I början av mitt yrkesliv, för sisådär tjugo år sedan, gjorde jag ibland misstaget att tänka att jag som ridlärare och mina elevers föräldrar liksom stod på varsin sida om eleverna. Jag nästan förutsatte att vi skulle ha olika åsikter och att det skulle kunna bli ett problem. Det blev förstås problem ibland. Kanske just av den anledningen. Med tiden – och pedagogiken – kom jag till ett annat förhållningssätt som jag hoppas lyser igenom mitt arbetssätt idag.
Idag är jag nämligen helt övertygad om att det inte finns några ’jobbiga föräldrar’ – det finns bara mer eller mindre lyckade möten. Jag är dessutom också helt övertygad om att man som pedagog kan – och ska – ta ansvar för dessa möten, och att man alltid ska göra sitt bästa för att skapa de allra bästa förutsättningar.
Jag tror att när man tycker att man har gjort sitt bästa, så kan man göra lite till. Man kan lyssna en gång till, vrida och vända på situationen en gång till – och man kan försöka tänka på ett vis man inte tänkt på förr.
Jag tror också att om man som pedagog envist håller fast vid en humanistisk människosyn där man tror gott om alla och alltid har positiva förväntningar på alla människor man möter – att det i längden kommer att förändra de mellanmänskliga möten man har, till att genomsyras av just det. Jag är också av den uppfattningen att det här är en av de stora och viktiga anledningarna till att man som ridlärare inte ’bara’ kan vara ridlärare utan att det behövs mer pedagogisk kompetens för att fylla sin yrkesroll. Man har inte bara ridelever – man blir en del i sina ridelevers (och deras familjers) liv.
För tänk vad föräldrar till ridelever är fantastiska! De ägnar både tid och pengar för att deras barn ska få möjlighet att ta del av ridskolans värld. De ger oss på ridskolan förtroendet att inte bara möta deras barn utan också att involvera dem i vår värld. Vi har ett riktigt bra utgångsläge här eftersom vi kan anta att vi delar en gemensam vision om att barnet skall få uppleva lärande i ridskolan. Det ska vi göra något bra av!
Här kommer mina bästa tips till dig ridlärare:
Ta stor lärandeplats! Men inte på ett militärt och auktoritärt vis, det fungerar enligt mig faktiskt ganska dåligt i det moderna samhällets syn på utbildning. Det handlar istället om att fylla varje lektionstillfälle med så mycket lärande att det inte finns plats för något annat. Var pedagog ut i fingerspetsarna. Skapa aktivitet, reflektion, tankeverksamhet och samtal. Jag har hittills aldrig mött en förälder som varit missnöjd med det! Hur man gör det, det hoppas jag att din läsning av mina övriga texter och inlägg kan bidra till inspiration med.
Involvera föräldrarna! Bjud in dem i lärandet. Skapa lektioner som sträcker sig långt utanför ridbanans staket eller ridhusets sarg. Låt föräldrarna se det du ser. Berätta, förklara, beskriv! Använd pedagogik, didaktik och humor.
Tydliggör lärmiljöerna! På samma vis som vi vill hjälpa våra elever att navigera i lärmiljöerna på ridskolan ska vi förstås hjälpa och stötta föräldrarna – som i sin tur ofta fungerar som sina barns medhjälpare/guider. Tydlighet skapar trygghet och lugn – för alla.
Fråga efter föräldrarnas tankar och funderingar! Du kan ditt ämne (ridning) men de känner sina barn bäst. Vad fungerar för dem? En högst personlig reflektion (som kommer av att jag själv är mamma till barn i behov av ’det lilla extra’) är att föräldrar som gång på gång upplevt att det inte har fungerat för barnet i olika verksamheter (tidigare ridskolor, fotboll, balett…) kommer lite sämre rustade när det gäller förtroendekapitalet. Man är helt enkelt alldeles för van att misslyckas. Man är van vid att barnet upplever sig misslyckad och man är van att känna sig som en misslyckad förälder. Kanske är det bara jag som känner så? Jag tror inte det. Jag har lärt mig att med fingertoppskänsla läsa av just detta hos andra föräldrar. Nästan alltid har det visat sig stämma. Var alltid varsam och vänlig när du möter dessa föräldrar. Det tar tid att bygga förtroenden.
Berätta om er ridskolas verksamhetsfilosofi! För att undvika missförstånd eller ouppnåeliga önskemål som kan skapa missnöje – var tydlig med vad ni erbjuder hos er. På ett vänligt vis förstås. Det vanligaste dilemmat hos oss handlar om storlek på ponnyer. Vi har ponnyer av kategori A-D och mycket varierad storlek på elever. Det betyder att de små eleverna främst rider de små ponnyerna eftersom de större behövs till de större eleverna. Det kan dock bli så att en liten elev ibland får rida en större ponny och får smak på det så till den grad att eleven inte längre vill rida små ponnyer. När det händer brukar vi berätta att vår specialitet är just att anpassa storlek på häst efter storlek på elev och om eleven är liten och aldrig vill rida små ponnyer så är vi tyvärr inte rätt ridskola. Då brukar vi tipsa om andra bra ridskolor vi känner till, där vi vet att det bara finns större ponnyer. Ibland väljer eleven att byta ridskola och ibland förstår eleven upplägget och väljer att vara kvar hos oss. För mig och oss är det viktigt att det är elevens/familjens val.
