När jag pratar om konceptet ridskolepedagogik nämner jag ofta en sak som jag tycker är särskilt viktigt att det når fram; Det handlar inte om att förändra allt det gamla och trygga på ridskolan till förmån för något nytt och ”modernt” påhitt. Inte alls. Det kanske inte ens kommer att ändra på någonting som praktiskt görs ute i verksamheterna. Det är heller inte huvudsyftet. För vad det handlar om är att förändra sättet att tänka kring det som görs. Att ägna sig åt precis vad den didaktiska kompetensen sägs stå för;
Att distansera sig från den konkreta undervisningen och göra den till föremål för reflektion (Lindström & Pennlert, 2016, s. 12).
Det skulle kunna innebära att också själva verkställandet ändras förstås. Många gånger blir det resultatet. Men det måste inte innebära det.
Ofta handlar det om små – till synes osynliga – förändringar i sättet att tänka och sättet att förhålla sig till kunskapsbildning, utbildning och undervisning. De små sakerna som ändå gör enorm skillnad. En sådan sak är till exempel att tänka på lärarrollen och ansvarsfrågan:
Man skulle kunna tänka sig läraren som ansvarig för lärandet i en utbildningssituation. Eller, man skulle kunna tänka sig läraren som den som tar ansvar för lärsituationen. De två olika varianterna kan förändra hela dynamiken vid exempelvis en ridlektion.
Att ta ansvar för lärsituationen betyder att ta ett större grepp om hela situationen där kunskap och lärande är tänkt att finnas. Det innebär att som pedagog hålla sig själv ytterst ansvarig för situationen, även om (när) den ibland går fel.
Att vara vetenskapligt förankrad innebär bland annat att förhålla sig öppen inför att det man vet och kan när som helst skulle kunna visa sig vara felaktigt. Det betyder givetvis inte att vi som pedagoger alltid skall gå runt med en osäkerhet inom oss och en känsla av att inte göra ”rätt” – nej, snarare betyder det att vi parallellt med att vi arbetar enligt en särskild modell eller metod också alltid förhåller oss öppna inför nya varianter och nya möjligheter. Att vara pedagog är – och ska vara – en ständigt pågående egen process, mitt i alla andra lärprocesser man befinner sig.
Det är en konst att både vara trygg i sin egen kunskap, kunna förmedla den på en mängd olika vis och att samtidigt också vara öppet sökande och kritiskt granskande av både den gamla och den eventuella nya kunskapen som kommer på vägen. Det är en balansgång som kan vara svår, men som också garanterat ger yrkesrollen ytterligare en dimension, utmaning och glädje. Om man tar sig an den klokt!
Och det är där någonstans som det här med att ta ansvar för lärsituationen kommer in. För att fullt ut ta ansvar för en lärsituation – menar jag – behöver du fundera över den balansgång som beskrivits ovan.
Att ta ansvar för en lärsituation på ridskolan kan innebära att ordna den fysiska miljön så att där finns utrymme för det som ska ske, både fysiskt, mentalt och säkerhetsmässigt. Det kan innebära att ta ansvar för att placera ”rätt elev på rätt häst” och det kan innebära en mängd olika praktiska saker som du som ridlärare alldeles säkert redan har koll på. Det är egentligen inte det vi ska prata om idag.
Det vi ska prata om idag handlar mer om dina inre processer, och alldeles särskilt när lektionen eller upplägget inte riktigt gick som du hade tänkt dig (för vi kan nästan förvänta oss att det inte alltid går som vi har tänkt oss). De inre processer som pågår hos dig som ridlärare/pedagog strålar nämligen garanterat ut och bidrar till att skapa den pedagogiska atmosfär som omsluter hela lärsituationen.
Föreställ dig en situation där dina elever till exempel rider fel väg. Kanske gång på gång. Trots att du förklarat noga, ställt konor tydligt, gått vägen, ritat den i marken och använt alla pedagogiska verktyg du har i din verktygslåda. Och ändå går det fel. Det är dessutom din femte ridlektion på rad, du har haft samma övning med alla grupper tidigare och det har gått problemfritt.
Vad tänker du?
Vad tror du att dina elever tänker?
Det finns förstås inga universalsvar på dessa frågor, men ganska troligt är att du på den första frågan ovan antingen funderar på vad det är för galet med dina elever idag. Varför förstår de inte? Är det kanske något med hästarna som är på tok? Du kanske i värsta fall tänker att dina elever är obildbara och att ditt jobb är tråkigt. Eller så tänker du att du själv är en värdelös ridlärare. Ingen av dessa tankar är särskilt bra, eller hur?
Hur tänker dina elever, tror du? Ganska troligt är att de börjar i andra änden av resonemanget ovan och tänker att de själva är värdelösa. Eller så tänker de att du är en dålig ridlärare och att det är tråkigt att vara på ridskolan. Ingen av dessa tankar är något vi önskar hos våra elever, eller hur?
Så, hur gör vi då?
Det finns förstås inga universalsvar på det heller (och det är väl också det som är lite av tjusningen med det här jobbet?). Men enligt mig är en suverän start på scenariot ovan att som ridlärare/pedagog be om ursäkt.
Jag menar förstås inte heller att man alltid ska gå runt och be om ursäkt för sig. Nej, inte alls. Men det avdramatiserar situationen på sekunden. Le stort och be om ursäkt för att du var otydlig! Där och då förändras dynamiken i lärsituationen från att du som lärare är ansvarig för lärandet, till att du tar ansvar för lärsituationen. Ansvaret förflyttas till dig som ridlärare, dina elevers känsla av värde ökar, du blir mänsklig och du blir tillåtande.
Sedan letar du ännu djupare i din pedagogiska verktygslåda efter ett verktyg du ännu inte provat för situationen. Du byter kanske ut några andra verktyg som inte fungerade för stunden och lägger till det nya som komplement, eller som helt nytt. Märker du att din pedagogiska verktygslåda börjar gapa tom – då är det du som är ansvarig för att fylla på den! Också denna process kan – och får – ske öppet. Det är inte fel att som pedagog inte kunna. Det är däremot fel (menar jag) att inte vilja utveckla sig själv som pedagogiskt verktyg. För det är precis vad du är – du är själv ett av de där verktygen!
Sedan, efter lektionen reflekterar du åter igen över din didaktiska kompetens! Vilka utvecklingsområden står du inför nu? Vad har du lärt dig? Var kan du söka mer kunskap?
Jag vågar påstå att de allra flesta som besöker en ridskola är lite nervösa, spända och förväntansfulla inför sin ridlektion. De har respekt för hästar och de har respekt för sin ridlärare. Väldigt många är dessutom oroliga över att inte förstå, att inte kunna genomföra, att andra ska se dem (från läktaren eller från en annan plats i ridgruppen) och tycka att de är dåliga eller rentav värdelösa. Om du som ridlärare direkt och rakt igenom tar ansvaret för lärsituationen, alltid – oavsett egen dagsform – då gör du något mycket betydelsefullt för väldigt många!
När du jobbat på detta vis en tid kommer du att märka skillnad i den pedagogiska atmosfären på hela ridskolan. Jag tror nästan att jag kan lova det!