Kategori: Personligt

Fysisk lärmiljö, Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Hur man kan använda ridlektionsmodellen till utbildning av ridskolehästar

Maria Falck

Detta inlägg handlar om hur man kan använda ridlektionsmodellen på ett ytterligare vis utöver det huvudsakliga användningsområdet ridlektioner i grupp: Vid utbildning/inskolning av ridskolehästar. Och kanske på samma gång som en ytterligare dimension – en fördjupad utbildning – för ridskolans äldre elever i syfte att skapa förståelse för modellens betydelse för både hästar och människor. (Kanske är det några av de äldsta eleverna som senare står som ridlärare i verksamheten – det är min förhoppning). För att få ut det mesta av detta inlägg rekommenderar jag att du klickar dig runt och läser vad min ridlektionsmodell innebär och vilka som är dess grundstenar.

Jag är inte på något vis proffs på hästutbildning. Det finns så många andra som är så mycket bättre på det. Men jag har funnit ett sätt att utbilda och skola in mina hästar i verksamheten som bygger på i princip samma pedagogiska modell och tankesätt som jag använder i mina möten med elever. Här ska jag försöka ge ett exempel på hur det kan gå till.

Hästen detta inlägg handlar om heter Bonnie, är en irländsk import av connemaramodell och i storlek D. Hon är pigg, stressad emellanåt men kan också bli väldigt lugn och tillfreds när hon hittar ”rätt”. Jag red henne en hel del själv i våras när hon kom, och jag gör det fortfarande regelbundet, både av nytta och för mitt eget höga nöje. 

Successivt har jag lyckats föra över ”min” ridning av henne även till mina mest rutinerade elever. Ibland har jag till och med ridit henne precis innan en lektion och ”lämnat över” henne i ett avslappnat och lite ”meditativt” skick. Och det är det är nu vi börjar ringa in vad detta inlägg ska handla om;

En häst med låg stresströskel (lättstressad) som blir på ett vis (lugn, mottaglig, ridbar) då miljön fungerar och på ett annat vis (het, stressad, stark) då den inte gör det. Mitt jobb (som pedagog) med henne är alltså att skapa miljöer som fungerar och att låta miljön bära – och smitta av sig till henne med – ett lugn. Man kunde kanske tycka att en sådan häst inte skulle passa som ridskolehäst, men jag tänker istället att det vi kan skapa på ridskolan är mycket svårt att skapa på ”fri hand”: Förutsägbarheten, det repetitiva, det som är tydligt och begripligt – och likadant varje dag. Alldeles särskilt när verksamheten är så pass enhetlig som vi strävar efter att hålla den (veckans övning med mera) hos oss. Och det är i detta arbete som ridlektionsmodellen kommer in.

Jag tänker på precis samma vis då jag arbetar med mina elever som exempelvis befinner sig inom autismspektrat. Att skapa tillvaron förutsägbar, att repetera (och smyga in det nya/utvecklingen efterhand), att tydliggöra miljön, att lyfta fram det jag vill ska synas (eftersom världen ofta kan upplevas så full av intryck att det är svårt att sortera). Ja jag tänker förstås så för alla elever – men det blir extra tydligt att det finns vissa individer som blir mer av sig själva, når fram till sina färdigheter – på ett mycket positivt vis – inuti detta system. Det samma gäller förstås även hästar!

Även om Bonnie allt oftare finner lugnet i våra repetitiva dressyrövningar (evighetsövningar där tillägg successivt smygs in) är det fortfarande en utmaning för henne att ridas över bommar och hinder. Jag vet att hon är hoppad och tävlad en hel del, men det hon visar fram då det finns bommar och hinder är inte positivt – snarare är det ett stresspåslag. Hon hoppar alltid allt, men det blir för svårt för eleverna och hon springer alldeles för fort och okontrollerat.

Min intention var därför att – istället för att sätta skarpt bett i munnen på henne, och/eller hamna i ett hårt och otrevligt läge i ridningen – skapa miljön på det vis jag ville att hon skulle ta den till sig. Detta gjorde jag vid några tillfällen tillsammans med en av mina äldsta elever, Therese på ett vis som också gjorde att det blev mycket lärorika privatlektioner – på flera plan. Therese är ödjuk, intresserad av att lära inte bara den faktiska ridningen, utan också alla tankegångar ”bakom kulisserna”. Övningen jag ska berätta om idag såg ut så här:

Vi kallar den ”Bonnies special”, och egentligen är det inga konstigheter. En helt vanlig caprilliövning där den lila linjen kan vara travbommar och bli studs, och den rosa linjen är travbom och sedan kryss, räcke, oxer med vardera ett galoppsprång emellan.

Det vi vet är att Bonnie blir stressad så snart det kommer bommar och hinder och därför vill vi bygga upp övningen på ett vis som framhäver något annat och som tonar ned bommarna och hindren. Det kanske låter konstigt eftersom de är en viktig del av innehållet i en caprilliövning, men läs vidare!

Ridlektionsmodellen är uppbyggd på grundvägar och tillägg. I det här fallet är fyrkantspåret och volterna grundvägar. På volterna ligger en bom på marken. Det viktigaste i detta är dock de rutor ni ser i hörnen. Där står fyra små murdelar i plast utställda och det är dessa vi vill lyfta fram/framhäva/tydliggöra för Bonnie. Varje gång Bonnie kommer till en murdel gör Therese halt, lättar på tygeln och klappar. Det betyder att Bonnie fyra gånger per varv får en uppgift hon kan lyckas med – och hon får beröm för den, varje gång.

Övningen gjordes i skritt några varv åt höger och några åt vänster. Therese fick instruktioner – som hon följde utmärkt bra – att förhålla sig helt neutral/passiv/ i nolläge när Bonnie gick över bom på volt, och att fortsatt lyfta fram (och berömma) halterna i hörnen. Bonnie stressade till en början vid bommarna, men efter ungefär tre varv förblev hon lugn även där – och hon började göra halterna själv (och fick beröm). Toppen! Då kunde vi gå vidare. 

Som nästa moment lade vi till trav på långsidorna och behöll skritten på volterna. Det gick mycket lugnt till och halterna var kvar (Bonnie gjorde dem fortfarande själv). Då lade vi till trav även på volterna. Bonnie stressade lite till att börja med, men Therese fortsatte att följa min uppmaning att vara helt neutral över bom, det vill säga inte förändra någonting, tona ned bommarna betydelse. Efter ytterligare några varv travade Bonnie avslappnad även över bommarna på volterna. Hon fortsatte med sina halter vid murdelarna och fick beröm varje gång. Man riktigt såg hur stolt hon nu började känna sig över att lyckas med halterna!

Nästa steg i progressionen var att byta ut långsidorna mot diagonalerna, det vill säga ta sig över fler bommar på marken. På den lila linjen låg 6 bommar (på skissen är det bara 4 ser jag, men vi hade 6). På den rosa linjen låg 8 bommar. Volterna var kvar, liksom halterna förstås. Nu övergick övningen till att bli en ”evighetsövning” och vi behövde inte längre tänka på att byta varv. Vi ökade utmaningarna för Bonnie/oss genom att addera många fler bommar – men vi balanserade också dessa utmaningar genom att skapa övningen på ett repetitivt/meditativt vis. Balansen däremellan strävar jag alltid efter att hitta på mina ridlektioner, för både ryttare och hästars skull – det är också en av ridlektionsmodellens nycklar.

Vi backade tillbaka till skritt och skrittade mönstret – volt, halt, diagonal över bommar, halt, volt, halt, diagonal över bommar, halt osv. Neutral ridning över bommar och fortsatt beröm vid halterna gjorde att vi nästan direkt kunde växla upp diagonalerna till trav. Någon gång kändes/såg Bonnie spänd ut över bommar, men allt som oftast hade hon nu fallit in i lunken; hon kände sig lugn i den förutsägbara miljön och hon visste att fyra gånger per varv gjorde hon någonting hon alltid lyckades med och fick beröm för – halterna.

När vi märkte hur fint detta tog sig ut lade jag upp ett litet kryss som sista hinder på den rosa linjen. Vi visste sedan tidigare att Bonnie ofta blev så stressad av hinder att hon drog iväg före och hade mycket svårt att lugnas efteråt. Vi ville absolut inte hamna i det läget. Jag kände mig dock relativt säker på att Bonnie nu oavsett skulle stanna vid murdelen, och valde att försöka. Therese fick instruktionen att rida precis som förut, och att bara vara följsam över hindret – fortsatt så ”neutral” som möjligt. Det blev som jag trodde! Bonnie blev lite mer vaksam mot hindret, men hon fokuserade inte längre på stressen – utan på sin möjlighet att lyckas med sin mest viktiga uppgift för dagen. Hon gjorde själv halt vid murdelen några meter efter landning! Vilken seger för en ponny som ofta dragit flera varv i galopp efter ett hinder – av stresspåslag.

På så vis trappade vi upp övningen bit för bit, men med den repetitiva strukturen och de tydligt framträdande – för dagen viktigaste – uppgifterna; Att göra halt vid murdelarna. Så småningom kom vi till att kunna hoppa nästan allt i den rosa serien, inkluderat lugna galoppsprång både mellan och efter hinder. Vilken lycka! För Bonnie allra mest, som såg otroligt nöjd ut med sig själv efter detta ridpass. Hon hade lyckats! Vi hade lyckats skapa miljön på det vis vi ville erbjuda den till henne. Vi hade lyckats visa vad vi tyckte var viktigast – och vi hade lyckats tona ned (till och med bort) stressen. Progressionen inom strukturen var möjlig på grund av detta upplägg. Och vi hade lyckats skapa en ridlektion där eleven (Therese) fick vara delaktig, analysera och reflektera över varje moment och dess utfall.

