Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv

Tre steg till god inverkan

Jag undervisar enligt ’traditionell ridlära’ (det vill säga, enligt Ridhandboken). Men jag lägger som ni vet gärna min personliga prägel på vad jag väljer att lyfta, i vilken ordning jag väljer att presentera de olika delarna – och hur jag väljer att förmedla kunskapen.

För mina äldre elever (de som är på väg att kunna rida hästen i balans och form) har jag några saker som jag tycker är särskilt viktigt att förmedla, eftersom jag starkt förespråkar en mjuk ridning och en god relation med hästen. Därför talar jag med dem som nått en bit längre om ’tre steg till god inverkan’ (där målet är balans/form).

Att presentera uppgiften som tre steg har gjort att det har blivit väldigt tydligt för mina elever och jag upplever också att det har tagit bort en stor del av den press som ibland kan märkas hos ryttare som nått till att ibland rida hästen i rätt form. Det är också det som är syftet med att tänka i dessa steg; jag vill på alla vis undvika att mina elever blir hårda i handen och att de felaktigt tror att man kan ’hålla’ en häst på tygeln. 

Mina ridövningar består ofta av korta raksträckor och täta vändpunkter, att rida på en sexkant är tillexempel en av mina favoriter när det gäller inverkansridning. I dessa ridövningar bygger jag i ryttarens medvetande in de tre stegen.

De tre stegen är:

  1. Kontrollera tempot utan att använda tygeln/skänkeln. Här får ryttarna ha en kontakt med hästens mun som enbart utgör just en kontakt – inga hårda tag och inga krav. De får då och då göra överstrykningar i skritt och trav, det vill säga kontrollera/prova om de kan hålla hästen kvar i samma tempo även då de under kortare stunder lättar på båda tyglarna (för fram händerna). Om tempot ökas behöver ryttaren förändra sin sits. Det vanligaste är att hälen är för mycket nedtrampad. Läs gärna detta inlägg hos SR Häst- och Ryttarutbildning där hon beskriver hälens position så bra. Jag ägnar tid åt att modellera om sitsarna och vi talar förutom hälen om att man kan ’sitta med olika tryck’ och att olika hästar uppfattar ryttare olika. Om hästen är av det sävligare slaget hamnar diskussionens fokus kanske istället på att inte skänkla för mycket, utan att ’rida på impulserna’ och att våga vara stilla och vänta ut. Jag använder ofta hästens perspektiv i undervisningen och uppmanar mina ryttare att prova sig fram och att försöka tolka hur hästen kan uppfatta olika sorters sits, position skänkel och hand. När detta fungerar i skritt och i trav – det vill säga när hästarna har funnit sig till ro i detta (hittat sin takt) – vilket de gör väldigt snart när man gjort detta till rutin – går vi vidare till nästa steg. Vi håller oss dock alltid beredda på att eventuellt behöva backa till steg 1 igen.
  2. Kontrollera vändningar utan att använda tygeln. Här får ryttarna lägga mer fokus på vändande hjälper. Sittbenens funktion och syftet med att använda blicken. Samma tygelkontakt som i steg 1, men här med kontroll/prova om de kan lätta på den inre tygeln i vändögonblicket. Detta för att förhindra att de oavsiktligt (eller avsiktligt) nyper tag i tygeln. De upptäcker ganska snart att hästarna vänder mycket bra utan tygel. För att bygga ihop steg 1 och 2 använder jag som ovan beskrivet ofta korta raka sträckor med frekventa vändpunkter. Eleverna får då trava på raka sträckor (med överstrykning som egen kontroll) samt utmaningen att sakta av till skritt strax innan vändpunkterna utan att dra i tyglarna. De utmanas vidare att lätta på den inre tygeln i vändning. Extra mycket övning blir detta om vändningar sker åt olika håll och jag lägger ofta grundvägarna i mina ridövningar som ett sådant ’evighetsmönster’ för liksidig ridning. När båda dessa steg samverkar och eleverna kan växla mellan dem går vi vidare till steg 3.
  3. Erbjud kontakt. Mot slutet av steg 2 har ryttarna ofta börjat upptäcka att deras hästar börjar söka stöd på tygeln. Det är en spännande upptäckt och något jag gärna vill servera dem som just en upptäckt. Här märker de att noggrann genomgång av steg 1 och 2 skapar förutsättningar för nästa steg; att erbjuda hästen kontakten med tygeln. Här får eleverna i uppgift att fundera över vilken sorts stöd just deras häst föredrar att ta. Vi har hästar som föredrar ’sytrådstyglar’ och vi har hästar som behöver ett lite stabilare stöd. Jämförelsen (utan värdering) är mycket intressant och bidrar till lärande. I detta steg uppmanas ryttarna att vara fortsatt observanta på att tygeln just erbjuder stöd, och att den inte används till tempo och/eller vändningar – för det vet ju ryttarna att det inte behövs. Först när vi nått detta steg är ryttarna redo – tänker jag – för att börja använda tyglarna i de olika tygeltag som exempelvis Ridhandboken beskriver. På olika vis övar vi då detta – men alltid med eftergifter redo.

Detta beskriver mina tankar främst när det gäller ridning där ryttarna har börjat inverka med mål att rida hästen balans och form. Jag använder dessa steg för att hjälpa mina elever att bibehålla den mjuka ridning jag förhoppningsvis bidragit till att skapa hos dem från tidig ryttarålder. Flera av mina elever har uttryckt att det känns väldigt bra att ha detta mönster att ’vila tankarna i’ när de rider. Den rutinerade läsaren ser att detta skulle kunna vara ’hur:et’ (det vill säga hur man skulle kunna göra) i utbildningsskalans grundläggande fas; takt, lösgjordhet och kontakt.