Att vara professionell pedagog innebär att skapa, men det kan också innebära att man ibland kliver åt sidan. Kanske finns en kollega som det fungerar bättre med – på personkemiplan – och ja, ibland kanske det innebär att eleven byter ridskola. Men så långt det är möjligt är pedagogens uppgift att skapa förutsättningar och möjligheter till möten och lärande. Och där finns ofta mycket mycket mer att skapa än vad man kanske först kan se.
Om du börjar idag – tänk hur långt du kommit om ett år!
Jag undervisar enligt ’traditionell ridlära’ (det vill säga, enligt Ridhandboken). Men jag lägger som ni vet gärna min personliga prägel på vad jag väljer att lyfta, i vilken ordning jag väljer att presentera de olika delarna – och hur jag väljer att förmedla kunskapen.
För mina äldre elever (de som är på väg att kunna rida hästen i balans och form) har jag några saker som jag tycker är särskilt viktigt att förmedla, eftersom jag starkt förespråkar en mjuk ridning och en god relation med hästen. Därför talar jag med dem som nått en bit längre om ’tre steg till god inverkan’ (där målet är balans/form).
Att presentera uppgiften som tre steg har gjort att det har blivit väldigt tydligt för mina elever och jag upplever också att det har tagit bort en stor del av den press som ibland kan märkas hos ryttare som nått till att ibland rida hästen i rätt form. Det är också det som är syftet med att tänka i dessa steg; jag vill på alla vis undvika att mina elever blir hårda i handen och att de felaktigt tror att man kan ’hålla’ en häst på tygeln.
Mina ridövningar består ofta av korta raksträckor och täta vändpunkter, att rida på en sexkant är tillexempel en av mina favoriter när det gäller inverkansridning. I dessa ridövningar bygger jag i ryttarens medvetande in de tre stegen.
De tre stegen är:
Kontrollera tempot utan att använda tygeln/skänkeln. Här får ryttarna ha en kontakt med hästens mun som enbart utgör just en kontakt – inga hårda tag och inga krav. De får då och då göra överstrykningar i skritt och trav, det vill säga kontrollera/prova om de kan hålla hästen kvar i samma tempo även då de under kortare stunder lättar på båda tyglarna (för fram händerna). Om tempot ökas behöver ryttaren förändra sin sits. Det vanligaste är att hälen är för mycket nedtrampad. Läs gärna detta inlägg hos SR Häst- och Ryttarutbildning där hon beskriver hälens position så bra. Jag ägnar tid åt att modellera om sitsarna och vi talar förutom hälen om att man kan ’sitta med olika tryck’ och att olika hästar uppfattar ryttare olika. Om hästen är av det sävligare slaget hamnar diskussionens fokus kanske istället på att inte skänkla för mycket, utan att ’rida på impulserna’ och att våga vara stilla och vänta ut. Jag använder ofta hästens perspektiv i undervisningen och uppmanar mina ryttare att prova sig fram och att försöka tolka hur hästen kan uppfatta olika sorters sits, position skänkel och hand. När detta fungerar i skritt och i trav – det vill säga när hästarna har funnit sig till ro i detta (hittat sin takt) – vilket de gör väldigt snart när man gjort detta till rutin – går vi vidare till nästa steg. Vi håller oss dock alltid beredda på att eventuellt behöva backa till steg 1 igen.
Kontrollera vändningar utan att använda tygeln. Här får ryttarna lägga mer fokus på vändande hjälper. Sittbenens funktion och syftet med att använda blicken. Samma tygelkontakt som i steg 1, men här med kontroll/prova om de kan lätta på den inre tygeln i vändögonblicket. Detta för att förhindra att de oavsiktligt (eller avsiktligt) nyper tag i tygeln. De upptäcker ganska snart att hästarna vänder mycket bra utan tygel. För att bygga ihop steg 1 och 2 använder jag som ovan beskrivet ofta korta raka sträckor med frekventa vändpunkter. Eleverna får då trava på raka sträckor (med överstrykning som egen kontroll) samt utmaningen att sakta av till skritt strax innan vändpunkterna utan att dra i tyglarna. De utmanas vidare att lätta på den inre tygeln i vändning. Extra mycket övning blir detta om vändningar sker åt olika håll och jag lägger ofta grundvägarna i mina ridövningar som ett sådant ’evighetsmönster’ för liksidig ridning. När båda dessa steg samverkar och eleverna kan växla mellan dem går vi vidare till steg 3.
