Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Sökes: Ridlärare till ny studie!

Nu är det dags för mig att påbörja en ny studie. Jag är mycket glad och förväntansfull inför det arbetet!

I min förra studie mötte jag yngre barn på ridskolan. Nu vill jag möta er ridlärare, och jag vill göra det med fokus på tankar om och upplevelser av arbete med yngre barn på ridskolan – och särskilt då fokus på yngre barns delaktighet. Vilka möjligheter ser du? Vilka är utmaningarna? Vilken roll spelar miljön? Relationen till hästarna? Vad tänker du? Hur lägger du upp ditt arbete? Jag vill helt enkelt fånga så mycket som möjligt i ganska ’fria’ samtal och helst med ridlärare spridda över hela landet. Jag skulle allra helst vilja besöka er också för att möta er och prata med er i er egen miljö där ni också kan visa mig runt, men det kanske kan bli svårt i och med Covid-läget. Vi försöker att hitta möjligheter!

Definitioner:

Med yngre barn menas i denna studie barn i ålder 3-7 år.

Med ridlärare menas i denna studie vuxen person (18 år och över) som arbetar yrkesmässigt med yngre barn i ridskoleverksamhet.

Jag skulle vilja påbörja detta så snart som möjligt – och är du en av de som kan tänka dig att ställa upp och bidra med dina reflektioner och din kunskap, då får du mycket gärna höra av dig till mig via min Liu-mail marsj741@student.liu.se så ska du få veta mer.

/ Maria

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridläger, Utbildningsvetenskap

Ungdomsläger med twist – ett sätt att arbeta med förhållningssätt

Jag pratar ofta om yngre barn eftersom det är i den riktningen jag nischat både min egen verksamhet och en stor del av mina studier. I verkligheten möter jag dock numera minst lika många (om inte fler) ungdomar i mitt pedagogiska arbete. Ridskolan växte och utökades, de som var yngre barn blev kvar och de tog med sig vänner och på den vägen är det.

När jag håller mina föreläsningar om yngre barn på ridskola kommer nästan alltid frågan/diskussionen upp att det är lätt att få med sig yngre barn i tanke- och förhållningssätt, men mycket svårare (för att inte säga omöjligt) med ungdomar/tonåringar. Detta har jag funderat mycket över under de senaste åren, så mycket att jag bestämde mig för att prova. Frågorna jag ställde mig var alltså, går det att arbeta koncentrerat med förhållningssätt i (pedagogisk) häst/ridverksamhet med tonåringar? Och i så fall hur gör man det?

Resultatet av den tanken mynnade ut i något jag kallar ”Ungdomsläger med twist”. I beskrivningen inför anmälan stod följande:

På detta läger kan du förvänta dig det oväntade! Deltagarna rider flera olika hästar under veckan och undervisningen går mot temat Analysera din ridning. För deltagande i detta ridläger krävs intresse för- och delaktighet i din egen utveckling som ryttare, en öppenhet för att prova och att tänka nytt. För dig som redan deltagit i flera ridläger hos oss blir detta något helt annorlunda. Det kan bli din bästa vecka någonsin!

Vi skrev också ut detta: Det här är ett ungdomsläger för åldrar 13-17 år och det har en annorlunda ”twist” – ja det heter faktiskt till och med ”ungdomsläger med twist”.

Vi gör detta läger av många olika anledningar:

– Vi vill alltid utmana oss själva att tänka nytt och att utveckla verksamheten – det ger oss ny arbetsglädje och vi tänker att det är helt nödvändigt för att hänga med in i framtiden.

– Vi vill ge de ungdomar som började rida hos oss för tio-fjorton år sedan (och som varit på ridläger alla somrar sedan dess) något spännande och annorlunda!

– OCH vi vill boosta dem som förebilder för de yngre – otroligt viktig!

Vi vill mena att man kan skapa den atmosfär man vill ska råda på ridskolan, med kloka insatser här och där. Detta är en sådan!

På tre träningsdagar (måndag-onsdag) rider eleverna sex olika hästar, skriver träningsdagbok och reflekterar kring begrepp som inställning och utveckling, lösningsfokus och strategier samt att analysera utan att värdera.

Vi talar bland annat om att varje situation kan ha många lösningar som fungerar olika, och att våga prova – inte vara rädd att ”göra fel” – men att klokt kunna reflektera efteråt. Vi pratar också om kunskapens zoner och ställer oss varje dag frågan ”vad behöver denna häst av mig?”. Kollektivt lärande – att lära av och med varandra!

Eleverna rider denna vecka i tre grupper á 5 elever både förmiddag/eftermiddag, med eget ansvar för fram- och avskritt efteråt (ett varv runt stora gräshagen).

På torsdagen lottas det hästar till en heldag dressyr, träning på förmiddagen och programridning på eftermiddagen. Bedömningen enligt dressyrryttartest – det vill säga sits, inverkan och insats poängsätts – inte ”resultatet”.

På fredagen lottas det hästar till en heldag hoppning, träning på förmiddagen och tävling på eftermiddagen. Då blir det ”samma bana på samma tid”, det vill säga en tävling med sig själv – att pricka sin egen tid. Valfri höjd 40, 50 eller 60 cm men alla tävlar i samma klass – det vill säga strategier premieras och det blir inte någon prestation kring val av höjd.

På lördag ger vi dem hästar igen, samma hela dagen – då står temporidning och hoppning i terräng på idealtid – som sätts till häst av personal under elevernas översyn på morgonen – på schemat.

Dessutom delas pris ut till ’bästa horsemanship’ dvs den elev som på mest ödmjuka vis – utan att värdera – har tagit sig an varje häst med samma engagemang och positiva inställning. ⭐⭐⭐⭐⭐

Så här såg veckans schema ut

Jag hade under denna vecka också glädjen att samarbeta med min kollega Alexandra som precis nyligen gått SRL 1. Vår plan var att ge deltagarna det bästa av oss, det vill säga – Alexandra stod för de allra färskaste ämneskunskaperna, och jag stod för analys och reflektion med den vetenskapliga touch jag så gärna vill bedriva det pedagogiska arbetet.

