Fysisk lärmiljö, Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Hur man kan använda ridlektionsmodellen till utbildning av ridskolehästar

Detta inlägg handlar om hur man kan använda ridlektionsmodellen på ett ytterligare vis utöver det huvudsakliga användningsområdet ridlektioner i grupp: Vid utbildning/inskolning av ridskolehästar. Och kanske på samma gång som en ytterligare dimension – en fördjupad utbildning – för ridskolans äldre elever i syfte att skapa förståelse för modellens betydelse för både hästar och människor. (Kanske är det några av de äldsta eleverna som senare står som ridlärare i verksamheten – det är min förhoppning). För att få ut det mesta av detta inlägg rekommenderar jag att du klickar dig runt och läser vad min ridlektionsmodell innebär och vilka som är dess grundstenar.

Jag är inte på något vis proffs på hästutbildning. Det finns så många andra som är så mycket bättre på det. Men jag har funnit ett sätt att utbilda och skola in mina hästar i verksamheten som bygger på i princip samma pedagogiska modell och tankesätt som jag använder i mina möten med elever. Här ska jag försöka ge ett exempel på hur det kan gå till.


Hästen detta inlägg handlar om heter Bonnie, är en irländsk import av connemaramodell och i storlek D. Hon är pigg, stressad emellanåt men kan också bli väldigt lugn och tillfreds när hon hittar ”rätt”. Jag red henne en hel del själv i våras när hon kom, och jag gör det fortfarande regelbundet, både av nytta och för mitt eget höga nöje. 

Successivt har jag lyckats föra över ”min” ridning av henne även till mina mest rutinerade elever. Ibland har jag till och med ridit henne precis innan en lektion och ”lämnat över” henne i ett avslappnat och lite ”meditativt” skick. Och det är det är nu vi börjar ringa in vad detta inlägg ska handla om;

En häst med låg stresströskel (lättstressad) som blir på ett vis (lugn, mottaglig, ridbar) då miljön fungerar och på ett annat vis (het, stressad, stark) då den inte gör det. Mitt jobb (som pedagog) med henne är alltså att skapa miljöer som fungerar och att låta miljön bära – och smitta av sig till henne med – ett lugn. Man kunde kanske tycka att en sådan häst inte skulle passa som ridskolehäst, men jag tänker istället att det vi kan skapa på ridskolan är mycket svårt att skapa på ”fri hand”: Förutsägbarheten, det repetitiva, det som är tydligt och begripligt – och likadant varje dag. Alldeles särskilt när verksamheten är så pass enhetlig som vi strävar efter att hålla den (veckans övning med mera) hos oss. Och det är i detta arbete som ridlektionsmodellen kommer in.

Jag tänker på precis samma vis då jag arbetar med mina elever som exempelvis befinner sig inom autismspektrat. Att skapa tillvaron förutsägbar, att repetera (och smyga in det nya/utvecklingen efterhand), att tydliggöra miljön, att lyfta fram det jag vill ska synas (eftersom världen ofta kan upplevas så full av intryck att det är svårt att sortera). Ja jag tänker förstås så för alla elever – men det blir extra tydligt att det finns vissa individer som blir mer av sig själva, når fram till sina färdigheter – på ett mycket positivt vis – inuti detta system. Det samma gäller förstås även hästar!

Även om Bonnie allt oftare finner lugnet i våra repetitiva dressyrövningar (evighetsövningar där tillägg successivt smygs in) är det fortfarande en utmaning för henne att ridas över bommar och hinder. Jag vet att hon är hoppad och tävlad en hel del, men det hon visar fram då det finns bommar och hinder är inte positivt – snarare är det ett stresspåslag. Hon hoppar alltid allt, men det blir för svårt för eleverna och hon springer alldeles för fort och okontrollerat.

Min intention var därför att – istället för att sätta skarpt bett i munnen på henne, och/eller hamna i ett hårt och otrevligt läge i ridningen – skapa miljön på det vis jag ville att hon skulle ta den till sig. Detta gjorde jag vid några tillfällen tillsammans med en av mina äldsta elever, Therese på ett vis som också gjorde att det blev mycket lärorika privatlektioner – på flera plan. Therese är ödjuk, intresserad av att lära inte bara den faktiska ridningen, utan också alla tankegångar ”bakom kulisserna”. Övningen jag ska berätta om idag såg ut så här:

Vi kallar den ”Bonnies special”, och egentligen är det inga konstigheter. En helt vanlig caprilliövning där den lila linjen kan vara travbommar och bli studs, och den rosa linjen är travbom och sedan kryss, räcke, oxer med vardera ett galoppsprång emellan.

Det vi vet är att Bonnie blir stressad så snart det kommer bommar och hinder och därför vill vi bygga upp övningen på ett vis som framhäver något annat och som tonar ned bommarna och hindren. Det kanske låter konstigt eftersom de är en viktig del av innehållet i en caprilliövning, men läs vidare!

Ridlektionsmodellen är uppbyggd på grundvägar och tillägg. I det här fallet är fyrkantspåret och volterna grundvägar. På volterna ligger en bom på marken. Det viktigaste i detta är dock de rutor ni ser i hörnen. Där står fyra små murdelar i plast utställda och det är dessa vi vill lyfta fram/framhäva/tydliggöra för Bonnie. Varje gång Bonnie kommer till en murdel gör Therese halt, lättar på tygeln och klappar. Det betyder att Bonnie fyra gånger per varv får en uppgift hon kan lyckas med – och hon får beröm för den, varje gång.

Övningen gjordes i skritt några varv åt höger och några åt vänster. Therese fick instruktioner – som hon följde utmärkt bra – att förhålla sig helt neutral/passiv/ i nolläge när Bonnie gick över bom på volt, och att fortsatt lyfta fram (och berömma) halterna i hörnen. Bonnie stressade till en början vid bommarna, men efter ungefär tre varv förblev hon lugn även där – och hon började göra halterna själv (och fick beröm). Toppen! Då kunde vi gå vidare. 

Som nästa moment lade vi till trav på långsidorna och behöll skritten på volterna. Det gick mycket lugnt till och halterna var kvar (Bonnie gjorde dem fortfarande själv). Då lade vi till trav även på volterna. Bonnie stressade lite till att börja med, men Therese fortsatte att följa min uppmaning att vara helt neutral över bom, det vill säga inte förändra någonting, tona ned bommarna betydelse. Efter ytterligare några varv travade Bonnie avslappnad även över bommarna på volterna. Hon fortsatte med sina halter vid murdelarna och fick beröm varje gång. Man riktigt såg hur stolt hon nu började känna sig över att lyckas med halterna!

Nästa steg i progressionen var att byta ut långsidorna mot diagonalerna, det vill säga ta sig över fler bommar på marken. På den lila linjen låg 6 bommar (på skissen är det bara 4 ser jag, men vi hade 6). På den rosa linjen låg 8 bommar. Volterna var kvar, liksom halterna förstås. Nu övergick övningen till att bli en ”evighetsövning” och vi behövde inte längre tänka på att byta varv. Vi ökade utmaningarna för Bonnie/oss genom att addera många fler bommar – men vi balanserade också dessa utmaningar genom att skapa övningen på ett repetitivt/meditativt vis. Balansen däremellan strävar jag alltid efter att hitta på mina ridlektioner, för både ryttare och hästars skull – det är också en av ridlektionsmodellens nycklar.

Vi backade tillbaka till skritt och skrittade mönstret – volt, halt, diagonal över bommar, halt, volt, halt, diagonal över bommar, halt osv. Neutral ridning över bommar och fortsatt beröm vid halterna gjorde att vi nästan direkt kunde växla upp diagonalerna till trav. Någon gång kändes/såg Bonnie spänd ut över bommar, men allt som oftast hade hon nu fallit in i lunken; hon kände sig lugn i den förutsägbara miljön och hon visste att fyra gånger per varv gjorde hon någonting hon alltid lyckades med och fick beröm för – halterna.

När vi märkte hur fint detta tog sig ut lade jag upp ett litet kryss som sista hinder på den rosa linjen. Vi visste sedan tidigare att Bonnie ofta blev så stressad av hinder att hon drog iväg före och hade mycket svårt att lugnas efteråt. Vi ville absolut inte hamna i det läget. Jag kände mig dock relativt säker på att Bonnie nu oavsett skulle stanna vid murdelen, och valde att försöka. Therese fick instruktionen att rida precis som förut, och att bara vara följsam över hindret – fortsatt så ”neutral” som möjligt. Det blev som jag trodde! Bonnie blev lite mer vaksam mot hindret, men hon fokuserade inte längre på stressen – utan på sin möjlighet att lyckas med sin mest viktiga uppgift för dagen. Hon gjorde själv halt vid murdelen några meter efter landning! Vilken seger för en ponny som ofta dragit flera varv i galopp efter ett hinder – av stresspåslag.

