Ridskolan som sociokulturell arena!

Den forskningsaktuella utbildningsvetenskapen utgår från det sociokulturella perspektivet på lärande. Med detta menas – enkelt förklarat – att den sociala omgivningen och kulturen är det som är mest avgörande för hur individens utveckling och lärande sker. Det innebär också att den omgivande kulturen kan “bära” minnen och redskap som bidrar till att lärande sker på ett visst sätt på en viss arena. I detta inlägg ska vi tänka oss ridskolan som just en sådan arena.

När jag placerar denna tanke i ridskolemiljö lägger jag också till en viktig aspekt: Skillnad märks först när eleven upptäcker att den är “mer” av sig själv när den befinner sig inuti den sociokulturella arenan än vad den är när den befinner sig utanför. Den tanken brukar utgöra mitt eget “kvitto” på huruvida jag lyckats skapa arenan eller inte. Låt mig ta ett exempel;

Hos oss rider många yngre barn. Vi ska nu inte spåna fast vid att det är just yngre barn detta gäller, men för att göra bilden tydlig så använder jag ett sådant ekipage som exempel:

Tänk dig en ryttare i ålder tre år på en shetlandsponny. Det kan hända att du har förutbestämda meningar om vad både en treåring och en shetlandsponny var för sig/och tillsammans kan klara ut. Det du kanske ser framför dig nu är precis det vi ska jämföra med.

En ryttare i ålder tre år på en shetlandsponny som befinner sig utanför ridskolans sociokulturella arena, det vill säga utan pedagogiska ramar, redskap, struktur och ledning uppfyller alldeles säkert den bild du kanske har. Och det är nu det blir intressant, för samma ekipage inom ridskolans sociokulturella arena kan bli något helt annat. Jag hävdar detta med absolut säkerhet för jag har sett det i praktiken varje dag i nära tjugo år.

Igår delade jag på Facebook och Instagram ytterligare ett inlägg från min särskilda ridlektionsmodell vilken är ett utmärkt exempel på hur man skulle kunna arbeta med ridskolan som sociokulturell arena.

Ridlektionsmodellen bygger på det traditionella ridlektionsförfarandet, men med en särskild tvist som plötsligt kan göra det omöjliga möjligt. Jag har skrivit en del om den här på bloggen och det utgör (numera än mer vetenskapligt förankrad) också en egen rubrik på de utbildningar jag brukar hålla i.

Jag säger skulle kunna, för jag hävdar inte på något vis att min modell är den enda rätta, men jag använder den gärna som exempel på hur man skulle kunna tillämpa utbildningsvetenskap i traditionell ridskolemiljö på ett vis som gör det väldigt konkret. 

Kontentan av det hela är att vi ofta gör “svåra” saker med våra yngre/mindre erfarna elever, saker som troligtvis inte skulle vara möjlig av varje enskilt ekipage att utföra om de befann sig utanför arenan – men som blir möjlig när de befinner sig innanför. Till följd av de minnen och de redskap (inkluderat oss själva som ridlärare) som vi – ofta över lång tid – lyckats “bygga in” i kulturen där vi befinner oss, det vill säga ridskolan. För det är ett arbete på lång sikt, att bygga detta.

Exemplet med vår terränghoppning är alltså bara ett av många. Vi skulle troligtvis inte kunna ställa upp en bana med terränghinder, släppa ut en liten ryttare på en liten ponny och förvänta oss att det fungerar. Troligtvis gör det inte det. Om vi däremot bygger upp systemet på lång sikt, enligt ett särskilt mönster – en särskild progression, på ett särskilt vis. DÅ kommer det att lyckas. Om vi stannar vid vår föreställning om vad en terränghoppning “är” så lyckas vi inte, men om vi bestämmer oss för vad vi vill att det ska vara – och bygger upp det på det viset – då lyckas vi! 

Tanken är alltså att det för våra elever ska innebära en längtan att befinna sig inom den sociokulturella arenan ridskolan, därför att de där ska ges möjlighet att uppleva att de kan mer än när de är utanför. Det skulle också kunna innebära att de stannar på ridskolan längre! Jag tror personligen att många elever slutar på ridskolan för att de upplever att de blir mer av sig själva som ryttare om de kliver ut ur systemet, och att vi där på ridskolan står inför ett misslyckande.

Många gånger – tror jag – att vi lever kvar i den numera förlegade tanken på vad elever bör kunna vid en viss ålder/på en viss nivå, och att vi tillbringar allt för lång tid med att låta dem vänta på att de ska uppnå den nivå där vi är bekväma med att utöka vår repertoar (och under tiden tappar vi allt för många på vägen) – medan vi istället bör fråga oss; Vad vill våra elever uppleva? Och att därefter bryta ner stora önskemål och fantastiska drömmar i möjligheter. Jag tror att det faktiskt är det som är hela kärnan i vårt arbete som ridlärare på ridskolan!

För att lyckas med det behöver vi modifiera några gamla tankemönster och istället bygga ett modernt ridlektionssystem med kunskap om det sociokulturella perspektivet på lärande som bärande faktor – där elever så länge som möjligt ska kunna uppleva att de blir mer av sig själva som ryttare inuti än utanför.

Jag hjälper er gärna på vägen!

Om Maria Falck 156 artiklar
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med moderna pedagogiska undervisningsmetoder!

Bli först med att kommentera

Vad har du för tankar om detta?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.