Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Sökes: Ridlärare till ny studie!

Nu är det dags för mig att påbörja en ny studie. Jag är mycket glad och förväntansfull inför det arbetet!

I min förra studie mötte jag yngre barn på ridskolan. Nu vill jag möta er ridlärare, och jag vill göra det med fokus på tankar om och upplevelser av arbete med yngre barn på ridskolan – och särskilt då fokus på yngre barns delaktighet. Vilka möjligheter ser du? Vilka är utmaningarna? Vilken roll spelar miljön? Relationen till hästarna? Vad tänker du? Hur lägger du upp ditt arbete? Jag vill helt enkelt fånga så mycket som möjligt i ganska ’fria’ samtal och helst med ridlärare spridda över hela landet. Jag skulle allra helst vilja besöka er också för att möta er och prata med er i er egen miljö där ni också kan visa mig runt, men det kanske kan bli svårt i och med Covid-läget. Vi försöker att hitta möjligheter!

Definitioner:

Med yngre barn menas i denna studie barn i ålder 3-7 år.

Med ridlärare menas i denna studie vuxen person (18 år och över) som arbetar yrkesmässigt med yngre barn i ridskoleverksamhet.

Jag skulle vilja påbörja detta så snart som möjligt – och är du en av de som kan tänka dig att ställa upp och bidra med dina reflektioner och din kunskap, då får du mycket gärna höra av dig till mig via min Liu-mail marsj741@student.liu.se så ska du få veta mer.

/ Maria

Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Tillgänglig ridskola, Yngre barn på ridskola

Att syntolka sig själv som pedagogisk strategi

En av mina mest använda pedagogiska strategier; Att sätta ord på det självklara och att syntolka mig själv. Här kommer ett tips i videoformat! Filmat ur den osminkade vardagen vid morgonfodring av mina hästar 🙂

Jag vet att flera av er efterfrågar webföreläsningar/webinarium och liknande, så det här är mitt sätt att träna lite på det.

Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Yngre barn på ridskola

Nytt månadstema; Pedagogisk lärmiljö

Under rubriken “tillgänglig lärmiljö” ingår den fysiska, pedagogiska och sociala lärmiljön. Jag fokuserar på de tre olika under tre månader, både här på bloggen och i mina sociala medier. Ibland hamnar inläggen direkt på Facebook eller Instagram i farten, så jag tipsar dig att följa mig där under namnet ridskolepedagogik.

Nu har turen kommit till pedagogisk lärmiljö, som jag nog måste erkänna är min favorit. Det är rätt givet i och för sig, eftersom jag valt att läsa min examen inte enbart inom området pedagogik utan inom området pedagogiskt arbete, som är mer praxisnära och där väldigt mycket handlar om hur man tar just pedagogiska teorier, tankemodeller och strategier till den pedagogiska praktik där man befinner sig (inte bara teoretiska studier inom området pedagogik alltså).

Jag har valt att ta forskningsområdet pedagogiskt arbete till ridskolan, vilket är vad som ligger till grund för konceptet ridskolepedagogik. Men det skulle alltså gå lika bra att ”skala bort” just ridskolan och tillämpa det pedagogiska arbetet i en annan kontext – de flesta av mina kurs/programkamrater arbetar i skolan som lärare, speciallärare, specialpedagoger, rektorer eller andra skolledare. En pedagogs arbete är egentligen kontextoberoende, men att känna sin kontext är förstås en förutsättning för att det ska bli allra bäst.

En framgångsrik utbildning vilar på både beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund (Skolverket, 2019), och det är det som forskningsområdet pedagogiskt arbete utgår ifrån. Här kan du läsa mer om forskningsområdet pedagogiskt arbete på Linköpings Universitet där jag läst mitt masterprogram.

På SPSM (Specialpedagogiska Skolmyndigheten, 2019) kan man läsa att pedagogisk lärmiljö består av dessa underrubriker:

  • Pedagogiska strategier och stödstrukturer
  • Arbetslag
  • Olika sätt att lära
  • Lärverktyg
  • Digitalt lärande
  • Hjälpmedel

Det finns en film som du kan titta på här för att få dessa förklarade. 

Det jag främst kommer att dela med mig av är vad som kan sägas passa bäst in under den första rubriken; Pedagogiska strategier och stödstrukturer. Jag själv upplever att det är i detta som jag har min egen ”kärna” som pedagog – det jag brinner för allra mest. Men eftersom de alla går i varandra så kommer vi att beröra de flesta. Vi har också redan haft flera av dem på agendan, men då under andra rubriker.  

Denna aprilmånad kommer alltså fokus att vara pedagogisk lärmiljö – och främst då pedagogiska strategier och stödstrukturer. Jag kommer att dela med mig av mina favoriter, utan inbördes ordning. Ibland via förklarande blogginlägg – och ibland i farten via sociala medier.

Jag har också möjlighet att ta emot era frågor, som jag tänker kan ligga till grund för en framtida ”frågelåda” här på min sida. Under rubriken Pedagogisk rådgivning för ridskolor kan du ställa just din fråga!

Jag hoppas på många frågor!

 

Fysisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Yngre barn på ridskola

Syftet med att utforma fysisk lärmiljö

Under rubriken ”tillgänglig lärmiljö” ingår den fysiska, pedagogiska och sociala lärmiljön.

När man funderar kring hur man ska utforma den fysiska lärmiljön på ett vis som gör den tillgänglig är det viktigt att tänka på vad de som ingår i verksamheten ska få ut av det man gör – vilket som är själva syftet. Det är viktigare än vilka exakta bilder och skyltar som ska sitta var – för till detta finns ingen allmängiltig manual.

Därför vill jag i dag lyfta två av de – enligt mig – viktigaste tankarna, med källa Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM):

Utformningen av den fysiska miljön speglar ofta hur verksamheten värderar olika aktiviteter, men också synen på de barn och elever som vistas där (SPSM, 2019).