Vi kommer att fortsätta att arbeta med Bonnie i just denna övning, med målet att kunna ta progressionen ytterligare några steg – med den trygga strukturen som bas.

Detta var ett exempel på hur man skulle kunna arbeta med ridlektionsmodellen på flera olika vis, i flera olika dimensioner. För dagen gjorde vi det enskilt med Bonnie eftersom hon behöver tid att förstå och att finna sitt lugn (inom pedagogiken kallar vi det särskilt stöd). Tids nog kommer hon att finna samma lugn i en ridgrupp – för arbetet med ridlektionsmodellen pågår ständigt hos oss; För både ridelever, ridskolehästar och som utbildning av den kunskapströstande ryttaren som vill ha lite mer. 

Jag hävdar aldrig att min ridlektionsmodell är det enda eller det bästa sättet att jobba för alla – men för oss här på Björkviks Ponnyridskola byter vi den inte mot något. Det tog mig tolv år att arbeta fram den – växelvis teori och praktik – nu njuter vi varje dag av vad som blev!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Personligt, Relationell ridskola

”Det ska inte vara så här”

Maria Falck

Jag har till min stora glädje ofta möjlighet till nätverksträffar, konferenser och erfarenhetsutbyten med andra pedagoger – det vill säga pedagoger som verkar i andra branscher än vad jag själv gör. Detta via min ”parallella” pedagogiska värld där kurser och uppgifter uteslutande riktas mot skola och skolmiljö. Det program jag snart tar min examen från är ett sådant program där lärare, speciallärare, specialpedagoger, rektorer och skolledare också befinner sig för att höja sin kompetens. För mig är det mycket givande och berikande.

Vi är ofta rörande överens om att ett av de ”farligaste” uttalanden en pedagog kan göra är ”det ska inte vara så här”. Jag ska försöka att förklara hur jag (och många med mig) menar;

När man som lärare och ledare står inför en pedagogisk situation har man förstås en bild av hur man önskar och vill att den ska ta sig ut. Det är bra, för det skapar en vision och en målbild. Men man får aldrig bli så fastlåst vid den bilden att man tappar bort sin pedagogiska gärning. Det är ju den pedagogiska gärningen som är pedagogens arbetsbeskrivning – inte hur resultatet blir (men om gärningen görs bra blir troligtvis resultatet bra).

I denna önskan om hur en pedagogisk situation ska ta sig ut finns en stor risk att pedagogen räknar in eleven i sin önskan om hur den borde vara (läs gärna inlägget om kategorisk vs relationell igen) för att ingå i bilden av hur hela situationen ska vara.

Ett exempel från skolvärlden skulle kunna se ut så här;

Eleverna i min klass har ansvar för att sitta på sina platser och arbeta med de uppgifter läraren har planerat. 

Det finns inga direkta felaktigheter med ett sådant uttalande, det är dessutom ganska ordagrant klippt från Skolverkets hemsida. Problemet blir att det uttalandet beskriver visionen, målbilden – men pedagogen tolkar det ofta som att ”det ska vara så” (och om det inte är så, är det någons fel – troligtvis elevens/kanske förälderns, och då är vi fel ute). 

Om uttalandet istället tolkas som en vision och en målbild, blir den pedagogiska gärningen att skapa förutsättningar för att det ska bli så. Hänger du med?

Vi som arbetar med pedagogik kommer relativt ofta att stå inför sådana situationer där det är lätt att blanda ihop vision och varande, och en av våra största utmaningar är att sortera upp dem, tänker jag.

Ett exempel från ridskolans värld skulle kunna vara följande;

En elev uttrycker gång på gång att hästen är dum. Dumma häst! Som ridlärare blir du ledsen, kanske arg. Du vet hur hästarna kämpar och vad de ställer upp på dagligen. Och du har dessutom lärt dig att en god hästmänniska aldrig värderar hästar på det viset – det är närapå en dödssynd i vår värld.

Missförstå mig inte nu, självklart tycker jag inte att elever är tillåtna att uttrycka sig på det viset. Jag blir också ledsen ibland. Men i rollen som pedagog får jag inte värdera mina elever (och det är jag som bär ansvaret här) – jag ska förhålla mig till det som sker och min uppgift/gärning är att skapa bättre förutsättningar för denna elev, så att situationen uppnår visionen.

Ett sätt att göra det, och som man också kan läsa mycket om i vetenskaplig litteratur från de senare åren – är att vara nyfiken på varje elev.

Varför uttrycker eleven att hästen är dum? Ja, istället för att värdera – fråga! Jag har ett lysande exempel på hur det kan bli då.

Elev: Dumma häst!

Jag: Varför tänker du att hon är dum?

Elev: Hon gör inte som jag säger!

Jag: Vad vill du säga till henne?

Elev: Halt. Jag säger ju halt hela tiden. Hon ska stanna då.

Jag: Aha. Men vet du – hon förstår inte ditt språk. Hon pratar ett annat språk, och det skulle du kunna lära dig. Nu ska jag visa dig ett bra knep…

Och så kom diskussionen att handla om inverkan och hjälper. Just denna elev hade enligt tidigare erfarenheter och tidigare i livet mött hästar som faktiskt stannade när de hörde ordet ”halt”. Det gör inte mina. Men deras språk kan man lära sig. Plötsligt blev situationen som från början inte upplevdes så positiv för någon, en riktig lärsituation och utvecklingen på just denna elev är magisk.

Mitt arbete som pedagog är visserligen att ha en vision och en målbild, men mitt arbete är också att inte blanda ihop visionen med en låst tanke om hur ”det ska vara” på bekostnad av mina elever. Mitt arbete är den pedagogiska gärningen – och med hjälp av en nyfikenhet på varje enskild elev ställer jag mig varje dag (hundra gånger om) frågan; Hur gör jag det möjligt?!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Personligt, Relationell ridskola, Ridskoleliv

Att vara någons guide!

Maria Falck

Jag har ägnat väldigt mycket tid åt att läsa vetenskaplig litteratur om relationell pedagogik, eftersom jag till viss del använder det som teoretisk utgångspunkt i min uppsats på masterprogrammet i pedagogiskt arbete – så idag förvarnar jag om ett lite mer abstrakt inlägg…  

Tre olika beskrivningar av relationell pedagogik framträder tydligt i den vetenskapliga litteraturen; 

  • Relationell pedagogik beskrivs som ett synsätt på utbildning som fungerar som en sorts ”tredje väg” där det är relationer som står i centrum, parallellt med de individuella (elevcentrerade) och de kollektiva (grupp-) förhållanden som råder i en utbildningssituation (Aspelin & Persson, 2011). 
  • Relationell pedagogik beskrivs som ”ett nödvändigt mellanrum” mellan lärare och elev – att det är viktigt att att vara medveten om det, att inte låtsas att det inte finns, inte heller att försöka att fylla det, men väl att våga befinna sig i det. Med alla osäkerheter, risker och möjligheter det innebär (Biesta, 2004).
  • Relationell pedagogik beskrivs som något som finns mellan den prestationsinriktade (resultatet) och den processorienterade (vägen) pedagogiska praktiken som ”en bro” som binder samman det som så ofta upplevs som ytterligheter mellan dessa båda; för egentligen behövs de ju båda Papatheodorou & Moyles (2009).

En tredje väg, ett mellanrum eller en bro – ofta används sådana abstrakta och bildliga beskrivningar inom utbildningsvetenskapens teorier, som stöd till oss att tolka och att kunna omsätta det i vår pedagogiska praktik. Själv blir jag ofta hjälpt av sådana tankemodeller när jag försöker skapa den verksamhet jag vill ha i praktiken, men jag föredrar inget av ovan, utan istället ett annat uttryck:

Jag har nämligen också lärt mig att det grekiska ordet för pedagogik kan delas i två ord, varav det ena står för ”barn” och det andra står för ”guide”. Utifrån den tolkningen skulle pedagogik för barn kunna beskrivas som att den vuxne och barnet gör en resa tillsammans, hand i hand, på en väg där den vuxne tidigare rest men nu reser som den kunniga guiden. Kunnigheten består dock inte i att den vuxne skall bestämma resan helt på egen hand, utan snarare är uppgiften att underlätta resan för barnet (Papatheodorou & Moyles, 2009). Den beskrivningen gillar jag verkligen!

Detta sätt att se på utbildning liknar något jag ofta brukar prata om; Det sociokulturella perspektivet på lärande som menar att lärande och utveckling är en social aktivitet i vilken läraren verkar som en samspelare och med fysiska, pedagogiska och sociala verktyg skapar situationer där detta samspel kan ske. Ridskolan som sociokulturell arena har vi tittat på vid tidigare tillfällen.

Det som sker inom den relationella pedagogiken påminner också om den modell som beskriver en individs förmodade tre kunskapszoner där proximal utvecklingszon är den zon man befinner sig i när man klarar av att utföra någonting med hjälp. Vi har tittat på den också förr. Symboliken i denna modell är att den liksom är i ständig rörelse; det individen klarar med hjälp idag är något hon skulle kunna klara själv imorgon – samtidigt som det individen ännu inte kan idag är något hon kommer att kunna klara med hjälp imorgon. Samspelet kan därför se olika ut från dag till dag.

Relationell pedagogik kopplas – som det hörs på namnet – till sociala relationer av olika slag, och det gör att den relationella pedagogiken ”platsar” bra inom tanken på den sociokulturella ridskolan (se länk ovan) och tanken på att man som (rid)lärare samspelar med och guidar sina elever inom sitt eget kunskapsområde.