Jag är av den personliga övertygelsen att det går att rida väldigt mjukt och harmoniskt hela livet igenom oavsett nivå – och att en viktig del av en ridlärares arbetsbeskrivning är att skapa förutsättningar till just detta.

Fysisk lärmiljö, Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Hur man kan använda ridlektionsmodellen till utbildning av ridskolehästar

Detta inlägg handlar om hur man kan använda ridlektionsmodellen på ett ytterligare vis utöver det huvudsakliga användningsområdet ridlektioner i grupp: Vid utbildning/inskolning av ridskolehästar. Och kanske på samma gång som en ytterligare dimension – en fördjupad utbildning – för ridskolans äldre elever i syfte att skapa förståelse för modellens betydelse för både hästar och människor. (Kanske är det några av de äldsta eleverna som senare står som ridlärare i verksamheten – det är min förhoppning). För att få ut det mesta av detta inlägg rekommenderar jag att du klickar dig runt och läser vad min ridlektionsmodell innebär och vilka som är dess grundstenar.

Jag är inte på något vis proffs på hästutbildning. Det finns så många andra som är så mycket bättre på det. Men jag har funnit ett sätt att utbilda och skola in mina hästar i verksamheten som bygger på i princip samma pedagogiska modell och tankesätt som jag använder i mina möten med elever. Här ska jag försöka ge ett exempel på hur det kan gå till.


Hästen detta inlägg handlar om heter Bonnie, är en irländsk import av connemaramodell och i storlek D. Hon är pigg, stressad emellanåt men kan också bli väldigt lugn och tillfreds när hon hittar ”rätt”. Jag red henne en hel del själv i våras när hon kom, och jag gör det fortfarande regelbundet, både av nytta och för mitt eget höga nöje. 

Successivt har jag lyckats föra över ”min” ridning av henne även till mina mest rutinerade elever. Ibland har jag till och med ridit henne precis innan en lektion och ”lämnat över” henne i ett avslappnat och lite ”meditativt” skick. Och det är det är nu vi börjar ringa in vad detta inlägg ska handla om;

En häst med låg stresströskel (lättstressad) som blir på ett vis (lugn, mottaglig, ridbar) då miljön fungerar och på ett annat vis (het, stressad, stark) då den inte gör det. Mitt jobb (som pedagog) med henne är alltså att skapa miljöer som fungerar och att låta miljön bära – och smitta av sig till henne med – ett lugn. Man kunde kanske tycka att en sådan häst inte skulle passa som ridskolehäst, men jag tänker istället att det vi kan skapa på ridskolan är mycket svårt att skapa på ”fri hand”: Förutsägbarheten, det repetitiva, det som är tydligt och begripligt – och likadant varje dag. Alldeles särskilt när verksamheten är så pass enhetlig som vi strävar efter att hålla den (veckans övning med mera) hos oss. Och det är i detta arbete som ridlektionsmodellen kommer in.

Jag tänker på precis samma vis då jag arbetar med mina elever som exempelvis befinner sig inom autismspektrat. Att skapa tillvaron förutsägbar, att repetera (och smyga in det nya/utvecklingen efterhand), att tydliggöra miljön, att lyfta fram det jag vill ska synas (eftersom världen ofta kan upplevas så full av intryck att det är svårt att sortera). Ja jag tänker förstås så för alla elever – men det blir extra tydligt att det finns vissa individer som blir mer av sig själva, når fram till sina färdigheter – på ett mycket positivt vis – inuti detta system. Det samma gäller förstås även hästar!

Även om Bonnie allt oftare finner lugnet i våra repetitiva dressyrövningar (evighetsövningar där tillägg successivt smygs in) är det fortfarande en utmaning för henne att ridas över bommar och hinder. Jag vet att hon är hoppad och tävlad en hel del, men det hon visar fram då det finns bommar och hinder är inte positivt – snarare är det ett stresspåslag. Hon hoppar alltid allt, men det blir för svårt för eleverna och hon springer alldeles för fort och okontrollerat.

Min intention var därför att – istället för att sätta skarpt bett i munnen på henne, och/eller hamna i ett hårt och otrevligt läge i ridningen – skapa miljön på det vis jag ville att hon skulle ta den till sig. Detta gjorde jag vid några tillfällen tillsammans med en av mina äldsta elever, Therese på ett vis som också gjorde att det blev mycket lärorika privatlektioner – på flera plan. Therese är ödjuk, intresserad av att lära inte bara den faktiska ridningen, utan också alla tankegångar ”bakom kulisserna”. Övningen jag ska berätta om idag såg ut så här:

Vi kallar den ”Bonnies special”, och egentligen är det inga konstigheter. En helt vanlig caprilliövning där den lila linjen kan vara travbommar och bli studs, och den rosa linjen är travbom och sedan kryss, räcke, oxer med vardera ett galoppsprång emellan.

Det vi vet är att Bonnie blir stressad så snart det kommer bommar och hinder och därför vill vi bygga upp övningen på ett vis som framhäver något annat och som tonar ned bommarna och hindren. Det kanske låter konstigt eftersom de är en viktig del av innehållet i en caprilliövning, men läs vidare!