På så vis trappade vi upp övningen bit för bit, men med den repetitiva strukturen och de tydligt framträdande – för dagen viktigaste – uppgifterna; Att göra halt vid murdelarna. Så småningom kom vi till att kunna hoppa nästan allt i den rosa serien, inkluderat lugna galoppsprång både mellan och efter hinder. Vilken lycka! För Bonnie allra mest, som såg otroligt nöjd ut med sig själv efter detta ridpass. Hon hade lyckats! Vi hade lyckats skapa miljön på det vis vi ville erbjuda den till henne. Vi hade lyckats visa vad vi tyckte var viktigast – och vi hade lyckats tona ned (till och med bort) stressen. Progressionen inom strukturen var möjlig på grund av detta upplägg. Och vi hade lyckats skapa en ridlektion där eleven (Therese) fick vara delaktig, analysera och reflektera över varje moment och dess utfall.

Vi kommer att fortsätta att arbeta med Bonnie i just denna övning, med målet att kunna ta progressionen ytterligare några steg – med den trygga strukturen som bas.

Detta var ett exempel på hur man skulle kunna arbeta med ridlektionsmodellen på flera olika vis, i flera olika dimensioner. För dagen gjorde vi det enskilt med Bonnie eftersom hon behöver tid att förstå och att finna sitt lugn (inom pedagogiken kallar vi det särskilt stöd). Tids nog kommer hon att finna samma lugn i en ridgrupp – för arbetet med ridlektionsmodellen pågår ständigt hos oss; För både ridelever, ridskolehästar och som utbildning av den kunskapströstande ryttaren som vill ha lite mer. 

Jag hävdar aldrig att min ridlektionsmodell är det enda eller det bästa sättet att jobba för alla – men för oss här på Björkviks Ponnyridskola byter vi den inte mot något. Det tog mig tolv år att arbeta fram den – växelvis teori och praktik – nu njuter vi varje dag av vad som blev!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

En miljö som bär kunskap

Föreställ dig att du precis ska starta din ridlektion, och du hör dina elever förtjust utropa; Jag har redan listat ut hur vi ska rida!

Känn dig stolt! Det är nämligen den bästa feedback du kan få på att du har skapat tillgänglig lärmiljö, tydlighet och ett begripligt sammanhang. Du har helt enkelt redan utan att ha startat lektionen – eller ens ha sagt ett enda ord – lyckats få dina elever att förstå vad de ska göra och hur de ska göra det. Hur gjorde du det möjligt?

När det händer mig brukar det innebära att mina elever har ridit enligt ridlektionsmodellen en tid och därför vet vad de har att förvänta sig. De känner till konceptet, inramningen och progressionen så som den brukar se ut, därför att varje ridlektion följer samma struktur, även om variationen kan vara oändlig. Ni har hört det förr. Det som blir extra tydligt är att eleverna snabbt lär sig att utläsa vad av det jag byggt fram som ska komma att utgöra helheten. De börjar dessutom genast de kliver in på ridbanan att försöka lista ut vilka tillägg som kan tänkas komma, baserat på vad de ser. Fantastiskt att se hur tankeverksamheten sätts igång liksom automatiskt!

En viktig del av ridlektionsmodellen är att bygga fram övningen så att den står på plats när eleverna kommer. Själv ägnar jag väldigt mycket tid åt att fundera på nya övningar; Hur bansträckningen ska se ut och hur föremålen ska placeras. Jag kan gå ut och provbygga en ny övning när jag får ett infall, och jag letar ständigt inspiration till nya övningar. När jag har tänkt ut en ny övning provar jag att gå vägarna många gånger och (när jag hinner) att rida dem själv, alternativt be någon annan av ridlärarna (som har mer ridning/hästutbildning på sitt schema än vad jag har) att rida den så att jag får se hur den tar sig ut.

Jag är nämligen övertygad om att en riktigt väl planerad och uppbyggd övning är en avgörande faktor till lärande på ridskolan. ”Det sitter i väggarna” brukar man säga – men i det här fallet hävdar jag att det sitter i hur du bygger din ridlektion!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Grundvägar & tillägg

De två grundpelare ridlektionsmodellen är uppbyggd på heter grundvägar och tillägg. Grundvägarna står för strukturen och tilläggen är variationen.

Ridlektionsmodellen må vara skapad med modernisering i sikte, och en del gamla traditioner bryts. Men struktur är viktigt och står i det här fallet för tydlighet, förutsägbarhet och trygghet (plus säkerhet). Variationen gör det spännande, lärorikt och utvecklande varje gång!

Grundvägar är enkla vägar som kan ridas av grupper på alla nivåer. De sätter den yttre ramen och gör alla ridlektioner i veckans övning enhetliga.

Tillägg står för variationer, stimulans och utveckling. Inuti ramen av struktur bygger vi tillägg på tillägg i takt med vart vi ser att våra elever kan nå. Tillägg kan vara nya vägar så väl som övergångar, tempoväxlingar och/eller olika fokus. Med hjälp av tilläggen har möjlighet att avancera en ridlektion – inte bara undervisa där eleven för tillfället befinner sig, utan också alltid dit eleven skulle kunna nå under lektionens gång.

Detta är den tanke som mest av allt sätter ridlektionsmodellen på kartan i den moderna utbildningsvetenskapen; Att undervisa mot något eleverna kommer att nå – att se deras potential. Men att ändå ha en trygg och tydlig lektionsstruktur som stöd.

När du planerar lektionerna börjar du med grundvägen. Därefter planerar du tilläggen. Den bästa lektionsplaneringen är den där du inte ser något slut på alla tillägg du skulle kunna lägga till. Och till varje lektion du går tar du med dem i tanken. Du börjar med grundvägen och låter sedan lektionens progression bli så långt du ser att ni kan nå – med tilläggens hjälp.

En fin sak med detta är också att oavsett hur det går så har du alltid gjort en fullständig lektion, eftersom du alltid börjar med helheten. Ingen av dina elever (eller din publik) vet exakt vilka tillägg du tänkt att lägga till – och därmed kan varken du eller dem misslyckas eller vara missnöjda med att ni inte nådde igenom. Samtidigt som helheten alltid är sammanhängande och begriplig.

På denna bild visas en enkel modell där grundvägen är orange och tillägg är rosa volt och blå volt. Kommer du på fler tillägg som skulle kunna användas? Utmärkt – då är du på rätt väg!

Ridlektionsmodellen är ett koncept för ridlektioner på ridskola som jag har arbetat fram under många år, med hjälp av mina studier i utbildningsvetenskap som teori och min egen ridskola som praktik och forskningsområde. Ridlektionsmodellen är en del av min personliga definition av ’en ridskola för alla’.

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Avdelning mittemellan…

… är något jag skämtsamt brukar kalla den formation mina ridlektioner rids i. Vi har ju annars att välja på de traditionella ”avdelning med tät” och ”avdelning utan tät”. Inget av dessa fungerar dock särskilt bra för mina övningar. Därför använder vi oss oftast av det otraditionella ”avdelning mittemellan”.

Det innebär helt enkelt att ridgruppen rider i en rad, som om de skulle rida med tät. Det vill säga, det är en bestämd ordning på hästarna och det är inte tillåtet att byta plats. När en övning påbörjas/avslutas är det alltid med tätryttaren först. Tydligt och bra!

Men eftersom ridning med tät lätt blir att ”åka med” har vi satt avstånden till inte bara en hästlängd, utan kanske åtta. Och för att hålla dessa avstånd måste eleverna rida med tanken som om de red i avdelning utan tät – det vill säga anpassa med hjälp av i första hand tempo och i andra hand vägar. Men det är inte tillåtet att byta plats, volta eller vända över ridbanan. 

På detta vis skapas en formation med bra flyt och tydlig struktur. Vi slipper det röriga som ofta följer ridning i avdelning utan tät, men vi får heller inte bara ”följa strömmen” så som lätt kan bli i avdelning med tät. Helt enkelt den perfekta blandningen av båda och en formation som verkligen tjänar sitt syfte.

En viktig målsättning med varje ridövning är att minimera väntetider. Ridlektioner ska ridas, inte väntas ut. Även om banan alltid har vad som kallas uppsamlingsplats så är tanken att den ska flyta på så mycket som möjligt ett antal varv i varje fas. Uppsamlingsplatsen är dock en bra plats för varje elev att skapa sig ny överblick över övningen, genom att skritta förbi eller att faktiskt göra halt en stund om avstånden behöver ordnas till. När sedan nya tillägg ska till är det åter samling vid uppsamlings/startplatsen för att med tydlighet introducera dessa.