Veckan inleddes med en genomgång i att säga att något ”är” på ett visst vis och att säga att man ”upplever” något på ett visst vis. Och den enorma skillnad det kan innebära. Både för hur man själv tänker när man åker hem, och hur rykten och åsikter sprids som (felaktiga) fakta. Vi talade om att alla har rätten till sin uppfattning och sin upplevelse och att det är mycket berikande och värdefullt att ta del av varandras, men att man också behöver veta om att det kan bidra till förförståelse (förutfattad mening – på gott och ont). Eleverna fick själva berätta om tillfällen då de upplevt detta, och det gjorde de på ett fantastiskt öppet och ärligt vis.  

Därefter skapades tavlan ”Vad behöver hästen av mig?” som var en whiteboardtavla där alla hästars namn stod i ”mindmap-form”. Varje elevs uppgift var att efter ridning skriva ned något/några saker man kommit att tänka på utifrån ovanstående fråga. Det vill säga; Jag ville under hela veckan skapa och upprätthålla en diskussion om hur olika hästar kan uppfattas olika av olika ryttare och att de olika uppfattningarna kan generera ökat lärande. Till min stora glädje tog de femton ungdomarna denna uppgift på stort allvar och när veckan var slut fanns där en gedigen ”litteratur” att tillgå. Jag är så stolt över dem!

Vi talade också om vikten av att ha strategier. Jag tänker att det visserligen kan vara bra att prata om ”mindset” och inställning – men att det är ännu bättre att prata om strategier.

Ett mindset kanske man inte orkar upprätthålla (det krävs en hel del funktioner för det) – och när man inte orkar upprätthålla det så blir besvikelsen än större (jag både misslyckades och misslyckades att hålla mig positiv till mitt misslyckande…). Jag väljer därför att prata om strategier och lösningar, och det gör jag utifrån aspekten att – ja, ibland blir det inte som man tänkt sig – men vad finns det då för andra möjligheter att prova? Hur ska vi tänka? Att i just detta sätta utmaningen (inte individens förehavanden) i fokus och att brainstorma strategier runt omkring.

Det sättet att prata kring uppgifter och utmaningar har enligt mig varit mycket gynnsamt! Och ja det visade sig gå mycket bra hem hos tonåringar/ungdomar. Jag upplevde att de till och med längtade efter verktyg till detta sätt att tänka och förhålla sig. Men ja, det krävs också en del av pedagogen för att det ska genomsyra hela verksamheten. Man måste till exempel vara mycket uppmärksam på hur man pratar själv! Både hur man pratar om hästar, människor och – ja sig själv. Tanken är ju att försöka lyfta begreppet ”att förhålla sig till”. Vilken jag då tänker är motsatsen till att ”det är”/”det gick” etc. Pedagogen behöver då dessutom också vara uppmärksam på hur hon/han ställer frågor och hur hon/han ger eleverna feedback. På det viset var denna vecka också en utmaning och en utbildning för oss ledare. Som en sorts kvalitetskontroll, en kritisk granskning. Viktigt!

Att finna lösningar och strategier tillsammans; Ridlärare, elev och häst

När eleverna hade ridit tre dagar på sex olika hästar kom vi till två dagar av ”tävling” där hästar skulle lottas. Det tänkte jag mig som lite av ett eldprov – att utmana det förhållningssätt som jag upplevde nu var ganska befäst. Torsdagens dressyr skulle ridas i LC:2 enligt principen dressyrryttartest. Eleverna fick välja på fyra olika strategier:

  1. Delta i tävling (rida programmet och få bedömning).
  2. Rida programmet och få bedömning men inte delta i tävlingen…
  3. … eller göra som ovan och efteråt bestämma att de faktiskt ville delta i tävlingen.
  4. Rida programmet utan bedömning och med hjälp om man önskade det (som en liten privatlektion).

Detta för att minimera olika varianter av stress och krav, och samtidigt erbjuda de som ville att få en extra utmaning. Strategierna valdes när deltagarna fick veta (dagen innan) vilken häst det fick. De fick också prova att rida hästen på förmiddagen samma dag som tävlingen och därefter göra en slutgiltig strategi. Resultatet? En elev som rider så mjukt och klokt men som ibland upplever att hon låser sig lite vid prestation vann. – Jag kände mig alldeles lugn och fokuserad, sade hon efteråt.

Dagen efter var det hopptävling på schemat. ”Samma bana på samma tid” är en tävling vi ofta har. Det går helt enkelt ut på att varje deltagare rider en runda, och rider sedan igen med målet att pricka sin egen tid (och med så få fel som möjligt). Hästar lottades dagen innan, och vid det här laget var deltagarna så redo för att sätta strategier att de redan innan hästlottningen diskuterade vilka strategier de skulle välja om de fick den eller den eller den hästen. Wow!

De strategier jag bjöd på var olika hinderhöjder 40, 50 och 60 cm – men alla med tävlan i samma klass. Det betyder att eventuell stress kring vilken höjd man ska/förväntas/borde välja istället byttes ut till diskussioner om vad som skulle kunna tänkas vara det klokaste valet. Bakom dem stod en mycket lycklig ridlärare och lyssnade! Det hade fungerat – och jag hade lyckats förmedla hur jag ville att de skulle ta sig an uppgiften. 

På lördagen var det dags för det sista momentet. Morgonen inleddes med att Alexandra red vår lilla terrängbana på idealtid, det vill säga – hon red lugnt och klokt på en av de lugnare ponnyerna och eleverna fick titta och tänka. På armen hade Alexandra min träningsklocka som mäter distans och tid. Efter att hon ridit sin runda visste vi alltså hur lång hennes sträcka varit (eleverna hade också med ögat sett vilka vägar hon tog) och på vilken tid hon ridit den. Detta tog vi med oss till teorisalen och räknade om till meter/minut (vilket är det vanligaste sättet att rida temporidning om man inte ägnar sig åt distansritt, för då är det oftast km/h). 