Ridlektionsmodellen är uppbyggd på grundvägar och tillägg. I det här fallet är fyrkantspåret och volterna grundvägar. På volterna ligger en bom på marken. Det viktigaste i detta är dock de rutor ni ser i hörnen. Där står fyra små murdelar i plast utställda och det är dessa vi vill lyfta fram/framhäva/tydliggöra för Bonnie. Varje gång Bonnie kommer till en murdel gör Therese halt, lättar på tygeln och klappar. Det betyder att Bonnie fyra gånger per varv får en uppgift hon kan lyckas med – och hon får beröm för den, varje gång.

Övningen gjordes i skritt några varv åt höger och några åt vänster. Therese fick instruktioner – som hon följde utmärkt bra – att förhålla sig helt neutral/passiv/ i nolläge när Bonnie gick över bom på volt, och att fortsatt lyfta fram (och berömma) halterna i hörnen. Bonnie stressade till en början vid bommarna, men efter ungefär tre varv förblev hon lugn även där – och hon började göra halterna själv (och fick beröm). Toppen! Då kunde vi gå vidare. 

Som nästa moment lade vi till trav på långsidorna och behöll skritten på volterna. Det gick mycket lugnt till och halterna var kvar (Bonnie gjorde dem fortfarande själv). Då lade vi till trav även på volterna. Bonnie stressade lite till att börja med, men Therese fortsatte att följa min uppmaning att vara helt neutral över bom, det vill säga inte förändra någonting, tona ned bommarna betydelse. Efter ytterligare några varv travade Bonnie avslappnad även över bommarna på volterna. Hon fortsatte med sina halter vid murdelarna och fick beröm varje gång. Man riktigt såg hur stolt hon nu började känna sig över att lyckas med halterna!

Nästa steg i progressionen var att byta ut långsidorna mot diagonalerna, det vill säga ta sig över fler bommar på marken. På den lila linjen låg 6 bommar (på skissen är det bara 4 ser jag, men vi hade 6). På den rosa linjen låg 8 bommar. Volterna var kvar, liksom halterna förstås. Nu övergick övningen till att bli en ”evighetsövning” och vi behövde inte längre tänka på att byta varv. Vi ökade utmaningarna för Bonnie/oss genom att addera många fler bommar – men vi balanserade också dessa utmaningar genom att skapa övningen på ett repetitivt/meditativt vis. Balansen däremellan strävar jag alltid efter att hitta på mina ridlektioner, för både ryttare och hästars skull – det är också en av ridlektionsmodellens nycklar.

Vi backade tillbaka till skritt och skrittade mönstret – volt, halt, diagonal över bommar, halt, volt, halt, diagonal över bommar, halt osv. Neutral ridning över bommar och fortsatt beröm vid halterna gjorde att vi nästan direkt kunde växla upp diagonalerna till trav. Någon gång kändes/såg Bonnie spänd ut över bommar, men allt som oftast hade hon nu fallit in i lunken; hon kände sig lugn i den förutsägbara miljön och hon visste att fyra gånger per varv gjorde hon någonting hon alltid lyckades med och fick beröm för – halterna.

När vi märkte hur fint detta tog sig ut lade jag upp ett litet kryss som sista hinder på den rosa linjen. Vi visste sedan tidigare att Bonnie ofta blev så stressad av hinder att hon drog iväg före och hade mycket svårt att lugnas efteråt. Vi ville absolut inte hamna i det läget. Jag kände mig dock relativt säker på att Bonnie nu oavsett skulle stanna vid murdelen, och valde att försöka. Therese fick instruktionen att rida precis som förut, och att bara vara följsam över hindret – fortsatt så ”neutral” som möjligt. Det blev som jag trodde! Bonnie blev lite mer vaksam mot hindret, men hon fokuserade inte längre på stressen – utan på sin möjlighet att lyckas med sin mest viktiga uppgift för dagen. Hon gjorde själv halt vid murdelen några meter efter landning! Vilken seger för en ponny som ofta dragit flera varv i galopp efter ett hinder – av stresspåslag.

På så vis trappade vi upp övningen bit för bit, men med den repetitiva strukturen och de tydligt framträdande – för dagen viktigaste – uppgifterna; Att göra halt vid murdelarna. Så småningom kom vi till att kunna hoppa nästan allt i den rosa serien, inkluderat lugna galoppsprång både mellan och efter hinder. Vilken lycka! För Bonnie allra mest, som såg otroligt nöjd ut med sig själv efter detta ridpass. Hon hade lyckats! Vi hade lyckats skapa miljön på det vis vi ville erbjuda den till henne. Vi hade lyckats visa vad vi tyckte var viktigast – och vi hade lyckats tona ned (till och med bort) stressen. Progressionen inom strukturen var möjlig på grund av detta upplägg. Och vi hade lyckats skapa en ridlektion där eleven (Therese) fick vara delaktig, analysera och reflektera över varje moment och dess utfall.

Vi kommer att fortsätta att arbeta med Bonnie i just denna övning, med målet att kunna ta progressionen ytterligare några steg – med den trygga strukturen som bas.

Detta var ett exempel på hur man skulle kunna arbeta med ridlektionsmodellen på flera olika vis, i flera olika dimensioner. För dagen gjorde vi det enskilt med Bonnie eftersom hon behöver tid att förstå och att finna sitt lugn (inom pedagogiken kallar vi det särskilt stöd). Tids nog kommer hon att finna samma lugn i en ridgrupp – för arbetet med ridlektionsmodellen pågår ständigt hos oss; För både ridelever, ridskolehästar och som utbildning av den kunskapströstande ryttaren som vill ha lite mer. 