Grupper på lägre nivå rider till att börja med med något kortare avstånd mellan hästarna, medan grupper på högre nivåer rider på ett vis som vid blotta ögat skulle kunna tolkas som avdelning utan tät. Men strukturen och upplägget för dem alla är densamma.

Helt klart det bästa sättet att bedriva ridlektioner i grupp, enligt mig!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Planeringsfasen

Strukturen för ridlektionsmodellen börjar redan i planeringsfasen. Planeringen är en viktig del!

Till att börja med är det klokt att göra någon form av årshjul specifikt för den pedagogiska verksamheten. När i tid sker märkestagningar, programridningar och banhoppningar? Om ni utgår från dessa när ni gör er översiktliga terminsplan – som sedan mynnar ut i veckans övning varje vecka – har ni mycket troligt redan i och med detta öppnat upp möjligheter för fler att våga delta.

Exempelvis; Veckan innan datumet för en banhoppning på årshjulet är temat på terminsplanen banhoppning och veckans övning har fokus på hur man rider in på banan, när man får starta, vilka vägar som är lämpliga och så vidare – på samma bana (ja jag menar exakt samma) som sedan blir banhoppningen. Tror du att det skulle öka deltagarantalet? Det är jag ganska säker på att det gör. Det har det verkligen gjort hos oss! Tydlighet och förutsägbarhet ökar förutsättningarna för fler att våga prova något nytt. Och det är ju en ridskola för alla som är vår strävan!

Det ni på ridskolan behöver skapa och se till att de samverkar är alltså;

  • Ett årshjul specifikt för den pedagogiska verksamheten. Öppen och tydlig för alla.
  • En terminsplan för varje termin, där övergripande tema och tanke är tillgängligt för alla.
  • En veckans övning varje vecka, en lektionsplan som utgår från samma bas men som är möjlig att variera så att den passar alla nivåer. En lektionsplan som ridlärarkollegorna på ridskolan är eniga kring.

En bra arbetsgång när det gäller veckans övning är att en i personalgruppen är (under en förutbestämd tidsperiod, en termin, tio veckor eller liknande) ansvarig för att rita och skriva övningen, och också ansvarig att dela med övriga på en specifik tid i veckan. Exempelvis onsdag.

Därefter har alla andra ridlärare möjlighet att tänka och tycka till kring upplägg och utförande och att återkoppla det till den som komponerat övningen – som i sin tur har ansvar för att ta till sig och kanske ändra något vid behov. På så vis befinner ni i personalgruppen er också alltid i ett kollegialt lärande – och ni nyttjar er samlade kompetens på allra bästa vis.

Därefter skickas övningen ut på nytt. Exempelvis fredag. Då är strukturen satt för det gemensamma arbetet, även om alla ridlärare givetvis får verkställa på sitt personliga vis*.

Detta arbetssätt kräver i sig sin planering och sin framförhållning – och det kan vara svårt att tänka sig hur man skulle kunna ha tid och möjlighet till detta. Men som alltid när det gäller att sätta en ny rutin så är det kämpigast i början. När den sedan sitter så flyter det på.


* Det är här medlemsgruppen på Facebook ”Prenumeration på veckans övning” kommer till sin rätt och fixar grundjobbet – leveransen av övningen. Ert jobb är sedan att göra den till er personliga!

En spännande och lockande terminsplan som är tillgänglig för alla ger något att längta efter varje vecka!
Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning, Yngre barn på ridskola

Den traditionella ridlektionen och de exekutiva funktionerna.

Det är ingen nyhet att jag ofta pratar om och skriver om Ridlektionsmodellen. Det har jag gjort under ett par års tid nu. Dessförinnan har jag jobbat fram denna särskilda modell i praktiken under ungefär tretton år, i kombination med mina studier i pedagogik på universitetet.

Under januari månad kommer Ridlektionsmodellen att vara temat här på sidan, och för er som är extra intresserade finns en medlemsgrupp som fungerar som en prenumerationstjänst på Veckans Övning enligt Ridlektionsmodellen.

Jag har dessutom tagit fram en halvdagsutbildning där jag kommer till er och håller både ett teoretiskt pass och ett praktiskt till häst kring hur man skulle kunna implementera och med stor fördel använda sig av Ridlektionsmodellen i sin ridskoleverksamhet. Jag har även skrivit ett kompendium som heter just Ridlektionsmodellen. Detta kompendium kan man köpa av mig för 199 kr, det innehåller 55 sidor. Jag skrev detta i en relativt hög hastighet eftersom jag fann det viktigt att snabbt skapa ett underlag att kunna referera till – och som också bär mitt namn. Det sista är särskilt viktigt eftersom jag under 2020 kommer att ytterligare utveckla kompendiet och ge ut det i bokform ”på riktigt”.

Varför detta fokus på ridlektionen, kanske någon undrar. ”Alla vet” ju hur en ridlektion ska bedrivas. Det finns redan en tydlig struktur och ett moment som examineras på löpande band för blivande ridlärare. ”Alla vet” hur man skriver ett PM, hur man lägger upp en lektion med uppvärmning, huvudövning och nedtrappning. Visa – instruera – öva. Det finns ju redan en modell? Eller? Gör det det? Ja det finns en modell, det är sant. Men fungerar den? Är det en utbildningsvetenskapligt förankrad modell som bidrar till en ridskola för alla, hela livet? Det är beprövad erfarenhet, kanske någon säger. Ja det kan så vara. Eller så är det helt enkelt bara en tradition som upprätthålls för att det alltid har varit så?

Jag möter många, många ridlärare idag. Och när vi pratar ridlektion enligt dess traditionella utformning så kan det (tyvärr) låta så här:

1. Jag vet att det inte fungerar att göra så i praktiken, men jag gör som de vill att jag ska göra på examinationen – och sedan gör jag ändå som jag vet fungerar i verkligheten när jag är klar.  Här har vi alltså någon som har sett att examinationen och det traditionella förfarandet är så att säga ett ”skådespel” – något man gör för att bli godkänd, fastän man vet att det inte fungerar i praktiken. Vad syftar då den sortens examination till? Det skulle vara intressant att veta.

Det kan också vara på det här viset:

2. Jag har läst massor av pedagogik och har jobbat som outbildad ridlärare i många år. Nu vill jag utbilda mig – och så insåg jag att jag behöver göra en tidsresa på fyrtio (?) år bakåt i tiden för att ”passa in” i mallen. Ska det verkligen vara så? Då vill jag ju inte utbilda mig?  Det här är ju ganska bekymmersamt! Vad skulle utfallet kunna bli? Ett stort antal outbildade – men extremt pedagogiska – ridlärare på landets ridskolor (som då inte har möjlighet att uppfylla exempelvis kvalitetsmärkning). Och färre antal sökande till landets ridlärarutbildningar? Vad innebär detta på sikt? Ska en kunnig pedagog examineras enligt föråldrad pedagogik för att få kalla sig ridlärare?

Eller de som söker, kommer in och genomför – men:

3. Jag gick en ansedd ridlärarutbildning, fick rida för många bra tränare och verkligen utveckla min ridning. Men jag fick inte några riktigt bra verktyg för att bedriva undervisning. När jag sedan stod i min yrkesroll och skulle undervisa – med högra krav på mig att vara bra, med min utbildning i bagaget – kände jag inte att jag räckte till. Så jag valde att istället ägna mig åt hästutbildning, det känner jag att jag är bra på. Aj då! Ridlärarutbildade som känner att de inte räcker till och därför väljer en annan bana? Hur skulle en sådan utbildning bättre kunna förbereda eleverna på vad de faktiskt kommer att arbeta med?

Den traditionella ridlektionen har länge varit en fast punkt i tillvaron. I många erfarna ridlärares tillvaro. Det här inlägget kommer kanske att möta motstånd på olika vis från olika håll. Men jag kommer likväl att fortsätta argumentera för en förändrad ridlektionsmodell, och i detta inlägg ska jag presentera en av anledningarna till varför jag gör det.

I grund och botten handlar det om att vi idag inte längre i någon utbildningssituation kan stå bakom att designa en undervisningsmodell som inte fungerar i praktiken.

Vi behöver vända på det och istället utifrån hur det ser ut i verkligheten utforma vår teoretiska modell – och därutöver behöver vi alltid vara beredda på att utveckla den vidare. Vi behöver se över vad som egentligen bara är ”gängse praxis” (”så har vi alltid gjort”), vad som är beprövad erfarenhet – vad av det vi vill behålla – och dessutom komplettera med en utbildningsvetenskaplig förankring. Det säger sig självt. För att kunna bedriva ridundervisning där så många som möjligt, så länge som möjligt kan delta efter sina förutsättningar och behov. Och det är det som är kärnan i dagens argument.