Förmiddagens ridpass var sedan temporidning i skritt (100 m-tempo), trav (200m-tempo) och galopp 300 m-tempo). Det var en övning som var bekant för de flesta eftersom den funnits med under vårens ridlektioner. Ni som var med i prenumerationen på Ridlektionsmodellen i våras vet hur den gick till, och ni som är med i T1 nu kommer att få den inom några veckor). 

Därefter var det dags att gemensamt använda matematik som strategi. Vi hade räknat fram Alexandras tempo i meter per minut, och vi hade sett henne rida. Dessutom hade nu eleverna själva ridit i olika tempon för att bilda sig en uppfattning om känslan i kroppen. Dessa strategier tog eleverna sedan med sig ut på den avslutande ritten och de gjorde det med absolut glans!

Hindren små – strategierna i fokus!

Som avslutning på hela veckan fick eleverna – enbart för sig själva – fylla i ett papper där de på tre punkter skulle beskriva (för sig själva) vad de var mest stolt över att de gjort under veckan. Och de skrev och skrev! 

Vad är jag mest stolt över? Att det känns som att jag lyckades – om så bara för denna vecka – skapa en atmosfär där öppenhet, diskussioner, strategier, lösningsfokus och horsemanship stod i fokus. Utan någon som helst tvekan! Och kanske, kanske har jag gjort så att dessa elever – i alla fall några av dem – tar med sig dessa tankar ut i skolan, i livet.

Jag tror och hoppas det!

Gänget!

Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Sökes: Ridlärare för yngre barn – till intervjumedverkan!

Mina examensarbeten inom masterprogrammet i pedagogiskt arbete är två uppsatser á 15 hp. Båda uppsatserna är på temat yngre barn på ridskola. Tanken var först att lägga fram den första uppsatsen förra våren och den andra denna vår. Nu gjorde jag istället så – efter min handledares rekommendationer – att jag höll kvar den första och filar på den lite till, samtidigt som jag parallellt arbetar med den andra. De båda hänger alltså tätt ihop och kommer förhoppningsvis att båda läggas fram under våren som nu kommer.

Den första uppsatsen handlar om de yngre barnens perspektiv på ridskolans verksamhet. Den andra uppsatsen handlar om ridlärares perspektiv på ridskoleverksamhet för yngre barn. Och det är nu DU blir en viktig informant!

Jag söker nu ytterligare intervjupersoner; Ridlärare (lägst SRL 1) som regelbundet arbetar med yngre barn (2-6 år) i ridskolans verksamhet. Du kan befinna dig var som helst i landet, intervjuer kan göras via telefon, Skype eller via verkliga möten. Varje intervju tar ca 60 minuter och behöver göras under januari månad. Jag har en liten intervjuguide som bas, men tanken är att du mest av allt får prata fritt ur hjärtat. Jag önskar att vi bland annat pratar om dina tankar kring hur du lägger upp din verksamhet, vad du upplever är viktigt att tänka på, vilka svårigheter du har stött på i din yrkesroll och vilka tips och råd du har till andra ridlärare som arbetar med yngre barn på ridskola.

Intervjuerna följer de forskningsetiska grundprinciperna, närmare beskrivning av dem får du via mail. I korthet innebär detta att det ingenstans kommer att framgå vem du är eller var du jobbar samt att dina svar enbart är till för denna studies räkning och inget annat.

Din medverkan är mycket värdefull och bidrar till ny kunskap inom området yngre barn på ridskola!

Är du intresserad och skulle kunna tänka dig att medverka? Hör gärna av dig till mig på min studentmail marsj741@student.liu.se

Stort tack!

Pedagogiska tankar och resonemang, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Utbildningsvetenskap

Nycklarna till en trygg ridskola?

Med anledning av min och min ridskolas intervjumedverkan i det trygghetsprojekt som nu drivs av Friends och Svenska Ridsportförbundet vill jag dela med mig av de tankar om förebyggande arbete som jag och vi här hos oss har när det gäller trygghet (begreppet trygghet i detta fall som motsats till otrygghet, kränkningar och mobbning).

Till att börja med anser jag det viktigt att aldrig hävda att vi är en trygg ridskola, att vi är inkluderande eller att det aldrig förekommer kränkningar och mobbning på vår ridskola.

Vi kan aldrig med säkerhet veta hur de människor som besöker oss – tillfälligt eller regelbundet – upplever det, och att då hävda något som skulle kunna tänkas stå i rak motsats till hur någon upplever samma verksamhet tänker jag kraftigt minskar verksamhetens trovärdighet. Detsamma gäller givetvis också högre upp i organisationen, när det gäller ridskolans personal – eller för den delen hela SvRF.

Däremot kan vi alltid berätta att vi strävar efter att arbeta för att verksamheten ska upplevas som trygg, välkomnande och fri från kränkningar och mobbning. En strävan uttrycker en ständig process och ett medvetet och aktivt arbete från vår sida att alltid vara beredda på att behöva förändra någonting. Det är ett arbete som skulle kunna jämföras med en (utbildnings)vetenskaplig förankring.

Att bara uttrycka en strävan är dock inte så konkret, så det behövs mer! Vi behöver veta vart vi strävar och på vilka grunder.

När det gäller min och min ridskoleverksamhets strävan och grunder gällande kränkningar och mobbning kommer de främst från mina kunskaper om mobbningsforskning, vilket jag till viss del bakat in i min masterexamen i pedagogiskt arbete.

Kortfattat skulle man kunna beskriva mobbningsfältet som en förändring i dynamik från det att man ansett mobbning som en ondsint handling utförd av en illvillig person (individpsykologiskt perspektiv) till det att man förflyttat fokus mot fysisk eller psykisk maktobalans mellan individer (socialpsykologiskt perspektiv). Det har dock inte stannat vi det. Idag befinner sig fältet mobbningsforskning ofta vid en diskussion gällande maktobalans i den omgivande miljön. Det sistnämnda finner jag mycket intressant och användbart, och det är också det som utgör min ridskoleverksamhets grunder i vår strävan att arbeta förebyggande mot kränkningar och mobbning.