Jag hävdar aldrig att min ridlektionsmodell är det enda eller det bästa sättet att jobba för alla – men för oss här på Björkviks Ponnyridskola byter vi den inte mot något. Det tog mig tolv år att arbeta fram den – växelvis teori och praktik – nu njuter vi varje dag av vad som blev!

Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Relationell ridskola, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv

Pedagogiska strategier för feedback

Övning ger färdighet! Det vet vi när det gäller ridning – och när det gäller det mesta. Vi kanske dock oftast förknippar det med det praktiska lärandet.

Jag lägger lika mycket (eller mer) fokus på att ”lära mina elever att lära” som jag lägger på att öva det praktiska utförandet. Enkelt förklarat; Att lära dem hur man kan tänka kring lärandet. Det är just den biten som gör att jag med ganska tunga argument kan hävda att min ridundervisning är utbildningsvetenskapligt förankrad.

Jag har skrivit en del om detta förut, men idag ska vi titta lite närmare på en pedagogisk strategi (en av många) i arbetet med en utbildningsvetenskapligt förankrad ridskola. Idag handlar det om feedback efter ridlektion:

Mina elever får två frågor av mig vid varje lektionsslut:

🌟 Vilka utmaningar stod du inför idag?
🌟 Vad tycker du att du löste extra bra idag?

Jag har under en lång tid övat mina elever i att de får avsluta varje ridlektion med att beskriva både vilka utmaningar de upplevt att de stått inför i dagens ridpass och vad de tyckte att de löste extra bra just denna gång. Jag påminner också ofta om att ibland kan det vara samma sak; Utmaningen och det man tyckte att man löste. Ofta är det olika saker – och vissa utmaningar kan vara utmaningar länge. Främst fokuserar jag på mina elevers upplevelser av lösningar. Efterhand har jag till min stora glädje märkt hur eleverna blir bättre och bättre på att berätta om just det!

Jag tänker att det är en pedagogisk strategi som visserligen är ridlektionens avslut, men som ger varje ridlektion en positiv atmosfär från första minut. Detta eftersom eleverna nu (märkbart!) aktivt ”letar” efter goda upplevelser och kloka strategier. Jag ser att de förhåller sig till ridningen och hästen nu – de värderar inte. Och det gör mig så stolt!

Jag vill att de ska tänka på ridning som ett görande, något som är föränderligt, något som behöver strategier. Jag vill inte att de känner sig värderade, bedömda och kategoriserade.

Jag tänker mig också att vårt fokus på utmaningar och lösningar både höjer deras självkänsla i stunden, och att det gör så att de tar med sig funderingar kring problemlösning hem – att de längtar tillbaka för att få fortsätta att prova sina strategiermen mest av allt, att de alltid tar med sig det positiva – och sig själva som aktiva medskapare till just det – i sina tankar när de åker hem! 

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar

Ridskolehästen som ”hjälplärare”

Jag brukar kalla ridskolehästarna för ”hjälplärare” eftersom jag tänker att det är ett bra ord som symboliserar vad vi vill bidra med för bild till våra elever om vad våra ridskolehästar är för oss. Vi önskar inte ett synsätt på ridskolehästar där dömande och värderande står i fokus, och därför måste vi själva tala om hästarna på det vis vi vill att eleverna ska tala om dem.

Vi vill dessutom förmedla att våra ridskolehästar är en förlängning av oss ridlärare. Ridläraren må vara den som styr – men kom ihåg att man inte måste ”visa vem som bestämmer” enligt den traditionella tolkningen för att faktiskt vara den som tar ut riktningen. Det gäller både i förhållande till hästar och människor.

Ordet ”hjälplärare” syftar också till att vi i ridlektionsmodellen vill rikta fokus bort från ryttarens prestationer, rätt/fel, bra/dålig – och istället rikta (ett av våra) fokus mot vad hästen behöver av sin ryttare? På det viset blir det också helt naturligt att komma till reflektion om ordet ”hjälper” – för hur kan du hjälpa just den här hästen att förstå vad du vill göra? Ordet ”hjälp”- i ”hjälplärare får då ytterligare en innebörd.

Hästarna är förstås också våra vänner! Det finns dock ett problem med den definitionen som jag har träffat på några gånger i min yrkesroll. Jag har mött elever som haft uppfattningen att de är bästa vän med hästen, för att sedan bli oerhört ledsna och sårade när hästen agerar på ett vis som går emot elevens definition av vänskap. Exempelvis trampa på tårna, vill inte gapa för bettet etc. Därav viss försiktighet från min sida när jag pratar om hästen som vän numera. Däremot står ett vänligt bemötande mot hästen givetvis överst på min lista.

Att vända och vrida på tankar är något jag gärna vill uppmuntra mina elever till, eftersom jag tror att alla gynnas av det. I ridlektionsmodellen är struktur (grundvägar) med variation (tillägg) viktiga begrepp för både ridlärare och elever. Jag menar att de är lika viktiga för hästarna! Ett argument mot att ta in moderna pedagogiska resonemang på ridskolan har varit ”men vi måste ju tänka på säkerheten – vi kan inte ändra på en massa saker, det blir farligt”.

Ni som nu stiftat närmare bekantskap med ridlektionsmodellen ser att den knappast saknar struktur. Kanske är den till och med mer strukturerad än en traditionell ridlektion? Min upplevelse är att denna modell även tilltalar hästarna väldigt mycket. På många av mina lektioner har jag sett att hästarna – med modellens hjälp – fallit in i ett sorts självgående, nästan meditativt tillstånd. Och då menar jag inte fyrkantspåret runt, utan i ganska avancerade krumelurer.