Vad vill vi att en ridskola ska vara? Jag brukar ofta slänga ur mig den frågan. Jag brukar lika ofta tänka den för mig själv. Svaret är ändå relativt enkelt: En ridskola blir helt och hållet vad vi gör den till. Det är vi som arbetar på ridskolan, och som leder den, som bestämmer hur dagens ridskolemodell ska se ut. Vi är inte så låsta av traditioner som man skulle kunna tro, och glädjande nog är det många som håller med mig.

Om vi önskar en ridskola för alla hela livet behöver vi givetvis utforma en ridskola som är tillgänglig för så många som möjligt – med fokus på ordet utforma. Vi ska inte hålla fast vid en ridskolemodell som gör att individer (vissa mer än andra) upplever att de behöver platsa i en sorts mall för att vara välkomna. Då är vår ridskola inte så välkomnande som vi inbillar oss att den är – även om vi är bra på att säga hej till alla.

Har ni hört talas om det där barnet som inget hellre ville än att börja på ridskola, men som inte vågade för att hen hade hört om allt man måste veta och kunna för att kunna komma dit, och alla egenskaper man måste ha för att vara ”hästmänniska”? Har ni hört om vårdnadshavaren som inte vågade ta sitt barn till ridskolan för att hen inte ville framstå som rädd eller okunnig inför de andra vårdnadshavarna – eller inför ridläraren?

Jag vågar påstå att de finns strax utanför varje ridskola i det här landet. Varje ridskola har en – troligtvis flera – elever de missar för att de känner på det viset. En tillgänglig ridskola tar givetvis även hänsyn till dem. Hur kan vi göra vår ridskola välkomnande för den som ännu inte vågat komma?

Ridskolor bedriver ofta en fin traditionell ridskoleverksamhet. Parallellt kan det finnas en väl utformad och fungerande ”handikappridning” – enkelt översatt ridning för individer med funktionsnedsättningar, oftast synliga funktionsnedsättningar. Det är bra, absolut!

Men hur har vi det med de osynliga funktionsnedsättningarna? Vad kan vi – och vad gör vi? Är en ridskola enbart till för de normfungerande och de synligt funktionsnedsatta? Alla som befinner sig däremellan då? Är det kanske de som står utanför dörren och inte vågar komma in?

Behöver vi egentligen dra en så tydlig gräns mellan vad som är ”norm” och vad som inte är det, så att det så tydligt märks? Eller skulle vi kunna prova att lägga det åt sidan för en stund och istället se till hur vi kan utforma vår verksamhet till att möta så många som möjligt – utan att alltid sätta ord och begrepp eller särskilda grupperingar? Det skulle kunna kallas integrering, eller inkludering – men ännu bättre; Individualisering.

Här har vi på riktigt en utmaning att ta tag i. Det är inte något jag har hittat på. Forskning visar att allt fler får en diagnos inom NPF. Det finns också många som befinner sig i ”gränslandet”. Vad det beror på, eller om det kanske är så det alltid har sett ut – vi har bara blivit mer medvetna – det vet man inte riktigt. Men vi behöver inte veta det, vi behöver egentligen bara kunna möta olika individer på det vis som fungerar allra bäst för dem. Att ha kunskap om diagnoser är bra, men det är inte en quick fix, och vi får aldrig dra alla över en kam. Vi behöver alltid se till individen först!

Något som är väldigt bra att ha kunskap om är dock det som kallas exekutiva funktioner. Begreppet handlar övergripande om en individs förmåga att styra och organisera sig själv. Däribland självreflektion; att reflektera över det man själv gör och att sätta det i relation till andra personer och situationer, uppmärksamhet; att kunna rikta sin uppmärksamhet mot något, att hålla kvar den på information och instruktioner som behövs i arbetsminnet. Det innefattar också överblick/förmåga att uppfatta helheter, planering, lösa problem, bromsa impulser, styra det egna beteendet och kognitiv flexibilitet – att kunna ”tänka om” – samt mentalisering (förmåga att sätta sig in i hur andra tänker och känner) och förmåga att reglera sina egna känslor. En individ vars största utmaningar består i dessa tappar lättare ”balansen” (mentalt)  i olika situationer, så som exempelvis krav och motgångar (Carlsson Kendall, 2015).

De exekutiva funktionerna har dels att göra med mognad. Tänk på yngre barn. Elever med diagnos inom NPF befinner sig ofta i dessa svårigheter mer eller mindre, och i hela livet. Många som vare sig har eller kommer att få en NPF-diagnos gör det också. Och det är nu det blir komplicerat:

Jag menar att den traditionella ridlektionen utan vidare förutsätter att alla individer i gruppen har väl utvecklade exekutiva funktioner. Och att den därmed riskerar att utesluta många.

Vad grundar jag detta påstående på?

Till att börja med det uttalade (och examinerade) sättet att undervisa på. Du ska som ridlärare stå så stilla som möjligt, på en inlärd plats (mitt på kortsida, mitt på långsida eller bäst av allt; i ett hörn – för bästa överblick). På din plats står du i den traditionella ridlektionen och ropar ut dina kommandon som består i dels just kommandon och dels lite mjukare ”tillsägelser”. Mot bakgrund av det vi just läste om de exekutiva funktionerna kan vi se problematiken, eller hur? Denna typ av undervisning förutsätter (kräver) att eleverna har förmågan att rikta uppmärksamheten rätt (till ridläraren väldigt långt bort), att höra vad hen säger, att förstå det, att hålla kvar det i arbetsminnet, bearbeta det till problemlösning och applicera det på sin häst och sin ridning. Jag blir alldeles matt när jag tänker på detta. Man får visserligen lära sig att det är klokt att stanna gruppen för bästa förutsättning till koncentration, och att visa. Men detta förutsätter ändå exekutiva funktioner.

Jag pratade dessutom senast med en person för några veckor sedan som hade underkänts vid sin ridlärarexamination för att hen rörde sig för mycket i ridhuset. Hen menade att det hade behövts utifrån eleverna, men det var inte ett godtagbart skäl. Det gör mig ganska nedstämd. Varför har vi inte kommit längre än så? Har du upplevt en annan examination, jag blir glad om jag får höra om den!

Sedan har vi det här med språket. Som ridlärare förväntas du använda en vokabulär som är strikt och traditionell. Det fungerar utmärkt på ridlärarutbildningen när alla är införstådda med gloslistan. I verkligheten hjälper det ju inte att ropa samma ord på grekiska gång på gång och förvänta sig att bli förstådd – om mottagaren bara pratar svenska. På ridlärarutbildningarna får man visserligen också lära sig att det behövs introduktion för eleverna, till fackspråket. Det är bra. Men för elever – alla, men särskilt de som överlag upplever det svårt med minne, uppmärksamhet och koncentration är det inte bara att förutsätta att för att man har lärt ut något – det automatiskt har lärts in.

”Säkerheten och strukturen är viktig, därför kan vi inte ändra på det traditionella systemet”. Så ofta jag hört det. Alldeles extra mycket sedan jag började prata om ridlektionsmodellen. Det fiffiga här är att det är samma argument jag använder i ridlektionsmodellen – säkerhet och struktur – fast på ett annat vis. Ridlektionsmodellen bygger i allra högsta grad på struktur.

Ni som vid det här laget har provat den har sett att den nog till och med kan räknas som mer strukturerad är den traditionella ridlektionen. Men här används strukturen i ett tydligt syfte, och där syftet också blir tydligt för mottagaren; Att bygga ett minne i aktiviteten. För att hjälpa den som står inför svårigheter att bära många minnen och tankar på egen hand. Strukturen och modellen, och också de fantastiska ridskolehästarna som kan lära sig detta på ett par veckor – bär på så vis upp ridlektionens ram, föremål konkretiserar inte bara ridvägar, utan också hela innehållet och tydliggör så att de i sig bär kunskap om vad som ska ske nu, sedan och på vilket sätt. Dessutom är ridlektionsmodellen uppbyggd på et sådant vis att helheten framträder tydligt från början; det skapar överblick, tydlighet, förutsägbarhet och trygghet. Alldeles extra kanske för den som inte på samma vis ser helheten på egen hand.

Och det jag är mest stolt över i min modell; Att det gång på gång skapas förutsättningar för elever att lyckas. För det är ju det elever på ridskolan ska få uppleva – att lyckas!