Brownlee (2004) har med hjälp det sociokulturella perspektivet på lärande definierat relationell pedagogik enligt tre parametrar;

  1. Att visa respekt för den lärande som ”vetande”. Här handlar det om en respekt för varje individs ”varande” och delaktighet, rätten att få göra sin röst hörd oavsett ålder. År 2020 har vi Barnkonventionen som verkligen stöder detta tankesätt.
  2. Att bidra till lärsituationer som relaterar till den lärandes egna erfarenheter. Alla har erfarenheter av ett eller annat slag, och att göra den lärandes erfarenheter till utgångspunkt för ett fortsatt lärande är vad vi ska sträva efter om vi vill arbeta med relationell pedagogik. En fördjupad frågeställning här är då förstås; Hur kan vi pedagoger erfara våra elevers erfarenheter? 
  3.  Att ha ett konstruktivt förhållningssätt som bidrar till att lärande sker via meningsskapande snarare än kunskapsacceleration. Här finns en viktig poäng som genomsyrar en stor del av den moderna pedagogiken. Det är meningsskapandet som är i fokus – känslan av att kunna lära, att vilja lära och att känna att man lyckas att lära. Helt enkelt att våra elever ska få känna att de är lärande individer – för då (tror jag) finns inget slut på deras kunskapstörst!

Vi ser ganska snart att detta är frågor som alla behöver en väl genomtänkt pedagogisk grundsyn. Själv brukar jag tänka att jag är just som en sådan guide!

Jag strävar alltid efter att mina elever ska uppfatta sitt eget höga värde och sin delaktighet i sin ridutbildning. För mig är det viktigt att inte hålla utbildningsförfarandet ”hemligt” – utan att förhålla mig så öppen och transparent som möjligt om mina tankar och mitt sätt att lägga upp undervisningen, för att få till diskussioner med mina elever kring olika möjligheter och scenarion som uppstår och som skulle kunna uppstå.

Jag strävar också efter att försöka se det mina elever ser (närma mig deras perspektiv) för att ta del av deras tidigare erfarenheter och bygga därifrån.

Och om (när) något inte går som tänkt, eller om en elev tappar tron på sin egen förmåga, då försöker jag snabbt framkalla bilden av guiden som ”tar sin elev i handen” för att underlätta resan. Vissa partier av resan kan vara tuffare än andra, och då behöver vi hålla ihop desto mer. Att säga; Vi löser det tillsammans – och sedan leva upp till det, kan göra en magisk skillnad.

Vissa delar av samma resa kanske vi går bredvid varandra utan att hålla så mycket i, och ibland låter jag mina elever skutta före mig en bit på vägen. Jag gillar tanken! Förstår dock att det blir en aning abstrakt – och jag ska försöka att bli mer konkret i kommande inlägg!

Februari månads tema här på ridskolepedagogik.com är relationell pedagogik på ridskolan. Vad är det? Hur används det? Varför då? Och för vem är detta? Det är vad jag kommer att reflektera över denna månad. Välkommen att följa med
Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning, Yngre barn på ridskola

Den traditionella ridlektionen och de exekutiva funktionerna.

Maria Falck

Det är ingen nyhet att jag ofta pratar om och skriver om Ridlektionsmodellen. Det har jag gjort under ett par års tid nu. Dessförinnan har jag jobbat fram denna särskilda modell i praktiken under ungefär tretton år, i kombination med mina studier i pedagogik på universitetet.

Under januari månad kommer Ridlektionsmodellen att vara temat här på sidan, och för er som är extra intresserade finns en medlemsgrupp som fungerar som en prenumerationstjänst på Veckans Övning enligt Ridlektionsmodellen.

Jag har dessutom tagit fram en halvdagsutbildning där jag kommer till er och håller både ett teoretiskt pass och ett praktiskt till häst kring hur man skulle kunna implementera och med stor fördel använda sig av Ridlektionsmodellen i sin ridskoleverksamhet. Jag har även skrivit ett kompendium som heter just Ridlektionsmodellen. Detta kompendium kan man köpa av mig för 199 kr, det innehåller 55 sidor. Jag skrev detta i en relativt hög hastighet eftersom jag fann det viktigt att snabbt skapa ett underlag att kunna referera till – och som också bär mitt namn. Det sista är särskilt viktigt eftersom jag under 2020 kommer att ytterligare utveckla kompendiet och ge ut det i bokform ”på riktigt”.

Varför detta fokus på ridlektionen, kanske någon undrar. ”Alla vet” ju hur en ridlektion ska bedrivas. Det finns redan en tydlig struktur och ett moment som examineras på löpande band för blivande ridlärare. ”Alla vet” hur man skriver ett PM, hur man lägger upp en lektion med uppvärmning, huvudövning och nedtrappning. Visa – instruera – öva. Det finns ju redan en modell? Eller? Gör det det? Ja det finns en modell, det är sant. Men fungerar den? Är det en utbildningsvetenskapligt förankrad modell som bidrar till en ridskola för alla, hela livet? Det är beprövad erfarenhet, kanske någon säger. Ja det kan så vara. Eller så är det helt enkelt bara en tradition som upprätthålls för att det alltid har varit så?

Jag möter många, många ridlärare idag. Och när vi pratar ridlektion enligt dess traditionella utformning så kan det (tyvärr) låta så här:

1. Jag vet att det inte fungerar att göra så i praktiken, men jag gör som de vill att jag ska göra på examinationen – och sedan gör jag ändå som jag vet fungerar i verkligheten när jag är klar.  Här har vi alltså någon som har sett att examinationen och det traditionella förfarandet är så att säga ett ”skådespel” – något man gör för att bli godkänd, fastän man vet att det inte fungerar i praktiken. Vad syftar då den sortens examination till? Det skulle vara intressant att veta.

Det kan också vara på det här viset:

2. Jag har läst massor av pedagogik och har jobbat som outbildad ridlärare i många år. Nu vill jag utbilda mig – och så insåg jag att jag behöver göra en tidsresa på fyrtio (?) år bakåt i tiden för att ”passa in” i mallen. Ska det verkligen vara så? Då vill jag ju inte utbilda mig?  Det här är ju ganska bekymmersamt! Vad skulle utfallet kunna bli? Ett stort antal outbildade – men extremt pedagogiska – ridlärare på landets ridskolor (som då inte har möjlighet att uppfylla exempelvis kvalitetsmärkning). Och färre antal sökande till landets ridlärarutbildningar? Vad innebär detta på sikt? Ska en kunnig pedagog examineras enligt föråldrad pedagogik för att få kalla sig ridlärare?

Eller de som söker, kommer in och genomför – men:

3. Jag gick en ansedd ridlärarutbildning, fick rida för många bra tränare och verkligen utveckla min ridning. Men jag fick inte några riktigt bra verktyg för att bedriva undervisning. När jag sedan stod i min yrkesroll och skulle undervisa – med högra krav på mig att vara bra, med min utbildning i bagaget – kände jag inte att jag räckte till. Så jag valde att istället ägna mig åt hästutbildning, det känner jag att jag är bra på. Aj då! Ridlärarutbildade som känner att de inte räcker till och därför väljer en annan bana? Hur skulle en sådan utbildning bättre kunna förbereda eleverna på vad de faktiskt kommer att arbeta med?

Den traditionella ridlektionen har länge varit en fast punkt i tillvaron. I många erfarna ridlärares tillvaro. Det här inlägget kommer kanske att möta motstånd på olika vis från olika håll. Men jag kommer likväl att fortsätta argumentera för en förändrad ridlektionsmodell, och i detta inlägg ska jag presentera en av anledningarna till varför jag gör det.

I grund och botten handlar det om att vi idag inte längre i någon utbildningssituation kan stå bakom att designa en undervisningsmodell som inte fungerar i praktiken.

Vi behöver vända på det och istället utifrån hur det ser ut i verkligheten utforma vår teoretiska modell – och därutöver behöver vi alltid vara beredda på att utveckla den vidare. Vi behöver se över vad som egentligen bara är ”gängse praxis” (”så har vi alltid gjort”), vad som är beprövad erfarenhet – vad av det vi vill behålla – och dessutom komplettera med en utbildningsvetenskaplig förankring. Det säger sig självt. För att kunna bedriva ridundervisning där så många som möjligt, så länge som möjligt kan delta efter sina förutsättningar och behov. Och det är det som är kärnan i dagens argument.

Vad vill vi att en ridskola ska vara? Jag brukar ofta slänga ur mig den frågan. Jag brukar lika ofta tänka den för mig själv. Svaret är ändå relativt enkelt: En ridskola blir helt och hållet vad vi gör den till. Det är vi som arbetar på ridskolan, och som leder den, som bestämmer hur dagens ridskolemodell ska se ut. Vi är inte så låsta av traditioner som man skulle kunna tro, och glädjande nog är det många som håller med mig.

Om vi önskar en ridskola för alla hela livet behöver vi givetvis utforma en ridskola som är tillgänglig för så många som möjligt – med fokus på ordet utforma. Vi ska inte hålla fast vid en ridskolemodell som gör att individer (vissa mer än andra) upplever att de behöver platsa i en sorts mall för att vara välkomna. Då är vår ridskola inte så välkomnande som vi inbillar oss att den är – även om vi är bra på att säga hej till alla.

Har ni hört talas om det där barnet som inget hellre ville än att börja på ridskola, men som inte vågade för att hen hade hört om allt man måste veta och kunna för att kunna komma dit, och alla egenskaper man måste ha för att vara ”hästmänniska”? Har ni hört om vårdnadshavaren som inte vågade ta sitt barn till ridskolan för att hen inte ville framstå som rädd eller okunnig inför de andra vårdnadshavarna – eller inför ridläraren?

Jag vågar påstå att de finns strax utanför varje ridskola i det här landet. Varje ridskola har en – troligtvis flera – elever de missar för att de känner på det viset. En tillgänglig ridskola tar givetvis även hänsyn till dem. Hur kan vi göra vår ridskola välkomnande för den som ännu inte vågat komma?