Jag tänker att det citatet är viktigt att bära med sig, och jag försöker att använda mig av den tanken varje dag i min verksamhet. Vi har talat mycket om barnsyn, om relationell pedagogik och pedagogisk grundsyn här. Det är detta vi vill visa fram genom att använda oss av våra möjligheter att utforma den fysiska lärmiljön. Frågor man kan ställa sig är exempelvis:

Hur presenteras information?

På vilken höjd sitter den?

Är den begriplig för målgruppen?

Vilka vill vi ska vara vår målgrupp?

Vad står vi för?

Hur visar vi fram det som är vår kärna?

Når vår pedagogiska grundsyn ända ut i verksamheten – om inte, vad behöver vi ändra på?

Jag ställer mig själv dessa frågor varje dag, och jag går ofta en ”lärmiljö-rond” i min egen verkamhet för att se vad vi behöver förbättra eller förändra. Så att vi på allra bästa sätt kan möta de individer som kommer (och de vi vill ska våga komma). Och att vi lever upp till det vi vill vara! Att få alla att känna sig välkomna – och att verksamheten är till för dem. Dessutom menar jag att det i allra högsta grad är ett sätt att skapa trygghet och att motverka utanförskap

Något annat som SPSM också poängterar är att den fysiska lärmiljön ska;  

Hjälpa och inte stjälpa verksamheten (SPSM, 2019).

Miljön ska vara utformad så att eleverna inte behöver lägga tid och kraft på att förstå miljöns uppbyggnad, utan att det ”tankeutrymmet” ska vara frigjort för annat. Det tycker jag också är en tydlig och bra förklaring till vad vi ska använda vår utformning av den fysiska lärmiljön till – vad som är själva syftet.

Hos oss har vi – som ni kanske redan vet – en stående utmaning till oss; Vi strävar efter att våra elever ska kunna navigera sig fram i den dagliga ridskoleverksamheten utan att behöva vara läskunniga. Vi ställer oss varje dag frågan; Hur gör vi det möjligt? Och vi gör det genom att utforma den fysiska lärmiljön så att det skrivna ordet inte ”behövs”. Sedan använder vi ändå det skrivna ordet – men det ska inte vara avhängigt av det för att verksamheten ska kunna fungera.

Hur gör vi då? Vi använder kombinerat bilder, både pictogram och fotografier av vår egen verksamhet och vi använder färger som ett sorts kodsystem till varje hästs plats, utrustning och tillbehör. Bland annat.

Ibland ”lånar” jag en av de yngsta eleverna och ”skuggar” genom alla de situationer man möter från det att man kommer till entrérummet till dess att man sitter på hästen redo för ridlektion. Givet är att de yngsta behöver vuxenhjälp på olika vis när det gäller ordningställande av häst exempelvis, men vi vill gärna vända på det så att barnet är den som äger kunskapen och informationen om det som ska ske – och den vuxne är en hjälpande hand. Ett sådant upplägg i verksamhetens utformning tänker jag bland annat speglar vår barnsyn på ett väldigt bra sätt.

Har ni några utmaningar, eller några särskilda saker ni tänker på när ni arbetar med utformning av den fysiska lärmiljön? Får vi se några bilder eller ta del av några tankar som ni är stolta över hos er? 


Här kan du besöka SPSM och se en ca 7 minuter lång film om vad fysisk lärmiljö innebär. Den är riktad mot skola och fritidshemsverksamhet, men mycket går att ta även till vår verksamhet.

Fysisk lärmiljö, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Yngre barn på ridskola

Förhindra smittor på ridskolan

Med bilder från fantastiska https://pictogram.se har jag skapat ett bildstöd att sätta upp på ridskolan här hemma som jag gärna delar med mig av. Ladda ned som pdf, skriv ut och plasta in. Komplettera kanske med text kring vad som gäller specifikt hos er. Klart!

Fysisk lärmiljö, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Yngre barn på ridskola

Fasaden

Ni har redan sett det skymta förbi i bakgrunden på andra bilder. Så här ser det ut på vår stallgavel! Fysisk lärmiljö handlar ofta om att kunna lokalisera sig i miljön och det här är något av det första man ser när man svänger upp mot vår gård. Vi gillar det! Vi upplever också att det ser vänligt välkomnande ut – och att det visar fram vår pedagogiska grundsyn, redan på parkeringen.

Bilderna är bilder från pictogram.se och skyltarna är tillverkade av skyltmax.se på vår beställning. OBS inget samarbete, skyltarna är köpta till fullpris – men vi gör gärna reklam ändå eftersom vi blev så nöjda, både med servicen, snabbheten och resultatet. Storleken är 50 x 50 cm på skyltarna som är i aluminium. Bokstäverna beställde vi från samma företag.

Från vänster betyder skyltarna:

  1. Ridbana (På informationstavlan kan denna bild ibland dyka upp).
  2. Toalett.
  3. Entré.
  4. Stall.
  5. Hästar (Ofta hämtas hästar i hagar, pilen visar var man går till hagarna).
  6. Skogen (Vi rider ibland i skogen – på informationstavlan kan denna bild ibland dyka upp).

Jag har valt bilderna dels förstås efter våra behov, men dels också utifrån den fina symmetrin av pilar, två vänster, två nedåt och två höger. Regelbundna mönster kan vara väldigt tilltalande och tillfredsställande.

Hur ser det ut när man kommer till er? Har ni något särskilt som ni är stolta över och som vi kan få ta del av? Visa oss gärna!