Ridning kan lätt bli prestation. Liksom i alla sporter och aktiviteter där det är möjligt att jämföra sig med andra. Vi som arbetar med hästar och ridning vet att det i grund och botten handlar om problemlösning och strategier. Vi får ofta prova oss fram. Ingen kan berätta för oss exakt hur många millimeter eftergift som passar i just en exakt förutbestämd situation på en specifik häst i ett särskilt ögonblick. Det går inte. Vi kan nog ibland allt för ofta förutsätta att alla våra elever är aktiva problemlösare. Vi pratar ofta om att en känsla är svår att lära ut – att man får känna sig fram.

Hur fungerar det i praktiken med en elev som befinner sig i svårigheter just när det gäller både självreglering och att känna och tolka känslor, både sina egna och andras? Det kan – och jag har sett det många gånger – resultera i att eleven inte vågar prova alls och istället blir passiv. Om vi istället för att förutsätta att en ridlektion ger tillfälle till att öva upp sin ryttarkänsla – utformar ridlektionen så att en del av lärandet går ut på att lära sig att tänka i strategier och problemlösning? Skulle det till och med kunna göra att en bit av prestationen (göra rätt eller fel) försvinner? Det kan jag inte uttala mig allmänt om, men jag har sett det många gånger i praktiken; Elever som varit i total uppror över sina egna upplevda misslyckanden. Jag har valt att tolka det som dels utmaningar i känsloreglering och dels en reaktion på krav och motgång. Flera elever har jag med långsiktigt arbete kring just strategier och problemlösning lyckats både stärka och utveckla till att se lärandet och utvecklingen på ridskolan som just ett sökande efter strategier. Och med detta har följt ett lugn.

Social träning och arbete med att söka och finna strategier är en arbetsmodell som ofta används när elever befinner sig i svårigheter just när det gäller de exekutiva funktionerna. Men viktigt är – och det är hela min poäng här – vi ska inte göra detta enbart för vissa. Vi ska göra detta för alla! Vi behöver alla fundera kring hur vi jobbar, varför vi gör vissa val – och varför vi då samtidigt väljer bort annat – i vår yrkesroll som ridlärare och pedagog på ridskolan.

För att en förändring ska ske stort, behöver vi våga lyfta detta, att se på vår ridlektion utifrån och att våga utveckla både oss själva och vårt tankesätt – på ett enhetligt vis men med möjlighet till variation. Ridlektionsmodellen vill vara steget i rätt riktning!

Jag vill inte alls hävda att jag är den enda i världen som tänker och arbetar på detta vis, långt ifrån. Men jag vill bidra till att sätta ord och utbildningsvetenskaplig förankring på det arbetssätt många redan till viss del tillämpar – fast enligt scenario 1 längst upp i detta inlägg; Lite bakom kulisserna. Jag skulle önska att vi kunde få fram vår modell och vårt tankesätt i ljuset – för ridskolans och elevernas skull!

För min egen del gäller dock  att oavsett hur glad jag är över hur många som tänker på det här viset, eller om ni väljer att inte ta det till er alls – så kommer jag själv att arbeta så för all framtid, därför att jag ser vad det gör! Ridlektionsmodellen var från början en lokalt utvecklad modell på min lilla ridskola. Min ridskola är inte liten längre. Det är när ridskoleelever börjar göra aktiva val som det på riktigt börjar märkas. Min ridskola är dessutom långt utanför tätort och utan ridhus (!). Att rida här är inte en slump eller en bekvämlighet – raka motsatsen faktiskt. Det är ett aktivt val.

En person sa en gång till mig; ”Jag tänker faktiskt inte jobba såhär relationellt, med elevdelaktighet och att möta varje individ på det här sättet, för jag tror att det blir på bekostnad av lärandet på ridskolan”. Jag tänkte ”om du inte jobbar efter elevernas förutsättningar kommer du kanske till slut inte att ha några elever, och då kommer inget lärande till ändå..?”.

Den tanken räcker egentligen för mig!

Är du nyfiken på Ridlektionsmodellen? Klicka på länkarna längst upp. Och lägg gärna till dig i medlemsgruppen på Facebook. Jag kommer att hålla den öppen för nya medlemmar från och med 27 december till och med 5 januari, sedan stängs den och öppnar åter 1 mars för nya insläpp. Välkommen in!


Carlsson Kendall, G. (2015). Elever med neuropsykiatriska svårigheter. Lund: Studentlitteratur.

Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Juliastipendiet Guldenhörningen

Maria <3 Härmed tilldelas du Juliastipendiet ”Guldenhörningen”. Motivering: För uppfinnande av ridövningen ”fri fart”*

Det här är bland det finaste och mest betydelsefulla jag någonsin fått. Jag är av en elev tilldelad ett eget ”Nobelpris” i form av en Guldenhörning.

För den som inte vet bakgrunden kanske det inte säger så mycket, men för mig är det den finaste av symboler; Den visar att jag är på rätt väg! Vikten av relationsskapande, individualisering, lösningsfokus och varje elevs rätt att vara och bemötas precis på det vis som fungerar allra bäst för just den. Jag är tårögd av lycka över detta – och över vad vi tillsammans, jag och denna elev, har lyckats med denna hösttermin. Och jag är för alltid tacksam in i hjärtat över att jag har fått träffa och lära av denna individ.

* När jag först kom i kontakt med den här eleven satt hen i bilen på ridskolans parkering och vårdnadshavare kom till mig för att (kanske som sista utväg innan de gav upp det här med ridskola?) be om råd. Eleven ville inte kliva ut. Den häst eleven skulle rida just denna gång var orsaken till låsningen. Elevens extra utmaningar inom autismspektrat bidrog. Jag vet hur man som vårdnadshavare drar sig för att göra på det här viset; att sticka ut och att ”vara till besvär”. Det vet jag för att jag har två egna barn med liknande extra utmaningar i livet.

Ett traditionellt svar hade kanske varit att man får ta de häst man får – eftersom den som vill bli en bra ryttare behöver lära sig att rida alla typer av hästar, är det inte så? Nej så är det ju givetvis inte på ridskolan där vi vill att alla våra elever ska bli sedda och bemötta på det allra bästa vis för just dem – och där vi vill skapa förutsättningar för alla att delta och att lyckas.

Mitt snabba svar till vårdnadshavare var därför; Det löser vi! Vilken häst fungerar? Det visade sig vara två möjliga. Och sedan ordnade vi så att det blev en av dem, eleven klev ur bilen och red sitt pass. (Då var det inte jag som var elevens ordinarie ridlärare).

Ridlektioner består dock av många, många fler utmaningar, och för en individ som är så van att möta utmaningar i livet och vardagen – och så van att misslyckas – blir till slut inte heller ridningen en återhämtning (hur mycket man än älskar det) om kraven hela tiden överstiger förmågan.

Och nu pratar vi inte ridförmåga. För det har den här eleven! Det här är oerhört viktigt att man som pedagog och ridlärare ser och förstår skillnaden mellan. Vi pratar om helt andra saker här, så som exempelvis att det av eleven uppfattas rörigt runt omkring, oförutsägbart, och att eleven vis av sina erfarenheter har en ganska låg tro på sig själv – i kontrast till en stor längtan och egna krav att klara ut olika moment – som hen egentligen har alla andra förutsättningar för att klara.

Så kom det sig att den här eleven och jag försiktigt stiftade närmare bekantskap under sommaren och hösten. Hen pratade inte mycket med mig då. Knappt alls faktiskt. Men vi lirkade oss fram ändå. Med en hel del dippar. Ibland lämnade hen hästen mitt under lektionen. Jag lyckades inte alltid ordna omgivningen, eller att hinna med i elevens tankar. Men jag ville inte ge upp. Elevens vårdnadshavare och jag hade mailkontakt, jag började skicka Veckans Övning, med bild och text inför våra lektioner. Vi hade alltid samma häst. Ändå dippade vi fortfarande ofta. Elevens högsta önskan och längtan var att galoppera. Rent fysiskt skulle hen kunna det utan problem, men så snart det kom på tal blev det stopp, ibland tog lektionen slut där och då. Ibland blev det bara skritt med ledare resten av tiden.

Vi tog små steg i taget – noga med dagsform kontra kravnivå. När jag ”uppfann” ridövningen ”fri fart” var det ett långsiktigt arbete, över många lektioner. Vi slutade att prata om galopp och provade istället ibland att rida i ”fri fart” på vissa ställen i veckans övning. Det vill säga; att prova att öka farten lite – eller kanske lite mer! I skritt, och sedan i trav. Vi byggde upp en glädje kring den ”fria farten”, som kunde vara en kort diagonal, eller en del av en långsida. Utan krav. Samtidigt som vi byggde en relation. Eleven började prata med mig – och skratta!