Ridskolor bedriver ofta en fin traditionell ridskoleverksamhet. Parallellt kan det finnas en väl utformad och fungerande ”handikappridning” – enkelt översatt ridning för individer med funktionsnedsättningar, oftast synliga funktionsnedsättningar. Det är bra, absolut!

Men hur har vi det med de osynliga funktionsnedsättningarna? Vad kan vi – och vad gör vi? Är en ridskola enbart till för de normfungerande och de synligt funktionsnedsatta? Alla som befinner sig däremellan då? Är det kanske de som står utanför dörren och inte vågar komma in?

Behöver vi egentligen dra en så tydlig gräns mellan vad som är ”norm” och vad som inte är det, så att det så tydligt märks? Eller skulle vi kunna prova att lägga det åt sidan för en stund och istället se till hur vi kan utforma vår verksamhet till att möta så många som möjligt – utan att alltid sätta ord och begrepp eller särskilda grupperingar? Det skulle kunna kallas integrering, eller inkludering – men ännu bättre; Individualisering.

Här har vi på riktigt en utmaning att ta tag i. Det är inte något jag har hittat på. Forskning visar att allt fler får en diagnos inom NPF. Det finns också många som befinner sig i ”gränslandet”. Vad det beror på, eller om det kanske är så det alltid har sett ut – vi har bara blivit mer medvetna – det vet man inte riktigt. Men vi behöver inte veta det, vi behöver egentligen bara kunna möta olika individer på det vis som fungerar allra bäst för dem. Att ha kunskap om diagnoser är bra, men det är inte en quick fix, och vi får aldrig dra alla över en kam. Vi behöver alltid se till individen först!

Något som är väldigt bra att ha kunskap om är dock det som kallas exekutiva funktioner. Begreppet handlar övergripande om en individs förmåga att styra och organisera sig själv. Däribland självreflektion; att reflektera över det man själv gör och att sätta det i relation till andra personer och situationer, uppmärksamhet; att kunna rikta sin uppmärksamhet mot något, att hålla kvar den på information och instruktioner som behövs i arbetsminnet. Det innefattar också överblick/förmåga att uppfatta helheter, planering, lösa problem, bromsa impulser, styra det egna beteendet och kognitiv flexibilitet – att kunna ”tänka om” – samt mentalisering (förmåga att sätta sig in i hur andra tänker och känner) och förmåga att reglera sina egna känslor. En individ vars största utmaningar består i dessa tappar lättare ”balansen” (mentalt)  i olika situationer, så som exempelvis krav och motgångar (Carlsson Kendall, 2015).

De exekutiva funktionerna har dels att göra med mognad. Tänk på yngre barn. Elever med diagnos inom NPF befinner sig ofta i dessa svårigheter mer eller mindre, och i hela livet. Många som vare sig har eller kommer att få en NPF-diagnos gör det också. Och det är nu det blir komplicerat:

Jag menar att den traditionella ridlektionen utan vidare förutsätter att alla individer i gruppen har väl utvecklade exekutiva funktioner. Och att den därmed riskerar att utesluta många.

Vad grundar jag detta påstående på?

Till att börja med det uttalade (och examinerade) sättet att undervisa på. Du ska som ridlärare stå så stilla som möjligt, på en inlärd plats (mitt på kortsida, mitt på långsida eller bäst av allt; i ett hörn – för bästa överblick). På din plats står du i den traditionella ridlektionen och ropar ut dina kommandon som består i dels just kommandon och dels lite mjukare ”tillsägelser”. Mot bakgrund av det vi just läste om de exekutiva funktionerna kan vi se problematiken, eller hur? Denna typ av undervisning förutsätter (kräver) att eleverna har förmågan att rikta uppmärksamheten rätt (till ridläraren väldigt långt bort), att höra vad hen säger, att förstå det, att hålla kvar det i arbetsminnet, bearbeta det till problemlösning och applicera det på sin häst och sin ridning. Jag blir alldeles matt när jag tänker på detta. Man får visserligen lära sig att det är klokt att stanna gruppen för bästa förutsättning till koncentration, och att visa. Men detta förutsätter ändå exekutiva funktioner.

Jag pratade dessutom senast med en person för några veckor sedan som hade underkänts vid sin ridlärarexamination för att hen rörde sig för mycket i ridhuset. Hen menade att det hade behövts utifrån eleverna, men det var inte ett godtagbart skäl. Det gör mig ganska nedstämd. Varför har vi inte kommit längre än så? Har du upplevt en annan examination, jag blir glad om jag får höra om den!

Sedan har vi det här med språket. Som ridlärare förväntas du använda en vokabulär som är strikt och traditionell. Det fungerar utmärkt på ridlärarutbildningen när alla är införstådda med gloslistan. I verkligheten hjälper det ju inte att ropa samma ord på grekiska gång på gång och förvänta sig att bli förstådd – om mottagaren bara pratar svenska. På ridlärarutbildningarna får man visserligen också lära sig att det behövs introduktion för eleverna, till fackspråket. Det är bra. Men för elever – alla, men särskilt de som överlag upplever det svårt med minne, uppmärksamhet och koncentration är det inte bara att förutsätta att för att man har lärt ut något – det automatiskt har lärts in.

”Säkerheten och strukturen är viktig, därför kan vi inte ändra på det traditionella systemet”. Så ofta jag hört det. Alldeles extra mycket sedan jag började prata om ridlektionsmodellen. Det fiffiga här är att det är samma argument jag använder i ridlektionsmodellen – säkerhet och struktur – fast på ett annat vis. Ridlektionsmodellen bygger i allra högsta grad på struktur.

Ni som vid det här laget har provat den har sett att den nog till och med kan räknas som mer strukturerad är den traditionella ridlektionen. Men här används strukturen i ett tydligt syfte, och där syftet också blir tydligt för mottagaren; Att bygga ett minne i aktiviteten. För att hjälpa den som står inför svårigheter att bära många minnen och tankar på egen hand. Strukturen och modellen, och också de fantastiska ridskolehästarna som kan lära sig detta på ett par veckor – bär på så vis upp ridlektionens ram, föremål konkretiserar inte bara ridvägar, utan också hela innehållet och tydliggör så att de i sig bär kunskap om vad som ska ske nu, sedan och på vilket sätt. Dessutom är ridlektionsmodellen uppbyggd på et sådant vis att helheten framträder tydligt från början; det skapar överblick, tydlighet, förutsägbarhet och trygghet. Alldeles extra kanske för den som inte på samma vis ser helheten på egen hand.

Och det jag är mest stolt över i min modell; Att det gång på gång skapas förutsättningar för elever att lyckas. För det är ju det elever på ridskolan ska få uppleva – att lyckas!

Ridning kan lätt bli prestation. Liksom i alla sporter och aktiviteter där det är möjligt att jämföra sig med andra. Vi som arbetar med hästar och ridning vet att det i grund och botten handlar om problemlösning och strategier. Vi får ofta prova oss fram. Ingen kan berätta för oss exakt hur många millimeter eftergift som passar i just en exakt förutbestämd situation på en specifik häst i ett särskilt ögonblick. Det går inte. Vi kan nog ibland allt för ofta förutsätta att alla våra elever är aktiva problemlösare. Vi pratar ofta om att en känsla är svår att lära ut – att man får känna sig fram.

Hur fungerar det i praktiken med en elev som befinner sig i svårigheter just när det gäller både självreglering och att känna och tolka känslor, både sina egna och andras? Det kan – och jag har sett det många gånger – resultera i att eleven inte vågar prova alls och istället blir passiv. Om vi istället för att förutsätta att en ridlektion ger tillfälle till att öva upp sin ryttarkänsla – utformar ridlektionen så att en del av lärandet går ut på att lära sig att tänka i strategier och problemlösning? Skulle det till och med kunna göra att en bit av prestationen (göra rätt eller fel) försvinner? Det kan jag inte uttala mig allmänt om, men jag har sett det många gånger i praktiken; Elever som varit i total uppror över sina egna upplevda misslyckanden. Jag har valt att tolka det som dels utmaningar i känsloreglering och dels en reaktion på krav och motgång. Flera elever har jag med långsiktigt arbete kring just strategier och problemlösning lyckats både stärka och utveckla till att se lärandet och utvecklingen på ridskolan som just ett sökande efter strategier. Och med detta har följt ett lugn.

Social träning och arbete med att söka och finna strategier är en arbetsmodell som ofta används när elever befinner sig i svårigheter just när det gäller de exekutiva funktionerna. Men viktigt är – och det är hela min poäng här – vi ska inte göra detta enbart för vissa. Vi ska göra detta för alla! Vi behöver alla fundera kring hur vi jobbar, varför vi gör vissa val – och varför vi då samtidigt väljer bort annat – i vår yrkesroll som ridlärare och pedagog på ridskolan.

För att en förändring ska ske stort, behöver vi våga lyfta detta, att se på vår ridlektion utifrån och att våga utveckla både oss själva och vårt tankesätt – på ett enhetligt vis men med möjlighet till variation. Ridlektionsmodellen vill vara steget i rätt riktning!

Jag vill inte alls hävda att jag är den enda i världen som tänker och arbetar på detta vis, långt ifrån. Men jag vill bidra till att sätta ord och utbildningsvetenskaplig förankring på det arbetssätt många redan till viss del tillämpar – fast enligt scenario 1 längst upp i detta inlägg; Lite bakom kulisserna. Jag skulle önska att vi kunde få fram vår modell och vårt tankesätt i ljuset – för ridskolans och elevernas skull!