Concorde stannar alltid när man drar ett streck i marken framför honom. Varför gör han det?

Vi har tidigare sett att om vi är bra på att låta vår miljö bära kunskap gör det att våra elever upplever förutsägbarhet, tydlighet, delaktighet (jag har redan listat ut hur vi ska rida!). Om vi dessutom involverar våra ridskolehästar i den kunskapsbärande miljön som kunskapsbärare av ridlektionsmodellen – då närmar vi oss nästan magi!


Varför stannar Concorde när jag drar ett streck på marken framför honom? Jo därför att han är införstådd med sin arbetsbeskrivning som hjälplärare för yngre barn. Han läser av och förstår miljön och i den sin uppgift. Han hjälper barnet att lösa uppgiften. Och när barnet får lära sig att försöka hjälpa Concorde att stanna (eftersom barnet just håller på att lära sig om hjälper) – då stannar Concorde plättlätt (eftersom det finns ett streck på marken där barnet ska hjälpa Concorde att stanna – ett streck som Concorde vet vad det betyder). Ni ser sambandet, eller hur? Det barnet då lär sig om att hjälpa Concorde att stanna är att det som behövs är att bara lite försiktigt ta i tygeln – så stannar Concorde.

Det blir ju bra för alla redan från början med detta tankesätt. Och det bästa är att det gäller inte bara vid start och stopp, det finns oändligt många situationer under en ridlektion där man skulle kunna dra nytta av samma tänk.

Din uppgift är att finna dem i just din ridlektion!

För när ett system och en yttre struktur blir mer självgående finns plötsligt mer tid och utrymme att lägga på annat inuti. Så som exempelvis att bygga relationer med sina elever. Och att relationer och tillit tydligt ökar chansen att lära, det vet vi.

Detta leder oss också vidare in mot nästa månads tema som heter just relationell pedagogik. Någonstans i månadsskiftet till februari kommer vi att byta fokusglasögon mot relationell ridskola här på ridskolepedagogik.com.

Hoppas att du hänger med även då!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

En miljö som bär kunskap

Föreställ dig att du precis ska starta din ridlektion, och du hör dina elever förtjust utropa; Jag har redan listat ut hur vi ska rida!

Känn dig stolt! Det är nämligen den bästa feedback du kan få på att du har skapat tillgänglig lärmiljö, tydlighet och ett begripligt sammanhang. Du har helt enkelt redan utan att ha startat lektionen – eller ens ha sagt ett enda ord – lyckats få dina elever att förstå vad de ska göra och hur de ska göra det. Hur gjorde du det möjligt?

När det händer mig brukar det innebära att mina elever har ridit enligt ridlektionsmodellen en tid och därför vet vad de har att förvänta sig. De känner till konceptet, inramningen och progressionen så som den brukar se ut, därför att varje ridlektion följer samma struktur, även om variationen kan vara oändlig. Ni har hört det förr. Det som blir extra tydligt är att eleverna snabbt lär sig att utläsa vad av det jag byggt fram som ska komma att utgöra helheten. De börjar dessutom genast de kliver in på ridbanan att försöka lista ut vilka tillägg som kan tänkas komma, baserat på vad de ser. Fantastiskt att se hur tankeverksamheten sätts igång liksom automatiskt!

En viktig del av ridlektionsmodellen är att bygga fram övningen så att den står på plats när eleverna kommer. Själv ägnar jag väldigt mycket tid åt att fundera på nya övningar; Hur bansträckningen ska se ut och hur föremålen ska placeras. Jag kan gå ut och provbygga en ny övning när jag får ett infall, och jag letar ständigt inspiration till nya övningar. När jag har tänkt ut en ny övning provar jag att gå vägarna många gånger och (när jag hinner) att rida dem själv, alternativt be någon annan av ridlärarna (som har mer ridning/hästutbildning på sitt schema än vad jag har) att rida den så att jag får se hur den tar sig ut.

Jag är nämligen övertygad om att en riktigt väl planerad och uppbyggd övning är en avgörande faktor till lärande på ridskolan. ”Det sitter i väggarna” brukar man säga – men i det här fallet hävdar jag att det sitter i hur du bygger din ridlektion!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Utvecklingspedagogik

Hjärngympa

Att ridlektioner på ridskola bör bedrivas så att hästarna ansträngs minimalt men ryttarna maximalt är nog alla ridlärare bekanta med (till skillnad från ”träning” där hela ekipaget tränas – och där både häst och ryttare har återhämtning efteråt).

Frågan är hur man gör detta möjligt?

Jag tänker att hjärngympan är lösningen och just denna hjärngympa är en av ridlektionsmodellens viktigaste punkter. Jag vill att mina elever ska få med sig nya tankar hem efter varje ridlektion. Nya funderingar som de kan bära med sig och vrida och vända på till nästa gång vi ses. Jag vill rikta bort fokus från hur högt de skulle vilja hoppa och hur mycket de skulle vilja galoppera – och istället rikta deras fokus på alla olika sätt man kan tänka kring ridning och hästar.

Det gäller dock inte bara tankar kring hur man rent tekniskt kan utföra ridningens moment, nej jag vill att mina ridelever ska uppleva att de på ridskolan ges möjlighet till att upptäcka och utforska sina funderingar och sin förståelse för ridningens problemlösning och strategier, att de vågar prova och att de vågar vara delaktiga i ridlektionens kunskapsinnehåll – inte bara få det till sig.