Och så hände det plötsligt! Eleven tänjde på den ”fria farten” så att det blev galopp! Plötsligt blev det galopp! Och eleven strålade av lycka! Jag har galopperat! Jag gjorde det! Jag klarade det!!

Där och då bestämde vi att ”fri fart” kan betyda snabb, snabbare eller snabbast. Det vill säga – det kan betyda trav, lite snabbare trav – eller rentav galopp! Det fanns inga krav, inget att uppnå, inget att prestera – och därför heller inget att misslyckas med. Och eleven gjorde det sedan gång på gång! På den allra sista lektionen innan jullovet hände detta. Och ridfröken hade tårar i ögonen av lycka hela tiden.

Inte får man trava fort och falla in i galopp, eller hur? Att öva galoppfattningar är viktigt, eller hur? Javisst är det det! Men det kommer sedan, i det här fallet. Det ska vi öva på framöver, när tröskeln är slipad och vägen lätt. Till dess njuter vi av glädjen och lyckan av ”fri fart”.

Därför kommer denna Guldenhörning från och med nu att följa med mig på alla mina föreläsningsresor. Den är för mig symbolen för det jag alltid trott på; Att tillgänglighet, individuell anpassning och elevernas känsla av att lyckas ska vara det som överglänser allt i en pedagogisk verksamhet.

Vi på ridskolan ska inte på förhand sätta mallen för vilka som kan komma och vilka som platsar hos oss – vi ska möta de individer som kommer och vi ska oupphörligen arbeta för att göra det möjligt för just dem att vara ridskolans elever!

Tack Juliastipendiet Guldenhörningen för att du tillför magi på min väg! <3


 

I början av januari kommer ett långt inlägg om ridlektionen och de exekutiva funktionerna – håll utkik efter det!

 

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Veckans Övning, Yngre barn på ridskola

Veckans övning: Bommar på böjt spår – med inverkan och precision.

Denna veckas övning är en fortsättning på förra veckans dressyrövning – och dessutom fungerar den ett delmoment inför nästa veckas hoppövning. Jag gillar att tänka i stora sammanhang och helheter, och tänker att ridlektionsplanering tjänar mycket på långsiktighet, att en övning alltid förbereder nästa.

När du läser veckans övning tjänar du mycket på att också ha läst RIDLEKTIONSMODELLEN, kompendiet jag ägnade sommaren åt att sammanställa. Det vill säga om du vill arbeta helt enligt konceptet. Det är så mycket mer än ”bara” en övning – det är en önskan om att skapa en kunskapsbärande arena dit elever (och blivande elever) längtar!

Du kan givetvis också läsa och tillämpa övningen som vilken annan övning som helst – det är ju egentligen precis vad det är utan de pedagogiska dimensionerna som tillkommer genom ridlektionsmodellen.


Bommar på böjt spår – med inverkan och precision.

Tema: Bomövningar på böjt spår. För de grupper som förra veckan flyttade bakdelen kan detta också läggas som tillägg/repetition på samma plats i volten som då.

Banskissen: Visar övningens ”ram”, det vill säga alla de linjer som kommer att ridas av alla. Volterna har samma färg som förra veckan, men är något mindre för att ge plats åt röd båge. Relativt enkla linjer, tilläggen blir därför ”hjärngympan” och detaljerna i sits/position/följsamhet/blick/planering etc. 

Startplatsen är till att börja med vid K. Tänk alltid långsamt rörelsetempo!

Det vi vill nå genom denna övning är förståelse för och känsla för ridning på bommar på böjt spår. Det vill säga, en typ av inverkan (repetition från förra veckan) över bommar. Det handlar om plats, tempo, steglängd, valmöjligheter och vändande hjälper, med mycket mera.

Vi uppmuntrar varje ryttare att våga prova, känna (gärna beskriva upplevelsen/känslan) och vi kommer med instruktioner under pågående moment, dvs ibland behöver vi ”rida ryttaren igenom” en övning. Att enbart få instruktion före ett moment och/eller efter ett moment är oftast inte tillräckligt. Det fyller en funktion men det fyller inte allt vi önskar ge! Beröm ofta, men glöm inte att berätta vad som var bra! Stå på olika platser, fokusera på olika delar.

Arbetsgång/pedagogiskt upplägg:

För de högre grupperna är det lämpligt att börja skritta fram i höger varv för att sedan byta. För de lägre grupperna är det troligtvis bäst att börja i vänster varv direkt. Gå banan med gruppen i skritt, visa vägarna. Sedan ser upplägget lite olika ut beroende av nivå.

Hästis och nybörjare: Går vägen igen, men med större avstånd. Övar att komma ihåg väg och att styra sina ponnyer. Om det fungerar bra kan man uppmuntra ledarna att i volterna våga släppa och dra sig in mot mitten. Barnen upplever då känslan av att rida själv! De lägre nivåerna övar alltid lätt sits övar bommarna denna gång – och utmaningen blir ”kan du styra fast du står upp?”.

Inför nästa varv, ge information om trav över bommarna i den blå volten (börja då trav vid A – och sluta efter volten vid B, detta blir då två gånger över bommarna). De som inte vill trava får skritta igen. Det går också bra att blanda lite skritt och trav i volten förstås.

Inför nästa varv (1-2 st) kan även trav i den gula volten erbjudas (börja då trav vid E – och sluta efter volten vid C, detta blir då två gånger över bommarna).

Alltid skritt över de röda bommarna.

 

Fortsättning och M1: Upplägget liknar Hä/Nyb, men med mer egen inverkan från barnen. I fortsättningsgrupp är målet att barnen ska våga låta ledaren släppa mer och mer. I M1 ska de rida nästan helt utan ledare i skritt och trav. Här kan man lägga mer fokus på detaljer så som lätt sits/blick/vändande hjälper – även ledande tygeltag kan ingå, med en tydlig förklaring.

Om eleverna är sugna på att prova galopp (M1 kanske?) så kan det vara lämpligt att gå ur övningen, och fokusera på enbart den blå vägens bommar, utan volt. Rulla i sådant fall ihop bommarna i den blå volten så att det blir ”en” bom. Ställ eleverna på startplats vid K och låt dem (en och en) skritta fram, fatta galopp (få hjälp igång med galopp) och galoppera över bom, sakta av, vända in vid B och ställa sig på ledet (OBS. Endast halva ridbanan används då, för kortare sträcka = lägre fart = bättre kontroll). Vänd på varvet och gör på liknande vis, med galoppfattning (hjälp igång med galopp) vid B.

Kom ihåg skrittpaus.

 

M2-M3: Upplägget från start är detsamma som ovan. Lättridning över alla bommar. Eleverna förväntas se och räkna ut när det är deras tur att starta från uppsamlingsplatsen och därigenom bidra till övningens flyt – detta är en övning/tillägg i sig som man kan fokusera på! Övningen rids på det viset mer mot en avdelning utan tät. Eleverna förväntas också tänka ut om de ska komma i trav tidigare för att underlätta för andra, och/eller om de ska sakta av tidigare av samma anledning. Kort sagt; De uppmuntras till och övar att ta mer ansvar för övningen och förstår att punkterna för övergångar många gånger är flexibla. Detta är ett led i att så småningom kunna rida helt i avdelning utan tät: Att få in ”tänket”.

När galoppen läggs till kan det vara på samma vis som i M1 med start vid K, men istället använda hela banan, dvs galoppfattning, galopp över ihoprullade bommar, följ fyrkanten – sakta av och ställ upp på ledet. OM detta fungerar, prova att ta skritt in över bom i volt – galoppfattning någonstans i volten, galopp ut ur volt över bom.

Finns tid kvar, byt varv och gör lika. Hinner du bara galopp i ett varv – ingen fara (byt varv till nästa ridgrupp! Prova dig fram och experimentera med upplägget – inom ramen! ”Låna” också gärna de teoretiska reflektioner som beskrivs under M4-M5 om du vill fylla på med mer.

Kom ihåg skrittpaus.

 

M4-M5: Upplägget från start är alltid detsamma. Därefter trappas övningen upp lite annorlunda i M4-M5 – mot en mer aktiv inverkan och förståelse för denna, dvs ramen fylls här med ännu mer djup och dimension. Lämpligt är att ha snodd på (de flesta) hästar även i denna bomövning. Vi vill poängtera att bommarna här är mer åt ”dressyr-hållet” än mot hoppning, varför lättridning över bommarna också är att föredra för dessa nivåer.