Pedagogiska tankar och resonemang, Relationell ridskola, Yngre barn på ridskola

Att lyssna på barn

Relationell pedagogik bygger till stor del på att som lärare och ledare ta del av den lärandes erfarenheter, tankar och perspektiv. Ridskoleverksamhet enligt konceptet ridskolepedagogik bygger mycket på just det relationella. Ett sätt att sträva efter att göra ovanstående är förstås att kommunicera med – och att lyssna på – sin ”motpart”/den lärande. När den lärande är ett (yngre) barn finns några särskilt viktiga saker att tänka på:

Mårtens (2015) lyfter bland annat dessa punkter;

  • Visa tillit, engagemang, närvaro – etablera kontakt. 
  • Följ intuition, visa lyhördhet, skapa erfarenhet.
  • Barnets perspektiv i centrum – att ”tona ned” sig själv.
  • ”Följa barnen” – vad vill barnen?
  • Knyt an till barnens egna ord och uttryck (Har jag förstått dig rätt..?, ”Du säger att..?”).
  • Bekräfta barnet (”Jag hör att du tvekar..?”, ”Du ser lite ledsen ut..?”, ”Du verkar ha haft roligt..?).
  • Spegling och reflektion.
  • Position? Ögonkontakt?

När barn och vuxna möts sägs alltid en maktaspekt finnas närvarande. Det finns mycket skrivet om just denna maktaspekt och hur man som vuxen kan göra för att utjämna, tona ned sig själv och sträva efter att så mycket som möjligt göra mötet på barnens villkor. Några av dem beskrivs ovan, och här kompletterar jag dem med mina tankar:

Att följa barnen kan vara både i samtalet (att låta barnen styra riktningen på samtalet) och mer fysiskt; att faktiskt följa barnen dit de går. Det finns flera sådana intressanta studier där man följt barn över exempelvis en förskolegård för att se var de väljer att leka – och lite äldre barn som man gett en kamera för att se vilka saker de väljer att fotografera. Var tror du barnen helst skulle gå på ridskolan om de fick välja?

Att knyta an till barnens egna uttryck sägs också vara något att sträva efter. Viktigt är dock att det inte upplevs som ett eko/ett ständigt upprepande som skulle kunna liknas vid ett ifrågasättande. Att vara uppmärksam på röstläge och tonfall. Likaså vid bekräftelse av barnen; Att det av barnet uppfattas som just bekräftelse och inte som att den vuxne avser att ta över och styra barnets känslor. 

Med spegling menas att försöka spegla barnets kroppsspråk och rörelser, likväl som att använda de ord barnen använder – och att reflektera över vad de har för innebörd för just det barn man möter. Om strävan är att lära barn ett nytt ord eller begrepp – presentera det som just ett annat sätt att säga det, inte att barnets tidigare sätt att uttrycka sig är felaktigt. Detta använder jag mig väldigt mycket av i min ridskoleverksamhet; Att låta barnen prova själva och sedan komma med ”tips”. Då gäller det förstås att ha snälla samarbetsvilliga ponnyer. Ett exempel kan vara att kratsa hovar – det vill barn enligt min erfarenhet gärna prova eftersom det kanske känns både läskigt och samtidigt spännande (?) Att låta barnet prova en stund själv, men att finnas nära för att kunna rycka in – och att då presentera det sätt jag själv använder som ett ”såhär skulle man kunna prova att göra”. Att presentera kunskap som en buffé av möjligheter helt enkelt!

Position är intressant – och viktigt! Vad ser barnen från sin vinkel? Finns det saker på ridskolan som barnet inte ser eftersom det befinner sig på en höjd över barnets? Hur är information och föremål menad för barn placerade? Hur är du placerad själv när du pratar med – och lyssnar på – barn? 

Ögonkontakt är också intressant. Vissa hävdar å det bestämdaste att ögonkontakt är viktigt och att det visar engagemang och delaktighet. Jag som ofta möter barn med autism kan inte helt och hållet hålla med om det. Ögonkontakt kan verka utmanande, stressande och skrämmande – och jag hanterar det alltid varsamt. Om barnen själva tydligt visar att de vill ha ögonkontakt tar jag det givetvis, men det får aldrig bli på mina villkor. Då riktar jag hellre vår gemensamma uppmärksamhet åt något särskilt håll; Och där kommer hästen som individ mycket väl in!

Hästen – menar jag – ingår verkligen som central figur i den relationella pedagogiken på ridskolan. Att som ridlärare skapa sig goda relationer med sina ridskolehästar, att visa sina elever dessa relationer, att beskriva dem, att dela med sig av dem och att bjuda in barnen att både prata med – och lyssna på – hästarna!

Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning, Yngre barn på ridskola

Den traditionella ridlektionen och de exekutiva funktionerna.

Det är ingen nyhet att jag ofta pratar om och skriver om Ridlektionsmodellen. Det har jag gjort under ett par års tid nu. Dessförinnan har jag jobbat fram denna särskilda modell i praktiken under ungefär tretton år, i kombination med mina studier i pedagogik på universitetet.

Under januari månad kommer Ridlektionsmodellen att vara temat här på sidan, och för er som är extra intresserade finns en medlemsgrupp som fungerar som en prenumerationstjänst på Veckans Övning enligt Ridlektionsmodellen.

Jag har dessutom tagit fram en halvdagsutbildning där jag kommer till er och håller både ett teoretiskt pass och ett praktiskt till häst kring hur man skulle kunna implementera och med stor fördel använda sig av Ridlektionsmodellen i sin ridskoleverksamhet. Jag har även skrivit ett kompendium som heter just Ridlektionsmodellen. Detta kompendium kan man köpa av mig för 199 kr, det innehåller 55 sidor. Jag skrev detta i en relativt hög hastighet eftersom jag fann det viktigt att snabbt skapa ett underlag att kunna referera till – och som också bär mitt namn. Det sista är särskilt viktigt eftersom jag under 2020 kommer att ytterligare utveckla kompendiet och ge ut det i bokform ”på riktigt”.