För min egen del gäller dock  att oavsett hur glad jag är över hur många som tänker på det här viset, eller om ni väljer att inte ta det till er alls – så kommer jag själv att arbeta så för all framtid, därför att jag ser vad det gör! Ridlektionsmodellen var från början en lokalt utvecklad modell på min lilla ridskola. Min ridskola är inte liten längre. Det är när ridskoleelever börjar göra aktiva val som det på riktigt börjar märkas. Min ridskola är dessutom långt utanför tätort och utan ridhus (!). Att rida här är inte en slump eller en bekvämlighet – raka motsatsen faktiskt. Det är ett aktivt val.

En person sa en gång till mig; ”Jag tänker faktiskt inte jobba såhär relationellt, med elevdelaktighet och att möta varje individ på det här sättet, för jag tror att det blir på bekostnad av lärandet på ridskolan”. Jag tänkte ”om du inte jobbar efter elevernas förutsättningar kommer du kanske till slut inte att ha några elever, och då kommer inget lärande till ändå..?”.

Den tanken räcker egentligen för mig!

Är du nyfiken på Ridlektionsmodellen? Klicka på länkarna längst upp. Och lägg gärna till dig i medlemsgruppen på Facebook. Jag kommer att hålla den öppen för nya medlemmar från och med 27 december till och med 5 januari, sedan stängs den och öppnar åter 1 mars för nya insläpp. Välkommen in!

Carlsson Kendall, G. (2015). Elever med neuropsykiatriska svårigheter. Lund: Studentlitteratur.

Föreläsningar och kurser, Om bloggen, Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt

Året 2019

Maria Falck
Ett bra sätt att ”stänga” och avsluta ett år är att skriva en sorts ”årskrönika”. Det är därför precis vad jag tänker göra här. Det blir ingen exklusiv historia – men väl en återblick och en reflektion över året som gått!

Denna årssammanfattning fokuserar på den delen inom min verksamhet som är ridskolepedagogik. Ganska naturligt går den ibland ihop med den delen av min verksamhet som är min ridskola, eftersom det är det som är tanken; Min ridskola är platsen där konceptet ridskolepedagogik i praktiken växte fram och mejslades ut – samtidigt som min ridskola fortsatt också alltid är både mitt eget forskningsfält där jag provar nya pedagogiska möjligheter, och mitt ”skyltfönster” där jag kan visa fram för er saker som faktiskt fungerar när det gäller kopplingen mellan ridskoleverksamhet och utbildningsvetenskapligt.

Jag har sedan några år tillbaka ett särskilt ord (eller oftast två ord ihop – som ett budskap) som ska bli årets fokus. 2019 var budskapet #vågaväx och med facit i hand tycker jag nog att det var precis vad som skedde! I båda delarna av min verksamhet.

Januari brukar för mig vara en lugn månad. Det är ett eget val och prio. Min ridskola som ännu inte har något ridhus bedrivs som ”säsongsverksamhet” mars-december, vilket gör att januari är den månad för mig som juli kanske är för många andra. Det passar mig ypperligt! Jag är ingen sommarmänniska och har hellre semester på vintern när jag kan sitta i min stuga och mysa – och åka till fjällen med familjen.

Ski In – Ride Out på Idre Fjäll

Därför var januari ur ridskolepedagogik-perspektiv relativt lugn. Jag fokuserade däremot ganska mycket på mina studier. Då läste jag flera kurser parallellt; Avslut på metodkurs kvalitativ metod samt uppstart på metodkurs kvantitativ metod (masterprogrammet LiU), sociologi B på distans (Mittuniversitetet), samt en kurs på Tema Barn, LiU som hette ”Att lyssna på barn” (rekommenderas verkligen!). Jag arbetade också med min uppsats.

Mycket tid tillbringades med studier.

I samma veva började jag och Mette (ettemshund.se) spåna på ett nätverk! Vi har egentligen känt varandra länge, och figurerar båda som pedagoger i häst- respektive hundbranschen. Mette är dessutom lärare och specialpedagog i skolan. Nu hamnade vi på samma slutspurt i masterprogrammet – hon skriver sin master i specialpedagogik och jag inom området pedagogiskt arbete. Det skulle ta oss några månader till – men nätverket ”Pedagog Häst & Hund” är definitivt något du kommer att höra mer om i framtiden!

Nätverks-spånande på LiU-lunch
Alla Hjärtans Dag i Dalarna

Februari. På Alla Hjärtans Dag var jag en heldag i Borlänge och pratade ridskolepedagogik med ridlärare och ridskolechefer i Dalarnas Ridsportförbund. En inspirerande dag med många härliga människor!

Senare i februari var jag på Ridskolan Strömsholm och föreläste för Hippologerna år 2 om yngre barn på ridskola (vilket för övrigt numera är ett stående uppdrag i deras block om barn och ungdomar – och inbokat för februari 2020 också). Att föreläsa på universitetsnivå tillhör favoritsysslorna, det måste jag erkänna. Studenterna är införstådda i det vetenskapliga förhållningssättet och diskussionerna blir ofta mycket givande!

Utöver detta var det fortsatt studiefokus och min ridskola startade upp vårterminen i och med sportlovsveckan. Jag påbörjade också ett uppdrag som mentor för en nyföretagare genom Nyföretagarcentrum i min hemkommun – vilket jag är fortsatt engagerad i.

Hipp, Strömsholm

Mars och april tillbringades på hemmaplan med ridskolans verksamhet och studierna. Min handledare för magister- och masteruppsatserna är extremt noga, vansinnigt kritisk – men som jag uppskattar honom! Att skriva uppsats/er med den typ av handledning han ger är gynnsamt för så väl den akademiska som den personliga utvecklingen. Otroligt tacksam för den möjligheten!

Maj. I maj åkte jag till Växjö och höll i en heldag utbildning i ridskolepedagogik arrangerad av Smålands Ridsportförbund för fullbokad konferenssal. Det var en fantastisk dag och en dag jag tänker tillbaka på som den dagen då heldagskonceptet verkligen satt! Där och då blev det rakt igenom en riktigt bra känsla. Jag hade stuvat om lite i programmet – tagit bort och lagt till. Det hade tagit mig 1,5 år att komma dit, och eftersom jag satt 2018 och 2019 som mina ”prova-mig-fram”-år kändes det väldigt fint att ha kommit till den upplevelsen.

Växjö i maj – då konceptet äntligen satt till 100%
Föreläsningspackning!
I maj hade vi också den mycket populära Superhjälteritten på ridskolan!

Juni, juli och augusti hade vi fullt ridlägerfokus hemma på gården. Varje sommarlovsvecka är fullspäckad av ridlägerverksamhet, extraaktiviteter, kursen och privatlektioner hos oss. Vi maxar helt enkelt när vi kan – och sommaren är högsäsongen!

September tog mig till Landskrona och en heldag i ett fullbokat alldeles nybyggt cafeteria/konferensrum på Landskrona Ridklubb arrangerat av Skåne Ridsportförbund. Det var superhärligt och jag kände mig verkligen så välkommen och att mitt innehåll var så uppskattat!

I Skåne fick de leta extra stolar eftersom de 40 inköpta inte räckte 🙂

Oktober gjorde jag norrut. En tripp med stopp först i Gävle och en heldag ridskolepedagogik för Gävleborgs Ridsportförbund – i ett fullbokat rum och härliga deltagare! Min resa gick därefter vidare mot Örnsköldsvik där jag övernattade och morgonen efter tog jag mig med norrtåg till fantastiska Nordmaling. Där hade Nordmaling Ridklubb samlat ridskolor och ridklubbar i närområdet och det blev en lite komprimerad dag eftersom jag skulle hinna hem samma dag – men de fina vännerna jag fick i Nordmaling har önskat en fortsättning 2020 så dit kommer jag garanterat tillbaka! Hoppas att vi ses där igen!

När jag stod och väntade på tåget söderut på Nordmaling station kände jag mig nästan euforiskt lycklig över alla vackra platser konceptet ridskolepedagogik har tagit mig till – och alla fantastiska människor och likasinnade jag har förmånen att få möta i hela landet! <3

Bara ett par dagar efter hemkomst var det dags att åka till Ridskolan Strömsholm igen (som är relativt nära min hemort, bara 10 mil) för föreläsning i Knytpunktens aula. Denna gång för Hipp 2, Hipp 3, SRL 2 och SRL 3. Fokus för dagen var ridläraren som pedagog.

Den största bildskärmen finns på RS!

November tog mig ännu längre norrut, närmare bestämt med nattåg till Luleå där det vankades en tvådagars utbildning arrangerad av Norrbottens Ridsportförbund med rubriken ridskolepedagogik i fokus. Anledningen till den två dagar långa utbildningen var ju förstås delvis avståndet – Luleå är långt hemifrån mig! Det visade sig också vara ett riktigt lyckokast! Jag fick äran att möta samma deltagare under två hela dagar och det gjorde att jag kunde fylla innehållet ännu mer. Och jag fick åter igen möta ett gäng toppenmänniskor Det är helt klart att rekommendera att vika två dagar i följd!

Två dagar fokus i Luleå!

December vill jag helst göra på hemmaplan, och så fick det bli. Jag har fyra egna barn varav två i behov av den typen av särskilt stöd jag ofta talar om då jag föreläser om tillgängliga lärmiljöer och tydliggörande pedagogik på ridskolan. December är en månad med många schemabrytande aktiviteter och det kan bli kämpigt för individer som upplever det svårt och jobbigt. Därav mitt decemberfokus.

Jag är så otroligt glad och tacksam över de möjligheter jag har, att kombinera livet med barn som behöver mig mycket med att faktiskt kunna driva ridskola (på hemmaplan), att studera på denna nivå – och att ha äran och förmånen att då och då åka ut i landet och föreläsa för er!