Erbjud kontakt. Mot slutet av steg 2 har ryttarna ofta börjat upptäcka att deras hästar börjar söka stöd på tygeln. Det är en spännande upptäckt och något jag gärna vill servera dem som just en upptäckt. Här märker de att noggrann genomgång av steg 1 och 2 skapar förutsättningar för nästa steg; att erbjuda hästen kontakten med tygeln. Här får eleverna i uppgift att fundera över vilken sorts stöd just deras häst föredrar att ta. Vi har hästar som föredrar ’sytrådstyglar’ och vi har hästar som behöver ett lite stabilare stöd. Jämförelsen (utan värdering) är mycket intressant och bidrar till lärande. I detta steg uppmanas ryttarna att vara fortsatt observanta på att tygeln just erbjuder stöd, och att den inte används till tempo och/eller vändningar – för det vet ju ryttarna att det inte behövs. Först när vi nått detta steg är ryttarna redo – tänker jag – för att börja använda tyglarna i de olika tygeltag som exempelvis Ridhandboken beskriver. På olika vis övar vi då detta – men alltid med eftergifter redo.
Detta beskriver mina tankar främst när det gäller ridning där ryttarna har börjat inverka med mål att rida hästen balans och form. Jag använder dessa steg för att hjälpa mina elever att bibehålla den mjuka ridning jag förhoppningsvis bidragit till att skapa hos dem från tidig ryttarålder. Flera av mina elever har uttryckt att det känns väldigt bra att ha detta mönster att ’vila tankarna i’ när de rider. Den rutinerade läsaren ser att detta skulle kunna vara ’hur:et’ (det vill säga hur man skulle kunna göra) i utbildningsskalans grundläggande fas; takt, lösgjordhet och kontakt.
Jag är av den personliga övertygelsen att det går att rida väldigt mjukt och harmoniskt hela livet igenom oavsett nivå – och att en viktig del av en ridlärares arbetsbeskrivning är att skapa förutsättningar till just detta.
Jag pratar ofta om yngre barn eftersom det är i den riktningen jag nischat både min egen verksamhet och en stor del av mina studier. I verkligheten möter jag dock numera minst lika många (om inte fler) ungdomar i mitt pedagogiska arbete. Ridskolan växte och utökades, de som var yngre barn blev kvar och de tog med sig vänner och på den vägen är det.
När jag håller mina föreläsningar om yngre barn på ridskola kommer nästan alltid frågan/diskussionen upp att det är lätt att få med sig yngre barn i tanke- och förhållningssätt, men mycket svårare (för att inte säga omöjligt) med ungdomar/tonåringar. Detta har jag funderat mycket över under de senaste åren, så mycket att jag bestämde mig för att prova. Frågorna jag ställde mig var alltså, går det att arbeta koncentrerat med förhållningssätt i (pedagogisk) häst/ridverksamhet med tonåringar? Och i så fall hur gör man det?
Resultatet av den tanken mynnade ut i något jag kallar ”Ungdomsläger med twist”. I beskrivningen inför anmälan stod följande:
På detta läger kan du förvänta dig det oväntade! Deltagarna rider flera olika hästar under veckan och undervisningen går mot temat Analysera din ridning. För deltagande i detta ridläger krävs intresse för- och delaktighet i din egen utveckling som ryttare, en öppenhet för att prova och att tänka nytt. För dig som redan deltagit i flera ridläger hos oss blir detta något helt annorlunda. Det kan bli din bästa vecka någonsin!
Vi skrev också ut detta: Det här är ett ungdomsläger för åldrar 13-17 år och det har en annorlunda ”twist” – ja det heter faktiskt till och med ”ungdomsläger med twist”.
Vi gör detta läger av många olika anledningar:
– Vi vill alltid utmana oss själva att tänka nytt och att utveckla verksamheten – det ger oss ny arbetsglädje och vi tänker att det är helt nödvändigt för att hänga med in i framtiden.
– Vi vill ge de ungdomar som började rida hos oss för tio-fjorton år sedan (och som varit på ridläger alla somrar sedan dess) något spännande och annorlunda!
– OCH vi vill boosta dem som förebilder för de yngre – otroligt viktig!
Vi vill mena att man kan skapa den atmosfär man vill ska råda på ridskolan, med kloka insatser här och där. Detta är en sådan!
På tre träningsdagar (måndag-onsdag) rider eleverna sex olika hästar, skriver träningsdagbok och reflekterar kring begrepp som inställning och utveckling, lösningsfokus och strategier samt att analysera utan att värdera.
Vi talar bland annat om att varje situation kan ha många lösningar som fungerar olika, och att våga prova – inte vara rädd att ”göra fel” – men att klokt kunna reflektera efteråt. Vi pratar också om kunskapens zoner och ställer oss varje dag frågan ”vad behöver denna häst av mig?”. Kollektivt lärande – att lära av och med varandra!