Övningen rids en längre stund i skritt först, för M4/M5 öva att flytta bakdelen på samma del av volten som förra veckan. Låt eleverna vara delaktiga i diskussionen om vad detta kan ha för effekt på bomövningen/på inverkan överlag. Trappa därefter upp till trav på volterna med samma övning. Lättridning över bommar, nedsuttet vid ”flytta bakdel” – eller skritt vid behov. Viktigt att tempot hålls fortsatt mycket lugnt. Det är inverkan och tankeverksamheten som är i fokus. ”Rid med dem” genom övningen.

Liksom i M2/M3 skall känslan för flyt genom övningen uppmuntras. Övningens flexibilitet påtalas. Att rida som individ i grupp. Att skapa plats åt andra och att synas själv. Om det blir rörigt – gå tillbaka till skritt och rätta till. Övningen trappas enbart upp om god kontroll finns – det kan man också påtala.

Lägg eventuellt till trav på röd båge – OM de kan hålla lugnt tempo – men skritt genom vändningar.

Baka in teori om halvhalter. Korrigera sits. Prata om nedsittningsben/rätt diagonal. Påminn att efter tygeltag följer eftergift och att det är i eftergiften hästen finner ro – eftergift över bommar, men med fortsatt kontakt; Det är en övning i känsla! Öva att rida långsamt tempo och att kunna visa överstrykning på någon plats där det inte ligger bommar, dvs lätta båda tyglarna en kort stund och hästen går kvar i tempo.

När det är dags för galopp börja på samma vis som i M2, med start vid K; Men med volt direkt. Fattning från skritt – i direkt anslutning till avslutad bakdelsflytt i volten – är att föredra (”varför?”), dvs skritt in över (ihoprullade – eller tre bommar) – galopp ut över desamma. Några travsteg ”tillåtna” – men var noga med att de behöver fånga upp och göra om, om det blir för mycket/snabb trav. Vi vill åt fattningarna, inte jagandet in i galopp. Sitt ned i galoppen – endast lätt sits vid behov/någon häst som behöver.

För att slippa väntetid, använd också övningens bortre del, dvs enligt mönstret; samma upplägg på gul volt – skritt in över bommar, flytta bakdel, fattning höger galopp. Om det inte fungerar, använd hela fyrkantspåret som yta, dvs rid rakt fram efter volt, galoppera några extra språng, sakta av till skritt och därefter stå på led för att vänta. Byt i sådant fall varv och jobba den andra volten på samma vis.

Galopp ska inte ridas för sakens skull, det ska ridas i syfte att lära sig galoppera bra. Därför alltid bättre att fokusera på fattningarna och avbrotten/avsaktningarna samt att rida kort sträcka och att hålla ihop den.

Påtala att resten av övningen ej får påverkas av galoppen. Hur? Uppmuntra eleverna att finna lösningar. Kom med tips och råd.

Kom ihåg skrittpauser.

—–

Bygg fritt in lämplig teori, kloka tankar och låt eleverna komma med frågor och förslag till diskussionen! För delaktighet och relationsskapande pedagogik.

Lycka till! Och hör jättegärna av dig om du vill diskutera övningen!

Ridskoleliv, Veckans Övning

Veckans övning: Dressyr med inverkan mot långsiktiga mål.

Vi tar en ”Veckans Övning” här igen – jag brukar få mail om att de är uppskattade. Väldigt roligt! Tack snälla! Funderar kring en typ av prenumerationsmöjlighet på veckans övning – ridövningar för ridskola – i framtiden. Skulle det kunna vara något tror ni? Jag har en hel bank av dem och fler tillkommer hela tiden i och med att jag varje vecka skriver en ny till mina medarbetare på ridskolan här hemma.

När du läser veckans övning tjänar du mycket på att också ha läst RIDLEKTIONSMODELLEN, kompendiet jag ägnade sommaren åt att sammanställa. Det vill säga om du vill arbeta helt enligt konceptet. Du kan givetvis också läsa och tillämpa övningen som vilken annan övning som helst – det är ju egentligen precis vad det är utan de pedagogiska dimensionerna som tillkommer genom ridlektionsmodellen.

Detta inlägg är rakt kopierat av det utskick jag gör till mina ridlärare varje vecka. Transparens kan vi kalla det!;


 

Dressyr med inverkan mot långsiktiga mål

Tema: Dressyr. På terminsplanen/schemat står det ”Ryttarens sits och hästens form” – övningens fokus är inverkan.

Banskissen: Visar övningens ”ram”, det vill säga alla de linjer som kommer att ridas av alla. Det finns vissa förtydliganden i skissen: ”Voltstart”, ”Innanför spåret” och ”Raka vändningar” gäller alla.

”Flytta bakdelen” gäller nivå från ca M3 (?). Jag förespråkar dock att man inte bestämmer sig för att det bara är från den nivån det gäller. Man bör hålla sig öppen för att det skulle kunna gå att smyga in även på lägre nivå! Kanske på något annat vis?

Starta övningen i höger varv på rosa linje. Övningen kan – och bör i de flesta grupper – sedan spegelvändas så att start sker i vänster varv istället. Tänk alltid långsamt rörelsetempo!

Det vi vill nå genom denna övning är i det långa loppet sits och form, det är en målbild. Vi ökar förutsättningarna att nå dit genom att lära våra elever att inverka. Främst att våga inverka. Vi uppmuntrar varje ryttare att våga prova, känna (gärna beskriva upplevelsen/känslan) och vi kommer med instruktioner under pågående moment, dvs ibland behöver vi ”rida ryttaren igenom” en övning. Att enbart få instruktion före ett moment och/eller efter ett moment är oftast inte tillräckligt. Det fyller en funktion men det fyller inte allt vi önskar ge! Beröm ofta, men glöm inte att berätta vad som var bra! Stå på olika platser, fokusera på olika delar.

Denna övning är till viss del också förberedande för nästa veckas ”bommar på böjt spår” som i sin tur är förberedande för efterföljande veckas hoppövning. Nu har vi ridit två veckor på raka spår/stora ytor/naturen – nu kommer ett annat fokusområde. Det är också något man kan beskriva för sina elever; Sätter delen på plats i helheten och skapar tydlighet och meningsfullhet.

Arbetsgång/pedagogiskt upplägg:

För de högre grupperna är det lämpligt att börja skritta fram i vänster varv för att sedan byta. För de lägre grupperna är det troligtvis bäst att börja i höger varv direkt. Gå banan med gruppen i skritt, visa vägarna. Sedan ser upplägget lite olika ut beroende av nivå.

Hästis och nybörjare: Går vägen igen, men med större avstånd mellan ekipagen. Öva att komma ihåg väg och att styra sina ponnyer. Om det fungerar bra kan man uppmuntra ledarna att i volterna våga släppa och dra sig in mot mitten. Barnen upplever då känslan av att rida själv!

Inför nästa varv, ge information om trav i den blå volten. De som inte vill trava får skritta igen. Det går också bra att blanda lite skritt och trav i volten.

Inför nästa varv (1-2 st) kan även trav i den gula volten erbjudas.

Skritta av kan göras i vänster varv. Gå ut ur övningen på samma vis som den startar och byt sedan varv. Vid sista skritt kan barnen släppa stigbyglarna, öva balans. Ledaren hålla i hästen medan barnen gör olika övningar; ”Händerna rakt ut” etc. För att öva sits på sitt vis!

Fortsättning och Märke 1: Upplägget liknar Hä/Nyb, men med mer egen inverkan från barnen. I fortsättningsgrupp är målet att barnen ska våga låta ledaren släppa mer och mer. I M1 ska de rida nästan helt utan ledare i skritt och trav. Här kan man lägga mer fokus på detaljer så som lättridning/blick/vändande hjälper – även ledande tygeltag kan ingå, med en tydlig förklaring.

Om eleverna är sugna på att prova galopp (M1 kanske?) så kan det vara lämpligt att vända på övningen först, rida den gula volten i vänster varv och den blå i höger. Galoppen startar då i den blå volten och når längs kortsidan F-A-K.

Ibland kan det vara klokt att smyga in galopp tidigt, dels för att ta udden av längtan och dels för att hästarna är i toppenbra status för det just nu – om ett par veckor blir de för pigga.. Om du ridlärare står i volten och tydligt förmedlar till hästarna så går det toppen, förutsatt att elever vill prova! Det går också bra att springa bredvid de små ponnyerna för att få några galoppsprång.

Kom ihåg skrittpaus.

Skritta av kan sedan göras i vänster varv. Gå ut ur övningen på samma vis som den startar och byt sedan varv. Vid sista skritt kan barnen släppa stigbyglarna, öva balans. Hitta på säkra men bra övningar som kan göras i skritt (och utan ledare).