Under hösten har jag också klivit in mer ”operativt” i min egen verksamhet igen eftersom en av mina ridlärare har varit föräldraledig. Det har verkligen varit en glädjekick att stå i egen undervisning flera dagar i veckan igen! Om de tre viktigaste komponenterna på vilka jag bygger min yrkesroll som ridlärare skrev jag i mina sociala medier; Professionellt förhållningssätt, relationell pedagogik och humor! Det är garanterat också tre ingredienser vi kommer att prata mer om här framöver.

Och som alltid när jag är mitt i verksamhet tänker jag utveckling – vilket innebär att nya idéer spirar för fullt inför 2020!

Med humor som ett pedagogiskt verktyg avslutades 2019 på min ridbana!

Jag det var detta år det! I väldigt korta drag. Inför 2020 är mitt budskap #levlaupp och såväl min ridskolas som ridskolepedagogiks innehåll är skissade i stora drag. Jag är ganska säker på att 2020 blir ett av de bästa åren någonsin!

Har du något ledord, någon strategi eller något budskap till dig själv nästa år? Dela gärna med dig!

Med förhoppning om att vi fortsätter att ses och höras både här och i verkligheten under nästa år;

GOTT NYTT ÅR!

Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Sökes: Ridlärare för yngre barn – till intervjumedverkan!

Maria Falck

Mina examensarbeten inom masterprogrammet i pedagogiskt arbete är två uppsatser á 15 hp. Båda uppsatserna är på temat yngre barn på ridskola. Tanken var först att lägga fram den första uppsatsen förra våren och den andra denna vår. Nu gjorde jag istället så – efter min handledares rekommendationer – att jag höll kvar den första och filar på den lite till, samtidigt som jag parallellt arbetar med den andra. De båda hänger alltså tätt ihop och kommer förhoppningsvis att båda läggas fram under våren som nu kommer.

Den första uppsatsen handlar om de yngre barnens perspektiv på ridskolans verksamhet. Den andra uppsatsen handlar om ridlärares perspektiv på ridskoleverksamhet för yngre barn. Och det är nu DU blir en viktig informant!

Jag söker nu ytterligare intervjupersoner; Ridlärare (lägst SRL 1) som regelbundet arbetar med yngre barn (2-6 år) i ridskolans verksamhet. Du kan befinna dig var som helst i landet, intervjuer kan göras via telefon, Skype eller via verkliga möten. Varje intervju tar ca 60 minuter och behöver göras under januari månad. Jag har en liten intervjuguide som bas, men tanken är att du mest av allt får prata fritt ur hjärtat. Jag önskar att vi bland annat pratar om dina tankar kring hur du lägger upp din verksamhet, vad du upplever är viktigt att tänka på, vilka svårigheter du har stött på i din yrkesroll och vilka tips och råd du har till andra ridlärare som arbetar med yngre barn på ridskola.

Intervjuerna följer de forskningsetiska grundprinciperna, närmare beskrivning av dem får du via mail. I korthet innebär detta att det ingenstans kommer att framgå vem du är eller var du jobbar samt att dina svar enbart är till för denna studies räkning och inget annat.

Din medverkan är mycket värdefull och bidrar till ny kunskap inom området yngre barn på ridskola!

Är du intresserad och skulle kunna tänka dig att medverka? Hör gärna av dig till mig på min studentmail marsj741@student.liu.se

Stort tack!

Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Juliastipendiet Guldenhörningen

Maria Falck

Maria <3 Härmed tilldelas du Juliastipendiet ”Guldenhörningen”. Motivering: För uppfinnande av ridövningen ”fri fart”*

Det här är bland det finaste och mest betydelsefulla jag någonsin fått. Jag är av en elev tilldelad ett eget ”Nobelpris” i form av en Guldenhörning.

För den som inte vet bakgrunden kanske det inte säger så mycket, men för mig är det den finaste av symboler; Den visar att jag är på rätt väg! Vikten av relationsskapande, individualisering, lösningsfokus och varje elevs rätt att vara och bemötas precis på det vis som fungerar allra bäst för just den. Jag är tårögd av lycka över detta – och över vad vi tillsammans, jag och denna elev, har lyckats med denna hösttermin. Och jag är för alltid tacksam in i hjärtat över att jag har fått träffa och lära av denna individ.

* När jag först kom i kontakt med den här eleven satt hen i bilen på ridskolans parkering och vårdnadshavare kom till mig för att (kanske som sista utväg innan de gav upp det här med ridskola?) be om råd. Eleven ville inte kliva ut. Den häst eleven skulle rida just denna gång var orsaken till låsningen. Elevens extra utmaningar inom autismspektrat bidrog. Jag vet hur man som vårdnadshavare drar sig för att göra på det här viset; att sticka ut och att ”vara till besvär”. Det vet jag för att jag har två egna barn med liknande extra utmaningar i livet.

Ett traditionellt svar hade kanske varit att man får ta de häst man får – eftersom den som vill bli en bra ryttare behöver lära sig att rida alla typer av hästar, är det inte så? Nej så är det ju givetvis inte på ridskolan där vi vill att alla våra elever ska bli sedda och bemötta på det allra bästa vis för just dem – och där vi vill skapa förutsättningar för alla att delta och att lyckas.

Mitt snabba svar till vårdnadshavare var därför; Det löser vi! Vilken häst fungerar? Det visade sig vara två möjliga. Och sedan ordnade vi så att det blev en av dem, eleven klev ur bilen och red sitt pass. (Då var det inte jag som var elevens ordinarie ridlärare).

Ridlektioner består dock av många, många fler utmaningar, och för en individ som är så van att möta utmaningar i livet och vardagen – och så van att misslyckas – blir till slut inte heller ridningen en återhämtning (hur mycket man än älskar det) om kraven hela tiden överstiger förmågan.

Och nu pratar vi inte ridförmåga. För det har den här eleven! Det här är oerhört viktigt att man som pedagog och ridlärare ser och förstår skillnaden mellan. Vi pratar om helt andra saker här, så som exempelvis att det av eleven uppfattas rörigt runt omkring, oförutsägbart, och att eleven vis av sina erfarenheter har en ganska låg tro på sig själv – i kontrast till en stor längtan och egna krav att klara ut olika moment – som hen egentligen har alla andra förutsättningar för att klara.

Så kom det sig att den här eleven och jag försiktigt stiftade närmare bekantskap under sommaren och hösten. Hen pratade inte mycket med mig då. Knappt alls faktiskt. Men vi lirkade oss fram ändå. Med en hel del dippar. Ibland lämnade hen hästen mitt under lektionen. Jag lyckades inte alltid ordna omgivningen, eller att hinna med i elevens tankar. Men jag ville inte ge upp. Elevens vårdnadshavare och jag hade mailkontakt, jag började skicka Veckans Övning, med bild och text inför våra lektioner. Vi hade alltid samma häst. Ändå dippade vi fortfarande ofta. Elevens högsta önskan och längtan var att galoppera. Rent fysiskt skulle hen kunna det utan problem, men så snart det kom på tal blev det stopp, ibland tog lektionen slut där och då. Ibland blev det bara skritt med ledare resten av tiden.

Vi tog små steg i taget – noga med dagsform kontra kravnivå. När jag ”uppfann” ridövningen ”fri fart” var det ett långsiktigt arbete, över många lektioner. Vi slutade att prata om galopp och provade istället ibland att rida i ”fri fart” på vissa ställen i veckans övning. Det vill säga; att prova att öka farten lite – eller kanske lite mer! I skritt, och sedan i trav. Vi byggde upp en glädje kring den ”fria farten”, som kunde vara en kort diagonal, eller en del av en långsida. Utan krav. Samtidigt som vi byggde en relation. Eleven började prata med mig – och skratta!

Och så hände det plötsligt! Eleven tänjde på den ”fria farten” så att det blev galopp! Plötsligt blev det galopp! Och eleven strålade av lycka! Jag har galopperat! Jag gjorde det! Jag klarade det!!

Där och då bestämde vi att ”fri fart” kan betyda snabb, snabbare eller snabbast. Det vill säga – det kan betyda trav, lite snabbare trav – eller rentav galopp! Det fanns inga krav, inget att uppnå, inget att prestera – och därför heller inget att misslyckas med. Och eleven gjorde det sedan gång på gång! På den allra sista lektionen innan jullovet hände detta. Och ridfröken hade tårar i ögonen av lycka hela tiden.

Inte får man trava fort och falla in i galopp, eller hur? Att öva galoppfattningar är viktigt, eller hur? Javisst är det det! Men det kommer sedan, i det här fallet. Det ska vi öva på framöver, när tröskeln är slipad och vägen lätt. Till dess njuter vi av glädjen och lyckan av ”fri fart”.

Därför kommer denna Guldenhörning från och med nu att följa med mig på alla mina föreläsningsresor. Den är för mig symbolen för det jag alltid trott på; Att tillgänglighet, individuell anpassning och elevernas känsla av att lyckas ska vara det som överglänser allt i en pedagogisk verksamhet.

Vi på ridskolan ska inte på förhand sätta mallen för vilka som kan komma och vilka som platsar hos oss – vi ska möta de individer som kommer och vi ska oupphörligen arbeta för att göra det möjligt för just dem att vara ridskolans elever!

Tack Juliastipendiet Guldenhörningen för att du tillför magi på min väg! <3

 

I början av januari kommer ett långt inlägg om ridlektionen och de exekutiva funktionerna – håll utkik efter det!

 

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Personligt, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola

Individuell anpassning i grupp

Maria Falck

Min vision och mitt mål att skapa en tillgänglig ridskola där elever som är i behov av individuell anpassning i grupp har möjlighet att få det, kommer både genom min yrkesroll som pedagog och genom min högst personliga upplevelse av att vara förälder till barn som allt för många gånger stått utanför de verksamheter som varit till för “alla”.