Eleverna rider denna vecka i tre grupper á 5 elever både förmiddag/eftermiddag, med eget ansvar för fram- och avskritt efteråt (ett varv runt stora gräshagen).
På torsdagen lottas det hästar till en heldag dressyr, träning på förmiddagen och programridning på eftermiddagen. Bedömningen enligt dressyrryttartest – det vill säga sits, inverkan och insats poängsätts – inte ”resultatet”.
På fredagen lottas det hästar till en heldag hoppning, träning på förmiddagen och tävling på eftermiddagen. Då blir det ”samma bana på samma tid”, det vill säga en tävling med sig själv – att pricka sin egen tid. Valfri höjd 40, 50 eller 60 cm men alla tävlar i samma klass – det vill säga strategier premieras och det blir inte någon prestation kring val av höjd.
På lördag ger vi dem hästar igen, samma hela dagen – då står temporidning och hoppning i terräng på idealtid – som sätts till häst av personal under elevernas översyn på morgonen – på schemat.
Dessutom delas pris ut till ’bästa horsemanship’ dvs den elev som på mest ödmjuka vis – utan att värdera – har tagit sig an varje häst med samma engagemang och positiva inställning.
Så här såg veckans schema ut
Jag hade under denna vecka också glädjen att samarbeta med min kollega Alexandra som precis nyligen gått SRL 1. Vår plan var att ge deltagarna det bästa av oss, det vill säga – Alexandra stod för de allra färskaste ämneskunskaperna, och jag stod för analys och reflektion med den vetenskapliga touch jag så gärna vill bedriva det pedagogiska arbetet.
Veckan inleddes med en genomgång i att säga att något ”är” på ett visst vis och att säga att man ”upplever” något på ett visst vis. Och den enorma skillnad det kan innebära. Både för hur man själv tänker när man åker hem, och hur rykten och åsikter sprids som (felaktiga) fakta. Vi talade om att alla har rätten till sin uppfattning och sin upplevelse och att det är mycket berikande och värdefullt att ta del av varandras, men att man också behöver veta om att det kan bidra till förförståelse (förutfattad mening – på gott och ont). Eleverna fick själva berätta om tillfällen då de upplevt detta, och det gjorde de på ett fantastiskt öppet och ärligt vis.
Därefter skapades tavlan ”Vad behöver hästen av mig?” som var en whiteboardtavla där alla hästars namn stod i ”mindmap-form”. Varje elevs uppgift var att efter ridning skriva ned något/några saker man kommit att tänka på utifrån ovanstående fråga. Det vill säga; Jag ville under hela veckan skapa och upprätthålla en diskussion om hur olika hästar kan uppfattas olika av olika ryttare och att de olika uppfattningarna kan generera ökat lärande. Till min stora glädje tog de femton ungdomarna denna uppgift på stort allvar och när veckan var slut fanns där en gedigen ”litteratur” att tillgå. Jag är så stolt över dem!
Vi talade också om vikten av att ha strategier. Jag tänker att det visserligen kan vara bra att prata om ”mindset” och inställning – men att det är ännu bättre att prata om strategier.
Ett mindset kanske man inte orkar upprätthålla (det krävs en hel del funktioner för det) – och när man inte orkar upprätthålla det så blir besvikelsen än större (jag både misslyckades och misslyckades att hålla mig positiv till mitt misslyckande…). Jag väljer därför att prata om strategier och lösningar, och det gör jag utifrån aspekten att – ja, ibland blir det inte som man tänkt sig – men vad finns det då för andra möjligheter att prova? Hur ska vi tänka? Att i just detta sätta utmaningen (inte individens förehavanden) i fokus och att brainstorma strategier runt omkring.
Det sättet att prata kring uppgifter och utmaningar har enligt mig varit mycket gynnsamt! Och ja det visade sig gå mycket bra hem hos tonåringar/ungdomar. Jag upplevde att de till och med längtade efter verktyg till detta sätt att tänka och förhålla sig. Men ja, det krävs också en del av pedagogen för att det ska genomsyra hela verksamheten. Man måste till exempel vara mycket uppmärksam på hur man pratar själv! Både hur man pratar om hästar, människor och – ja sig själv. Tanken är ju att försöka lyfta begreppet ”att förhålla sig till”. Vilken jag då tänker är motsatsen till att ”det är”/”det gick” etc. Pedagogen behöver då dessutom också vara uppmärksam på hur hon/han ställer frågor och hur hon/han ger eleverna feedback. På det viset var denna vecka också en utmaning och en utbildning för oss ledare. Som en sorts kvalitetskontroll, en kritisk granskning. Viktigt!
Att finna lösningar och strategier tillsammans; Ridlärare, elev och häst
När eleverna hade ridit tre dagar på sex olika hästar kom vi till två dagar av ”tävling” där hästar skulle lottas. Det tänkte jag mig som lite av ett eldprov – att utmana det förhållningssätt som jag upplevde nu var ganska befäst. Torsdagens dressyr skulle ridas i LC:2 enligt principen dressyrryttartest. Eleverna fick välja på fyra olika strategier:
Delta i tävling (rida programmet och få bedömning).