Vi kan aldrig veta vilka individer vi möter på ridskolan, och det ska heller inte spela någon roll. Vi kan inte heller förutse fullt ut hur dessa individer kommer att interagera med varandra på ridskolan. Det vi däremot kan arbeta med, ständigt och oavbrutet – är ridskolans miljö.

När en representant från Friends var här för att ta reda på mer om våra tankar och vårt arbete beskrev jag det som ovan, med tillägget att mitt och vårt arbete med vår ridskolas miljö syftar till att stärka det som skulle kunna vara den svagare länken. Jag vill poängtera att orden ”skulle kunna vara” är en mycket viktig detalj i det hela. Det jag egentligen menar och alltid återkommer till är tillgänglig lärmiljö och individuell anpassning. Låt mig ta exempel;

I en situation där läskunnighet skulle kunna utgöra ett övertag innebär att stärka det som skulle kunna vara den svagare länken att presentera all information på ett vis som inte kräver läskunnighet. Den eventuella maktobalansen i just den miljön har då utjämnats.

I en situation där mod skulle kunna utgöra ett övertag innebär att stärka det som skulle kunna vara den svagare länken att skapa förutsättningar för de rädda/försiktiga eleverna. Exempelvis genom att låta dem rida särskilda hästar/en särskild trygg häst. Den eventuella maktobalansen i just den miljön har då utjämnats.

I en situation där ”lydighet” och ”koncentrationsförmåga” skulle kunna utgöra ett övertag innebär att stärka det som skulle kunna vara den svagare länken att skapa tydlighet och förutsägbarhet och därigenom förutsättningar för de elever som eventuellt uttrycker stress och upplevd otydlighet på ett vis som upplevs som ”olydighet” och ”okoncentration”. Den eventuella maktobalansen i just den miljön har då utjämnats.

Listan kan göras oändligt lång, och det är det som är meningen! Det är ett ständigt pågående detektivarbete, ett systematiskt arbete som aldrig får ta slut. 

Det är viktigt att komma ihåg att ett agerande och ett uttryck inte uppkommer från ingenstans, utan att det alltid är en reaktion på någonting som individen möter. Att finna den utlösande faktorn (hur gömd den än må vara) och tänka om kring den – det är det allra viktigaste arbetet vi kan göra.

Så, mitt bästa tips – mot bakgrund av både beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund – är börja i miljön. Identifiera liknande exempel som mina ovan, där miljön skulle kunna vara orsaken till stark vs svag. Förändra miljön – stärk det som skulle kunna vara den svagare länken och fortsätt detta arbete utan slut!

För ett trygghetsarbete är inte en punkt på dagordningen. Det kostar inte tid och pengar. Det är ständigt pågående, det är en anda, en pedagogisk grundsyn. Det är tillgänglighet och det är individuell anpassning. Enligt mig.

Jag har fler tips och tankesätt kring begreppet trygg ridskola, så jag återkommer i frågan!


Är du intresserad av mer läsning om mobbningsforskning kan jag gärna tipsa! Här finns en artikel till att börja med:

Personligt, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Utbildningsvetenskap

Varför behöver en ridlärare vara lika mycket pedagog som häst- och ridkunnig?

Den här texten har jag funderat kring en lång stund. Egentligen har jag funderat på den i över tjugo år – i alla fall innehållet i den, och egentligen är den hela anledningen till konceptet Ridskolepedagogik.

Anledningarna till att jag är ridlärare är många, men den främsta anledningen är lärandet. Jag älskar lärande i alla dess former, jag brinner för utveckling och är den ständigt sökande efter nya tankemodeller och nya dimensioner. Hade jag inte varit ridlärare hade jag definitivt varit lärare i något annat forum, kanske i skolan – allra helt på universitetet.

Att det blev just ridlärare jag blev är förstås för att mitt största intresse i livet alltid har varit hästar och ridning. Men det är och har alltid varit viktigt för mig att se det som två spår; Häst- och ridkunskapen är ett spår och lärandet ett annat.

För att lära ut häst- och ridkunskap är det givet att du behöver kunna häst- och ridkunskap för egen del. Du behöver så att säga ha en enorm bank att hämta ämneskunskap ur. Du behöver dessutom ständigt kolla den där banken så att inget har försvunnit, och du behöver ständigt fylla den. Så långt allt väl.

Men bara för att du har den där enorma ämneskunskapsbanken innebär det inte att du med enkelhet kan förmedla den till andra. Kort sagt; Du är inte per automatik en bra ridlärare bara för att du har en stor ämneskunskapsbank. Det är jobbigt att tänka på, men det är viktigt. Det är där det andra spåret – den andra kunskapsbanken – kommer in. Banken för lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning; där du är pedagogen. För pedagog förväntas du vara som ridlärare idag, något annat ska vi inte tro. Tiden är förbi där auktoritet och enbart en välfylld ämneskunskapsbank var den enda nyckeln.

De här två spåren löper parallellt – och oftast i varandra – förstås, du som ridlärare arbetar växelvis mellan din ämneskunskapsbank av häst- och ridkunskap och din roll som pedagog. Det är en balansgång som ofta är mycket svår. För medan häst- och ridkunskap är kontextbundet är rollen som pedagog allmän. En pedagog är egentligen en yrkesroll som kan arbeta oberoende av kontext, med just lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning. Med kunskaper i teoretiska tankemodeller i en utbildningsvetenskaplig grund – om människor, utbildning och metoder för undervisning. Sådant som egentligen skulle kunna gå att applicera på vilken lärandekontext som helst – men just din kontext, ridlärare, är den ämneskunskapsbank du besitter.

