… eller dagen då vi till sist fick tag i Skogs-Skurken!
Att yngre barn får möjlighet att uppleva ridning som uppgifter, att det finns syfte, mening – och faktiskt också förväntan på dem, tänker jag är oerhört viktigt. Viktigt är förstås också att det är uppgifter, syften, mening och förväntan som barnen förstår och som de själva kan vara med och skapa.
Med detta i tanken skapades Superhjälteritten! Jag annonserade på ridskolans medier efter superhjältar som skulle kunna hjälpa mig att fånga ”Skogs-Skurken” – med en kortare bakgrundshistoria.
Storyn som låg till grund var denna:
Sju superhjältar samlades sedan för uppdraget. De var klädda i superhjältekläder och de hade superkrafter (en del hemliga). Hästarna fick masker och ledtrådarna presenterades:
- Ett brev med en konstig krumelur (ett frågetecken) med en massa hjärtan i. Vad kan det betyda?
- En jättestor stövel. Visst brukar man ha två?
- En ballong, en partyhatt och några serpentiner. Konstigt? Är det något med kalas?
Barnen fick sedan tillsammans med sin vuxen göra ordning ponnyerna medan de klurade på ledtrådarna. Jag gick runt och pratade lite med varje superhjälte och jag hörde massor av kloka tankar och funderingar om ledtrådarna från alla boxar.
När alla ponnyer var klara tittade vi en extra gång på ledtrådarna och kom fram till att hjärtan kan betyda att skurken faktiskt är snäll, känner sig ensam.. och kanske vill fråga oss om vi kan bli vänner? Stöveln var nog bara en ledtråd för att hitta skurken – hittar vi den andra stöveln är vi nog på rätt väg! Och kalasgrejerna – när brukar man använda dem? När man fyller år.. Tänk om skurken fyller år idag? Och känner sig ensam på sin födelsedag? Vi ska ju ha en superhjältefest efteråt – ska vi faktiskt leta upp den där skurken och bjuda in den? JA!
(Storyn var ju tänkt precis så, och med hjälp av små puffar i rätt riktning var det barnen som ”skapade” den!)
Sedan gav vi oss iväg! Vi spanade efter ledtrådar, hittade stöveln och ballonger, serpentiner och fler hjärtan! Nu började barnen komma igång på riktigt – så härligt att få ta del av! Att se barnen som huvudpersoner i sin uppgift.
Efter några hundra meter närmade vi oss den ”djupa” skogen. Där var det dags att vara på sin vakt – och plötsligt dök den upp! Skogs-Skurken! Den sprang iväg lite, och vi sprang efter (en rolig filmsnutt hittar du i höjdpunkterna på Instagramkontot: bjorkviksponnyridskola).
Vi omringade Skogs-Skurken och frågade om den faktiskt var ensam och om den fyllde år. Det var precis så! Så vi bjöd in den att följa med oss hem! Den var lite svår att hålla reda på – fastän den var snäll – så barnen fick turas om att hålla i den på hemvägen!
När vi kom ridandes hem hörde vi musik från gårdsplanen! Låten ”Superhjältar” spelades och festen hade börjat! Vi sadlade av ponnyerna, tog med oss skurken och gick in för att äta superhjältetårta! Skurken hade ett mystiskt ”S” på magen och vi fick klura lite på vad det betydde. Även föräldrar deltog vid det här laget mycket aktivt och engagerat i storyn och gissade friskt tillsammans med sina barn 🙂 S kan stå för skurk, kanske snäll, eller superhjälte?
Det visade sig stämma alltihop! Skogs-Skurken var ju snäll! Visserligen en skurk, men drömde om att bli superhjälte! Vad vi gjorde? Vi gjorde om skurken till en superhjälte, gjorde den till en i vårt gäng – och lät den sedan gå ut igen för att vakta skogen!
Storyn slutade lyckligt, barnen var med och skapade den hela vägen! Och vad lärde de sig då, förutom sensmoralen? Det kan tyckas en rolig lek – och visst var det ju det! Men det var också så otroligt mycket mer! Till exempel;
Att ridning kan innebära en uppgift att lösa, balans, följsamhet, att lyfta blicken och se sig omkring (leta ledtrådar), att analysera och fundera samtidigt som de red, att trava (en kommentar jag fick efteråt var just det – mitt barn travade mer än någonsin tidigare just idag!), att kunna lösa problem, att lyckas, att samarbeta (med både ponny och förälder) att vara viktiga! Att vara med och skapa – att deras röster har betydelse för historien.
Här har vi faktiskt en alldeles klockren koppling till utvecklingspedagogiken, som handlar just precis om det; Att fånga upp barns meningsskapande. Att det inte är de faktiska kunskaperna som är i fokus (även om de kan vara en målsättning) – utan att det är känslan, delaktigheten och upplevelsen av att vara kunskapande individer som är det allra viktigaste av allt – på vägen mot allt det som sedan skall komma.
Supertack till alla superhjältar! Vi hade aldrig klarat det här utan er!
Och till alla andra ridskolor; Är ni verkligen helt säkra på att ni inte har en Skogs-Skurk i era trakter? Vid minsta misstanke – kalla in era superhjältar! Jag ser fram emot att se era uppdateringar om läget! 🙂