Att göra lärande synligt

En av mina elever sa idag till mig efter veckans bomövning:

”Äsch, själva ridandet över bommar kanske inte blev så bra alla gånger, men det gör inget för oj jag har lärt mig så himla mycket den här lektionen – om hur jag ska göra för att hjälpa just den här hästen att känna trygghet och att jag finns där för henne i alla lägen. Jag är inte så van att rida en häst som tvekar på bommar som hon gör, så nu har jag en massa bra knep att ta med mig till nästa gång jag träffar en sådan häst”.

Det här är precis på pricken vad jag vill ska hända under mina ridlektioner. Att tyngdpunkten ligger vid lärandet – inte vid resultatet.

Jag är oerhört stolt över mina elevers (här i ålder 12-16 år ungefär) förmåga att fånga just det som är lärandet i lektionen, och jag tänker förstås att de har blivit så bra på det på grund av att de under lång tid getts möjligheter att öva just det.

Att tänka kring sitt eget lärande är inget som kommer utan övning, och därför är det så viktigt att skapa utrymme i undervisningen där eleverna får möjlighet att öva på det, precis som de får möjlighet att träna på det mer uppgiftsspecifika.

Många gånger tror jag att det kan vara svårt att föreställa sig ’vägen’ och ’resan’ mot ny kunskap. Det kan vara lätt att fastna i tanken om motsatsparet kan – kan inte. Det vill säga; antingen kan man något, eller så kan man det inte – och att det som sker däremellan är dolt i någon sorts mystik, och kanske inte heller upplevs vara till för alla. Draget till sin spets kan det bli en fråga om att ha talang/vara ämnad för eller att inte ha/vara det. Det är sorgligt, för då sker plötsligt också en sortering.

Så vill vi inte ha det när vi ägnar oss åt lärande! Lärande ska alltid vara öppet för alla och det är upp till mig som ridlärare och pedagog att visa fram varje elevs unika väg till sitt lärande i ridskolan. En del av det arbetet innehåller förstås det uppgiftsspecifika – att öva olika typer av ridövningar på olika typer av hästar. Men det som också är precis lika viktigt (jag skulle nog faktiskt vilja hävda att det är ännu viktigare) är att visa fram lärandets olika möjligheter för eleven själv. Att guida eleven till att utveckla sina tankar kring sitt eget lärande.

Att hålla sådana ridlektioner är så oändligt mycket mer givande än att hålla ridlektioner där prestationsångesten ligger som en tyngd över elevernas (och säkert också ridlärarens) axlar, där man inte vågar prova i rädsla att framstå som misslyckad och där man alltid svarar ’det gick skit’ på frågan om hur det var på ridskolan idag.

På mina lektioner går det absolut inte alltid precis som mina elever önskar. Men vi lägger helt enkelt inte så mycket fokus på hur det ’gick’ – vårt fokus ligger istället vid ’vad kan jag lära av det?’.

Jag har ett kommande inlägg på gång som handlar om att möta och bemöta elevers känslor och upplevelser av att ’det har gått skit’ och hur man kan börja arbetet med att vända/bygga sin nya atmosfär. Håll utkik framöver!