Märke 2: Upplägget från start är detsamma som ovan. I M2 rider alla elever själva och de vågar prova alla gångarter. De förväntas se och räkna ut när det är deras tur att starta från uppsamlingsplatsen och därigenom bidra till övningens flyt. De förväntas också tänka ut om de ska komma i trav precis innan volten för att underlätta för andra, och/eller om de ska trava ut ur volten en bit av samma anledning. Kort sagt; De uppmuntras till och övar att ta mer ansvar för övningen och förstår att punkterna för övergångar många gånger är flexibla. Detta är ett led i att så småningom kunna rida i avdelning utan tät: Att få in ”tänket”.

Vågar de prova att rida utan stigbyglar? Prova i skritt och trav! Snodd på vissa hästar kan hjälpa.

När galoppen läggs till är det först på samma vis som i M1; Spegelvänd övningen och rid höger galopp ut ur blå volt F-A-K. Finns tid kvar, vänd tillbaka övningen och prova galopp ut ur blå volt (något tidigare start på volten eftersom det blir kortare väg till stopp?). Hinner du bara galopp i ett varv – ingen fara! Prova dig fram och experimentera med upplägget – inom ramen! ”Låna” också gärna de teoretiska reflektioner som beskrivs under M3-M5 om du vill fylla på med mer.

Kom ihåg skrittpaus.

Märke 3-Märke 5: Upplägget från start är alltid detsamma. Därefter trappas övningen upp lite annorlunda i M3-M5 – mot en mer aktiv inverkan och förståelse för denna, dvs ramen fylls här med ännu mer djup och dimension. Lämpligt är att ha snodd på (de flesta) hästar.

Utan stigbyglar i skritt och trav. Valfritt i galoppen. M5 nästan krav.

Övningen rids en längre stund i skritt först, öva att flytta bakdelen på markerad del av volten. Öva också rakriktning och ”raka vändningar” på sina platser (repetition från tidigare övningar). Trappa därefter upp till trav på en volt med samma övning. Vidare till trav på nästa volt. Viktigt att tempot hålls fortsatt lugnt när inverkan bakdel ökar; ”Rid med dem” genom övningen.

Liksom i M2 skall känslan för flyt genom övningen uppmuntras. Övningens flexibilitet påtalas. Att rida som individ i grupp. Att skapa plats åt andra och att synas själv. Om det blir rörigt – gå tillbaka till skritt och rätta till. Övningen trappas enbart upp om god kontroll finns – det kan man också påtala.

Lägg eventuellt till trav på rosa väg – men skritt genom vändningar.

Baka in teori om halvhalter. Korrigera sits. Påminn att efter tygeltag följer eftergift och att det är i eftergiften hästen finner ro… Öva att rida långsamt tempo och att kunna visa överstrykning, dvs lätta båda tyglarna en kort stund och hästen går kvar i tempo/balans. Detta kan förslagsvis göras på rosa sträcka rakt över ridbanan om den travas.

När det är dags för galopp ta blå volt, börja i valfritt varv men tänk på hur sträckan efter påverkar. Fattning från skritt – i volten – är att föredra. Några travsteg ”tillåtna”. Ej flytta bakdel i galopp, men öva sits – rulla med höfterna, gunga med i galoppen – följsamt. Galopp ska inte ridas för sakens skull, det ska ridas i syfte att lära sig galoppera bra. Därför alltid bättre att rida kort sträcka och att hålla ihop den.

Påtala att resten av övningen ej får påverkas av galoppen. Hur? Uppmuntra eleverna att finna lösningar. Kom med tips och råd.

Om galopp i andra varvet önskas kan man helt enkelt byta volt för galopp (utan att byta varv) på denna nivå. Dvs istället galopp gul volt.

Om någon grupp behärskar – utan negativ inverkan på vägar emellan – galopp båda volterna, prova gärna. Men ta tillbaka dem så snart de tappar det.

Kom ihåg skrittpauser.

—–

Bygg fritt in lämplig teori, kloka tankar och låt eleverna komma med frågor och förslag till diskussionen! För delaktighet och relationsskapande pedagogik.

Extra uppgift:

Lär dig något nytt om varje elev du möter denna vecka. Hur gör du det? Genom att prata med dem, absolut! Men du kan också lära dig nytt genom att sätta dem på hästar de inte brukar rida (givet att det inte blir farligt), att utmana dem att tänka på ett nytt sätt, att överlåta ansvaret i vissa delar av övningen, och studera hur eleven löser det – men att alltid fånga upp och knyta ihop; Det är du som undervisar! Genom att skapa en dimension i undervisningen som gör att den inte bara är här och nu, utan också på väg mot framtiden. Vad tror och tänker eleverna att just denna övning är bra för? Varför är det bra att kunna beskriva en känsla?

Möjligheterna är som vanligt oändliga!

Lycka till! Och hör gärna av dig om du vill diskutera övningen!*

Maria

 

*Det gäller förstås även dig som läser här!

Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Veckans Övning, Yngre barn på ridskola

Bokstavscaprilli på lek och allvar!

Caprilli tillhör favoritövningarna på många ridskolor – så även hos oss! Denna vecka har vi uppfunnit en rolig bokstavscaprilli. Vid varje bokstav/bild på ridbanan ska man utföra en övning som går att koppla till bokstaven/bilden. Ibland till och med markerad med skyltar, lite inspirerad av hundsportens rallylydnad. Med fördel kan den här övningen för de yngsta också avslutas med ridbanabingo!

Övningen går att göra som lärorik lek på nybörjarnivå likväl som en hur avancerad caprilliövning som helst. Och ni vet vad jag brukar säga; Den allra bästa ridövningen på ridskola är den som upplevs samma men som går att tänja i det absolut oändliga. Här är precis en sådan! Dessutom en väldigt rolig sådan hälsar vi från Björkviks Ponnyridskola!

H (hästbild): Uppsamlingsplats/startplats. Här står hästarna/ekipagen och väntar på start (undvik lång väntan dock – övningen är till för att hålla många i rörelse).

C (cykelbild): Rid som en cykel – eller åttvolt.

M (månbild): Rid halvmåne (givetvis markerad med gula konor) – eller båge.

E (elefantbild): En elefant är på rymmen! Kan du stänga in den i sin hage? Eller en liten variant av ”Kyras fyrkant”.

K (kobild): Kan man rida på en ko? Om du svarar JA – hoppa muren, om du svarar NEJ – rid mellan murdelarna. Uppmuntrar till diskussion och övar planera/rida an.

A (ankbild): Volt runt vattenmatta med simmande badankor. Rid över dem istället om du vill!

F (fiskbild): Simma som en fisk! Eller rid slalom/små bågar.

B (bollbild): Hoppa över bollar. (Eller ha bommar på marken och bollar vid sidan). Övar ”titthinder”.

Den fyller dessutom en annan viktig funktion som är en del av vår utbildningsfilosofi; Ibland behöver man göra saker innan man rent teoretiskt har nått dit. Man provar, hittar känslan och genomför – om än inte enligt ridhandboken (eftersom man kanske inte ens kan läsa) men man får göra istället för att vänta på att göra. Det är viktigt hos oss!

När de yngre barnen sedan blir äldre och kanske läser in teori om exempelvis ”Kyras fyrkant” kan det hända att de drar sig till minnes att de en gång fick stänga in en elefant på ridbanan. De teoretiska svårigheterna i en ändå relativt svår övning blir då förhoppningsvis inte en låsning – eftersom minnet av det faktiska genomförandet finns i kroppen. Det kanske inte var helt rätt då – men det var tillåtet att kravlöst prova!

Likaså tycker vi om olika hindertyper. Jag minns när jag var liten att man fick rida över bommar, men de där svårare och lite läskigare hindren fick man vänta på. Så pass att väntan blev till ängslan och när det väl var dags var det så stort att hoppa mur eller vattenmatta att det nästan var ogenomförbart (mina egna upplevelser). Här gör vi istället tvärtom; Vi har skaffat en vattenmatta, en liten mur och en liten grind  – och använder dem i undervisningen redan från nybörjargrupp (eller prova-på-ridning för den delen). Den första gången du kommer till ridskolan kan du få rida över en vattenmatta med ankor – det låter spännande och roligt. Vi gör inte en stor grej av det – och inte våra ponnyer heller som synes – eftersom vi jobbar så med både elever och ponnyer.

”Man behöver inte försvåra det som kan förlättas” – eller hur? 🙂 

Det enda bekymret vi upplevt är att Virvla (ponny nr 1 på bilden) brukar dricka upp vattnet i mattan med jämna mellanrum 🙂
Att stänga in en elefant!