Att vara (utbildnings)vetenskapligt förankrad innebär att göra förutsägelser, det vill säga att ha sådana pedagogiska kunskaper att man kan förutse en lärsituation och därmed planera och styra den rätt. Och att dessutom på ett välgrundat och sakligt vis kunna argumentera för den. Det innebär också att man måste ta i beräkningen att det tidigare förutsagda ska kunna visa sig vara felaktigt, och därför förhålla sig ständigt uppdaterad – att hålla sin vetenskapliga grund aktuell.

Just det att ta med i beräkningen att man kan ha fel låter kanhända extremt märkligt, men det är precis däri den (utbildnings)vetenskapliga förankringen ligger. Målet med lärsituationen – utgången, lärandemålet, syftet kan förstås stå kvar som detsamma. I din ämneskunskapsbank av häst- och ridkunskap sker kanske just då inga förändringar alls. Medan i ditt spår som pedagog behöver du vara beredd på ständiga växlingar och flexibilitet – men att samtidigt också alltid med fast hand ha och ta ansvar för lärsituationen som en pedagogisk ledare.

Jag tänker personligen att det är det allra svåraste, att skilja de här spåren åt när det kommer till just flexibiliteten. Ibland blir jag missförstådd när jag vill prata om ridlärarrollen som pedagog, som att jag vill bråka med den traditionella häst- och ridkunskapen. Inte alls. Det spåret ligger tämligen fast även hos mig. I rollen som pedagog däremot, tänker jag att det egentligen inte finns några gränser för hur mycket vi kan utvecklas och hur långt vi kan nå, både när det gäller oss själva och våra elever.

Våra besökare på ridskolan kommer att kräva att ridläraren är pedagog. Det kommer att bli alltmer tydligt. Givet är att kravet fortsatt också kommer att vara en gedigen häst- och ridkunskap, men det kommer inte att stanna vid det. Våra elever (och dess vårdnadshavare) kommer inte att vara nöjda med att ridskolan bedriver utbildning på en lite ”hemlig” grund. Vi som ridlärare kan inte längre motivera vår utbildning med att det tar tid att lära sig rida, och därför behöver vi rida på volter i femton år – de som sitter på läktaren förstår inte, och de har därför inte rätt att tycka och tänka. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste en text  som beskrev det just så i en sorts frustration mot en upplevd krävande vårdnadshavare.

Alldeles tvärtom enligt mig! Det är klart att vårdnadshavare (och elever) har rätt att tycka och tänka om utbildning! Det är ju till och med fantastiskt roligt när de gör det, när vi kan få till en öppen pedagogisk atomosfär på ridskolan där det pedagogiska och didaktiska är i fokus – där lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning har en central roll för vägen – och häst- och ridkunskapen är målet. Diskussioner om utbildning behöver alls inte inkräkta på ämneskunskapsbanken häst- och ridkunskap, och det tror jag egentligen väldigt sällan att de gör, när man tänker efter. Men åter igen, det är svårt att hålla isär spåren då det behövs.

Självklart har en vårdnadshavare också rätt att fundera över huruvida barnen utvecklas på ridlektionen eller ej, och därmed rätt att också ta del av ridutbildningens pedagogiska upplägg. När en vårdnadshavare uttrycker att barnet inte utvecklas – så har den troligtvis en poäng! Det är inte alls samma sak som att elever och vårdnadshavare ska bestämma och styra allt som sker – vilket också är en vanlig missuppfattning.

En ridlärare som också har pedagoghatten på, börjar då klura på nya vägar, nya metoder och mer utveckling, och för en diskussion. Att lyfta och belysa de pedagogiska dimensionerna på ridskolan gör att – enligt min erfarenhet – vi får bort tanken på utveckling som likställt med enbart högre hinder och mer galopp. Där riskerar vi dock att stå kvar om vi enbart förhåller oss till det faktiska görandet och som motargument enbart framhåller det ”hemliga” med ridkunskapens utveckling.

Dagens människor vill vara delaktiga i sin egen utveckling och ha förståelse för tankar och upplägg bakom undervisningens progression. Du ridlärare kommer att möta många vårdnadshavare som till yrket är chefer, ledare och pedagoger, de är vana vid – och kommer att kräva – öppenhet, kritisk granskning och delaktighet.

Jag läste nyligen en mycket intressant diskussion hos en barndomsvän till mig – chef/ledare i arbetslivet tillika också vårdnadshavare på min ridskola – om det eventuella likhetstecknet mellan empatisk och mesig. Diskussionen handlade om snällhet (i det fallet hos en chef) är detsamma som eftergivenhet? Liknande paralleller kan vi dra här.

Är en öppen pedagogisk atmosfär på ridskolan detsamma som att tappa struktur, ramar, säkerhet och traditioner? Inte alls, hävdar jag. Den skickligaste ridlärarpedagogen, menar jag, är den som bibehåller just detta, men skapar sig själv, sina elever och deras vårdnadshavare förutsättningar och möjligheter att däri både ha individuella och relationella möten – med utveckling i fokus.

Den som har sett mina ridlektioner vet att jag är allt annat än eftergiven. Mina ridlektioner håller en mycket strikt och förutsägbar struktur. Tack vare att jag inte bara är ridlärare i den traditionella bemärkelsen, utan även pedagog, upplever jag att jag möjlighet att styra mina lektioner minutiöst i ännu flera dimensioner.

Jag arbetar växelvis mellan de tre vägarna; kollektivt, individuellt och relationellt perspektiv på lärande. Det kollektiva är ramen, den yttre strukturen (det traditionella om man så vill), som är förutsägbar, med tydliga förväntningar – och progression (viktigt!). Den sätter jag direkt jag startar gruppen, och den går inte att diskutera. Den ska flyta självgående och det måste jag se till/skapa förutsättningar för.

Inuti ramen skapar jag då möjlighet för det individuella – detaljerna, där jag kan jobba med varje elev efter dess behov och förutsättningar inom ramen för övningen/strukturen. Där arbetar jag som pedagog med tillgänglighet och individuell anpassning – eftersom jag har teoretiska modeller även för det.

