Jag undervisar enligt ’traditionell ridlära’ (det vill säga, enligt Ridhandboken). Men jag lägger som ni vet gärna min personliga prägel på vad jag väljer att lyfta, i vilken ordning jag väljer att presentera de olika delarna – och hur jag väljer att förmedla kunskapen.
För mina äldre elever (de som är på väg att kunna rida hästen i balans och form) har jag några saker som jag tycker är särskilt viktigt att förmedla, eftersom jag starkt förespråkar en mjuk ridning och en god relation med hästen. Därför talar jag med dem som nått en bit längre om ’tre steg till god inverkan’ (där målet är balans/form).
Att presentera uppgiften som tre steg har gjort att det har blivit väldigt tydligt för mina elever och jag upplever också att det har tagit bort en stor del av den press som ibland kan märkas hos ryttare som nått till att ibland rida hästen i rätt form. Det är också det som är syftet med att tänka i dessa steg; jag vill på alla vis undvika att mina elever blir hårda i handen och att de felaktigt tror att man kan ’hålla’ en häst på tygeln.
Mina ridövningar består ofta av korta raksträckor och täta vändpunkter, att rida på en sexkant är tillexempel en av mina favoriter när det gäller inverkansridning. I dessa ridövningar bygger jag i ryttarens medvetande in de tre stegen.
De tre stegen är:
- Kontrollera tempot utan att använda tygeln/skänkeln. Här får ryttarna ha en kontakt med hästens mun som enbart utgör just en kontakt – inga hårda tag och inga krav. De får då och då göra överstrykningar i skritt och trav, det vill säga kontrollera/prova om de kan hålla hästen kvar i samma tempo även då de under kortare stunder lättar på båda tyglarna (för fram händerna). Om tempot ökas behöver ryttaren förändra sin sits. Det vanligaste är att hälen är för mycket nedtrampad. Läs gärna detta inlägg hos SR Häst- och Ryttarutbildning där hon beskriver hälens position så bra. Jag ägnar tid åt att modellera om sitsarna och vi talar förutom hälen om att man kan ’sitta med olika tryck’ och att olika hästar uppfattar ryttare olika. Om hästen är av det sävligare slaget hamnar diskussionens fokus kanske istället på att inte skänkla för mycket, utan att ’rida på impulserna’ och att våga vara stilla och vänta ut. Jag använder ofta hästens perspektiv i undervisningen och uppmanar mina ryttare att prova sig fram och att försöka tolka hur hästen kan uppfatta olika sorters sits, position skänkel och hand. När detta fungerar i skritt och i trav – det vill säga när hästarna har funnit sig till ro i detta (hittat sin takt) – vilket de gör väldigt snart när man gjort detta till rutin – går vi vidare till nästa steg. Vi håller oss dock alltid beredda på att eventuellt behöva backa till steg 1 igen.
- Kontrollera vändningar utan att använda tygeln. Här får ryttarna lägga mer fokus på vändande hjälper. Sittbenens funktion och syftet med att använda blicken. Samma tygelkontakt som i steg 1, men här med kontroll/prova om de kan lätta på den inre tygeln i vändögonblicket. Detta för att förhindra att de oavsiktligt (eller avsiktligt) nyper tag i tygeln. De upptäcker ganska snart att hästarna vänder mycket bra utan tygel. För att bygga ihop steg 1 och 2 använder jag som ovan beskrivet ofta korta raka sträckor med frekventa vändpunkter. Eleverna får då trava på raka sträckor (med överstrykning som egen kontroll) samt utmaningen att sakta av till skritt strax innan vändpunkterna utan att dra i tyglarna. De utmanas vidare att lätta på den inre tygeln i vändning. Extra mycket övning blir detta om vändningar sker åt olika håll och jag lägger ofta grundvägarna i mina ridövningar som ett sådant ’evighetsmönster’ för liksidig ridning. När båda dessa steg samverkar och eleverna kan växla mellan dem går vi vidare till steg 3.
- Erbjud kontakt. Mot slutet av steg 2 har ryttarna ofta börjat upptäcka att deras hästar börjar söka stöd på tygeln. Det är en spännande upptäckt och något jag gärna vill servera dem som just en upptäckt. Här märker de att noggrann genomgång av steg 1 och 2 skapar förutsättningar för nästa steg; att erbjuda hästen kontakten med tygeln. Här får eleverna i uppgift att fundera över vilken sorts stöd just deras häst föredrar att ta. Vi har hästar som föredrar ’sytrådstyglar’ och vi har hästar som behöver ett lite stabilare stöd. Jämförelsen (utan värdering) är mycket intressant och bidrar till lärande. I detta steg uppmanas ryttarna att vara fortsatt observanta på att tygeln just erbjuder stöd, och att den inte används till tempo och/eller vändningar – för det vet ju ryttarna att det inte behövs. Först när vi nått detta steg är ryttarna redo – tänker jag – för att börja använda tyglarna i de olika tygeltag som exempelvis Ridhandboken beskriver. På olika vis övar vi då detta – men alltid med eftergifter redo.
Detta beskriver mina tankar främst när det gäller ridning där ryttarna har börjat inverka med mål att rida hästen balans och form. Jag använder dessa steg för att hjälpa mina elever att bibehålla den mjuka ridning jag förhoppningsvis bidragit till att skapa hos dem från tidig ryttarålder. Flera av mina elever har uttryckt att det känns väldigt bra att ha detta mönster att ’vila tankarna i’ när de rider. Den rutinerade läsaren ser att detta skulle kunna vara ’hur:et’ (det vill säga hur man skulle kunna göra) i utbildningsskalans grundläggande fas; takt, lösgjordhet och kontakt.
Jag är av den personliga övertygelsen att det går att rida väldigt mjukt och harmoniskt hela livet igenom oavsett nivå – och att en viktig del av en ridlärares arbetsbeskrivning är att skapa förutsättningar till just detta.