Så skrev jag i ett tidigare inlägg. I detta inlägg tänker jag att jag ska ge exempel och några tips på hur man skulle kunna arbeta med individuell anpassning i grupp på ridskolan. Men innan jag gör det behöver jag först svara på den allra vanligaste frågan jag får när jag pratar om detta;

Men tar det inte en faslig massa tid?

Det kan det förstås göra i början. Innan man kommit in i tänket, innan man hittat strukturen och arbetsformerna. Men inte sedan. Och det är det som måste vara fokus; Hur skapar vi en ridskola där detta aldrig blir en fråga om tid? Det är (liksom jag hävdar att trygghetsarbetet är) en ständigt pågående process, en atmosfär som ska genomsyra verksamheten. Det är inte en arbetsuppgift, även om det kan bli någons arbetsuppgift att vara samordnaren. Vi kommer till det.

Jag behöver också förtydliga skillnaden mellan att skapa tillgängliga lärmiljöer på ridskolan och att göra individuella anpassningar i grupp. Tillgängligheten är också en ständigt pågående process, en atmosfär som genomsyrar verksamheten, men mer på gruppnivå. Individer kan hjälpa till att synliggöra områden där tillgängligheten behöver förbättras. Det är ofta så det går till; Man upptäcker ett behov – man anpassar omgivningen och miljön så att den inte bara blir bättre för just den som visat eller uttryckt behovet, utan för alla. Ett exempel kan vara att en elev uttryckt en oro och rädsla för att de känns trångt att rida i grupp. Ridläraren börjar därefter anpassa alla ridlektioner så att det alltid blir bättre struktur på lektionerna och längre avstånd mellan hästarna. Det blir helt enkelt en förbättrad arbetsmodell – och en förbättrad arbetsmiljö för alla. Som exempel, taget ur min egen verksamhet.

Individuell anpassning i grupp är nästa steg i tillgängligheten skulle man kunna säga. När det behövs göras någonting specifikt för en individ som ger resultatet att det fungerar för den individen att fortsätta att vara i gruppen, när det kanske var på väg att inte fungera. Gruppen vet oftast inte alls att detta sker – och det är det allra bästa. Vi kommer till exempel snart.

Hur vet man vilka individer som är i behov av denna anpassning? Ja egentligen är det väl precis varenda en, brukar jag tänka. För alla är ju individer som behöver olika saker av mig som ridlärare för att det ska fungera för just dem i gruppen. Men några kommer att uttrycka det på ett mer tydligt vis. 

Hur möter vi de rädda eleverna? Eller de som upplevs utåtagerande? Eller de som talar ett språk vi inte kan tala? Det finns inga universalsvar, varje situation är helt unik och kräver närvaro, delaktighet och personligt engagemang. Ett detektivarbete, ett pusslande, ett lösningsfokus – och mest av allt en vilja att göra det!

Jag tänker att en bra början är att ridskolan visar sig öppen inför det faktum att alla individer är olika och att vi som arbetar på ridskolan verkligen vill och önskar att alla känner sig sedda. Vi har på vår hemsida skrivit en särskild sida för just detta – läs gärna här.

Jag tänker också att – även om jag alltid förespråkar kollegial samsyn – en person i personalgruppen får den formella rollen att ha kontakten med de elever/vårdnadshavare som väljer att ta denna kontakt. Det är också den personen som ansvarar för att informationen når övriga berörda i personalgruppen – eftersom det är viktigt att det når ända ut i verksamheten.

Jag tänker även att det är viktigt att följa upp över tid och att utvärdera tillsammans med elev/vårdnadshavare då och då, checka av och kolla om vi fortsatt är på rätt spår – eller om vi ska tänka om och tänka nytt. Vi vill ju alltid sträva efter att se elevernas potential!

Även i de fall detta inte sker via elevens/vårdnadshavarens egen kontakt kan det ske. Vi som ridskolans personal bör ständigt arbeta utforskande och med målet att alltid utveckla vår verksamhet. Vi har så många användbara verktyg till det! Hos oss har vi numera väldigt många individuella anpassningar i grupp. De flesta märks inte alls för den stora massan. Det syns helt enkelt som väl fungerande ridgrupper. Tack vare ett gediget arbete bakom kulisserna, mot bakgrund av både beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Jag kan förstås inte gå in på dem i detalj, men jag kan ge allmänna exempel:

Att låta en elev rida på en särskild häst exempelvis. Eller att låta eleven rida på någon av tre (på förhand kända) hästar. Eller att alltid skicka ett meddelande innan lektionen till eleven/vårdnadshavaren med information om vilken häst det blir idag.

Det kan vara att skicka lektionens planering i förväg till någon (för planen har du ju ändå redan gjort, eller hur?). Eller att presentera lektionens upplägg i några enkla punkter.

Att fundera över hur elevens energinivåer under en dag påverkar tidpunkten för ridningen och att erbjuda en tidpunkt som passar bättre. Att ge eleven en egen rutin att följa före och efter ridlektionen.

Och viktigast av allt – ATT SE ELEVEN som den fantastiska individ den är, att vara mån om denna personliga kontakt. Att flera gånger under varje lektion faktiskt möta varje individ, prata med varje elev, peppa, stötta, uppmuntra! Mitt i allt annat tillgänglighetsarbete som ständigt pågår runtomkring.

Jag brinner för tillgängliga lärmiljöer och individuell anpassning på ridskolan, jag anser mig aldrig fullärd utan i ständig egen process. Jag lyckas inte alls alltid, men de gånger jag lyckas är känslan av lycka enorm!

Vill ni prata individuell anpassning i ridgrupp med mig, passa gärna på när vi ses i något utbildningsforum någonstans i Sverige. Jag kommer inte att ha alla svar, men kanske några tips på vägen. Jag bollar gärna tankar med er. För allt som skulle kunna gynna någon ridelev på någon ridskola någonstans är värt så oerhört mycket!

Läs gärna mer här: https://www.skolverket.se/skolutveckling/inspiration-och-stod-i-arbetet/stod-i-arbetet/extra-anpassningar-och-sarskilt-stod och klicka dig vidare på de länkar som finns!

Personligt, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Utbildningsvetenskap

Varför behöver en ridlärare vara lika mycket pedagog som häst- och ridkunnig?

Maria Falck

Den här texten har jag funderat kring en lång stund. Egentligen har jag funderat på den i över tjugo år – i alla fall innehållet i den, och egentligen är den hela anledningen till konceptet Ridskolepedagogik.

Anledningarna till att jag är ridlärare är många, men den främsta anledningen är lärandet. Jag älskar lärande i alla dess former, jag brinner för utveckling och är den ständigt sökande efter nya tankemodeller och nya dimensioner. Hade jag inte varit ridlärare hade jag definitivt varit lärare i något annat forum, kanske i skolan – allra helt på universitetet.

Att det blev just ridlärare jag blev är förstås för att mitt största intresse i livet alltid har varit hästar och ridning. Men det är och har alltid varit viktigt för mig att se det som två spår; Häst- och ridkunskapen är ett spår och lärandet ett annat.

För att lära ut häst- och ridkunskap är det givet att du behöver kunna häst- och ridkunskap för egen del. Du behöver så att säga ha en enorm bank att hämta ämneskunskap ur. Du behöver dessutom ständigt kolla den där banken så att inget har försvunnit, och du behöver ständigt fylla den. Så långt allt väl.

Men bara för att du har den där enorma ämneskunskapsbanken innebär det inte att du med enkelhet kan förmedla den till andra. Kort sagt; Du är inte per automatik en bra ridlärare bara för att du har en stor ämneskunskapsbank. Det är jobbigt att tänka på, men det är viktigt. Det är där det andra spåret – den andra kunskapsbanken – kommer in. Banken för lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning; där du är pedagogen. För pedagog förväntas du vara som ridlärare idag, något annat ska vi inte tro. Tiden är förbi där auktoritet och enbart en välfylld ämneskunskapsbank var den enda nyckeln.

De här två spåren löper parallellt – och oftast i varandra – förstås, du som ridlärare arbetar växelvis mellan din ämneskunskapsbank av häst- och ridkunskap och din roll som pedagog. Det är en balansgång som ofta är mycket svår. För medan häst- och ridkunskap är kontextbundet är rollen som pedagog allmän. En pedagog är egentligen en yrkesroll som kan arbeta oberoende av kontext, med just lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning. Med kunskaper i teoretiska tankemodeller i en utbildningsvetenskaplig grund – om människor, utbildning och metoder för undervisning. Sådant som egentligen skulle kunna gå att applicera på vilken lärandekontext som helst – men just din kontext, ridlärare, är den ämneskunskapsbank du besitter.

Att vara (utbildnings)vetenskapligt förankrad innebär att göra förutsägelser, det vill säga att ha sådana pedagogiska kunskaper att man kan förutse en lärsituation och därmed planera och styra den rätt. Och att dessutom på ett välgrundat och sakligt vis kunna argumentera för den. Det innebär också att man måste ta i beräkningen att det tidigare förutsagda ska kunna visa sig vara felaktigt, och därför förhålla sig ständigt uppdaterad – att hålla sin vetenskapliga grund aktuell.

Just det att ta med i beräkningen att man kan ha fel låter kanhända extremt märkligt, men det är precis däri den (utbildnings)vetenskapliga förankringen ligger. Målet med lärsituationen – utgången, lärandemålet, syftet kan förstås stå kvar som detsamma. I din ämneskunskapsbank av häst- och ridkunskap sker kanske just då inga förändringar alls. Medan i ditt spår som pedagog behöver du vara beredd på ständiga växlingar och flexibilitet – men att samtidigt också alltid med fast hand ha och ta ansvar för lärsituationen som en pedagogisk ledare.