Varför detta fokus på ridlektionen, kanske någon undrar. ”Alla vet” ju hur en ridlektion ska bedrivas. Det finns redan en tydlig struktur och ett moment som examineras på löpande band för blivande ridlärare. ”Alla vet” hur man skriver ett PM, hur man lägger upp en lektion med uppvärmning, huvudövning och nedtrappning. Visa – instruera – öva. Det finns ju redan en modell? Eller? Gör det det? Ja det finns en modell, det är sant. Men fungerar den? Är det en utbildningsvetenskapligt förankrad modell som bidrar till en ridskola för alla, hela livet? Det är beprövad erfarenhet, kanske någon säger. Ja det kan så vara. Eller så är det helt enkelt bara en tradition som upprätthålls för att det alltid har varit så?

Jag möter många, många ridlärare idag. Och när vi pratar ridlektion enligt dess traditionella utformning så kan det (tyvärr) låta så här:

1. Jag vet att det inte fungerar att göra så i praktiken, men jag gör som de vill att jag ska göra på examinationen – och sedan gör jag ändå som jag vet fungerar i verkligheten när jag är klar.  Här har vi alltså någon som har sett att examinationen och det traditionella förfarandet är så att säga ett ”skådespel” – något man gör för att bli godkänd, fastän man vet att det inte fungerar i praktiken. Vad syftar då den sortens examination till? Det skulle vara intressant att veta.

Det kan också vara på det här viset:

2. Jag har läst massor av pedagogik och har jobbat som outbildad ridlärare i många år. Nu vill jag utbilda mig – och så insåg jag att jag behöver göra en tidsresa på fyrtio (?) år bakåt i tiden för att ”passa in” i mallen. Ska det verkligen vara så? Då vill jag ju inte utbilda mig?  Det här är ju ganska bekymmersamt! Vad skulle utfallet kunna bli? Ett stort antal outbildade – men extremt pedagogiska – ridlärare på landets ridskolor (som då inte har möjlighet att uppfylla exempelvis kvalitetsmärkning). Och färre antal sökande till landets ridlärarutbildningar? Vad innebär detta på sikt? Ska en kunnig pedagog examineras enligt föråldrad pedagogik för att få kalla sig ridlärare?

Eller de som söker, kommer in och genomför – men:

3. Jag gick en ansedd ridlärarutbildning, fick rida för många bra tränare och verkligen utveckla min ridning. Men jag fick inte några riktigt bra verktyg för att bedriva undervisning. När jag sedan stod i min yrkesroll och skulle undervisa – med högra krav på mig att vara bra, med min utbildning i bagaget – kände jag inte att jag räckte till. Så jag valde att istället ägna mig åt hästutbildning, det känner jag att jag är bra på. Aj då! Ridlärarutbildade som känner att de inte räcker till och därför väljer en annan bana? Hur skulle en sådan utbildning bättre kunna förbereda eleverna på vad de faktiskt kommer att arbeta med?

Den traditionella ridlektionen har länge varit en fast punkt i tillvaron. I många erfarna ridlärares tillvaro. Det här inlägget kommer kanske att möta motstånd på olika vis från olika håll. Men jag kommer likväl att fortsätta argumentera för en förändrad ridlektionsmodell, och i detta inlägg ska jag presentera en av anledningarna till varför jag gör det.

I grund och botten handlar det om att vi idag inte längre i någon utbildningssituation kan stå bakom att designa en undervisningsmodell som inte fungerar i praktiken.

Vi behöver vända på det och istället utifrån hur det ser ut i verkligheten utforma vår teoretiska modell – och därutöver behöver vi alltid vara beredda på att utveckla den vidare. Vi behöver se över vad som egentligen bara är ”gängse praxis” (”så har vi alltid gjort”), vad som är beprövad erfarenhet – vad av det vi vill behålla – och dessutom komplettera med en utbildningsvetenskaplig förankring. Det säger sig självt. För att kunna bedriva ridundervisning där så många som möjligt, så länge som möjligt kan delta efter sina förutsättningar och behov. Och det är det som är kärnan i dagens argument.

Vad vill vi att en ridskola ska vara? Jag brukar ofta slänga ur mig den frågan. Jag brukar lika ofta tänka den för mig själv. Svaret är ändå relativt enkelt: En ridskola blir helt och hållet vad vi gör den till. Det är vi som arbetar på ridskolan, och som leder den, som bestämmer hur dagens ridskolemodell ska se ut. Vi är inte så låsta av traditioner som man skulle kunna tro, och glädjande nog är det många som håller med mig.

Om vi önskar en ridskola för alla hela livet behöver vi givetvis utforma en ridskola som är tillgänglig för så många som möjligt – med fokus på ordet utforma. Vi ska inte hålla fast vid en ridskolemodell som gör att individer (vissa mer än andra) upplever att de behöver platsa i en sorts mall för att vara välkomna. Då är vår ridskola inte så välkomnande som vi inbillar oss att den är – även om vi är bra på att säga hej till alla.

Har ni hört talas om det där barnet som inget hellre ville än att börja på ridskola, men som inte vågade för att hen hade hört om allt man måste veta och kunna för att kunna komma dit, och alla egenskaper man måste ha för att vara ”hästmänniska”? Har ni hört om vårdnadshavaren som inte vågade ta sitt barn till ridskolan för att hen inte ville framstå som rädd eller okunnig inför de andra vårdnadshavarna – eller inför ridläraren?

Jag vågar påstå att de finns strax utanför varje ridskola i det här landet. Varje ridskola har en – troligtvis flera – elever de missar för att de känner på det viset. En tillgänglig ridskola tar givetvis även hänsyn till dem. Hur kan vi göra vår ridskola välkomnande för den som ännu inte vågat komma?

Ridskolor bedriver ofta en fin traditionell ridskoleverksamhet. Parallellt kan det finnas en väl utformad och fungerande ”handikappridning” – enkelt översatt ridning för individer med funktionsnedsättningar, oftast synliga funktionsnedsättningar. Det är bra, absolut!

Men hur har vi det med de osynliga funktionsnedsättningarna? Vad kan vi – och vad gör vi? Är en ridskola enbart till för de normfungerande och de synligt funktionsnedsatta? Alla som befinner sig däremellan då? Är det kanske de som står utanför dörren och inte vågar komma in?

Behöver vi egentligen dra en så tydlig gräns mellan vad som är ”norm” och vad som inte är det, så att det så tydligt märks? Eller skulle vi kunna prova att lägga det åt sidan för en stund och istället se till hur vi kan utforma vår verksamhet till att möta så många som möjligt – utan att alltid sätta ord och begrepp eller särskilda grupperingar? Det skulle kunna kallas integrering, eller inkludering – men ännu bättre; Individualisering.

Här har vi på riktigt en utmaning att ta tag i. Det är inte något jag har hittat på. Forskning visar att allt fler får en diagnos inom NPF. Det finns också många som befinner sig i ”gränslandet”. Vad det beror på, eller om det kanske är så det alltid har sett ut – vi har bara blivit mer medvetna – det vet man inte riktigt. Men vi behöver inte veta det, vi behöver egentligen bara kunna möta olika individer på det vis som fungerar allra bäst för dem. Att ha kunskap om diagnoser är bra, men det är inte en quick fix, och vi får aldrig dra alla över en kam. Vi behöver alltid se till individen först!

Något som är väldigt bra att ha kunskap om är dock det som kallas exekutiva funktioner. Begreppet handlar övergripande om en individs förmåga att styra och organisera sig själv. Däribland självreflektion; att reflektera över det man själv gör och att sätta det i relation till andra personer och situationer, uppmärksamhet; att kunna rikta sin uppmärksamhet mot något, att hålla kvar den på information och instruktioner som behövs i arbetsminnet. Det innefattar också överblick/förmåga att uppfatta helheter, planering, lösa problem, bromsa impulser, styra det egna beteendet och kognitiv flexibilitet – att kunna ”tänka om” – samt mentalisering (förmåga att sätta sig in i hur andra tänker och känner) och förmåga att reglera sina egna känslor. En individ vars största utmaningar består i dessa tappar lättare ”balansen” (mentalt)  i olika situationer, så som exempelvis krav och motgångar (Carlsson Kendall, 2015).

De exekutiva funktionerna har dels att göra med mognad. Tänk på yngre barn. Elever med diagnos inom NPF befinner sig ofta i dessa svårigheter mer eller mindre, och i hela livet. Många som vare sig har eller kommer att få en NPF-diagnos gör det också. Och det är nu det blir komplicerat:

Jag menar att den traditionella ridlektionen utan vidare förutsätter att alla individer i gruppen har väl utvecklade exekutiva funktioner. Och att den därmed riskerar att utesluta många.

Vad grundar jag detta påstående på?

Till att börja med det uttalade (och examinerade) sättet att undervisa på. Du ska som ridlärare stå så stilla som möjligt, på en inlärd plats (mitt på kortsida, mitt på långsida eller bäst av allt; i ett hörn – för bästa överblick). På din plats står du i den traditionella ridlektionen och ropar ut dina kommandon som består i dels just kommandon och dels lite mjukare ”tillsägelser”. Mot bakgrund av det vi just läste om de exekutiva funktionerna kan vi se problematiken, eller hur? Denna typ av undervisning förutsätter (kräver) att eleverna har förmågan att rikta uppmärksamheten rätt (till ridläraren väldigt långt bort), att höra vad hen säger, att förstå det, att hålla kvar det i arbetsminnet, bearbeta det till problemlösning och applicera det på sin häst och sin ridning. Jag blir alldeles matt när jag tänker på detta. Man får visserligen lära sig att det är klokt att stanna gruppen för bästa förutsättning till koncentration, och att visa. Men detta förutsätter ändå exekutiva funktioner.

Jag pratade dessutom senast med en person för några veckor sedan som hade underkänts vid sin ridlärarexamination för att hen rörde sig för mycket i ridhuset. Hen menade att det hade behövts utifrån eleverna, men det var inte ett godtagbart skäl. Det gör mig ganska nedstämd. Varför har vi inte kommit längre än så? Har du upplevt en annan examination, jag blir glad om jag får höra om den!

Sedan har vi det här med språket. Som ridlärare förväntas du använda en vokabulär som är strikt och traditionell. Det fungerar utmärkt på ridlärarutbildningen när alla är införstådda med gloslistan. I verkligheten hjälper det ju inte att ropa samma ord på grekiska gång på gång och förvänta sig att bli förstådd – om mottagaren bara pratar svenska. På ridlärarutbildningarna får man visserligen också lära sig att det behövs introduktion för eleverna, till fackspråket. Det är bra. Men för elever – alla, men särskilt de som överlag upplever det svårt med minne, uppmärksamhet och koncentration är det inte bara att förutsätta att för att man har lärt ut något – det automatiskt har lärts in.

”Säkerheten och strukturen är viktig, därför kan vi inte ändra på det traditionella systemet”. Så ofta jag hört det. Alldeles extra mycket sedan jag började prata om ridlektionsmodellen. Det fiffiga här är att det är samma argument jag använder i ridlektionsmodellen – säkerhet och struktur – fast på ett annat vis. Ridlektionsmodellen bygger i allra högsta grad på struktur.