Detta arbetssätt kan börja redan när rideleverna är mycket unga, och då kallar vi det utvecklingspedagogik; Att lärande för yngre barn mest av allt går ut på att skapa en medvetenhet hos dem att de är lärande individer – en medvetenhet om att de har förmågan att hela tiden lära. Redan då börjar ett sökande – som förhoppningsvis aldrig tar slut! När rideleverna blir lite äldre arbetar jag så mycket jag kan på det vis som beskrivs om kursen analysera din ridning.

Rörelsetempot ska vara lågt, men innehållstempot högt. Med innehållstempo menar jag till exempel spännande vägar, täta växlingar och mycket funderingar som ofta utgå från frågan; ”Vad behöver hästen av mig?” Jag jobbar mycket med att sätta hästen som individ i fokus – att all ridning utgår från just det – och att på så vis förhoppningsvis bidra till att mina elever skapar förtroendefulla relationer med hästarna. Att de blir nyfikna på varje häst, vad de skulle kunna utföra tillsammans och hur det blir möjligt med deras hjälp. Jag tänker att på det viset – med ett arbete som varar över lång tid – kommer vi längre och  längre bort ifrån vad som skulle kunna bli ett (ned)värderande av hästarna i form av påstådd kapacitet. 

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar om mina hästar. Det är denna känsla och atmosfär jag önskar förmedla till mina elever varje dag. Att bygga mina ridlektioner på det vis ridlektionsmodellen visar har blivit (för mig) ett utmärkt arbetssätt för att göra just det.

Funderar…
Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Grundvägar & tillägg

De två grundpelare ridlektionsmodellen är uppbyggd på heter grundvägar och tillägg. Grundvägarna står för strukturen och tilläggen är variationen.

Ridlektionsmodellen må vara skapad med modernisering i sikte, och en del gamla traditioner bryts. Men struktur är viktigt och står i det här fallet för tydlighet, förutsägbarhet och trygghet (plus säkerhet). Variationen gör det spännande, lärorikt och utvecklande varje gång!

Grundvägar är enkla vägar som kan ridas av grupper på alla nivåer. De sätter den yttre ramen och gör alla ridlektioner i veckans övning enhetliga.

Tillägg står för variationer, stimulans och utveckling. Inuti ramen av struktur bygger vi tillägg på tillägg i takt med vart vi ser att våra elever kan nå. Tillägg kan vara nya vägar så väl som övergångar, tempoväxlingar och/eller olika fokus. Med hjälp av tilläggen har möjlighet att avancera en ridlektion – inte bara undervisa där eleven för tillfället befinner sig, utan också alltid dit eleven skulle kunna nå under lektionens gång.

Detta är den tanke som mest av allt sätter ridlektionsmodellen på kartan i den moderna utbildningsvetenskapen; Att undervisa mot något eleverna kommer att nå – att se deras potential. Men att ändå ha en trygg och tydlig lektionsstruktur som stöd.

När du planerar lektionerna börjar du med grundvägen. Därefter planerar du tilläggen. Den bästa lektionsplaneringen är den där du inte ser något slut på alla tillägg du skulle kunna lägga till. Och till varje lektion du går tar du med dem i tanken. Du börjar med grundvägen och låter sedan lektionens progression bli så långt du ser att ni kan nå – med tilläggens hjälp.

En fin sak med detta är också att oavsett hur det går så har du alltid gjort en fullständig lektion, eftersom du alltid börjar med helheten. Ingen av dina elever (eller din publik) vet exakt vilka tillägg du tänkt att lägga till – och därmed kan varken du eller dem misslyckas eller vara missnöjda med att ni inte nådde igenom. Samtidigt som helheten alltid är sammanhängande och begriplig.

På denna bild visas en enkel modell där grundvägen är orange och tillägg är rosa volt och blå volt. Kommer du på fler tillägg som skulle kunna användas? Utmärkt – då är du på rätt väg!

Ridlektionsmodellen är ett koncept för ridlektioner på ridskola som jag har arbetat fram under många år, med hjälp av mina studier i utbildningsvetenskap som teori och min egen ridskola som praktik och forskningsområde. Ridlektionsmodellen är en del av min personliga definition av ’en ridskola för alla’.

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Avdelning mittemellan…

… är något jag skämtsamt brukar kalla den formation mina ridlektioner rids i. Vi har ju annars att välja på de traditionella ”avdelning med tät” och ”avdelning utan tät”. Inget av dessa fungerar dock särskilt bra för mina övningar. Därför använder vi oss oftast av det otraditionella ”avdelning mittemellan”.

Det innebär helt enkelt att ridgruppen rider i en rad, som om de skulle rida med tät. Det vill säga, det är en bestämd ordning på hästarna och det är inte tillåtet att byta plats. När en övning påbörjas/avslutas är det alltid med tätryttaren först. Tydligt och bra!

Men eftersom ridning med tät lätt blir att ”åka med” har vi satt avstånden till inte bara en hästlängd, utan kanske åtta. Och för att hålla dessa avstånd måste eleverna rida med tanken som om de red i avdelning utan tät – det vill säga anpassa med hjälp av i första hand tempo och i andra hand vägar. Men det är inte tillåtet att byta plats, volta eller vända över ridbanan. 

