Jag har till min stora glädje ofta möjlighet till nätverksträffar, konferenser och erfarenhetsutbyten med andra pedagoger – det vill säga pedagoger som verkar i andra branscher än vad jag själv gör. Detta via min ”parallella” pedagogiska värld där kurser och uppgifter uteslutande riktas mot skola och skolmiljö. Det program jag snart tar min examen från är ett sådant program där lärare, speciallärare, specialpedagoger, rektorer och skolledare också befinner sig för att höja sin kompetens. För mig är det mycket givande och berikande.
Vi är ofta rörande överens om att ett av de ”farligaste” uttalanden en pedagog kan göra är ”det ska inte vara så här”. Jag ska försöka att förklara hur jag (och många med mig) menar;
När man som lärare och ledare står inför en pedagogisk situation har man förstås en bild av hur man önskar och vill att den ska ta sig ut. Det är bra, för det skapar en vision och en målbild. Men man får aldrig bli så fastlåst vid den bilden att man tappar bort sin pedagogiska gärning. Det är ju den pedagogiska gärningen som är pedagogens arbetsbeskrivning – inte hur resultatet blir (men om gärningen görs bra blir troligtvis resultatet bra).
I denna önskan om hur en pedagogisk situation ska ta sig ut finns en stor risk att pedagogen räknar in eleven i sin önskan om hur den borde vara (läs gärna inlägget om kategorisk vs relationell igen) för att ingå i bilden av hur hela situationen ska vara.
Ett exempel från skolvärlden skulle kunna se ut så här;
Eleverna i min klass har ansvar för att sitta på sina platser och arbeta med de uppgifter läraren har planerat.
Det finns inga direkta felaktigheter med ett sådant uttalande, det är dessutom ganska ordagrant klippt från Skolverkets hemsida. Problemet blir att det uttalandet beskriver visionen, målbilden – men pedagogen tolkar det ofta som att ”det ska vara så” (och om det inte är så, är det någons fel – troligtvis elevens/kanske förälderns, och då är vi fel ute).
Om uttalandet istället tolkas som en vision och en målbild, blir den pedagogiska gärningen att skapa förutsättningar för att det ska bli så. Hänger du med?
Vi som arbetar med pedagogik kommer relativt ofta att stå inför sådana situationer där det är lätt att blanda ihop vision och varande, och en av våra största utmaningar är att sortera upp dem, tänker jag.
Ett exempel från ridskolans värld skulle kunna vara följande;
En elev uttrycker gång på gång att hästen är dum. Dumma häst! Som ridlärare blir du ledsen, kanske arg. Du vet hur hästarna kämpar och vad de ställer upp på dagligen. Och du har dessutom lärt dig att en god hästmänniska aldrig värderar hästar på det viset – det är närapå en dödssynd i vår värld.
Missförstå mig inte nu, självklart tycker jag inte att elever är tillåtna att uttrycka sig på det viset. Jag blir också ledsen ibland. Men i rollen som pedagog får jag inte värdera mina elever (och det är jag som bär ansvaret här) – jag ska förhålla mig till det som sker och min uppgift/gärning är att skapa bättre förutsättningar för denna elev, så att situationen uppnår visionen.
Ett sätt att göra det, och som man också kan läsa mycket om i vetenskaplig litteratur från de senare åren – är att vara nyfiken på varje elev.
Varför uttrycker eleven att hästen är dum? Ja, istället för att värdera – fråga! Jag har ett lysande exempel på hur det kan bli då.
Elev: Dumma häst!
Jag: Varför tänker du att hon är dum?
Elev: Hon gör inte som jag säger!
Jag: Vad vill du säga till henne?
Elev: Halt. Jag säger ju halt hela tiden. Hon ska stanna då.
Jag: Aha. Men vet du – hon förstår inte ditt språk. Hon pratar ett annat språk, och det skulle du kunna lära dig. Nu ska jag visa dig ett bra knep…
Och så kom diskussionen att handla om inverkan och hjälper. Just denna elev hade enligt tidigare erfarenheter och tidigare i livet mött hästar som faktiskt stannade när de hörde ordet ”halt”. Det gör inte mina. Men deras språk kan man lära sig. Plötsligt blev situationen som från början inte upplevdes så positiv för någon, en riktig lärsituation och utvecklingen på just denna elev är magisk.
Mitt arbete som pedagog är visserligen att ha en vision och en målbild, men mitt arbete är också att inte blanda ihop visionen med en låst tanke om hur ”det ska vara” på bekostnad av mina elever. Mitt arbete är den pedagogiska gärningen – och med hjälp av en nyfikenhet på varje enskild elev ställer jag mig varje dag (hundra gånger om) frågan; Hur gör jag det möjligt?!
