Här kommer ett litet smakprov på en ’veckans ridövning’ hos oss. Denna övning rids som alltid enligt Ridlektionsmodellen och i denna text har jag inte skrivit så mycket om själva strukturen i övningens progression – den är väl inarbetad hos mina ridlärare (och du som är nyfiken kan bara klicka på länken så kommer du till en öppen inspelad föreläsning om den).
Sättet på vilket jag arbetar med lärandet utgår främst från det didaktiska – det vill säga; hur kan man lägga upp undervisningen kring det som är ridlektionens tema. Det handlar inte så mycket om leveransen av det vi kallar ’fakta’.
Mitt sätt att undervisa ridning håller absolut en struktur (min egen struktur, Ridlektionsmodellen) – men den följer inte mallen för kommandon och tillsägelser (ridlärarutbildningen) och jag skulle definitivt bli kuggad på ett SvRF-diplomeringsprov i undervisning. Men det är högst medvetet. Jag ser ridlektionen som ett pedagogiskt arbete och det moderna pedagogiska arbetet ligger oändligt långt ifrån ’den traditionella ridlektionen’. Jag längtar efter den dagen skiftet sker officiellt. Men ännu ligger det nog en bra bit bort i tiden. Jag tänker att det är just så här vi ridlärare behöver arbeta; att designa undervisning som matchar våra elever.
Här har jag försökt lyfta kunskapsinnehållet och hur det skulle kunna användas/undervisas på olika nivåer. Längst ned i detta långa blogginlägg kommer ytterligare en text som förtydligar hur man särskilt skulle kunna tänka när övningen hålls för nybörjare/yngre barn. Den texten kom till på önskemål av en av mina ridlärare som ville prata lite extra/ha lite extra handledning inför just sina grupper. Jag uppskattar så mycket detta sätt att jobba – när vi i personalgruppen resonerar och vägleder varandra till utvecklad ridundervisning. Det är det som gör ridskolan till en lärande organisation!
Denna övning är samma för alla nivåer oavsett nybörjare eller Bronsgrupp (vår högsta nivå) men fokus i undervisningen är lite olika. För de lägre nivåerna är det ett mer enkelt och renodlat fokus på olika sorters inverkan. Ju högre grupper desto mer fokus på att samordna/koordinera sina hjälper och sin inverkan.
Banskiss:
’Tre steg till god inverkan’ (läs gärna och inspireras av det här inlägget innan du tar del av denna övning) är mitt sätt att förmedla mjuk ridning där samspelet och den goda relationen med hästen är i fokus. Dessa steg kan användas på alla nivåer, men jag upplever det alldeles särskilt givande för de elever som precis är på gång att rida hästarna i balans och form.
Sits
Börja med att rida vägen utan volter, dvs de raka vägarna (i Ridlektionsmodellen kallat ’grundvägarna’). Fokusera på att sitta mitt över hästen och hur det känns. Att kunna sitta på hästen utan att inverka är faktiskt svårare man vad man kan tro. För de äldsta (tonåringarna/vuxna) får man ibland vara lite extra tydlig i det här skedet så att de inte rasar iväg och börjar inverka alldeles för mycket direkt. Här får man vara tydlig med att det är just ’inkännandet’ som är uppgiften. När jag hade min vuxengrupp i måndags hände precis det, då valde jag transparens och sa helt enkelt; vet ni, när jag planerade denna övning så misstänkte jag att det skulle bli allra svårast i vuxengruppen just eftersom ni vill och kan så mycket. Men just denna lektion, prova att backa och skala ned – ge det chansen och ni ska få en häftig upplevelse. Då vände det, och oj så bra det blev efter det! Öppen kommunikation med eleverna – så viktigt!
Håll detta i skritt en stund för att eleverna ska hinna känna – de brukar uppskatta det väldigt mycket, enligt min erfarenhet.
Prata om att de som ryttare kommunicerar med hästen via sin kropp; ibland behöver man säga till hästen att den ska göra något – men ibland behöver man inte säga något. Öva ’noll-läget’ också. Ju högre nivå desto mer ingående kan det här resonemanget vara, men låt dem vara i rörelse när du pratar om detta – så att de får känna samtidigt.
Hjälp eleverna till rätta med sina sitsar. På de högre nivåerna kan man fråga eleverna individuellt vad de själva tänker att de vill öva på när det gäller sitsen. De är ofta väldigt medvetna och det kan hjälpa undervisningen mycket. Då har du också någonting att utgå ifrån när du tar övningen vidare. Ridlektionsmodellen utgår väldigt mycket från detta resonerande undervisningssätt. Vi levererar inte kunskap, vi designar scenen för lärande. Det är viktigt!
För de lägre nivåerna är det här mest fokus på den egna hållningen och jämvikten; att hamna i balans. De kanske också kan få prova att blunda en kort stund och känna hur det känns i kroppen när hästen rör sig. Gör gärna denna första del utan stigbyglar. Eleverna får givetvis ha kontakt med hästens mun redan här, men fokuset ligger på sitsen och de får inte börja greja med tyglarna för mycket.
När det är lämpligt, lägg till en liten påminnelse om sittbenens inverkan i vändningar. Därefter är det dags för trav. På de lägre nivåerna fungerar det nog bäst att trava på raka spår och skritta i vändpunkter. Då får de övergångar direkt. För de högre nivåerna kan man göra så, eller trava helheten men skritta vid behov (behov = avstånd, känsla för tempo etc). Då kommer övergångarna inte på särskilda punkter, utan på ridningens behov. Här kan man berätta vad övergångar är bra till (förutom att hjälpa till med avstånden i gruppen); lösgörande, uppmärksamhet från hästen, öva precision i sin inverkan etc.
Skänkel
Sedan läggs fokus på skänklarna en stund. Det är bättre att eleverna får öva sig att rida med ’lösa’ skänklar som utgångsläge och att de bara driver på när det behövs. Många hästar blir väldigt spända vid en ramande skänkel eftersom de flesta elever inte har förmågan att rama med rätt del av skänkeln (det är väldigt svårt), utan att hela innerlåret då blir spänt istället. Det motverkar den sits vi strävar efter här – så var försiktigt med uttrycket ’rama med skänkeln’. Det är bättre att utmana eleverna i att leta efter och att finna behovet av skänkeln. Vad används den till? Om hästen inte går fram, hur ska eleverna hantera det? Om det verkar behövas mer på den ena sidan, hur ska eleverna göra då – och vad kan det bero på? Eleverna behöver ofta öva sig att sortera sina tankar. De vet att de ska trycka med skänkeln, men de vet ofta inte hur, med vilken kraft, hur många gånger etc. Även eleverna på högre nivå rider ofta med för mycket tryck i skänkel har jag sett på flera håll. Öva bort det! Det här ger två olika sorters övning om man rider med eller utan stigbyglar. Ibland blir det svårare att öva just detta med stigbyglar – prova gärna båda varianterna, och låt eleverna jämföra skillnader/likheter.
Viktigt här är ju att detta inte innebär att skänkeln inte har viktiga funktioner – det innebär bara att man ska öva sig att rida med sin känsla och inte bara med teknik = först utforska behovet, sedan prova – och därefter utvärdera och prova igen.
Nu är det dags att lägga till volterna. En åt gången eller båda direkt. Man kan lägga in dem som en del av ’flödet’ eller ta hela gruppen och samla dem på en av volterna och stanna där en stund om det passar. Öva att vända in på volterna med hjälp av blick och vikt. Öva att behålla balans och bara inverka så mycket som verkligen behövs. Kanske upplever eleverna faktiskt behov av skänklar på olika sätt nu? Ta gärna upp det. Lägg till trav in och trav ut från volterna, skritt mellan de svarta markeringarna på banskissen. Trav också så som tidigare beskrivet.
Hand
För de lägre nivåerna kan man nu göra dem lite mer uppmärksamma på handen och kontakten med hästen. För deras del ska fokus ligga på att öva en mjuk hand, stillhet och handposition – flexibilitet i armarna. Gör inte för mycket teori av det dock, det kan vara svårt att förstå. Prata och öva samtidigt. Var och en har egna personliga saker att öva på med just sin hand – ta det lilla extra med var och en enskilt. Gör eleverna medvetna om att man kan ha kontakt med hästens mun men ändå göra många signaler från andra delar av kroppen, sitsen tillexempel – som de nog redan upptäckt. Ibland måste man hjälpa till lite extra med handen i styrning, om hästen inte riktigt förstår det andra – men prova först utan!
För de högre nivåerna kan man här koppla på resonemanget om kontakt/stöd och att där ska finnas en känsla av jämnhet. Många har nog vid det här laget upptäckt att hästarna letar lite efter just kontakt/stöd, och då kan man tänka att man ger hästen det som ett erbjudande (inte ett krav). Då blir det trevlig ridning. Eftergifter är en viktig sak som man också kan smyga in här. Var noga med att eleverna vet vad det betyder och vad det innebär. På vilken tygel, hur mycket, hur snabbt/långsamt, när och när ska den fångas upp igen – är frågor som kan förtydliga. Man pratar givetvis också om ställande tygel etc när man bedömer det lämpligt. Samma förtydliganden där. Eleverna behöver också få sammanhanget förklarat för sig – varför kommer det ena efter det andra.
Viktigt här är ju att detta sätt att lägga upp det inte heller innebär att handeln/tygelkontakten inte har viktiga funktioner – det innebär bara att man ska öva sig att rida med sin känsla = först utforska behovet, sedan prova – och därefter utvärdera och prova igen.
Om det passar att rida i galopp så kan det göras på väg ut från en volt eller båda; trav in, skritt på mitten och sedan galoppfattning och galopp ut en liten bit på nästa raksträcka.
Sits – skänkel – hand på nybörjare/yngre barns vis, extra tips
Börja med att vid uppsittning presentera de tre begreppen; ’idag ska vi träna på tre viktiga saker i ridning – sits, skänkel och hand’. Be eleverna att fundera på vad sits, skänkel och hand kan betyda. Låt gruppen skritta i gång och prata sedan vidare.
Fråga eleverna när de skrittar på fyrkantspåret om de vet vad du menar när du säger ’sitsen’ – då kanske de svarar ’rumpan’ och det är ju helt rätt. Eller så svarar de något annat som också är rätt – eller som kan bli rätt med din hjälp. Här kan eleverna få göra övningen ’grodsits’ när de skrittar för att prova om de kan sitta ’bara på rumpan’. Och när de släpper ned benen igen kan det vara bra att du direkt hjälper dem till att ha lösa skänklar, att benen liksom ska ’rinna ned’ för hästen.
Fråga sedan om eleverna vet vad som menas med ’skänklar’ – då kanske de svarar ’benen’ och då passar du på att berätta att ibland behöver man använda skänklarna men ibland behövs det ju inte. När behöver man använda skänklarna tycker eleverna? Alla svar är rätt.
Sist säg något om handen och tyglarna, vad används den kontakten till tror eleverna? Eleverna säger säkert ’bromsa’, ’styra’. Och då har du ett superbra läge att be eleverna fundera över (ge dem utmaningen) om det går att bromsa och svänga utan tyglar – och då är ni tillbaka på sitsen som är ’startpunkten’. Om man vill skoja till det lite så kan man göra en knut på tygeln också, innan man går in i övningens grundvägar. Det passar vissa men inte alla.
Visa grundvägarna och låt sedan eleverna öva att rida vägarna med mest hjälp av sitsen. Hjälp dem med blicken, att hitta vändande sittben, komma mitt över hästen på rakt spår – men mesta fokuset ligger på att upptäcka hur mycket man faktiskt kan göra med sitsen. Kanske prova lite ’grodsits’ på vissa raksträckor.
När ni går på sträckorna innanför spåret kan du vara extra observant om det uppstår situationer som gör det möjligt att göra eleven uppmärksam på ett behov av skänkel – tillexempel om hästen drar sig ut mot väggen ’här såg jag att din häst skulle behöva hjälp av din skänkel för att hålla sig innanför spåret’. Det är liksom bra om det händer, eftersom det blir bra lärtillfällen!
När ni lägger till trav kommer några elever direkt att upptäcka att de behöver skänklarna en hel del också, om hästen behöver hjälp att gå framåt – och då får de använda det såklart. Prata gärna med varje elev och visa dig nyfiken på vad de har upptäckt. Föreslå alternativa lösningar, individuellt. Kanske kan man använda skänkeln på ett särskilt sätt på en särskild häst? (Jag brukar ofta hänvisa till min ’PimPim-regel’ tre snabba tryck med skänkel och på det tredje ett litet spö-pet, därefter stilla och invänta reaktion. Behövs bara några gånger innan det är befäst och han går på två, och sedan ett och kanske inget tryck).
Några elever kommer direkt att upptäcka att de behöver handen också, om hästen behöver hjälp att bromsa – men då blir utmaningen att göra så lite som möjligt med tygeln och det mesta med sitsen så att hästen kanske börjar lyssna på båda, och kanske lyssnar bättre på sitsen efterhand. Här kan man också berätta att en del hästar kanske inte har lärt sig hur mycket de kan lyssna på sitsen, och då blir ryttarens uppgift också att visa det för hästen. Kanske kan eleverna få utmana sig att rida med bara en hand i tygeln, eller att ibland våga släppa tygeln korta stunder.
När volterna kommer in, ta bort knuten på tygeln och öva eleverna på att hålla handen stilla – även om de vet att tyglarna kan behöva användas att styra/hjälpa hästen in på volten så blir utmaningen att våga prova sitsen först, och kanske hjälpa till med skänkeln – inre eller yttre, vilken behövs mest? Här kanske det passar bra att kika på varje elevs handställning och ta det individuellt när de passerar förbi, stå gärna vid en volt.
Målet med lektionen är att eleverna ska lära sig att sitsen, skänkeln och tygeln behöver samarbeta när man rider, men att det kanske behövs mycket mindre av skänkel och tygel än vad man först har trott. Alltså, även om man vet att tygeln kan bromsa och styra, så provar man med sitsen först!
När du pratar med eleverna på slutet kan du fråga tillexempel hur det var att styra utan tyglar – förstod hästen vad den skulle göra? Du kan fråga om det var något särskilt ställe/i någon särskild uppgift som eleven behövde använda skänklarna lite extra (och vad det kan ha berott på)? Om det är svårt att få i gång eleverna att prata så säg exempelvis ’på den där sträckan såg jag att det verkade behövas lite extra av den här skänkeln – hur kände du?’. Kanske har eleverna kommit på något bra knep för att få hästen att lyssna extra bra på sitsen – be eleverna att ge dig sina bästa knep och tips på den hästen de har! Extra bra är det ju när de rider de små hästarna som vi ridlärare inte kan rida – där blir eleverna ’ägare’ av tipsen, eftersom vi ju inte kan prova själva.
Lycka till 🙂