Rida programmet och få bedömning men inte delta i tävlingen…
… eller göra som ovan och efteråt bestämma att de faktiskt ville delta i tävlingen.
Rida programmet utan bedömning och med hjälp om man önskade det (som en liten privatlektion).
Detta för att minimera olika varianter av stress och krav, och samtidigt erbjuda de som ville att få en extra utmaning. Strategierna valdes när deltagarna fick veta (dagen innan) vilken häst det fick. De fick också prova att rida hästen på förmiddagen samma dag som tävlingen och därefter göra en slutgiltig strategi. Resultatet? En elev som rider så mjukt och klokt men som ibland upplever att hon låser sig lite vid prestation vann. – Jag kände mig alldeles lugn och fokuserad, sade hon efteråt.
Dagen efter var det hopptävling på schemat. ”Samma bana på samma tid” är en tävling vi ofta har. Det går helt enkelt ut på att varje deltagare rider en runda, och rider sedan igen med målet att pricka sin egen tid (och med så få fel som möjligt). Hästar lottades dagen innan, och vid det här laget var deltagarna så redo för att sätta strategier att de redan innan hästlottningen diskuterade vilka strategier de skulle välja om de fick den eller den eller den hästen. Wow!
De strategier jag bjöd på var olika hinderhöjder 40, 50 och 60 cm – men alla med tävlan i samma klass. Det betyder att eventuell stress kring vilken höjd man ska/förväntas/borde välja istället byttes ut till diskussioner om vad som skulle kunna tänkas vara det klokaste valet. Bakom dem stod en mycket lycklig ridlärare och lyssnade! Det hade fungerat – och jag hade lyckats förmedla hur jag ville att de skulle ta sig an uppgiften.
På lördagen var det dags för det sista momentet. Morgonen inleddes med att Alexandra red vår lilla terrängbana på idealtid, det vill säga – hon red lugnt och klokt på en av de lugnare ponnyerna och eleverna fick titta och tänka. På armen hade Alexandra min träningsklocka som mäter distans och tid. Efter att hon ridit sin runda visste vi alltså hur lång hennes sträcka varit (eleverna hade också med ögat sett vilka vägar hon tog) och på vilken tid hon ridit den. Detta tog vi med oss till teorisalen och räknade om till meter/minut (vilket är det vanligaste sättet att rida temporidning om man inte ägnar sig åt distansritt, för då är det oftast km/h).
Förmiddagens ridpass var sedan temporidning i skritt (100 m-tempo), trav (200m-tempo) och galopp 300 m-tempo). Det var en övning som var bekant för de flesta eftersom den funnits med under vårens ridlektioner. Ni som var med i prenumerationen på Ridlektionsmodellen i våras vet hur den gick till, och ni som är med i T1 nu kommer att få den inom några veckor).
Därefter var det dags att gemensamt använda matematik som strategi. Vi hade räknat fram Alexandras tempo i meter per minut, och vi hade sett henne rida. Dessutom hade nu eleverna själva ridit i olika tempon för att bilda sig en uppfattning om känslan i kroppen. Dessa strategier tog eleverna sedan med sig ut på den avslutande ritten och de gjorde det med absolut glans!
Hindren små – strategierna i fokus!
Som avslutning på hela veckan fick eleverna – enbart för sig själva – fylla i ett papper där de på tre punkter skulle beskriva (för sig själva) vad de var mest stolt över att de gjort under veckan. Och de skrev och skrev!
Vad är jag mest stolt över? Att det känns som att jag lyckades – om så bara för denna vecka – skapa en atmosfär där öppenhet, diskussioner, strategier, lösningsfokus och horsemanship stod i fokus. Utan någon som helst tvekan! Och kanske, kanske har jag gjort så att dessa elever – i alla fall några av dem – tar med sig dessa tankar ut i skolan, i livet.
En av mina mest använda pedagogiska strategier; Att sätta ord på det självklara och att syntolka mig själv. Här kommer ett tips i videoformat! Filmat ur den osminkade vardagen vid morgonfodring av mina hästar 🙂
Jag vet att flera av er efterfrågar webföreläsningar/webinarium och liknande, så det här är mitt sätt att träna lite på det.
Övning ger färdighet! Det vet vi när det gäller ridning – och när det gäller det mesta. Vi kanske dock oftast förknippar det med det praktiska lärandet.
Jag lägger lika mycket (eller mer) fokus på att ”lära mina elever att lära” som jag lägger på att öva det praktiska utförandet. Enkelt förklarat; Att lära dem hur man kan tänka kring lärandet. Det är just den biten som gör att jag med ganska tunga argument kan hävda att min ridundervisning är utbildningsvetenskapligt förankrad.
Jag har skrivit en del om detta förut, men idag ska vi titta lite närmare på en pedagogisk strategi (en av många) i arbetet med en utbildningsvetenskapligt förankrad ridskola. Idag handlar det om feedback efter ridlektion:
Mina elever får två frågor av mig vid varje lektionsslut:
🌟 Vilka utmaningar stod du inför idag? 🌟 Vad tycker du att du löste extra bra idag?
Jag har under en lång tid övat mina elever i att de får avsluta varje ridlektion med att beskriva både vilka utmaningar de upplevt att de stått inför i dagens ridpass och vad de tyckte att de löste extra bra just denna gång. Jag påminner också ofta om att ibland kan det vara samma sak; Utmaningen och det man tyckte att man löste. Ofta är det olika saker – och vissa utmaningar kan vara utmaningar länge. Främst fokuserar jag på mina elevers upplevelser av lösningar. Efterhand har jag till min stora glädje märkt hur eleverna blir bättre och bättre på att berätta om just det!
Jag tänker att det är en pedagogisk strategi som visserligen är ridlektionens avslut, men som ger varje ridlektion en positiv atmosfär från första minut. Detta eftersom eleverna nu (märkbart!) aktivt ”letar” efter goda upplevelser och kloka strategier. Jag ser att de förhåller sig till ridningen och hästen nu – de värderar inte. Och det gör mig så stolt!
Jag vill att de ska tänka på ridning som ett görande, något som är föränderligt, något som behöver strategier. Jag vill inte att de känner sig värderade, bedömda och kategoriserade.
Jag tänker mig också att vårt fokus på utmaningar och lösningar både höjer deras självkänsla i stunden, och att det gör så att de tar med sig funderingar kring problemlösning hem – att de längtar tillbaka för att få fortsätta att prova sina strategier – men mest av allt, att de alltid tar med sig det positiva – och sig själva som aktiva medskapare till just det – i sina tankar när de åker hem!
Under rubriken “tillgänglig lärmiljö” ingår den fysiska, pedagogiska och sociala lärmiljön. Jag fokuserar på de tre olika under tre månader, både här på bloggen och i mina sociala medier. Ibland hamnar inläggen direkt på Facebook eller Instagram i farten, så jag tipsar dig att följa mig där under namnet ridskolepedagogik.
Nu har turen kommit till pedagogisk lärmiljö, som jag nog måste erkänna är min favorit. Det är rätt givet i och för sig, eftersom jag valt att läsa min examen inte enbart inom området pedagogik utan inom området pedagogiskt arbete, som är mer praxisnära och där väldigt mycket handlar om hur man tar just pedagogiska teorier, tankemodeller och strategier till den pedagogiska praktik där man befinner sig (inte bara teoretiska studier inom området pedagogik alltså).
Jag har valt att ta forskningsområdet pedagogiskt arbete till ridskolan, vilket är vad som ligger till grund för konceptet ridskolepedagogik. Men det skulle alltså gå lika bra att ”skala bort” just ridskolan och tillämpa det pedagogiska arbetet i en annan kontext – de flesta av mina kurs/programkamrater arbetar i skolan som lärare, speciallärare, specialpedagoger, rektorer eller andra skolledare. En pedagogs arbete är egentligen kontextoberoende, men att känna sin kontext är förstås en förutsättning för att det ska bli allra bäst.
En framgångsrik utbildning vilar på både beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund (Skolverket, 2019), och det är det som forskningsområdet pedagogiskt arbete utgår ifrån. Här kan du läsa mer om forskningsområdet pedagogiskt arbete på Linköpings Universitet där jag läst mitt masterprogram.
På SPSM (Specialpedagogiska Skolmyndigheten, 2019) kan man läsa att pedagogisk lärmiljö består av dessa underrubriker:
Pedagogiska strategier och stödstrukturer
Arbetslag
Olika sätt att lära
Lärverktyg
Digitalt lärande
Hjälpmedel
Det finns en film som du kan titta på här för att få dessa förklarade.
Det jag främst kommer att dela med mig av är vad som kan sägas passa bäst in under den första rubriken; Pedagogiska strategier och stödstrukturer. Jag själv upplever att det är i detta som jag har min egen ”kärna” som pedagog – det jag brinner för allra mest. Men eftersom de alla går i varandra så kommer vi att beröra de flesta. Vi har också redan haft flera av dem på agendan, men då under andra rubriker.
Denna aprilmånad kommer alltså fokus att vara pedagogisk lärmiljö – och främst då pedagogiska strategier och stödstrukturer. Jag kommer att dela med mig av mina favoriter, utan inbördes ordning. Ibland via förklarande blogginlägg – och ibland i farten via sociala medier.
Jag har också möjlighet att ta emot era frågor, som jag tänker kan ligga till grund för en framtida ”frågelåda” här på min sida. Under rubriken Pedagogisk rådgivning för ridskolor kan du ställa just din fråga!