Ni som vid det här laget har provat den har sett att den nog till och med kan räknas som mer strukturerad är den traditionella ridlektionen. Men här används strukturen i ett tydligt syfte, och där syftet också blir tydligt för mottagaren; Att bygga ett minne i aktiviteten. För att hjälpa den som står inför svårigheter att bära många minnen och tankar på egen hand. Strukturen och modellen, och också de fantastiska ridskolehästarna som kan lära sig detta på ett par veckor – bär på så vis upp ridlektionens ram, föremål konkretiserar inte bara ridvägar, utan också hela innehållet och tydliggör så att de i sig bär kunskap om vad som ska ske nu, sedan och på vilket sätt. Dessutom är ridlektionsmodellen uppbyggd på et sådant vis att helheten framträder tydligt från början; det skapar överblick, tydlighet, förutsägbarhet och trygghet. Alldeles extra kanske för den som inte på samma vis ser helheten på egen hand.

Och det jag är mest stolt över i min modell; Att det gång på gång skapas förutsättningar för elever att lyckas. För det är ju det elever på ridskolan ska få uppleva – att lyckas!

Ridning kan lätt bli prestation. Liksom i alla sporter och aktiviteter där det är möjligt att jämföra sig med andra. Vi som arbetar med hästar och ridning vet att det i grund och botten handlar om problemlösning och strategier. Vi får ofta prova oss fram. Ingen kan berätta för oss exakt hur många millimeter eftergift som passar i just en exakt förutbestämd situation på en specifik häst i ett särskilt ögonblick. Det går inte. Vi kan nog ibland allt för ofta förutsätta att alla våra elever är aktiva problemlösare. Vi pratar ofta om att en känsla är svår att lära ut – att man får känna sig fram.

Hur fungerar det i praktiken med en elev som befinner sig i svårigheter just när det gäller både självreglering och att känna och tolka känslor, både sina egna och andras? Det kan – och jag har sett det många gånger – resultera i att eleven inte vågar prova alls och istället blir passiv. Om vi istället för att förutsätta att en ridlektion ger tillfälle till att öva upp sin ryttarkänsla – utformar ridlektionen så att en del av lärandet går ut på att lära sig att tänka i strategier och problemlösning? Skulle det till och med kunna göra att en bit av prestationen (göra rätt eller fel) försvinner? Det kan jag inte uttala mig allmänt om, men jag har sett det många gånger i praktiken; Elever som varit i total uppror över sina egna upplevda misslyckanden. Jag har valt att tolka det som dels utmaningar i känsloreglering och dels en reaktion på krav och motgång. Flera elever har jag med långsiktigt arbete kring just strategier och problemlösning lyckats både stärka och utveckla till att se lärandet och utvecklingen på ridskolan som just ett sökande efter strategier. Och med detta har följt ett lugn.

Social träning och arbete med att söka och finna strategier är en arbetsmodell som ofta används när elever befinner sig i svårigheter just när det gäller de exekutiva funktionerna. Men viktigt är – och det är hela min poäng här – vi ska inte göra detta enbart för vissa. Vi ska göra detta för alla! Vi behöver alla fundera kring hur vi jobbar, varför vi gör vissa val – och varför vi då samtidigt väljer bort annat – i vår yrkesroll som ridlärare och pedagog på ridskolan.

För att en förändring ska ske stort, behöver vi våga lyfta detta, att se på vår ridlektion utifrån och att våga utveckla både oss själva och vårt tankesätt – på ett enhetligt vis men med möjlighet till variation. Ridlektionsmodellen vill vara steget i rätt riktning!

Jag vill inte alls hävda att jag är den enda i världen som tänker och arbetar på detta vis, långt ifrån. Men jag vill bidra till att sätta ord och utbildningsvetenskaplig förankring på det arbetssätt många redan till viss del tillämpar – fast enligt scenario 1 längst upp i detta inlägg; Lite bakom kulisserna. Jag skulle önska att vi kunde få fram vår modell och vårt tankesätt i ljuset – för ridskolans och elevernas skull!

För min egen del gäller dock  att oavsett hur glad jag är över hur många som tänker på det här viset, eller om ni väljer att inte ta det till er alls – så kommer jag själv att arbeta så för all framtid, därför att jag ser vad det gör! Ridlektionsmodellen var från början en lokalt utvecklad modell på min lilla ridskola. Min ridskola är inte liten längre. Det är när ridskoleelever börjar göra aktiva val som det på riktigt börjar märkas. Min ridskola är dessutom långt utanför tätort och utan ridhus (!). Att rida här är inte en slump eller en bekvämlighet – raka motsatsen faktiskt. Det är ett aktivt val.

En person sa en gång till mig; ”Jag tänker faktiskt inte jobba såhär relationellt, med elevdelaktighet och att möta varje individ på det här sättet, för jag tror att det blir på bekostnad av lärandet på ridskolan”. Jag tänkte ”om du inte jobbar efter elevernas förutsättningar kommer du kanske till slut inte att ha några elever, och då kommer inget lärande till ändå..?”.

Den tanken räcker egentligen för mig!

Är du nyfiken på Ridlektionsmodellen? Klicka på länkarna längst upp. Och lägg gärna till dig i medlemsgruppen på Facebook. Jag kommer att hålla den öppen för nya medlemmar från och med 27 december till och med 5 januari, sedan stängs den och öppnar åter 1 mars för nya insläpp. Välkommen in!


Carlsson Kendall, G. (2015). Elever med neuropsykiatriska svårigheter. Lund: Studentlitteratur.

Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Sökes: Ridlärare för yngre barn – till intervjumedverkan!

Mina examensarbeten inom masterprogrammet i pedagogiskt arbete är två uppsatser á 15 hp. Båda uppsatserna är på temat yngre barn på ridskola. Tanken var först att lägga fram den första uppsatsen förra våren och den andra denna vår. Nu gjorde jag istället så – efter min handledares rekommendationer – att jag höll kvar den första och filar på den lite till, samtidigt som jag parallellt arbetar med den andra. De båda hänger alltså tätt ihop och kommer förhoppningsvis att båda läggas fram under våren som nu kommer.