Och däremellan – det som fyller alla mellanrum så att säga – skapar jag oss utrymme för det relationella, det som förhoppningsvis ger eleverna känslan av att jag tror på dig, jag ser din potential, jag vill skapa det bästa möjliga just för dig, eftersom jag också har kunskaper och modeller om relationell pedagogik.

Och tack vare att jag har dessa teoretiska pedagogiska och didaktiska modeller i bakhuvudet när jag undervisar, vet jag själv alltid var jag befinner mig och jag kan ganska enkelt beskriva och presentera mina tankar med det pedagogiska upplägget och dess växlingar för den som frågar. Och det är nu det blir intressant; För det är sällan – eller aldrig – någon som frågar eller ifrågasätter det! Personligen upplever jag att det blev på det viset i takt med att jag blev lika mycket (eller mer) pedagog som ridlärare.

Som entreprenör behöver man sia om framtiden för att kunna göra smarta drag och investeringar. Jag siar om att detta är framtidens ridskola!

Jag bedriver en egen ridskola med idag 270 ridande per vecka och många, många på kö. Den ligger mitt ute i ingenstans, 4 mil från närmsta tätort/stad, många elever åker betydligt längre än så och jag har inget ridhus – vi rider alltid ute. De kunde definitivt välja något mer bekvämt. En vårdnadshavare uttryckte häromdagen att de åker förbi fyra ridskolor på vägen till min. Varför gör de det? Det beror säkert på många olika faktorer, men jag tror att en stark bidragande faktor är den öppna pedagogiska atmosfär som vi ständigt strävar efter att leva här. Ridskolan må vara en skola med en fast och tydlig struktur, men vi kommer inte att kunna förhålla oss till elever på ett gammalmodigt vis allt för länge till. Ridskolan idag är inte vad den var förr – och vi behöver hänga med. Om vi inte gör det, kommer det alldeles säkert att finnas andra ridskolor som gör det, och till slut kanske man blir en av de där ridskolorna som körs förbi…

När jag anställer nya ridlärare är mitt främsta kriterium att det finns en öppenhet och en flexibilitet i det pedagogiska förhållningssättet, en vilja att vara i ständig egen utveckling i lärandet, kunskapsbildningens, utbildningens och undervisningens tecken. Samt ett vänligt och professionellt förhållningssätt lika mycket till människor – definitivt till elevers vårdnadshavare – som till hästar. Gedigen häst- och ridkunskap är bra, men det är långt ifrån allt!

Det är rollen som pedagog i ridlärarkläder vi talar om när jag kommer till er!*


*I oktober månad blir det först en heldag i Gävleborgs Ridsportförbund, sedan en heldag på Nordmalings Ridklubb och därefter en eftermiddag i Knytpunkten/Ridskolan Strömsholm för Hippologerna år 3, SRL 2 och Hästunderstödda insatser. Tack för förtroendet!

Föreläsningar och kurser, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap

Analysera din ridning!

Mot bakgrund av min önskan att förmedla ridundervisning inte bara som fakta, utan främst som förståelse, skapades kursen ”Analysera din ridning”. Jag insåg ganska snart att jag inte kunde få plats med allt jag ville förmedla i en enda helgkurs – och att kursdeltagarna därtill skulle komma att behöva reflektionstid emellan – så redan från början blev det en plan för en kurs i tre steg.

Man talar inom det utbildningsvetenskapliga fältet ofta om att utbildning idag befinner sig i ett spänningsfält mellan så kallad social reproduktion och social transformation.

Det kommer ett eget inlägg om detta inom kort, tills vidare kan vi enkelt förklarat säga att social reproduktion står för utbildning som ”faktaförmedling” med läraren som experten som överför kunskap till sina elever, medan social transformation står för utbildning som aktivitetsorienterad, innehållet skapas tillsammans, eleverna tillåts vara kritiskt granskande och den pedagogiska atmosfären präglas av en öppenhet.

Detta menas förstås inte inom det senare att läraren inte är expert på sitt område – det menas däremot att expertisen mer består i förmågan att få sina elever att tänka och analysera och mindre i att pränta in sin egen faktakunskap i deras medvetanden. 

Min önskan är att ridundervisningen på min ridskola ska präglas av tanken på utbildning som social transformation. Jag vill helt enkelt att mina elever redan från tidig ålder ska utveckla ett tankesätt för ridning som i sig kommer att generera faktakunskaper – inte tvärtom. Jag tänker att det också gynnar elevernas längtan att lära mer – och att fortsätta att komma till ridskolan, därför att det är där de får sina tankar utmanade. 

Jag jobbar med detta på lite olika sätt, och ett av dessa blev denna kurs. Detta står att läsa på min ridskolan hemsida:

Kursen Analysera din ridning är en annorlunda och mycket lärorik kurs där fokus ligger på att ”tänka ridning”. Här kombineras ett utbildningsvetenskapligt tankesätt med praktisk ridutbildning.
Ridövningarna är uppbyggda på olika vis som utmanar din tanke när det gäller både din egen inställning till hästar och kunskap – och mer praktiskt din sits/inverkan/balans och hästens takt/tempo/balans. Under ridlektionernas genomförande förväntas du som ryttare att vara aktiv även muntligen; Att svara på frågor, ställa egna frågor och att vara med i diskussionen kring övningen och hur den tar sig ut – och hur du tar den till dig. Efter ridlektionerna samlas vi för en gemensam genomgång/reflektion i teorirummet.

Under midsommarhelgen gjorde jag kursen som ”pilotstudie”, det vill säga; Jag gjorde en testversion till en billigare kostnad eftersom jag ville prova min idé och därefter utveckla. Vid fältarbete inför studier i vetenskapliga sammanhang är det vanligt att man gör en pilotvariant först, på exempelvis intervjuer och observationer, för att testa och ändra vid behov. 

Mina deltagare var en varierad skara av äldre barn, ungdomar och vuxna. Jag hade satt som lägstanivå ridmässigt Ryttarmärke 3, eftersom jag önskade planera ridövningar i alla gångarter. 