Under rubriken ”tillgänglig lärmiljö” ingår den fysiska, pedagogiska och sociala lärmiljön.
När man funderar kring hur man ska utforma den fysiska lärmiljön på ett vis som gör den tillgänglig är det viktigt att tänka på vad de som ingår i verksamheten ska få ut av det man gör – vilket som är själva syftet. Det är viktigare än vilka exakta bilder och skyltar som ska sitta var – för till detta finns ingen allmängiltig manual.
Därför vill jag i dag lyfta två av de – enligt mig – viktigaste tankarna, med källa Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM):
Utformningen av den fysiska miljön speglar ofta hur verksamheten värderar olika aktiviteter, men också synen på de barn och elever som vistas där (SPSM, 2019).
Jag tänker att det citatet är viktigt att bära med sig, och jag försöker att använda mig av den tanken varje dag i min verksamhet. Vi har talat mycket om barnsyn, om relationell pedagogik och pedagogisk grundsyn här. Det är detta vi vill visa fram genom att använda oss av våra möjligheter att utforma den fysiska lärmiljön. Frågor man kan ställa sig är exempelvis:
Hur presenteras information?
På vilken höjd sitter den?
Är den begriplig för målgruppen?
Vilka vill vi ska vara vår målgrupp?
Vad står vi för?
Hur visar vi fram det som är vår kärna?
Når vår pedagogiska grundsyn ända ut i verksamheten – om inte, vad behöver vi ändra på?
Jag ställer mig själv dessa frågor varje dag, och jag går ofta en ”lärmiljö-rond” i min egen verkamhet för att se vad vi behöver förbättra eller förändra. Så att vi på allra bästa sätt kan möta de individer som kommer (och de vi vill ska våga komma). Och att vi lever upp till det vi vill vara! Att få alla att känna sig välkomna – och att verksamheten är till för dem. Dessutom menar jag att det i allra högsta grad är ett sätt att skapa trygghet och att motverka utanförskap
Något annat som SPSM också poängterar är att den fysiska lärmiljön ska;
Hjälpa och inte stjälpa verksamheten (SPSM, 2019).
Miljön ska vara utformad så att eleverna inte behöver lägga tid och kraft på att förstå miljöns uppbyggnad, utan att det ”tankeutrymmet” ska vara frigjort för annat. Det tycker jag också är en tydlig och bra förklaring till vad vi ska använda vår utformning av den fysiska lärmiljön till – vad som är själva syftet.
Hos oss har vi – som ni kanske redan vet – en stående utmaning till oss; Vi strävar efter att våra elever ska kunna navigera sig fram i den dagliga ridskoleverksamheten utan att behöva vara läskunniga. Vi ställer oss varje dag frågan; Hur gör vi det möjligt? Och vi gör det genom att utforma den fysiska lärmiljön så att det skrivna ordet inte ”behövs”. Sedan använder vi ändå det skrivna ordet – men det ska inte vara avhängigt av det för att verksamheten ska kunna fungera.
Hur gör vi då? Vi använder kombinerat bilder, både pictogram och fotografier av vår egen verksamhet och vi använder färger som ett sorts kodsystem till varje hästs plats, utrustning och tillbehör. Bland annat.
Ibland ”lånar” jag en av de yngsta eleverna och ”skuggar” genom alla de situationer man möter från det att man kommer till entrérummet till dess att man sitter på hästen redo för ridlektion. Givet är att de yngsta behöver vuxenhjälp på olika vis när det gäller ordningställande av häst exempelvis, men vi vill gärna vända på det så att barnet är den som äger kunskapen och informationen om det som ska ske – och den vuxne är en hjälpande hand. Ett sådant upplägg i verksamhetens utformning tänker jag bland annat speglar vår barnsyn på ett väldigt bra sätt.
Har ni några utmaningar, eller några särskilda saker ni tänker på när ni arbetar med utformning av den fysiska lärmiljön? Får vi se några bilder eller ta del av några tankar som ni är stolta över hos er?
Här kan du besöka SPSM och se en ca 7 minuter lång film om vad fysisk lärmiljö innebär. Den är riktad mot skola och fritidshemsverksamhet, men mycket går att ta även till vår verksamhet.
Med bilder från fantastiska https://pictogram.se har jag skapat ett bildstöd att sätta upp på ridskolan här hemma som jag gärna delar med mig av. Ladda ned som pdf, skriv ut och plasta in. Komplettera kanske med text kring vad som gäller specifikt hos er. Klart!
Ni har redan sett det skymta förbi i bakgrunden på andra bilder. Så här ser det ut på vår stallgavel! Fysisk lärmiljö handlar ofta om att kunna lokalisera sig i miljön och det här är något av det första man ser när man svänger upp mot vår gård. Vi gillar det! Vi upplever också att det ser vänligt välkomnande ut – och att det visar fram vår pedagogiska grundsyn, redan på parkeringen.