Den första uppsatsen handlar om de yngre barnens perspektiv på ridskolans verksamhet. Den andra uppsatsen handlar om ridlärares perspektiv på ridskoleverksamhet för yngre barn. Och det är nu DU blir en viktig informant!

Jag söker nu ytterligare intervjupersoner; Ridlärare (lägst SRL 1) som regelbundet arbetar med yngre barn (2-6 år) i ridskolans verksamhet. Du kan befinna dig var som helst i landet, intervjuer kan göras via telefon, Skype eller via verkliga möten. Varje intervju tar ca 60 minuter och behöver göras under januari månad. Jag har en liten intervjuguide som bas, men tanken är att du mest av allt får prata fritt ur hjärtat. Jag önskar att vi bland annat pratar om dina tankar kring hur du lägger upp din verksamhet, vad du upplever är viktigt att tänka på, vilka svårigheter du har stött på i din yrkesroll och vilka tips och råd du har till andra ridlärare som arbetar med yngre barn på ridskola.

Intervjuerna följer de forskningsetiska grundprinciperna, närmare beskrivning av dem får du via mail. I korthet innebär detta att det ingenstans kommer att framgå vem du är eller var du jobbar samt att dina svar enbart är till för denna studies räkning och inget annat.

Din medverkan är mycket värdefull och bidrar till ny kunskap inom området yngre barn på ridskola!

Är du intresserad och skulle kunna tänka dig att medverka? Hör gärna av dig till mig på min studentmail marsj741@student.liu.se

Stort tack!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Veckans Övning, Yngre barn på ridskola

Veckans övning: Bommar på böjt spår – med inverkan och precision.

Denna veckas övning är en fortsättning på förra veckans dressyrövning – och dessutom fungerar den ett delmoment inför nästa veckas hoppövning. Jag gillar att tänka i stora sammanhang och helheter, och tänker att ridlektionsplanering tjänar mycket på långsiktighet, att en övning alltid förbereder nästa.

När du läser veckans övning tjänar du mycket på att också ha läst RIDLEKTIONSMODELLEN, kompendiet jag ägnade sommaren åt att sammanställa. Det vill säga om du vill arbeta helt enligt konceptet. Det är så mycket mer än ”bara” en övning – det är en önskan om att skapa en kunskapsbärande arena dit elever (och blivande elever) längtar!

Du kan givetvis också läsa och tillämpa övningen som vilken annan övning som helst – det är ju egentligen precis vad det är utan de pedagogiska dimensionerna som tillkommer genom ridlektionsmodellen.


Bommar på böjt spår – med inverkan och precision.

Tema: Bomövningar på böjt spår. För de grupper som förra veckan flyttade bakdelen kan detta också läggas som tillägg/repetition på samma plats i volten som då.

Banskissen: Visar övningens ”ram”, det vill säga alla de linjer som kommer att ridas av alla. Volterna har samma färg som förra veckan, men är något mindre för att ge plats åt röd båge. Relativt enkla linjer, tilläggen blir därför ”hjärngympan” och detaljerna i sits/position/följsamhet/blick/planering etc. 

Startplatsen är till att börja med vid K. Tänk alltid långsamt rörelsetempo!

Det vi vill nå genom denna övning är förståelse för och känsla för ridning på bommar på böjt spår. Det vill säga, en typ av inverkan (repetition från förra veckan) över bommar. Det handlar om plats, tempo, steglängd, valmöjligheter och vändande hjälper, med mycket mera.

Vi uppmuntrar varje ryttare att våga prova, känna (gärna beskriva upplevelsen/känslan) och vi kommer med instruktioner under pågående moment, dvs ibland behöver vi ”rida ryttaren igenom” en övning. Att enbart få instruktion före ett moment och/eller efter ett moment är oftast inte tillräckligt. Det fyller en funktion men det fyller inte allt vi önskar ge! Beröm ofta, men glöm inte att berätta vad som var bra! Stå på olika platser, fokusera på olika delar.

Arbetsgång/pedagogiskt upplägg:

För de högre grupperna är det lämpligt att börja skritta fram i höger varv för att sedan byta. För de lägre grupperna är det troligtvis bäst att börja i vänster varv direkt. Gå banan med gruppen i skritt, visa vägarna. Sedan ser upplägget lite olika ut beroende av nivå.

Hästis och nybörjare: Går vägen igen, men med större avstånd. Övar att komma ihåg väg och att styra sina ponnyer. Om det fungerar bra kan man uppmuntra ledarna att i volterna våga släppa och dra sig in mot mitten. Barnen upplever då känslan av att rida själv! De lägre nivåerna övar alltid lätt sits övar bommarna denna gång – och utmaningen blir ”kan du styra fast du står upp?”.

Inför nästa varv, ge information om trav över bommarna i den blå volten (börja då trav vid A – och sluta efter volten vid B, detta blir då två gånger över bommarna). De som inte vill trava får skritta igen. Det går också bra att blanda lite skritt och trav i volten förstås.

Inför nästa varv (1-2 st) kan även trav i den gula volten erbjudas (börja då trav vid E – och sluta efter volten vid C, detta blir då två gånger över bommarna).

Alltid skritt över de röda bommarna.

 

Fortsättning och M1: Upplägget liknar Hä/Nyb, men med mer egen inverkan från barnen. I fortsättningsgrupp är målet att barnen ska våga låta ledaren släppa mer och mer. I M1 ska de rida nästan helt utan ledare i skritt och trav. Här kan man lägga mer fokus på detaljer så som lätt sits/blick/vändande hjälper – även ledande tygeltag kan ingå, med en tydlig förklaring.

Om eleverna är sugna på att prova galopp (M1 kanske?) så kan det vara lämpligt att gå ur övningen, och fokusera på enbart den blå vägens bommar, utan volt. Rulla i sådant fall ihop bommarna i den blå volten så att det blir ”en” bom. Ställ eleverna på startplats vid K och låt dem (en och en) skritta fram, fatta galopp (få hjälp igång med galopp) och galoppera över bom, sakta av, vända in vid B och ställa sig på ledet (OBS. Endast halva ridbanan används då, för kortare sträcka = lägre fart = bättre kontroll). Vänd på varvet och gör på liknande vis, med galoppfattning (hjälp igång med galopp) vid B.

Kom ihåg skrittpaus.

 

M2-M3: Upplägget från start är detsamma som ovan. Lättridning över alla bommar. Eleverna förväntas se och räkna ut när det är deras tur att starta från uppsamlingsplatsen och därigenom bidra till övningens flyt – detta är en övning/tillägg i sig som man kan fokusera på! Övningen rids på det viset mer mot en avdelning utan tät. Eleverna förväntas också tänka ut om de ska komma i trav tidigare för att underlätta för andra, och/eller om de ska sakta av tidigare av samma anledning. Kort sagt; De uppmuntras till och övar att ta mer ansvar för övningen och förstår att punkterna för övergångar många gånger är flexibla. Detta är ett led i att så småningom kunna rida helt i avdelning utan tät: Att få in ”tänket”.

När galoppen läggs till kan det vara på samma vis som i M1 med start vid K, men istället använda hela banan, dvs galoppfattning, galopp över ihoprullade bommar, följ fyrkanten – sakta av och ställ upp på ledet. OM detta fungerar, prova att ta skritt in över bom i volt – galoppfattning någonstans i volten, galopp ut ur volt över bom.

Finns tid kvar, byt varv och gör lika. Hinner du bara galopp i ett varv – ingen fara (byt varv till nästa ridgrupp! Prova dig fram och experimentera med upplägget – inom ramen! ”Låna” också gärna de teoretiska reflektioner som beskrivs under M4-M5 om du vill fylla på med mer.

Kom ihåg skrittpaus.

 

M4-M5: Upplägget från start är alltid detsamma. Därefter trappas övningen upp lite annorlunda i M4-M5 – mot en mer aktiv inverkan och förståelse för denna, dvs ramen fylls här med ännu mer djup och dimension. Lämpligt är att ha snodd på (de flesta) hästar även i denna bomövning. Vi vill poängtera att bommarna här är mer åt ”dressyr-hållet” än mot hoppning, varför lättridning över bommarna också är att föredra för dessa nivåer.

Övningen rids en längre stund i skritt först, för M4/M5 öva att flytta bakdelen på samma del av volten som förra veckan. Låt eleverna vara delaktiga i diskussionen om vad detta kan ha för effekt på bomövningen/på inverkan överlag. Trappa därefter upp till trav på volterna med samma övning. Lättridning över bommar, nedsuttet vid ”flytta bakdel” – eller skritt vid behov. Viktigt att tempot hålls fortsatt mycket lugnt. Det är inverkan och tankeverksamheten som är i fokus. ”Rid med dem” genom övningen.

Liksom i M2/M3 skall känslan för flyt genom övningen uppmuntras. Övningens flexibilitet påtalas. Att rida som individ i grupp. Att skapa plats åt andra och att synas själv. Om det blir rörigt – gå tillbaka till skritt och rätta till. Övningen trappas enbart upp om god kontroll finns – det kan man också påtala.

Lägg eventuellt till trav på röd båge – OM de kan hålla lugnt tempo – men skritt genom vändningar.

Baka in teori om halvhalter. Korrigera sits. Prata om nedsittningsben/rätt diagonal. Påminn att efter tygeltag följer eftergift och att det är i eftergiften hästen finner ro – eftergift över bommar, men med fortsatt kontakt; Det är en övning i känsla! Öva att rida långsamt tempo och att kunna visa överstrykning på någon plats där det inte ligger bommar, dvs lätta båda tyglarna en kort stund och hästen går kvar i tempo.

När det är dags för galopp börja på samma vis som i M2, med start vid K; Men med volt direkt. Fattning från skritt – i direkt anslutning till avslutad bakdelsflytt i volten – är att föredra (”varför?”), dvs skritt in över (ihoprullade – eller tre bommar) – galopp ut över desamma. Några travsteg ”tillåtna” – men var noga med att de behöver fånga upp och göra om, om det blir för mycket/snabb trav. Vi vill åt fattningarna, inte jagandet in i galopp. Sitt ned i galoppen – endast lätt sits vid behov/någon häst som behöver.

För att slippa väntetid, använd också övningens bortre del, dvs enligt mönstret; samma upplägg på gul volt – skritt in över bommar, flytta bakdel, fattning höger galopp. Om det inte fungerar, använd hela fyrkantspåret som yta, dvs rid rakt fram efter volt, galoppera några extra språng, sakta av till skritt och därefter stå på led för att vänta. Byt i sådant fall varv och jobba den andra volten på samma vis.

Galopp ska inte ridas för sakens skull, det ska ridas i syfte att lära sig galoppera bra. Därför alltid bättre att fokusera på fattningarna och avbrotten/avsaktningarna samt att rida kort sträcka och att hålla ihop den.

Påtala att resten av övningen ej får påverkas av galoppen. Hur? Uppmuntra eleverna att finna lösningar. Kom med tips och råd.

Kom ihåg skrittpauser.

—–

Bygg fritt in lämplig teori, kloka tankar och låt eleverna komma med frågor och förslag till diskussionen! För delaktighet och relationsskapande pedagogik.

Lycka till! Och hör jättegärna av dig om du vill diskutera övningen!