1. Delta i tävling (rida programmet och få bedömning).
  2. Rida programmet och få bedömning men inte delta i tävlingen…
  3. … eller göra som ovan och efteråt bestämma att de faktiskt ville delta i tävlingen.
  4. Rida programmet utan bedömning och med hjälp om man önskade det (som en liten privatlektion).

Detta för att minimera olika varianter av stress och krav, och samtidigt erbjuda de som ville att få en extra utmaning. Strategierna valdes när deltagarna fick veta (dagen innan) vilken häst det fick. De fick också prova att rida hästen på förmiddagen samma dag som tävlingen och därefter göra en slutgiltig strategi. Resultatet? En elev som rider så mjukt och klokt men som ibland upplever att hon låser sig lite vid prestation vann. – Jag kände mig alldeles lugn och fokuserad, sade hon efteråt.

Dagen efter var det hopptävling på schemat. ”Samma bana på samma tid” är en tävling vi ofta har. Det går helt enkelt ut på att varje deltagare rider en runda, och rider sedan igen med målet att pricka sin egen tid (och med så få fel som möjligt). Hästar lottades dagen innan, och vid det här laget var deltagarna så redo för att sätta strategier att de redan innan hästlottningen diskuterade vilka strategier de skulle välja om de fick den eller den eller den hästen. Wow!

De strategier jag bjöd på var olika hinderhöjder 40, 50 och 60 cm – men alla med tävlan i samma klass. Det betyder att eventuell stress kring vilken höjd man ska/förväntas/borde välja istället byttes ut till diskussioner om vad som skulle kunna tänkas vara det klokaste valet. Bakom dem stod en mycket lycklig ridlärare och lyssnade! Det hade fungerat – och jag hade lyckats förmedla hur jag ville att de skulle ta sig an uppgiften. 

På lördagen var det dags för det sista momentet. Morgonen inleddes med att Alexandra red vår lilla terrängbana på idealtid, det vill säga – hon red lugnt och klokt på en av de lugnare ponnyerna och eleverna fick titta och tänka. På armen hade Alexandra min träningsklocka som mäter distans och tid. Efter att hon ridit sin runda visste vi alltså hur lång hennes sträcka varit (eleverna hade också med ögat sett vilka vägar hon tog) och på vilken tid hon ridit den. Detta tog vi med oss till teorisalen och räknade om till meter/minut (vilket är det vanligaste sättet att rida temporidning om man inte ägnar sig åt distansritt, för då är det oftast km/h). 

Förmiddagens ridpass var sedan temporidning i skritt (100 m-tempo), trav (200m-tempo) och galopp 300 m-tempo). Det var en övning som var bekant för de flesta eftersom den funnits med under vårens ridlektioner. Ni som var med i prenumerationen på Ridlektionsmodellen i våras vet hur den gick till, och ni som är med i T1 nu kommer att få den inom några veckor). 

Därefter var det dags att gemensamt använda matematik som strategi. Vi hade räknat fram Alexandras tempo i meter per minut, och vi hade sett henne rida. Dessutom hade nu eleverna själva ridit i olika tempon för att bilda sig en uppfattning om känslan i kroppen. Dessa strategier tog eleverna sedan med sig ut på den avslutande ritten och de gjorde det med absolut glans!

Hindren små – strategierna i fokus!

Som avslutning på hela veckan fick eleverna – enbart för sig själva – fylla i ett papper där de på tre punkter skulle beskriva (för sig själva) vad de var mest stolt över att de gjort under veckan. Och de skrev och skrev! 

Vad är jag mest stolt över? Att det känns som att jag lyckades – om så bara för denna vecka – skapa en atmosfär där öppenhet, diskussioner, strategier, lösningsfokus och horsemanship stod i fokus. Utan någon som helst tvekan! Och kanske, kanske har jag gjort så att dessa elever – i alla fall några av dem – tar med sig dessa tankar ut i skolan, i livet.

Jag tror och hoppas det!

Gänget!

Fysisk lärmiljö, Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Hur man kan använda ridlektionsmodellen till utbildning av ridskolehästar

Detta inlägg handlar om hur man kan använda ridlektionsmodellen på ett ytterligare vis utöver det huvudsakliga användningsområdet ridlektioner i grupp: Vid utbildning/inskolning av ridskolehästar. Och kanske på samma gång som en ytterligare dimension – en fördjupad utbildning – för ridskolans äldre elever i syfte att skapa förståelse för modellens betydelse för både hästar och människor. (Kanske är det några av de äldsta eleverna som senare står som ridlärare i verksamheten – det är min förhoppning). För att få ut det mesta av detta inlägg rekommenderar jag att du klickar dig runt och läser vad min ridlektionsmodell innebär och vilka som är dess grundstenar.