På detta vis skapas en formation med bra flyt och tydlig struktur. Vi slipper det röriga som ofta följer ridning i avdelning utan tät, men vi får heller inte bara ”följa strömmen” så som lätt kan bli i avdelning med tät. Helt enkelt den perfekta blandningen av båda och en formation som verkligen tjänar sitt syfte.

En viktig målsättning med varje ridövning är att minimera väntetider. Ridlektioner ska ridas, inte väntas ut. Även om banan alltid har vad som kallas uppsamlingsplats så är tanken att den ska flyta på så mycket som möjligt ett antal varv i varje fas. Uppsamlingsplatsen är dock en bra plats för varje elev att skapa sig ny överblick över övningen, genom att skritta förbi eller att faktiskt göra halt en stund om avstånden behöver ordnas till. När sedan nya tillägg ska till är det åter samling vid uppsamlings/startplatsen för att med tydlighet introducera dessa.

Grupper på lägre nivå rider till att börja med med något kortare avstånd mellan hästarna, medan grupper på högre nivåer rider på ett vis som vid blotta ögat skulle kunna tolkas som avdelning utan tät. Men strukturen och upplägget för dem alla är densamma.

Helt klart det bästa sättet att bedriva ridlektioner i grupp, enligt mig!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Planeringsfasen

Strukturen för ridlektionsmodellen börjar redan i planeringsfasen. Planeringen är en viktig del!

Till att börja med är det klokt att göra någon form av årshjul specifikt för den pedagogiska verksamheten. När i tid sker märkestagningar, programridningar och banhoppningar? Om ni utgår från dessa när ni gör er översiktliga terminsplan – som sedan mynnar ut i veckans övning varje vecka – har ni mycket troligt redan i och med detta öppnat upp möjligheter för fler att våga delta.

Exempelvis; Veckan innan datumet för en banhoppning på årshjulet är temat på terminsplanen banhoppning och veckans övning har fokus på hur man rider in på banan, när man får starta, vilka vägar som är lämpliga och så vidare – på samma bana (ja jag menar exakt samma) som sedan blir banhoppningen. Tror du att det skulle öka deltagarantalet? Det är jag ganska säker på att det gör. Det har det verkligen gjort hos oss! Tydlighet och förutsägbarhet ökar förutsättningarna för fler att våga prova något nytt. Och det är ju en ridskola för alla som är vår strävan!

Det ni på ridskolan behöver skapa och se till att de samverkar är alltså;

  • Ett årshjul specifikt för den pedagogiska verksamheten. Öppen och tydlig för alla.
  • En terminsplan för varje termin, där övergripande tema och tanke är tillgängligt för alla.
  • En veckans övning varje vecka, en lektionsplan som utgår från samma bas men som är möjlig att variera så att den passar alla nivåer. En lektionsplan som ridlärarkollegorna på ridskolan är eniga kring.

En bra arbetsgång när det gäller veckans övning är att en i personalgruppen är (under en förutbestämd tidsperiod, en termin, tio veckor eller liknande) ansvarig för att rita och skriva övningen, och också ansvarig att dela med övriga på en specifik tid i veckan. Exempelvis onsdag.

Därefter har alla andra ridlärare möjlighet att tänka och tycka till kring upplägg och utförande och att återkoppla det till den som komponerat övningen – som i sin tur har ansvar för att ta till sig och kanske ändra något vid behov. På så vis befinner ni i personalgruppen er också alltid i ett kollegialt lärande – och ni nyttjar er samlade kompetens på allra bästa vis.

Därefter skickas övningen ut på nytt. Exempelvis fredag. Då är strukturen satt för det gemensamma arbetet, även om alla ridlärare givetvis får verkställa på sitt personliga vis*.

Detta arbetssätt kräver i sig sin planering och sin framförhållning – och det kan vara svårt att tänka sig hur man skulle kunna ha tid och möjlighet till detta. Men som alltid när det gäller att sätta en ny rutin så är det kämpigast i början. När den sedan sitter så flyter det på.


* Det är här medlemsgruppen på Facebook ”Prenumeration på veckans övning” kommer till sin rätt och fixar grundjobbet – leveransen av övningen. Ert jobb är sedan att göra den till er personliga!

En spännande och lockande terminsplan som är tillgänglig för alla ger något att längta efter varje vecka!
Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola

Översikt, ridlektionsmodellen

Att skapa moderna ridövningar som fungerar på ett enhetligt vis för många olika grupper, men som samtidigt innehåller stora möjligheter att tänja och sträcka sig efter gruppens och individernas behov och nivå är en utmaning.

Därför är det just ridlektioner på ridskola som är ridlektionsmodellens fokus, även om ridövningarna och tankegångarna givetvis med fördel går att använda både vid egen ridning, unghästutbildning och vid privatträningar.

Ridlektionsmodellen är uppbyggd på och utgår ifrån följande punkter:

  • Hjärngympa, flyt och evighetsövningar.

  • Känd startplats, och utrymme för uppsamlingsplats.

  • En bana i tanken.

  • Välplanerad progression – planeringen sträcker sig över gruppens nuvarande nivå.

  • Lågt rörelsetempo, men högt innehållstempo.

  • Grundvägar och tillägg.

Hjärngympa, flyt och evighetsövningar.
Ridövningar för ridskoleridning behöver planeras så att de har både stort utrymme och förutsättningar för bra “flyt”. Det får inte vara för krångligt, men det får gärna vara hjärngympa. Gärna spegelvända moment/moment som lätt går att vända på, utan att det blir för komplicerat. Allra helst “evighetsövningar” där båda varv och alla moment ingår lika mycket.

