Att vara någons guide!

Jag har ägnat väldigt mycket tid åt att läsa vetenskaplig litteratur om relationell pedagogik, eftersom jag till viss del använder det som teoretisk utgångspunkt i min uppsats på masterprogrammet i pedagogiskt arbete – så idag förvarnar jag om ett lite mer abstrakt inlägg…  

Tre olika beskrivningar av relationell pedagogik framträder tydligt i den vetenskapliga litteraturen; 

  • Relationell pedagogik beskrivs som ett synsätt på utbildning som fungerar som en sorts ”tredje väg” där det är relationer som står i centrum, parallellt med de individuella (elevcentrerade) och de kollektiva (grupp-) förhållanden som råder i en utbildningssituation (Aspelin & Persson, 2011). 
  • Relationell pedagogik beskrivs som “ett nödvändigt mellanrum” mellan lärare och elev – att det är viktigt att att vara medveten om det, att inte låtsas att det inte finns, inte heller att försöka att fylla det, men väl att våga befinna sig i det. Med alla osäkerheter, risker och möjligheter det innebär (Biesta, 2004).
  • Relationell pedagogik beskrivs som något som finns mellan den prestationsinriktade (resultatet) och den processorienterade (vägen) pedagogiska praktiken som “en bro” som binder samman det som så ofta upplevs som ytterligheter mellan dessa båda; för egentligen behövs de ju båda Papatheodorou & Moyles (2009).

En tredje väg, ett mellanrum eller en bro – ofta används sådana abstrakta och bildliga beskrivningar inom utbildningsvetenskapens teorier, som stöd till oss att tolka och att kunna omsätta det i vår pedagogiska praktik. Själv blir jag ofta hjälpt av sådana tankemodeller när jag försöker skapa den verksamhet jag vill ha i praktiken, men jag föredrar inget av ovan, utan istället ett annat uttryck:

Jag har nämligen också lärt mig att det grekiska ordet för pedagogik kan delas i två ord, varav det ena står för ”barn” och det andra står för ”guide”. Utifrån den tolkningen skulle pedagogik för barn kunna beskrivas som att den vuxne och barnet gör en resa tillsammans, hand i hand, på en väg där den vuxne tidigare rest men nu reser som den kunniga guiden. Kunnigheten består dock inte i att den vuxne skall bestämma resan helt på egen hand, utan snarare är uppgiften att underlätta resan för barnet (Papatheodorou & Moyles, 2009). Den beskrivningen gillar jag verkligen!

Detta sätt att se på utbildning liknar något jag ofta brukar prata om; Det sociokulturella perspektivet på lärande som menar att lärande och utveckling är en social aktivitet i vilken läraren verkar som en samspelare och med fysiska, pedagogiska och sociala verktyg skapar situationer där detta samspel kan ske. Ridskolan som sociokulturell arena har vi tittat på vid tidigare tillfällen.

Det som sker inom den relationella pedagogiken påminner också om den modell som beskriver en individs förmodade tre kunskapszoner där proximal utvecklingszon är den zon man befinner sig i när man klarar av att utföra någonting med hjälp. Vi har tittat på den också förr. Symboliken i denna modell är att den liksom är i ständig rörelse; det individen klarar med hjälp idag är något hon skulle kunna klara själv imorgon – samtidigt som det individen ännu inte kan idag är något hon kommer att kunna klara med hjälp imorgon. Samspelet kan därför se olika ut från dag till dag.

Relationell pedagogik kopplas – som det hörs på namnet – till sociala relationer av olika slag, och det gör att den relationella pedagogiken “platsar” bra inom tanken på den sociokulturella ridskolan (se länk ovan) och tanken på att man som (rid)lärare samspelar med och guidar sina elever inom sitt eget kunskapsområde.

Brownlee (2004) har med hjälp det sociokulturella perspektivet på lärande definierat relationell pedagogik enligt tre parametrar;

  1. Att visa respekt för den lärande som ”vetande”. Här handlar det om en respekt för varje individs “varande” och delaktighet, rätten att få göra sin röst hörd oavsett ålder. År 2020 har vi Barnkonventionen som verkligen stöder detta tankesätt.
  2. Att bidra till lärsituationer som relaterar till den lärandes egna erfarenheter. Alla har erfarenheter av ett eller annat slag, och att göra den lärandes erfarenheter till utgångspunkt för ett fortsatt lärande är vad vi ska sträva efter om vi vill arbeta med relationell pedagogik. En fördjupad frågeställning här är då förstås; Hur kan vi pedagoger erfara våra elevers erfarenheter? 
  3.  Att ha ett konstruktivt förhållningssätt som bidrar till att lärande sker via meningsskapande snarare än kunskapsacceleration. Här finns en viktig poäng som genomsyrar en stor del av den moderna pedagogiken. Det är meningsskapandet som är i fokus – känslan av att kunna lära, att vilja lära och att känna att man lyckas att lära. Helt enkelt att våra elever ska få känna att de är lärande individer – för då (tror jag) finns inget slut på deras kunskapstörst!

Vi ser ganska snart att detta är frågor som alla behöver en väl genomtänkt pedagogisk grundsyn. Själv brukar jag tänka att jag är just som en sådan guide!

Jag strävar alltid efter att mina elever ska uppfatta sitt eget höga värde och sin delaktighet i sin ridutbildning. För mig är det viktigt att inte hålla utbildningsförfarandet “hemligt” – utan att förhålla mig så öppen och transparent som möjligt om mina tankar och mitt sätt att lägga upp undervisningen, för att få till diskussioner med mina elever kring olika möjligheter och scenarion som uppstår och som skulle kunna uppstå.

Jag strävar också efter att försöka se det mina elever ser (närma mig deras perspektiv) för att ta del av deras tidigare erfarenheter och bygga därifrån.

Och om (när) något inte går som tänkt, eller om en elev tappar tron på sin egen förmåga, då försöker jag snabbt framkalla bilden av guiden som “tar sin elev i handen” för att underlätta resan. Vissa partier av resan kan vara tuffare än andra, och då behöver vi hålla ihop desto mer. Att säga; Vi löser det tillsammans – och sedan leva upp till det, kan göra en magisk skillnad.

Vissa delar av samma resa kanske vi går bredvid varandra utan att hålla så mycket i, och ibland låter jag mina elever skutta före mig en bit på vägen. Jag gillar tanken! Förstår dock att det blir en aning abstrakt – och jag ska försöka att bli mer konkret i kommande inlägg!


Februari månads tema här på ridskolepedagogik.com är relationell pedagogik på ridskolan. Vad är det? Hur används det? Varför då? Och för vem är detta? Det är vad jag kommer att reflektera över denna månad. Välkommen att följa med
About Maria Falck 192 Articles
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med modern utbildningsvetenskap.

Bli först med att kommentera

Vad har du för tankar om detta?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.