Jag är inte på något vis proffs på hästutbildning. Det finns så många andra som är så mycket bättre på det. Men jag har funnit ett sätt att utbilda och skola in mina hästar i verksamheten som bygger på i princip samma pedagogiska modell och tankesätt som jag använder i mina möten med elever. Här ska jag försöka ge ett exempel på hur det kan gå till.


Hästen detta inlägg handlar om heter Bonnie, är en irländsk import av connemaramodell och i storlek D. Hon är pigg, stressad emellanåt men kan också bli väldigt lugn och tillfreds när hon hittar ”rätt”. Jag red henne en hel del själv i våras när hon kom, och jag gör det fortfarande regelbundet, både av nytta och för mitt eget höga nöje. 

Successivt har jag lyckats föra över ”min” ridning av henne även till mina mest rutinerade elever. Ibland har jag till och med ridit henne precis innan en lektion och ”lämnat över” henne i ett avslappnat och lite ”meditativt” skick. Och det är det är nu vi börjar ringa in vad detta inlägg ska handla om;

En häst med låg stresströskel (lättstressad) som blir på ett vis (lugn, mottaglig, ridbar) då miljön fungerar och på ett annat vis (het, stressad, stark) då den inte gör det. Mitt jobb (som pedagog) med henne är alltså att skapa miljöer som fungerar och att låta miljön bära – och smitta av sig till henne med – ett lugn. Man kunde kanske tycka att en sådan häst inte skulle passa som ridskolehäst, men jag tänker istället att det vi kan skapa på ridskolan är mycket svårt att skapa på ”fri hand”: Förutsägbarheten, det repetitiva, det som är tydligt och begripligt – och likadant varje dag. Alldeles särskilt när verksamheten är så pass enhetlig som vi strävar efter att hålla den (veckans övning med mera) hos oss. Och det är i detta arbete som ridlektionsmodellen kommer in.

Jag tänker på precis samma vis då jag arbetar med mina elever som exempelvis befinner sig inom autismspektrat. Att skapa tillvaron förutsägbar, att repetera (och smyga in det nya/utvecklingen efterhand), att tydliggöra miljön, att lyfta fram det jag vill ska synas (eftersom världen ofta kan upplevas så full av intryck att det är svårt att sortera). Ja jag tänker förstås så för alla elever – men det blir extra tydligt att det finns vissa individer som blir mer av sig själva, når fram till sina färdigheter – på ett mycket positivt vis – inuti detta system. Det samma gäller förstås även hästar!

Även om Bonnie allt oftare finner lugnet i våra repetitiva dressyrövningar (evighetsövningar där tillägg successivt smygs in) är det fortfarande en utmaning för henne att ridas över bommar och hinder. Jag vet att hon är hoppad och tävlad en hel del, men det hon visar fram då det finns bommar och hinder är inte positivt – snarare är det ett stresspåslag. Hon hoppar alltid allt, men det blir för svårt för eleverna och hon springer alldeles för fort och okontrollerat.

Min intention var därför att – istället för att sätta skarpt bett i munnen på henne, och/eller hamna i ett hårt och otrevligt läge i ridningen – skapa miljön på det vis jag ville att hon skulle ta den till sig. Detta gjorde jag vid några tillfällen tillsammans med en av mina äldsta elever, Therese på ett vis som också gjorde att det blev mycket lärorika privatlektioner – på flera plan. Therese är ödjuk, intresserad av att lära inte bara den faktiska ridningen, utan också alla tankegångar ”bakom kulisserna”. Övningen jag ska berätta om idag såg ut så här:

Vi kallar den ”Bonnies special”, och egentligen är det inga konstigheter. En helt vanlig caprilliövning där den lila linjen kan vara travbommar och bli studs, och den rosa linjen är travbom och sedan kryss, räcke, oxer med vardera ett galoppsprång emellan.

Det vi vet är att Bonnie blir stressad så snart det kommer bommar och hinder och därför vill vi bygga upp övningen på ett vis som framhäver något annat och som tonar ned bommarna och hindren. Det kanske låter konstigt eftersom de är en viktig del av innehållet i en caprilliövning, men läs vidare!

Ridlektionsmodellen är uppbyggd på grundvägar och tillägg. I det här fallet är fyrkantspåret och volterna grundvägar. På volterna ligger en bom på marken. Det viktigaste i detta är dock de rutor ni ser i hörnen. Där står fyra små murdelar i plast utställda och det är dessa vi vill lyfta fram/framhäva/tydliggöra för Bonnie. Varje gång Bonnie kommer till en murdel gör Therese halt, lättar på tygeln och klappar. Det betyder att Bonnie fyra gånger per varv får en uppgift hon kan lyckas med – och hon får beröm för den, varje gång.

Övningen gjordes i skritt några varv åt höger och några åt vänster. Therese fick instruktioner – som hon följde utmärkt bra – att förhålla sig helt neutral/passiv/ i nolläge när Bonnie gick över bom på volt, och att fortsatt lyfta fram (och berömma) halterna i hörnen. Bonnie stressade till en början vid bommarna, men efter ungefär tre varv förblev hon lugn även där – och hon började göra halterna själv (och fick beröm). Toppen! Då kunde vi gå vidare. 

Som nästa moment lade vi till trav på långsidorna och behöll skritten på volterna. Det gick mycket lugnt till och halterna var kvar (Bonnie gjorde dem fortfarande själv). Då lade vi till trav även på volterna. Bonnie stressade lite till att börja med, men Therese fortsatte att följa min uppmaning att vara helt neutral över bom, det vill säga inte förändra någonting, tona ned bommarna betydelse. Efter ytterligare några varv travade Bonnie avslappnad även över bommarna på volterna. Hon fortsatte med sina halter vid murdelarna och fick beröm varje gång. Man riktigt såg hur stolt hon nu började känna sig över att lyckas med halterna!

Nästa steg i progressionen var att byta ut långsidorna mot diagonalerna, det vill säga ta sig över fler bommar på marken. På den lila linjen låg 6 bommar (på skissen är det bara 4 ser jag, men vi hade 6). På den rosa linjen låg 8 bommar. Volterna var kvar, liksom halterna förstås. Nu övergick övningen till att bli en ”evighetsövning” och vi behövde inte längre tänka på att byta varv. Vi ökade utmaningarna för Bonnie/oss genom att addera många fler bommar – men vi balanserade också dessa utmaningar genom att skapa övningen på ett repetitivt/meditativt vis. Balansen däremellan strävar jag alltid efter att hitta på mina ridlektioner, för både ryttare och hästars skull – det är också en av ridlektionsmodellens nycklar.

Vi backade tillbaka till skritt och skrittade mönstret – volt, halt, diagonal över bommar, halt, volt, halt, diagonal över bommar, halt osv. Neutral ridning över bommar och fortsatt beröm vid halterna gjorde att vi nästan direkt kunde växla upp diagonalerna till trav. Någon gång kändes/såg Bonnie spänd ut över bommar, men allt som oftast hade hon nu fallit in i lunken; hon kände sig lugn i den förutsägbara miljön och hon visste att fyra gånger per varv gjorde hon någonting hon alltid lyckades med och fick beröm för – halterna.

När vi märkte hur fint detta tog sig ut lade jag upp ett litet kryss som sista hinder på den rosa linjen. Vi visste sedan tidigare att Bonnie ofta blev så stressad av hinder att hon drog iväg före och hade mycket svårt att lugnas efteråt. Vi ville absolut inte hamna i det läget. Jag kände mig dock relativt säker på att Bonnie nu oavsett skulle stanna vid murdelen, och valde att försöka. Therese fick instruktionen att rida precis som förut, och att bara vara följsam över hindret – fortsatt så ”neutral” som möjligt. Det blev som jag trodde! Bonnie blev lite mer vaksam mot hindret, men hon fokuserade inte längre på stressen – utan på sin möjlighet att lyckas med sin mest viktiga uppgift för dagen. Hon gjorde själv halt vid murdelen några meter efter landning! Vilken seger för en ponny som ofta dragit flera varv i galopp efter ett hinder – av stresspåslag.

På så vis trappade vi upp övningen bit för bit, men med den repetitiva strukturen och de tydligt framträdande – för dagen viktigaste – uppgifterna; Att göra halt vid murdelarna. Så småningom kom vi till att kunna hoppa nästan allt i den rosa serien, inkluderat lugna galoppsprång både mellan och efter hinder. Vilken lycka! För Bonnie allra mest, som såg otroligt nöjd ut med sig själv efter detta ridpass. Hon hade lyckats! Vi hade lyckats skapa miljön på det vis vi ville erbjuda den till henne. Vi hade lyckats visa vad vi tyckte var viktigast – och vi hade lyckats tona ned (till och med bort) stressen. Progressionen inom strukturen var möjlig på grund av detta upplägg. Och vi hade lyckats skapa en ridlektion där eleven (Therese) fick vara delaktig, analysera och reflektera över varje moment och dess utfall.