Känd startplats, och utrymme för uppsamlingsplats.
Ridövningar för ridskoleridning bör innehålla en bestämd plats där en hel grupp kan stå och vänta (även om målet är att minimera väntetider), helst på rad i samma ordning som övningen sedan rids. Det spelar egentligen ingen roll om övningen rids i avdelning med- eller utan tät. Den inbördes ordning mellan hästarna som är utgångspunkten/startpositionen, den skall också behållas. En viktig detalj är också att övningen har en bestämd och för alla känd startplats. 

En bana i tanken.
Att alltid tänka på ridövningar som “banor” med bestämda moment på bestämda platser är fördelaktigt på många vis och bidrar till den så viktiga konkretiseringen. Det gäller för alla elever oavsett ålder och nivå, och det gäller väldigt mycket för hästarna! Banor bör täcka mycket mark; Det vill säga, det skall ta lång tid att ta sig från start till mål. Att använda pedagogiskt material i olika färger så som konor och bommar i de allra flesta övningar är att rekommendera.

Planering som sträcker sig bortom elevernas nuvarande nivå.
Ridövningar för ridskoleridning tjänar mycket på att bygga på tidigare utförda övningar. Planering av ridlektioner är därför klokt att göra på lång sikt. Om övningar ofta bygger på tidigare ridna övningar bidrar det i sig till en struktur vilken snart både hästar och elever förstår. Det skall också vara lätt för både elever och besökare att se den progression som sker inom varje ridlektionstillfälle. Dessa båda varianter av progression ställer höga krav på ridlärarens förmåga att variera inom strukturens trygga ramar, både på lång och kort sikt. Läs gärna inlägget om kunskapens zoner! Det är ett tema som vi också ska titta närmare på senare i år.

Lågt rörelsetempo men högt innehållstempo.
Inget nytt under solen! Trav och galopp bör ridas endast korta och som ovan noga genomtänkta sträckor, aldrig varv efter varv. Det sparar hästarna, ökar elevernas tankeverksamhet och lockar därigenom fram förmågan till inverkan. Ridteknik framför race – alla gånger! Det hjälper också eleverna att hålla både balans och koordination – och på så vis gynnar det också hästarna.  Fokus ska istället ligga på innehållstempot – progressionen. Med detta menas; Det kan hända mycket utan att rörelsetempot höjs.

Grundvägar och tillägg(vägar).
Denna rubrik utgör kärnan och huvudkategorin till vilken övriga rubriker i denna ridlektionsmodell alla är kopplade. När en grupp går in i en ridövning skall det alltid vara bestämt vilka vägar som är grundvägar och vilka som är tillägg. Detta sker alltså redan i planeringsfasen. Kriterierna för grundvägarna är att de skall vara lika för alla ridgrupper, oavsett nivå. De skall vara enkla och utgöra ramen. Tilläggen läggs sedan till inuti ramen och kan varieras efter gruppens kunskapsnivå enligt en planerad stegring. Likaså skall tilläggen kunna följa gruppens eventuella kunskapsutveckling i stunden. Det vill säga; tillägg skall planeras för varje ridgrupp så att de inte bara matchar varje grupps aktuella nivå – utan också matchar nivåer dit gruppen under lektionsgenomförandet skulle kunna nå. Det sista är det svåraste. Där behöver du utmana dig själv och dina tankar många gånger!


Att dela in en traditionell ridövning i grundvägar och tillägg på detta vis är vad som utgör nyckeln i ridlektionsmodellen. Det innebär således inte att bryta det traditionella lektionsförfarandet – men det innebär att i allra högsta grad tänka om kring planering, uppbyggnad och genomförande. Tanken bakom detta är att redan från början skapa sig en yttre struktur som är tydlig, förutsägbar och ”självgående” – det vill säga något du som ridlärare inte behöver lägga så mycket kraft på att styra upp när du väl kommit igång. Det skapar utrymme att arbeta med detaljerna inuti, och det skapar utrymme att arbeta med verktyg för lärande, kunskapsbildning, utbildning, undervisning – relationer. Relationell pedagogik blir vårt fokus på denna sida i februari månad – mer om detta då. 

På detta vis byggs (och byggs om/modifieras) högst traditionella och välkända ridövningar. Ramen sätts först, därefter smygs in en successiv upptrappning bit för bit – utan att tappa strukturen. Hästarna upplever struktur och ordning, eleverna upplever trygghet och tydlighet, men också att det händer mycket. Varje ridövning kan tänjas efter dagsform, samtidigt som den alltid är genomförbar i sin helhet – eftersom helheten är satt från första minut.

Det tar ofta några veckor att sätta konceptet, så tappa inte modet om du provat ett par gånger utan att uppleva goda effekter. Håll i lite till så ska du se att det börjar hända – och då kommer du troligtvis inte att ångra ditt val!

Detta anslag kommer jag att sätta upp i entrén på min ridskola. Gör det gärna du också!

Vidare under januari månad kommer jag bland annat att beskriva tanken bakom upplägget med ”veckans övning”, vad ”avdelning mittemellan” står för, hur jag tänker mig hjärngympan – och vad ridskolehästarnas viktigaste roll i detta är. 

Jag kommer dock inte att servera specifika övningar och konkreta upplägg. De är reserverade för medlemsgruppen, som varje vecka i sin prenumeration får det specifika och konkreta i 4-8 sidor pdf. Lyllos dem 🙂