Jag tänker personligen att det är det allra svåraste, att skilja de här spåren åt när det kommer till just flexibiliteten. Ibland blir jag missförstådd när jag vill prata om ridlärarrollen som pedagog, som att jag vill bråka med den traditionella häst- och ridkunskapen. Inte alls. Det spåret ligger tämligen fast även hos mig. I rollen som pedagog däremot, tänker jag att det egentligen inte finns några gränser för hur mycket vi kan utvecklas och hur långt vi kan nå, både när det gäller oss själva och våra elever.

Våra besökare på ridskolan kommer att kräva att ridläraren är pedagog. Det kommer att bli alltmer tydligt. Givet är att kravet fortsatt också kommer att vara en gedigen häst- och ridkunskap, men det kommer inte att stanna vid det. Våra elever (och dess vårdnadshavare) kommer inte att vara nöjda med att ridskolan bedriver utbildning på en lite ”hemlig” grund. Vi som ridlärare kan inte längre motivera vår utbildning med att det tar tid att lära sig rida, och därför behöver vi rida på volter i femton år – de som sitter på läktaren förstår inte, och de har därför inte rätt att tycka och tänka. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste en text  som beskrev det just så i en sorts frustration mot en upplevd krävande vårdnadshavare.

Alldeles tvärtom enligt mig! Det är klart att vårdnadshavare (och elever) har rätt att tycka och tänka om utbildning! Det är ju till och med fantastiskt roligt när de gör det, när vi kan få till en öppen pedagogisk atomosfär på ridskolan där det pedagogiska och didaktiska är i fokus – där lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning har en central roll för vägen – och häst- och ridkunskapen är målet. Diskussioner om utbildning behöver alls inte inkräkta på ämneskunskapsbanken häst- och ridkunskap, och det tror jag egentligen väldigt sällan att de gör, när man tänker efter. Men åter igen, det är svårt att hålla isär spåren då det behövs.

Självklart har en vårdnadshavare också rätt att fundera över huruvida barnen utvecklas på ridlektionen eller ej, och därmed rätt att också ta del av ridutbildningens pedagogiska upplägg. När en vårdnadshavare uttrycker att barnet inte utvecklas – så har den troligtvis en poäng! Det är inte alls samma sak som att elever och vårdnadshavare ska bestämma och styra allt som sker – vilket också är en vanlig missuppfattning.

En ridlärare som också har pedagoghatten på, börjar då klura på nya vägar, nya metoder och mer utveckling, och för en diskussion. Att lyfta och belysa de pedagogiska dimensionerna på ridskolan gör att – enligt min erfarenhet – vi får bort tanken på utveckling som likställt med enbart högre hinder och mer galopp. Där riskerar vi dock att stå kvar om vi enbart förhåller oss till det faktiska görandet och som motargument enbart framhåller det ”hemliga” med ridkunskapens utveckling.

Dagens människor vill vara delaktiga i sin egen utveckling och ha förståelse för tankar och upplägg bakom undervisningens progression. Du ridlärare kommer att möta många vårdnadshavare som till yrket är chefer, ledare och pedagoger, de är vana vid – och kommer att kräva – öppenhet, kritisk granskning och delaktighet.

Jag läste nyligen en mycket intressant diskussion hos en barndomsvän till mig – chef/ledare i arbetslivet tillika också vårdnadshavare på min ridskola – om det eventuella likhetstecknet mellan empatisk och mesig. Diskussionen handlade om snällhet (i det fallet hos en chef) är detsamma som eftergivenhet? Liknande paralleller kan vi dra här.

Är en öppen pedagogisk atmosfär på ridskolan detsamma som att tappa struktur, ramar, säkerhet och traditioner? Inte alls, hävdar jag. Den skickligaste ridlärarpedagogen, menar jag, är den som bibehåller just detta, men skapar sig själv, sina elever och deras vårdnadshavare förutsättningar och möjligheter att däri både ha individuella och relationella möten – med utveckling i fokus.

Den som har sett mina ridlektioner vet att jag är allt annat än eftergiven. Mina ridlektioner håller en mycket strikt och förutsägbar struktur. Tack vare att jag inte bara är ridlärare i den traditionella bemärkelsen, utan även pedagog, upplever jag att jag möjlighet att styra mina lektioner minutiöst i ännu flera dimensioner.

Jag arbetar växelvis mellan de tre vägarna; kollektivt, individuellt och relationellt perspektiv på lärande. Det kollektiva är ramen, den yttre strukturen (det traditionella om man så vill), som är förutsägbar, med tydliga förväntningar – och progression (viktigt!). Den sätter jag direkt jag startar gruppen, och den går inte att diskutera. Den ska flyta självgående och det måste jag se till/skapa förutsättningar för.

Inuti ramen skapar jag då möjlighet för det individuella – detaljerna, där jag kan jobba med varje elev efter dess behov och förutsättningar inom ramen för övningen/strukturen. Där arbetar jag som pedagog med tillgänglighet och individuell anpassning – eftersom jag har teoretiska modeller även för det.

Och däremellan – det som fyller alla mellanrum så att säga – skapar jag oss utrymme för det relationella, det som förhoppningsvis ger eleverna känslan av att jag tror på dig, jag ser din potential, jag vill skapa det bästa möjliga just för dig, eftersom jag också har kunskaper och modeller om relationell pedagogik.

Och tack vare att jag har dessa teoretiska pedagogiska och didaktiska modeller i bakhuvudet när jag undervisar, vet jag själv alltid var jag befinner mig och jag kan ganska enkelt beskriva och presentera mina tankar med det pedagogiska upplägget och dess växlingar för den som frågar. Och det är nu det blir intressant; För det är sällan – eller aldrig – någon som frågar eller ifrågasätter det! Personligen upplever jag att det blev på det viset i takt med att jag blev lika mycket (eller mer) pedagog som ridlärare.

Som entreprenör behöver man sia om framtiden för att kunna göra smarta drag och investeringar. Jag siar om att detta är framtidens ridskola!

Jag bedriver en egen ridskola med idag 270 ridande per vecka och många, många på kö. Den ligger mitt ute i ingenstans, 4 mil från närmsta tätort/stad, många elever åker betydligt längre än så och jag har inget ridhus – vi rider alltid ute. De kunde definitivt välja något mer bekvämt. En vårdnadshavare uttryckte häromdagen att de åker förbi fyra ridskolor på vägen till min. Varför gör de det? Det beror säkert på många olika faktorer, men jag tror att en stark bidragande faktor är den öppna pedagogiska atmosfär som vi ständigt strävar efter att leva här. Ridskolan må vara en skola med en fast och tydlig struktur, men vi kommer inte att kunna förhålla oss till elever på ett gammalmodigt vis allt för länge till. Ridskolan idag är inte vad den var förr – och vi behöver hänga med. Om vi inte gör det, kommer det alldeles säkert att finnas andra ridskolor som gör det, och till slut kanske man blir en av de där ridskolorna som körs förbi…

När jag anställer nya ridlärare är mitt främsta kriterium att det finns en öppenhet och en flexibilitet i det pedagogiska förhållningssättet, en vilja att vara i ständig egen utveckling i lärandet, kunskapsbildningens, utbildningens och undervisningens tecken. Samt ett vänligt och professionellt förhållningssätt lika mycket till människor – definitivt till elevers vårdnadshavare – som till hästar. Gedigen häst- och ridkunskap är bra, men det är långt ifrån allt!

Det är rollen som pedagog i ridlärarkläder vi talar om när jag kommer till er!*

*I oktober månad blir det först en heldag i Gävleborgs Ridsportförbund, sedan en heldag på Nordmalings Ridklubb och därefter en eftermiddag i Knytpunkten/Ridskolan Strömsholm för Hippologerna år 3, SRL 2 och Hästunderstödda insatser. Tack för förtroendet!

Personligt, Ridskoleliv

Jag tror på dig!

Maria Falck

Har du talat om för dina ridelever att du tror på dem? Att de inte kan misslyckas, bara utvecklas! Har du berättat för dem att det finns många olika sätt att göra saker på, många olika strategier för att nå sina mål. Har du berättat att ditt arbete är att hjälpa dem på vägen – att ni gör det tillsammans, att du finns där för dem och att du älskar ditt jobb!

Det har du säkert gjort! Men du kanske kan göra det igen, lite till idag. Prova och se vad som händer!

Det skulle kunna vara så att det är först då dina elever törs sträcka på sig, först då de vågar prova – och först då du verkligen verkligen får se deras potential!

Jag lägger sällan ut bilder då jag själv rider. Varför? För att jag precis när jag ska publicera drabbas av känslan att jag inte tror att jag kan rida – jag är ingen ”ryttare”! Inuti huvudet hör jag allt för ofta rösterna som sa till mig när jag var liten att jag var för feg, för försiktig. Det skulle aldrig bli någon ryttare av mig. Det fanns bara en väg – fick jag höra – och den vägen var inte menad för fegisar.

Tyvärr hör jag inte lika ofta de röster som senare sa till mig att de aldrig sett sådan fin ridning rakt igenom ett Lätt A-program, och att jag faktiskt vågade hoppa den där banan på 120 med hjälp av en fantastisk ridlärares upplägg för just mig. Varför? För att de ord man hör som barn – precis i början av det där fantastiska, lite läskiga, obegripliga och alldeles underbara – sätter sig så djupt fast.

Därför är det viktigaste av allt i mitt yrke som ridlärare att alltid tala om för mina elever att vi gör det här tillsammans, att de aldrig kan misslyckas, bara utvecklas – och att jag alltid tror på dem!

Det är fantastiskt att se vad människor kan bli när man ger dem just det! Var en sådan ridlärare!

Jag och min Julia – 17 år tillsammans nu!