Vi kommer att fortsätta att arbeta med Bonnie i just denna övning, med målet att kunna ta progressionen ytterligare några steg – med den trygga strukturen som bas.

Detta var ett exempel på hur man skulle kunna arbeta med ridlektionsmodellen på flera olika vis, i flera olika dimensioner. För dagen gjorde vi det enskilt med Bonnie eftersom hon behöver tid att förstå och att finna sitt lugn (inom pedagogiken kallar vi det särskilt stöd). Tids nog kommer hon att finna samma lugn i en ridgrupp – för arbetet med ridlektionsmodellen pågår ständigt hos oss; För både ridelever, ridskolehästar och som utbildning av den kunskapströstande ryttaren som vill ha lite mer. 

Jag hävdar aldrig att min ridlektionsmodell är det enda eller det bästa sättet att jobba för alla – men för oss här på Björkviks Ponnyridskola byter vi den inte mot något. Det tog mig tolv år att arbeta fram den – växelvis teori och praktik – nu njuter vi varje dag av vad som blev!

Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Tillgänglig ridskola, Yngre barn på ridskola

Att syntolka sig själv som pedagogisk strategi

En av mina mest använda pedagogiska strategier; Att sätta ord på det självklara och att syntolka mig själv. Här kommer ett tips i videoformat! Filmat ur den osminkade vardagen vid morgonfodring av mina hästar 🙂

Jag vet att flera av er efterfrågar webföreläsningar/webinarium och liknande, så det här är mitt sätt att träna lite på det.

Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Relationell ridskola, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv

Pedagogiska strategier för feedback

Övning ger färdighet! Det vet vi när det gäller ridning – och när det gäller det mesta. Vi kanske dock oftast förknippar det med det praktiska lärandet.

Jag lägger lika mycket (eller mer) fokus på att ”lära mina elever att lära” som jag lägger på att öva det praktiska utförandet. Enkelt förklarat; Att lära dem hur man kan tänka kring lärandet. Det är just den biten som gör att jag med ganska tunga argument kan hävda att min ridundervisning är utbildningsvetenskapligt förankrad.

Jag har skrivit en del om detta förut, men idag ska vi titta lite närmare på en pedagogisk strategi (en av många) i arbetet med en utbildningsvetenskapligt förankrad ridskola. Idag handlar det om feedback efter ridlektion:

Mina elever får två frågor av mig vid varje lektionsslut:

🌟 Vilka utmaningar stod du inför idag?
🌟 Vad tycker du att du löste extra bra idag?

Jag har under en lång tid övat mina elever i att de får avsluta varje ridlektion med att beskriva både vilka utmaningar de upplevt att de stått inför i dagens ridpass och vad de tyckte att de löste extra bra just denna gång. Jag påminner också ofta om att ibland kan det vara samma sak; Utmaningen och det man tyckte att man löste. Ofta är det olika saker – och vissa utmaningar kan vara utmaningar länge. Främst fokuserar jag på mina elevers upplevelser av lösningar. Efterhand har jag till min stora glädje märkt hur eleverna blir bättre och bättre på att berätta om just det!

Jag tänker att det är en pedagogisk strategi som visserligen är ridlektionens avslut, men som ger varje ridlektion en positiv atmosfär från första minut. Detta eftersom eleverna nu (märkbart!) aktivt ”letar” efter goda upplevelser och kloka strategier. Jag ser att de förhåller sig till ridningen och hästen nu – de värderar inte. Och det gör mig så stolt!

Jag vill att de ska tänka på ridning som ett görande, något som är föränderligt, något som behöver strategier. Jag vill inte att de känner sig värderade, bedömda och kategoriserade.

Jag tänker mig också att vårt fokus på utmaningar och lösningar både höjer deras självkänsla i stunden, och att det gör så att de tar med sig funderingar kring problemlösning hem – att de längtar tillbaka för att få fortsätta att prova sina strategiermen mest av allt, att de alltid tar med sig det positiva – och sig själva som aktiva medskapare till just det – i sina tankar när de åker hem!