Steg 1, kursdag 1 låg fokus på ordet förförståelse. Med förförståelse menas det du har i bagaget; De tankar och förutfattade meningar du alltid bär med dig till en situation. Du har alltid en förförståelse, det går liksom inte att komma ifrån. I detta fall talade vi om förförståelse gentemot den häst man blir tilldelad och vad det kan ha för inverkan på den inställning man har och den ridning man sedan gör på hästen. Vi talade om detta både i positiv och i negativ bemärkelse. Varje deltagare fick beskriva sin förförståelse inför den häst som blivit tilldelad, och därefter satte vi igång ett dressyrpass.

Ridlektionerna inom kursen var givetvis planerade enligt Ridlektionsmodellen – och modellen kom verkligen till sin fulla rätt i denna kurs, eftersom en viktig del i denna är just tankeverksamheten och förståelsen. En stund in i ridpasset fick sedan deltagarna beskriva sin upplevelse av hästen, jämföra den med sin tidigare beskrivna förförståelse – och tillsammans med mig som ridlärare planera för hur de tänkt att inverka både allmänt och i mer specifika delar av ridövningen när det gällde bland annat tempo, sits och inverkan.

Efter halva tiden bytte jag hästar på mina elever, inom gruppen. Jag försökte då att tänka på att den som ridit pigg och framåt häst fick byta till lugnare och tvärtom. Detta eftersom jag utöver att vi upprepade samma förfarande som ovan på nya hästar, också hade planerat in en jämförande analys efter ridpasset där mina elever dels skulle få diskutera förförståelse kontra upplevelse på respektive häst och också jämföra skillnader mellan hästarna – med orden passiv — aktiv som ledord. Frågeställningen i fokus var också: Vad behöver den här hästen av mig?

Underbart med engagerade elever!

Fortfarande Steg 1, men kursdag 2 var det markarbete och hoppning på schemat. I den inledande diskussionen talade vi om vetenskaplig förankring och dess två kriterier – kopplat till tankesättet vid hoppning, och vi fann att det var ganska likt;

1) Det ska kunna gå att förutse, det vill säga; Du har en plan när du rider mot bommar/hinder) och 2) Det tidigare förutsagda kan eventuellt komma att visa sig vara felaktigt – baserat på något du inte har tagit med i beräkningen – och då behöver du ändra.

Vi talade om avståndstabellen, och vad som kan påverka att den ändå inte stämmer. Jag ritade upp den övning jag planerat och vi diskuterade den både allmänt och mer specifikt. Därefter var det dags för ridning. Om gårdagens analys mest handlade om förförståelse och känsla, handlade denna dag lite mer om det ridtekniska. Först med hjälp av bommar på böjt spår, vilket jag tycker är en utmärkt övning för just analys utan att det blir galet tokigt om man fattar fel beslut. Vi talade om tempo, bomavstånd och hur man snabbt kan förflytta sin ”anridningspunkt” – och därmed bomavstånd – om man märker att det behövs. Eleverna fick givetvis vara med och diskutera, reflektera och komma med egna lösningar – och prova dem.

Därefter liknande förfarande på två låga hinder och mellan dem räkna galoppsprång. Planera med avståndstabellen i huvudet), upptäcka, reflektera, eventuellt tänka om och agera annorlunda. 

När halva tiden passerat fick eleverna liksom dagen innan byta hästar med varandra. För att efteråt göra en liknande jämförande analys som dagen innan.

Den avslutande diskussionen dag två var också en sammanfattning av hela kursen och glädjande nog var mina elever superglada, taggade att tänka vidare och verkade mycket nöjda med kursen. Själv hade jag nog en av de roligaste och mest inspirerande helger någonsin under mina tjugo år i yrket! 

Kommande helg kör vi därför en Steg 1 igen på ridskolan hemma. Fullbokad av nya förväntansfulla deltagare! Och steg 2 kommer i slutet av september. Mer om den kommer därefter!

Analysera din ridning – en kurs där praktisk ridning kombineras med utbildningsvetenskaplig förankring. Där utbildning som social transformation står i centrum och där rörelsetempot hålls genomgående lågt – men tankeverksamheten är maxad! 

Kanske kommer du också att prova ett liknande upplägg för dina elever, när du har varit på en ridskolepedagogisk fortbildningsdag?

Pedagogiska tankar och resonemang, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Utmaning!

För några dagar sedan gav jag – med anledning av en härligt växande skara ridskolepedagogikintresserade följare – er en utmaning på Facebook. Det är också ett led i översynen av tillgängligheten i ridskolan som lärmiljö – hur gör vi det första besöket (och alla besök) förutsägbara, trygga och tydliga?

Utmaningen löd så här;

Hur många tror du känner sig nervösa och oroliga inför sitt besök på ridskolan? Hur många undrar vart man ska gå, var man hittar hästen, utrustningen och vem man kan fråga? Ganska många, tror jag! Din utmaning är att skapa en sida på din ridskolas hemsida där denna information finns. Jag gjorde nyss en sådan sida till min – låt dig gärna inspireras. När du är klar, skicka mig länken (eller posta den som kommentar i detta inlägg) så att jag får dela här för fler att se! Hänger du på? För en pedagogisk och tillgänglig ridskola!

Länken till mitt inlägg finns här och jag ser fram emot att få läsa och dela era!

Personligt, Ridskoleliv, Tillgänglig ridskola, Utbildningsvetenskap, Yngre barn på ridskola

Så har vi alltid gjort…

Under hösten kommer vi här på ridskolepedagogik.com att fokusera en del på begreppen tillgänglig lärmiljö och individuell anpassning. Vi kommer att syna olika områden av ridskolans utbildningsverksamhet utifrån dessa båda. 

I en utbildningsverksamhet som bygger på traditioner och kultur är det många gånger så att man gör som man alltid har gjort utan att faktiskt veta varför. Och om man möter motstånd är det lätt att tänka att det är motståndet som skall anpassa sig, eftersom vi värnar om våra traditioner.

Det är dock inte hållbart – om vi samtidigt önskar att driva en modern utbildningsverksamhet.