Bilderna är bilder från pictogram.se och skyltarna är tillverkade av skyltmax.se på vår beställning. OBS inget samarbete, skyltarna är köpta till fullpris – men vi gör gärna reklam ändå eftersom vi blev så nöjda, både med servicen, snabbheten och resultatet. Storleken är 50 x 50 cm på skyltarna som är i aluminium. Bokstäverna beställde vi från samma företag.
Hästar (Ofta hämtas hästar i hagar, pilen visar var man går till hagarna).
Skogen (Vi rider ibland i skogen – på informationstavlan kan denna bild ibland dyka upp).
Jag har valt bilderna dels förstås efter våra behov, men dels också utifrån den fina symmetrin av pilar, två vänster, två nedåt och två höger. Regelbundna mönster kan vara väldigt tilltalande och tillfredsställande.
Hur ser det ut när man kommer till er? Har ni något särskilt som ni är stolta över och som vi kan få ta del av? Visa oss gärna!
Vi har under vintern jobbat en hel del med vårt ”entrérum” på ridskolan. Dels renovering i form av väggar, tak och golv (tidigare var detta en del av en ladugård med betonggolv och väggar så som det ser ut i en gammal ladugård..). Min man har gjort ett fantastiskt jobb med det praktiska och jag har haft det stora nöjet att designa pedagogiken, allt i från färgval, möbler, placeringar etc. Jag är så nöjd med resultatet!
Det som skall vara mest i fokus i detta inlägg är vår informationstavla. Jag har under en lång tid haft som en utmaning till mig själv att presentera informationen i entrén på ett vis som svarar på ”de sju frågorna”.
De sju frågorna är ett (special)pedagogiskt verktyg skulle man kunna säga. Frågor vars svar bidrar till ett begripligt sammanhang för det område där de ställs. Man kan alltså arbeta med de sju frågorna i både större och mindre situationer, allt från ”det första besöket på ridskolan” till ”att putsa träns”.
De sju frågorna lyder;
VAD ska jag göra?
VAR ska jag vara?
VEM ska jag vara med?
HUR länge ska det pågå?
VAD ska hända SEN?
VAD behöver jag HA?
VARFÖR ska jag göra det?
Informationstavlan – kan ni hitta svaren?
Som synes har jag delat upp tavlan i år, termin, vecka och idag – för tydlighet och samband. Sedan är det givet att det till de sju frågorna finns en del olika tolkningsmöjligheter. Så här har jag valt att tolka dem i vår entré:
VAD ska jag göra? Veckans övning, presenterad i bildform (banskissen). Denna termin även som fördjupning för den som är intresserad av vår planering bakom upplägget. Ger transparens och bidrar också till frågan VARFÖR.
VAR ska jag vara? På vilken plats ska ridningen bedrivas. Oftast ridbanan, se bild. Till detta ska också tilläggas att vi på vår gavel till stallet har ett antal bilder i pictogramform i stor storlek med tillhörande pilar – varav ridbanan är en.
VEM ska jag vara med? Personalen presenteras i bildform både på ett veckoschema och under rubriken ”idag jobbar”.
HUR länge ska det pågå? Tid är nog det allra svåraste att tydliggöra! Denna fråga har jag funderat på längst. Sedan kom jag på det, med hjälp av TimeTimern! På hästlistan markeras nu varje lektions längd med bild på TimeTimer och på ridbanan kommer inom kort (när vi hittar ett lämpligt vattenfast genomskinligt skåp..) den riktiga stora TimeTimern att sitta – och ställas in vid varje lektionsstart.
VAD ska hända SEN? Detta får årshjulet och terminsplanen symbolisera här.
VAD behöver jag HA? Bild på hjälm och situationer där hjälm krävs. Samma bild sitter sedan på väg ut ur stallet – och i stallet. Vi har inte krav på säkerhetsväst vid vanlig dressyrridning hos oss, den diskussionen kan vi ta en annan gång, men både hjälmar och västar finns i nära anslutning till tavlan.
VARFÖR ska jag göra det? Denna är också lite klurig. Hos oss har jag valt att presentera detta i form av ridlektionsmodellens grundtankar. Under denna bild kommer jag också att sätta upp kompendiet Ridlektionsmodellen för den intresserade att bläddra i.
Det var vår entré! Hur ser det ut hos er? Har du något särskilt i entrén som du är stolt över och som du vill visa upp? Det är också alltid helt fritt fram att inspireras och att plocka det du gillar här hos mig till din verksamhet!
Någon kanske uttrycker att detta är en så kallad NPF-anpassning. Men jag vill mycket hellre tänka att det bästa arbetet är det vi kan göra för alla – så att ridelever med NPF inte bara blir ”ridelever med NPF” – utan helt enkelt ridelever i en tydlig, trygg och inkluderande ridskoleverksamhet.
Det som är helt nödvändigt för vissa är bra för alla! Och det är precis det som tillgänglighetsarbetet vill bidra till.