Ibland behöver saker vara på ett vis som de tidigare har varit, eftersom man ännu inte funnit något bättre sätt att göra det på. Men man behöver alltid fortsätta att leta. Utbildningsverksamhet får aldrig stagnera mot bakgrund av att ”det var bättre förr”, eller att ”det är så här det ska vara”. Det kan fungera ett tag, men det kommer garanterat att komma nytänkare som springer om en sådan verksamhet. 

Vi som brinner för ridskolan vill förstås att ridskolan ska hålla sig i utbildningsvetenskapens framkant. Just eftersom vi har så fina traditioner att föra vidare. Det vi behöver få grepp om är att skilja på traditionerna och överföringen av dem; för de är inte per automatik samma sak. 

Personligen har jag alltid känt mig lockad av utveckling av utbildningsverksamhet, i en sorts blandning av entreprenörsanda och en gedigen längtan efter både att lära själv och att bidra till andras lärande.

Genom ridlärarlivet och universitetsutbildningen i utbildningsvetenskap hittade jag den perfekta kombinationen! Men det var nog först när jag fick egna barn som jag insåg att verksamheter som sägs vara till för ”alla” inte alls i verkligheten fungerar för dessa ”alla”.

Av mina fyra barn är två i behov av individuell anpassning på flera vis. De är idag 10 och 12 år och ingen av dem har ännu någon diagnos på papper, men sådana svårigheter inom områden som socialt samspel och i behov av extra tydlighet och förberedelser som skulle kunna platsa inom autismspektrat. För dem har inga fritidsaktiviteter fungerat. Vi har provat, men slutat. Det mesta har skapat mer stress, oro och utanförskap än vad det har gett dem tillbaka i glädje och gemenskap. Det är en sorglig insikt, men det är så det har sett ut.

Min vision och mitt mål att skapa en tillgänglig ridskola där elever som är i behov av individuell anpassning i grupp har möjlighet att få det kommer således både genom min profession och genom min högst personliga upplevelse av att vara förälder till barn som allt för många gånger stått utanför de verksamheter som varit till för ”alla”.

Jag hoppas att ni vill hänga med mig på en resa genom tillgänglig lärmiljö och individuell anpassning då vi sätter ridskolans utbildningsverksamhet under lupp i höst!

Arbetsmaterial, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridläger, Utbildningsvetenskap

”Dina drömmar är mitt jobb!”

Vill du kicka igång dina ridlägerveckor med en tydlig utbildningsvetenskaplig förankring, så kommer ett fint tips i detta inlägg. Du får också ett arbetsblad att ladda ner och använda om du vill!

Denna modell som bygger på kunskapens tre zoner påminner en hel del om det arbetsblad vi brukar arbeta med på våra ridskolepedagogiska ridlärarfortbildningar. Då gör vi det utifrån lärarrollen och med en något annorlunda vinkling. Här är den utformad för elevrollen; målgrupp barn/ungdomar på ridläger. 

Tanken med detta arbetsblad är alltså att starta upp ridlägerveckan med att uppmuntra elevernas reflektioner kring den egna kunskapen. Vad klarar jag själv? Vad klarar jag med hjälp? Vad vill jag lära mig? 

När du beskriver modellen kan du göra det med stöd av detta inlägg, anpassat till målgruppen. Den gula ringen/spalten har här fått rubriken ”Vad jag vill lära mig” istället för ”Vad jag ännu inte kan”, eftersom syftet är att rikta elevernas fokus mot framtidens kunskaper på ett positivt vis.

Därefter kan diskussionen ledas mot lärande och kunskapsbildning; vad kan man lära sig snabbt och vad behöver mycket tid? Vad ligger nära min nuvarande kunskap, och vad kan jag fastän jag kanske inte trodde att jag kunde det? Eleverna får diskutera och fylla i några saker under varje rubrik.

Detta kanske låter som avancerade diskussioner med barn, men jag vill hävda att det går alldeles utmärkt att föra sådana diskussioner med relativt unga individer. Jag tänker att vi snarare i allmänhet talar för lite med yngre individer om just detta. Utveckling och lärande ska inte vara en magisk hemlighet som de vuxna bär – varje individ ska ges möjlighet att ta del av – och att förstå resonemangen – kring sin egen utveckling!

Eleverna tillåts sedan vara delaktiga i ridlägerveckans utformning genom sina önskemål och målbilder. Arbetar du på det viset får du dessutom den utbildningsvetenskapliga förankringen i form av inkluderingen av barnens perspektiv i ditt barnperspektiv – och där har du en riktigt forskningsaktuell utformning på din barnverksamhet.

Jag brukar sedan lägga till precis det som rubriken för detta blogginlägg säger; Dina drömmar är mitt jobb! För mig är det ett uttalande som stärker att det är jag i min ledar- och lärarroll som bär ansvaret för lärandet – men att jag alltid är öppen för mina elevers perspektiv och drömmar, eftersom det är dem som ger mig mitt arbete.

Under veckan kan man sedan återgå till arbetsbladet då och då, för att se om någonting har hänt (det har det!). Har eleverna skrivit någonting i mittenspalten (klarar med hjälp) som de nu klarar själva? Har eleverna skrivit någonting i den högra spalten (vill lära sig) som de nu klarar med hjälp – det vill säga; har du som ridlärare lyckats fånga upp och göra arbetsdag av dina elevers drömmar? Där får du också med en utvärdering av ditt eget arbete!

Denna modell kan på ett förhållandevis enkelt vis ringa in lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning under en ridlägervecka. Man går på ridläger för upplevelsen – men också för utvecklingen! Denna modell gör det abstrakta mycket konkret och tydligt både för eleverna och för ridläraren!

Jag provade att arbeta på detta vis förra veckan, med elever i ålder 8-12 år. Det gick fantastiskt bra och det gav oss alla väldigt mycket. Jag kommer definitivt att använda det igen. Prova gärna du också! Här kan du låna mitt arbetsblad: