Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Utvecklingspedagogik

Hjärngympa

Att ridlektioner på ridskola bör bedrivas så att hästarna ansträngs minimalt men ryttarna maximalt är nog alla ridlärare bekanta med (till skillnad från ”träning” där hela ekipaget tränas – och där både häst och ryttare har återhämtning efteråt).

Frågan är hur man gör detta möjligt?

Jag tänker att hjärngympan är lösningen och just denna hjärngympa är en av ridlektionsmodellens viktigaste punkter. Jag vill att mina elever ska få med sig nya tankar hem efter varje ridlektion. Nya funderingar som de kan bära med sig och vrida och vända på till nästa gång vi ses. Jag vill rikta bort fokus från hur högt de skulle vilja hoppa och hur mycket de skulle vilja galoppera – och istället rikta deras fokus på alla olika sätt man kan tänka kring ridning och hästar.

Det gäller dock inte bara tankar kring hur man rent tekniskt kan utföra ridningens moment, nej jag vill att mina ridelever ska uppleva att de på ridskolan ges möjlighet till att upptäcka och utforska sina funderingar och sin förståelse för ridningens problemlösning och strategier, att de vågar prova och att de vågar vara delaktiga i ridlektionens kunskapsinnehåll – inte bara få det till sig.

Detta arbetssätt kan börja redan när rideleverna är mycket unga, och då kallar vi det utvecklingspedagogik; Att lärande för yngre barn mest av allt går ut på att skapa en medvetenhet hos dem att de är lärande individer – en medvetenhet om att de har förmågan att hela tiden lära. Redan då börjar ett sökande – som förhoppningsvis aldrig tar slut! När rideleverna blir lite äldre arbetar jag så mycket jag kan på det vis som beskrivs om kursen analysera din ridning.

Rörelsetempot ska vara lågt, men innehållstempot högt. Med innehållstempo menar jag till exempel spännande vägar, täta växlingar och mycket funderingar som ofta utgå från frågan; ”Vad behöver hästen av mig?” Jag jobbar mycket med att sätta hästen som individ i fokus – att all ridning utgår från just det – och att på så vis förhoppningsvis bidra till att mina elever skapar förtroendefulla relationer med hästarna. Att de blir nyfikna på varje häst, vad de skulle kunna utföra tillsammans och hur det blir möjligt med deras hjälp. Jag tänker att på det viset – med ett arbete som varar över lång tid – kommer vi längre och  längre bort ifrån vad som skulle kunna bli ett (ned)värderande av hästarna i form av påstådd kapacitet. 

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar om mina hästar. Det är denna känsla och atmosfär jag önskar förmedla till mina elever varje dag. Att bygga mina ridlektioner på det vis ridlektionsmodellen visar har blivit (för mig) ett utmärkt arbetssätt för att göra just det.

Funderar…
Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Utvecklingspedagogik, Yngre barn på ridskola

Superhjälteritten!

… eller dagen då vi till sist fick tag i Skogs-Skurken

Att yngre barn får möjlighet att uppleva ridning som uppgifter, att det finns syfte, mening – och faktiskt också förväntan på dem, tänker jag är oerhört viktigt. Viktigt är förstås också att det är uppgifter, syften, mening och förväntan som barnen förstår och som de själva kan vara med och skapa.

Med detta i tanken skapades Superhjälteritten! Jag annonserade på ridskolans medier efter superhjältar som skulle kunna hjälpa mig att fånga ”Skogs-Skurken” – med en kortare bakgrundshistoria.

Storyn som låg till grund var denna:

Sju superhjältar samlades sedan för uppdraget. De var klädda i superhjältekläder och de hade superkrafter (en del hemliga). Hästarna fick masker och ledtrådarna presenterades:

  • Ett brev med en konstig krumelur (ett frågetecken) med en massa hjärtan i. Vad kan det betyda?
  • En jättestor stövel. Visst brukar man ha två?
  • En ballong, en partyhatt och några serpentiner. Konstigt? Är det något med kalas?

Barnen fick sedan tillsammans med sin vuxen göra ordning ponnyerna medan de klurade på ledtrådarna. Jag gick runt och pratade lite med varje superhjälte och jag hörde massor av kloka tankar och funderingar om ledtrådarna från alla boxar.

När alla ponnyer var klara tittade vi en extra gång på ledtrådarna och kom fram till att hjärtan kan betyda att skurken faktiskt är snäll, känner sig ensam.. och kanske vill fråga oss om vi kan bli vänner? Stöveln var nog bara en ledtråd för att hitta skurken – hittar vi den andra stöveln är vi nog på rätt väg! Och kalasgrejerna – när brukar man använda dem? När man fyller år.. Tänk om skurken fyller år idag? Och känner sig ensam på sin födelsedag? Vi ska ju ha en superhjältefest efteråt – ska vi faktiskt leta upp den där skurken och bjuda in den? JA! 

(Storyn var ju tänkt precis så, och med hjälp av små puffar i rätt riktning var det barnen som ”skapade” den!)

Sedan gav vi oss iväg! Vi spanade efter ledtrådar, hittade stöveln och ballonger, serpentiner och fler hjärtan! Nu började barnen komma igång på riktigt – så härligt att få ta del av! Att se barnen som huvudpersoner i sin uppgift.

Efter några hundra meter närmade vi oss den ”djupa” skogen. Där var det dags att vara på sin vakt – och plötsligt dök den upp! Skogs-Skurken! Den sprang iväg lite, och vi sprang efter (en rolig filmsnutt hittar du i höjdpunkterna på Instagramkontot: bjorkviksponnyridskola). 

Vi omringade Skogs-Skurken och frågade om den faktiskt var ensam och om den fyllde år. Det var precis så! Så vi bjöd in den att följa med oss hem! Den var lite svår att hålla reda på – fastän den var snäll – så barnen fick turas om att hålla i den på hemvägen!

Skogs-Skurken!

När vi kom ridandes hem hörde vi musik från gårdsplanen! Låten ”Superhjältar” spelades och festen hade börjat! Vi sadlade av ponnyerna, tog med oss skurken och gick in för att äta superhjältetårta! Skurken hade ett mystiskt ”S” på magen och vi fick klura lite på vad det betydde. Även föräldrar deltog vid det här laget mycket aktivt och engagerat i storyn och gissade friskt tillsammans med sina barn 🙂 S kan stå för skurk, kanske snäll, eller superhjälte?

Det visade sig stämma alltihop! Skogs-Skurken var ju snäll! Visserligen en skurk, men drömde om att bli superhjälte! Vad vi gjorde? Vi gjorde om skurken till en superhjälte, gjorde den till en i vårt gäng – och lät den sedan gå ut igen för att vakta skogen!

Storyn slutade lyckligt, barnen var med och skapade den hela vägen! Och vad lärde de sig då, förutom sensmoralen? Det kan tyckas en rolig lek – och visst var det ju det! Men det var också så otroligt mycket mer! Till exempel;

Att ridning kan innebära en uppgift att lösa, balans, följsamhet, att lyfta blicken och se sig omkring (leta ledtrådar), att analysera och fundera samtidigt som de red, att trava (en kommentar jag fick efteråt var just det – mitt barn travade mer än någonsin tidigare just idag!), att kunna lösa problem, att lyckas, att samarbeta (med både ponny och förälder) att vara viktiga! Att vara med och skapa – att deras röster har betydelse för historien. 

Här har vi faktiskt en alldeles klockren koppling till utvecklingspedagogiken, som handlar just precis om det; Att fånga upp barns meningsskapande. Att det inte är de faktiska kunskaperna som är i fokus (även om de kan vara en målsättning) – utan att det är känslan, delaktigheten och upplevelsen av att vara kunskapande individer som är det allra viktigaste av allt – på vägen mot allt det som sedan skall komma.

Supertack till alla superhjältar! Vi hade aldrig klarat det här utan er!

Och till alla andra ridskolor; Är ni verkligen helt säkra på att ni inte har en Skogs-Skurk i era trakter? Vid minsta misstanke – kalla in era superhjältar! Jag ser fram emot att se era uppdateringar om läget! 🙂

Pedagogiska tankar och resonemang, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Utvecklingspedagogik, Veckans Pyssel

Rita din dröm-ridövning!

Vi erbjuder ibland något vi kallar ”veckans pyssel” vilket brukar vara mycket uppskattat! Vi lägger då fram det material som behövs i teorirummet tillsammans med instruktioner. Instruktioner och bild lägger vi sedan också ut i våra sociala medier.

Just nu pågår veckans pyssel: Rita din dröm-ridövning!

Förutom att det är en riktigt rolig och kreativ syssla både individuellt och/eller tillsammans, så är den vetenskapliga anknytningen tydlig: Vi strävar efter att närma oss barnens perspektiv på ridlektioner! 

Som ridlärare kan du arbeta utifrån ett barnperspektiv (dina avsikter att göra det bästa för barnen) på två vis: Du kan göra det med eller utan att inkludera barns egna perspektiv. Vi har gjort ställningstagandet hos oss att så långt det är möjligt försöka att inkludera barnens egna perspektiv i vårt barnperspektiv på ridundervisning för barn. 

Detta mot bakgrund av att vi vill vara så väl förankrade i den aktuella utbildningsvetenskapen som det bara är möjligt, och den moderna barndomssociologin förespråkar att bedriva både forskning och utbildning gällande barn, inte bara om och för barn – utan också just MED barn!

På vilka fler vis skulle man kunna inkludera barnens egna perspektiv i sitt barnperspektiv på ridskolan? Det skulle kunna vara veckans pyssel för alla ridlärare att reflektera över! 

 

Föreläsningar och kurser, Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Utvecklingspedagogik, Yngre barn på ridskola

Vetenskapliga ridlektioner?

Går det att bedriva ridlektioner på ridskola på ett vetenskapligt vis? Är det något att sträva efter? I det här inlägget kommer jag att beskriva hur det skulle kunna vara möjligt och varför jag som ridlärare och pedagog alltid försöker att arbeta på det viset. 

Låt oss börja med att ställa oss frågan; Vad är vetenskap? 

Definitionen av vetenskap görs enligt Kjellberg & Sörqvist (2015) utifrån två kriterier. Det första kriteriet berör vetenskapens mål, som sägs vara att hitta förklaringar genom att göra förutsägelser – inte att hitta förklaringar till det som redan skett. Det andra kriteriet berör möjligheten att det vetenskapen förutsäger ska kunna visa sig vara felaktigt

Vi börjar med att fundera på hur detta skulle kunna fungera vid ridlektioner:

Det första kriteriet – att kunna förutsäga – är något vi alltid har strävat efter då det gäller att lära ut häst- och ridkunskap. Att kunna förstå och förutsäga hästens reaktioner, att kunna förstå och förutsäga effekten av ryttarens hjälper och så vidare. Listan kan göras ganska lång.

Det andra kriteriet – att det förutsägbara ska kunna utstå en granskning för att faktiskt kunna visa sig vara felaktigt – innebär genast ett lite mer känsligt läge. Vill vi som ridlärare ständigt bli ifrågasatta? Är det inte bättre att våra elever bara gör som vi säger åt dem? Hur går det ihop med säkerhet till exempel?

Det finns ju en anledning till att ridning under en lång tid bedrivits på ett vis som härstammar från det militära; Snabba, korta kommandon skulle föra en grupp framåt på ett enhetligt och säkert vis. Militärerna ifrågasatte nog sällan överstens kommandon. Kanske du tänker nu. Och det har du många rätt i.

Det finns dock ett stort antal problem när det gäller det sättet att bedriva ridlektioner idag. Elever som inte förstår de korta kommandona har ingen möjlighet att utföra dem – och då blir syftet med dem inte vad som var tänkt. Det kan förstås fortfarande finnas goda argument för dessa men mot bakgrund av att man då först måste lära eleverna vad varje kommando betyder. Och det är på den arenan jag (och de flesta av er) rör mig. Inte med den färdiga produkten så att säga – vi befinner oss på våra elevers väg dit.

Vi ställer oss därför frågan igen; Går det att bedriva ridlektioner på ett vetenskapligt vis? Vi kan nog enas om att det nog ändå är kriterium nummer två ovan som ställer till det lite för oss. Accepterar du som ridlärare att bli ifrågasatt (läs kritiskt granskad – för det är just det som sker)? Vill du ha input, frågor, tankar och funderingar från dina elever eller är det enklast om de faktiskt bara lyder?

Det är nu du har nytta av den pedagogiska grundsyn du arbetat fram enskilt och gemensamt med dina ridlärarkollegor. Vad har ni kommit fram till när ni funderat och diskuterat kunskapssyn?

Är kunskap för dig att leverera den kunskap du har på olika vis till olika mottagare, då har du kommit mycket långt. Är kunskap för dig att göra så OCH att också vara öppen för diskussion och granskning – då är du på väg mot ett vetenskapligt förhållningssätt!

Fortfarande här kommer någon att fundera över säkerheten – och tro mig – jag skulle aldrig tumma på säkerheten. Någonsin. Jag hävdar däremot att det går alldeles utmärkt att bedriva ridlektioner som genomsyras av ett vetenskapligt förhållningssätt utan att det blir kaos. Jag har gjort det länge!

Det är nämligen en väldigt stor skillnad mellan att släppa struktur och kontroll till förmån för en ”friare modell” eller att behålla en medveten struktur och att fylla den med ”friare innehåll”. Denna diskussion brukar vi alltid hamna i på utbildningstillfällena då vi diskuterar människosyn och barnsyn. Riktigt intressant enligt mig.

Det är nämligen också en väldigt stor skillnad mellan att som pedagog släppa styrningen eller att på ett skickligt vis låta eleverna uppleva en känsla av stor delaktighet och medbestämmande. Det kräver mycket övning och fingertoppskänsla av ridläraren/pedagogen.

Hos oss arbetar vi efter en särskild ridlektionsmodell som jag har skrivit mycket om här på bloggen och som jag kommer att fortsätta att skriva om – förhoppningsvis också i bokform! Arbetsnamnet på modellen är ”Struktur med variation”. Sök ridlektioner/ridlektionsplanering här på bloggen så kan du läsa mer. Variationen står i detta fall för ”det vetenskapliga förhållningssättet”.

Mina ridlektioner består av traditionella kommandon och tillsägelser på den nivå jag har mina elever, alltid enligt en noga förutbestämd ”ram” av ridvägar som utgör helheten (strukturen).

Men mina ridlektioner består också av ett öppet klimat där såväl elever som föräldrar är välkomna att fråga, tänka, fundera och ifrågasätta (i det här fallet variationen). Jag tänker att min uppgift egentligen väldigt lite består i att ”lära ut” det faktiska och praktiska – medan det väldigt mycket består i att bidra till att mina elever utvecklar ett eget tankesätt kring hästar och ridning som i sin tur tar dem vidare till nästa nivå.

Detta sätt att ta sig an ridlektioner bygger förstås på att man är ganska trygg i sin roll – och att man ibland vågar erkänna att man behöver ta reda på mer för att kunna återkomma med svaret om det är för svårt att svara på direkt. Det bygger också på att man inte är den ouppnåelige ”experten” på allt, men att man med sin vidd av egen kunskap har förmågan att öka sina elevers vidd. 

Det bygger – som allt annat – på den där fingertoppskänslan som du bara kan få genom erfarenhet och att ständigt reflektera och kritiskt granska dig själv (se där har vi det vetenskapliga förhållningssättet igen) – och att alltid söka mer av egen kunskap. Du är aldrig klar. Inte när det gäller din egen ridning och definitivt inte när det gäller att förmedla kunskap om ridning.

Så – hur gör man då? 

Det här förhållningssättet går mycket bra att implementera redan när eleverna är mycket små. Jag rekommenderar alla ridlärare för yngre barn att öka sin kunskap om det utvecklingspedagogiska arbetssättet – en variant av pedagogiskt arbete som ökar de yngre barnens förmåga att ”lära sig att lära”. Jag har också en särskild del av Pedagogik i Fokus 2019 som är inriktat mot just detta om du blir intresserad nu.

”Att lära sig att lära” på yngre barns vis, upplever jag lägger grunden otroligt väl till ett framtida ödmjukt men kritiskt granskande förhållningssätt hos mina elever. För JA – jag vill ha dem just så! Jag vill att de ska fråga, tänka, fundera och ifrågasätta. Det utmanar mig som ridlärare och pedagog att också alltid fortsätta att reflektera, fundera och lära. 

Jag har en särskild ridgrupp som jag haft själv under väldigt många år, sedan de var väldigt små. Idag är de i tonåren eller strax under. Och som de granskar allt! De frågar, undrar, kommer med egna idéer, vågar prova, vågar tänka och föreslå. Till dessa lektioner kan jag inte komma oförberedd på vetenskaplig granskning! Och jag är så stolt över dem! För det vet vi ju alla, att kritisk granskning är något vi måste lära oss i dagens värld av sociala medier och pseudovetenskap. Varför skulle de inte få granska mina ridlektioner?

Jag tänker att det också skulle kunna vara nyckeln till att få elever att fortsätta rida hela livet. Att lära sig det faktiska och praktiska är viktigt. Men risken vi tar om vi stannar där, är att elever som upplever att de ”lärt klart” slutar rida. Att öppna upp för ett vetenskapligt och analytiskt tanke- och förhållningssätt när det gäller hästar och ridning skapar förhoppningsvis känslan av att det aldrig tar slut – det finns alltid mer att fundera över och att lära! Att visa att du som ridlärare är öppen för detta – menar jag – gör dig till en ännu viktigare förebild i dagens samhälle än den ”ouppnåelige experten.”

Jag ska ha en särskild helgkurs hemma på min ridskola i sommar. Kika gärna in på Björkviks Ponnyridskola på Facebook eller Instagram för att läsa mer. Kursen heter just ”Analysera din ridning”. Kanske blir du inspirerad och vill göra ett liknande upplägg? Kanske vill du ha min hjälp till att utforma en egen sådan modell? Hör gärna av dig i sådant fall så bokar vi en specialvariant!

Och så var det en sak till; Om vi vill att våra elever ska utbilda sig vidare inom hästnäringen och avlägga yrkesproven så småningom – då måste vi börja arbeta på det här viset redan på ridskolorna. Vid antagningsproven förväntas man numera att just ”analysera sin ridning”…

Referenser:

Kjellberg, A & Sörqvist, P. (2015). Experimentell metodik för beteendevetare. Lund: Studentlitteratur.

Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Utvecklingspedagogik, Yngre barn på ridskola

Efterlysning till studie – yngre barn på ridskola!

Jag är nu i full gång med min egen studie om yngre barn på ridskola. Studien är mitt examensarbete i masterprogrammet i pedagogiskt arbete (Linköpings Universitet) och består av två sammanhängande delar:

  • Yngre barns perspektiv på ridskolans verksamhet 15 hp (pågår nu).
  • Ridlärares barnperspektiv på ridskolans verksamhet för yngre barn 15 hp (HT-19).

Som ni ser ovan är det samma verksamhetsområde som belyses men ur två olika perspektiv. Ingången är kvalitativ vilket kortfattat betyder att frågeställningarna berör individers uppfattningar och tankar om ett specifikt fenomen (ridskolans verksamhet).

Jag har valt att börja med att låta barnen komma till uttryck, för att i nästa steg (HT -19) komplettera med ridlärare. De två delarna tillsammans utgör alltså avslutningen på min masterexamen i pedagogiskt arbete.

Min just nu pågående studie söker fler informanter! 

Att möta de yngre barnen och att låta dem komma till uttryck (närma sig deras perspektiv) tänker jag utgör ett viktigt kunskapstillskott för att kunna skapa en verksamhet anpassad för just dem. Den moderna barndomssociologin är också mycket tydlig med att forskning skall bedrivas inte bara om och för barn utan i allra högsta grad med barn. En viktig del av min studies syfte är därför att arbeta för att presentera en atmosfär och en upplevelse hos de yngre barnen att de är viktiga medforskare. 

Jag söker alltså ridskolor där det finns ridverksamhet för barn i förskoleålder för att (så snart som möjligt!) möta barnen. 

När jag gör mina besök på fältet på detta vis är det viktigt att poängtera jag inte är där i rollen som ridlärare eller ridlärarutbildare, utan i en mycket tillbakadragen roll där barnens uttryck är det som står i fokus. Inom området fältforskning som är min metodansats kallas det ibland att ”sätta sig själv inom parentes”. Besöken föregås givetvis av godkännande av både barnen själva och deras vårdnadshavare och en del annan formalia – forskningsetik är mycket viktigt! 

Är du ridlärare för yngre barn? Med yngre barn menas här barn i förskoleålder, det vill säga 1-6 år. Skulle det vara möjligt att göra besök hos dig? Hör av dig till mig på maria@bjorkviksponnyridskola.se så får du mer information om önskat upplägg och tillvägagångssätt. 

Stort tack!

Föreläsningar och kurser, Pedagogiska tankar och resonemang, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Utvecklingspedagogik, Yngre barn på ridskola

Bjud hem utbildningsvetenskapen till din ridskola!

Tidigare idag publicerade jag information om den nya delen av konceptet ridskolepedagogik; PEDAGOGIK I FOKUS 2019 Kortfattat skulle man kunna beskriva det som att du nu kan bjuda hem utbildningsvetenskapen till din egen ridskola. Här ska jag beskriva tanken med det lite mer utförligt! 


Ridskolepedagogik så som jag har konstruerat det står för beprövad ridskoleerfarenhet plus utbildningsvetenskaplig grund. Det är så jag alltid presenterar det och det är syftet med hela konceptet. Skolverket menar att en framgångsrik skolutveckling bygger på lika delar beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund (Skolverket, 2015), och jag tänker att detsamma bör gälla ridskolan. Vi saknar inte vetenskap i hästvärlden – långt ifrån. Men vi saknar ännu en tydlig koppling till utbildningsvetenskapen; det som berör kunskapsbildning och lärande. Pedagogiken inkluderat – men utbildningsvetenskapen kan även tangera andra discipliner så som exempelvis sociologi.

Vad innebär det då att ”vila på en vetenskaplig grund”?

På ridskolan förekommer pedagogik varje dag, mestadels i form av beprövad erfarenhet, vare sig vi tänker på det eller inte. Notera att det är lika viktigt som den vetenskapliga grunden enligt Skolverkets slogan ovan. Det menas alltså inte att den utbildningsvetenskapliga grunden ska komma till ridskolan och hävda sin rätt – köra över och verka märkvärdig. Inte alls! Meningen är istället att komplettera, balansera och att vi hanterar båda delarna också på ridskolan.

Ibland kan vetenskaplig grund komma lite väl vetenskapligt förpackad, och då blir den plötsligt svårtillgänglig. Någon kanske säger; Jag har inget läshuvud, det här är inget för mig! Så ska det inte behöva vara!

Fördelen här är att jag rör mig i samma område av beprövad erfarenhet som ni gör, i och med att jag också driver en egen ridskola sedan många år tillbaka. Jag kan göra kopplingen tydlig! Frågan vi alla behöver ha svar på oavsett hur mycket vetenskap vi än har tillägnat oss är; Men hur gör man då? I verkligheten, i det praxisnära. Inte hur ni gör i verkligheten utifrån den beprövade erfarenheten – det vet jag att ni mycket väl vet hur man gör. Snarare; Hur gör man då, för att ta de vetenskapliga resonemangen till verkligheten och för att lyckas balansera dem på både erfarenhet och vetenskap? Hur kan vi bli trygga i det arbetet?

Det handlar kanske inte ens om att ändra på några arbetssätt – även om man kan inspireras till det också – det handlar om att befästa i tanken det man faktiskt redan gör ute i praktiken med hjälp av vetenskapliga resonemang. Mitt huvudområde i mina masterstudier är pedagogiskt arbete, och det beskrivs just som en ”praxisnära” vetenskap. 

När man får igång sitt vetenskapliga tänkande (vilket alltså inte alls är så avancerat som det låter) lär man sig också hur man fortsatt ska hålla igång det, parallellt med den beprövade erfarenheten. Det är ganska lätt att räkna ut att det är en process som i allra högsta grad gynnar ridskoleverksamhetens utveckling!

En bild som jag tycker symboliserar det där med beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund på ridskolan ganska bra.

Jag skulle kunna argumentera i det oändliga för vikten av utbildningsvetenskap på ridskolan, men det var ju inte det jag skulle göra nu. Istället ska jag skriva det här:

Jag hade älskat att få ta del av det här konceptet som ny ridlärare för tjugo år sedan! 

Och visst finns det många som längtar efter pedagogik. Det är ju därför vi har valt det yrke vi har valt, för att ha äran att lära ut och för att få se lyckan och glädjen i våra elevers ögon när de lär in!

Jag har haft äran att besöka så många platser under 2018 för att prata om min ridskolepedagogik. Det har varit fantastiskt roligt, men också svårt att veta var nivån ska ligga när det är så många olika individer med så många olika bakgrunder, förkunskaper och inställningar på plats. Det har varit en utmaning! Jag som själv är riktigt nördig skulle lätt kunna fastna i långa vetenskapliga resonemang även vid sådana tillfällen, men jag har valt att försöka förhålla mig relativt praxisnära just då – om än med en utbildningsvetenskaplig koppling. Men – och det är nu det kommer: 

Om det nu finns ridlärare där ute, som liksom jag, alltid längtar efter MER. Då finns nu detta! I utbildningspaketet PEDAGOGIK I FOKUS 2019 tar vi resonemangen ett steg längre. 

Några exempel;

Vi har pratat om små barn på ridskola – nu kan vi ta det till riktig barndomssociologi och utvecklingspedagogik – för att sedan återknyta det till små barn på ridskola igen med en än djupare förståelse.

Vi har pratat om ridlektionsplanering utifrån ett särskilt förhållningssätt och en växlan mellan helhet och delar – nu kan vi ta det till den hermeneutiska spiralen (vetenskapsteori) och vad den egentligen står för i kunskapsbildandet – för att sedan återknyta den till ridlektionsmodellen igen – med en än djupare förståelse. 

Jag tror att ni är med på att det handlar om en fördjupning! Jag har dessutom valt ut de områden jag själv har studerat genom min masterutbildning och nu placerat dem på ridskolan, vilket gör att jag redan har nördat igenom dem på mitt vanliga vis. Nu tänkte jag erbjuda er att göra det tillsammans med mig – och tillsammans med er personalgrupp! Ni plockar själva ihop ert paket, efter era önskemål och behov – sedan kör vi!

Detta är ett långsiktigt projekt, någonting som visserligen sträcker sig över en särskild tid men där resultatet av det (eller snarare er fortsatta resa) sträcker sig över evig tid. Jag tror att exempelvis Idrottslyftet gillar sådana projekt – värt att kolla upp!

Vill ni boka ett delmoment först och känna er för så går det förstås mycket bra! Jag hoppas att vi hörs och ses framöver. Det här ska bli så roligt!

 

Maria Falck/ridskolepedagogik

Föreläsningar och kurser, Pedagogiska tankar och resonemang, Ridskoleliv, Utbildningsvetenskap, Utvecklingspedagogik, Yngre barn på ridskola

Att skapa sammanhang – tillsammans

Socialkonstruktionistiskt perspektiv på ridskolan.

Lagom till fredagsmyset vill jag dela med mig av en beskrivning och ett förtydligande av det perspektiv mina masterstudier tar sin utgångspunkt i såhär på sluttampen. Det vill säga också det synsätt mina egna föreläsningar/utbildningar utgår ifrån och det jag i mitt arbetssätt på ridskolan alltid eftersträvar.

För att göra det extra tydligt, och kanske också förklara varför jag så ofta framhåller att vi behöver tänka till kring pedagogiken på ridskolan, främst när det gäller (små) barn tänkte jag börja med att i korthet presentera två perspektiv som man skulle kunna se som två motparter.  Tänk er in i en pedagogisk situation med små barn. Några punkter att hålla i minnet:

 

Utvecklingspsykologiskt perspektiv    

  • Händelser förklaras med ålder. En 3-åring är på det viset (egoistisk, etc).
  • Vad kan barn i denna ålder lära sig?

Socialkonstruktionistiskt perspektiv 

  • Vad orsakade händelsen? Hur såg omständigheterna ut?
  • Hur gör vi det möjligt för barnen att lära sig?

 

Ser ni skillnaden?

Att utgå från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv innebär att man i princip aldrig kan säga att någonting ”är” på ett visst vis (i det här fallet barn). Socialkonstruktionism = Vi skapar vår verklighet (våra sammanhang) tillsammans. Verkligheten är socialt konstruerad, det vill säga en produkt av interaktion mellan människor.

doingmything

Ofta söker vi dock förklaringar i hur någonting ”är”, och pedagogikämnet – särskilt för (små) barn har under en väldigt lång tid varit starkt influerad av just utvecklingspsykologin. Därför är det inte konstigt att vi ofta dras mot en längtan att försöka hitta förklaringar därifrån. Det vill säga; Hur barn beskrivs utifrån sin utvecklingspsykologiska mognad ger oss en förklaring på hur barn ”är”.

Vi behöver givetvis ha kunskap om utvecklingspsykologi också – notera att det är två olika perspektiv vi talar om här. Inte rätt eller fel. Men att få svaret på hur någonting ”är” (tex en 3-åring ”är” på det här viset) ger oss ändå inte svaret på ”hur gör man då?” – vilket är den fråga vi ständigt står inför – för oss själva – i den pedagogiska situationen.

Att utgå från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv skulle alltså innebära att man i en pedagogisk situation med barn behöver gå in utan förutfattade (utvecklingspsykologiska)  meningar om hur barn ”är”. Det kan vara ganska svårt! Alla har vi någon typ av erfarenheter av små barn som ligger till grund för vad vi (utan att vi vet om det?) anser om barn/vad utbildning för barn ska vara. Det sistnämnda kallas förförståelse; Vår ”ryggsäck”.

Att gå in förutsättningslöst handlar givetvis inte om att gå in utan kunskaper, men det handlar mer om att samla på sig kunskaper och erfarenheter om en mängd möjliga förhållningssätt, lösningar och situationer kring barn (hur skulle man kunna göra) än att gå in med ”kunskaper om barn” (hur fungerar/är barn).

Det handlar om att skapa situationen tillsammans med barnen, oavsett ålder!

 


Texten baseras till viss del på föreläsningsanteckningar från kursen ”Att lyssna på barn”. Föreläsare: Karin Zetterqvist Nelson, proffessor i Child Studies på Tema Barn, Linköpings Universitet.

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Utvecklingspedagogik, Veckans Övning, Yngre barn på ridskola

Spökstig i trollskogen, eller kanske My Little Pony Go!

Det finns så många fantastiska saker att använda skogen till när det gäller ridning och ridskola. Naturbana är ju också lite extra i ropet just nu i och med Agrias variant. Vi har ridit ute i naturen mycket även tidigare, så på vår ridskola är det intet nytt. Men en riktig skog har vi längtat efter – och nu har vi det!

Först ut i skogen hos oss blir en enkel – men för de små ryttarna väldigt spännande – bildjakt. I skogen sitter nu tre slingor uppe; My Little Pony– slingan, Spöket Laban– slingan och Troll-slingan!

skogen1.jpg
Vilken slinga ska vi välja idag?

Förutom allt det välbekanta fina med uteridning för både häst och ryttare bygger vi lätt in upplevelse- och äventyrsmomentet i en sådan här övning. Lek kombineras med lärande – vilket vi vet är ett vinnande koncept när det gäller ridning för små barn. Vi har gjort liknande ritter flera gånger förut; ridit ut med karta och letat föremål i naturen till exempel.

Denna variant går att göra som en Pokémon Go- grej. Det räcker fint med att bara rida ut och titta efter bilder – och förstås prata och fantisera om äventyret vi är ute på! Detta kombinerat med kunskap om sits och tempo vid olika underlag och lutningar. Eleverna skulle även kunna ha en bildkarta med sig och bocka av de som hittas. Att rida med karta i handen är också ett smakprov på distansritt – och att prova på många olika saker att göra tillsammans med sin häst är verkligen något vi på ridskolan bör uppmuntra. Definitivt något vi kommer att utveckla ännu mer hos oss!

skogen2
Rainbow Dash pekar vart vi ska gå!

skogen3.jpg
Törs du gå ut i trollskogen? Här finns bara snälla troll!

skogen4.jpg
Spöket Laban vågar inte spöka, så på hans runda kan du vara lugn!

Som ridlärare i den här övningen har du också en utmärkt möjlighet att träna dig i att växla perspektiv. När du sätter upp bilderna och planerar övningen utgår du från ett barnperspektiv, det vill säga du utformar den så som du tänker är det allra bästa för barnen. När du sedan går slingorna tillsammans med barnen övar du dig att se det barnen ser – du antar barns perspektiv på övningen. På det viset blir det här minst lika lärorikt för dig som för dina elever!

Ridlärarna här på vår ridskola – inkluderat jag själv – ser verkligen fram emot att ge sig ut på äventyr i skogen med alla ridgrupper denna vecka. Trollen, My Little Ponys och Spöket Laban är redo och nu bara väntar de på att få visa oss sina slingor!

Bildslingor – väldigt okomplicerat, lätt ordnat och ett riktigt äventyr för de små! Kan givetvis placeras också på andra ställen än i skogen.

Lycka till!

 

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Utvecklingspedagogik, Yngre barn på ridskola

Utvecklingspedagogik på ridskolan

Ett av det kommande årets projekt för min del är att – så att säga – implementera och befästa utvecklingspedagogiken på ridskolan. Den magisterstudie jag kommer att arbeta med har utvecklingspedagogiken för små barn i ridskolemiljö i fokus, och min förhoppning är att denna studie både kommer att skapa ett intresse kring utvecklingspedagogikens roll för många ridlärare på många ridskolor runt om i landet, och att den kommer att bidra med ny och viktig kunskap. Det finns inga tidigare studier gjorda inom detta område och jag är övertygad om att det behövs mer pedagogisk medvetenhet alldeles särskilt då det gäller (små) barn på ridskola.

Utvecklingspedagogik innebär i korta drag att i undervisning för barn:

  • Skapa och fånga situationer som barn kan tänka och tala om.
  • Få barn att tänka, reflektera och uttrycka sig.
  • Ta tillvara mångfalden av barns idéer.

Genom att man tar reda på hur barn tänker om ett specifikt innehåll och sedan bygger vidare på det skapar man lärandesituationer. När barn reflekterar över sitt eget lärande uppstår de ny förståelse. Det handlar om att den vuxne läraren har innehållsriktningen och målet klart för sig, men att barnen ges stor delaktighet i vägarna dit.

7.jpg

Det handlar alltså om att ta tillvara barns perspektiv och hur barn erfar sin omgivning. Inte erfar som i tidigare erfarenheter, utan erfar som i hur barn upplever och uppfattar det som sker omkring dem. Den vuxne läraren behöver skaffa sig kunskap om sådant som upptar barns värld. Det räcker alltså inte med att sätta barnet i situationer där de förväntas uppleva och lära, utan kanske mest av allt fånga upp hur detta framträder för varje barn. Att utgå från barns vardagssituationer och att utmana tanken vidare mot nya innehåll och mål.

I detta ingår också tanken om att lek och lärande är en sammanlänkad enhet – att barn egentligen inte alls har något behov av att särskilja de två. Barns tänkande utgår enligt Pramling Samuelsson & Aspling Carlsson (2014) i första hand från en helhet. Verkligheten är en sådan helhet och i barnets önskan om att erövra denna verklighet ingår både det vi vuxna kategoriserar som lek och det vi kategoriserar som lärande. För barnet finns det dock ingen gräns däremellan.

Många gånger har jag fått frågorna;

”Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med de yngsta barnen på ridskolan”.

”Nu när vi har gjort några lektioner med lekar och sånt, vad ska vi ägna resten av terminen åt?”.

Jag tänker att det är där utvecklingspedagogiken ska komma till god nytta och hjälp. Om vi har en föreställning om att lek och lärande är allt för åtskilda är det nog lätt att fastna i tanken om att små barn behöver mest lek, innan de är redo för det ”riktiga” lärandet – att det senare är något vi måste vänta in i ålder och/eller mognad.

Vi kanske visserligen tänker att leken är en form av förberedande lärande. Men om vi endast sätter barnet i situationer vi själva har bestämt är det inte alls säkert att barnen uppfattar och tar till sig det på det vis vi tänkt oss.

Jag tänker att ridning för små barn lätt kan uppnå en sorts ”mättnad” när det inte finns fler lekar att tillgå – samtidigt som man ändå inte upplever att barnet är redo för det ”riktiga” lärandet. Att det liksom uppstår ett vakuum däremellan. Det andra alternativet är förstås det motsatta; Att man allt för tidigt sätter in barnet i en typ av ”riktigt” lärande utan att först ha kollat av hur barnen erfar det. Det jag tar för givet kan jag inte anta att mottagaren tar för givet.

Jag kan förstås ha fel! Men jag har definitivt rätt i att de frågeställningar jag beskrivit ovan är frågeställningar som existerar relativt frekvent. Vad gör vi med de små barnen på ridskolan?

Vi kan fylla på med ytterligare några frågeställningar ur ett utvecklingspedagogiskt perspektiv;

  • Vilka tankar uttrycker små barn om sina ridlektioner?
  • Vad upplever de små barnen som viktigt och meningsfullt med ridlektionstillfällen?
  • Vilka är de små barnens uppfattningar om lärande i ridundervisningssituationer?

Detta är frågeställningar jag tar med mig in i min nära förestående magisterstudie. Får jag komma till din ridskola och göra mina observationer och utvecklingspedagogiska intervjuer med barn i ålder upp till sex år? Hör gärna av dig till mig!


Vidare läsning för den intresserade:

Det lekande lärande barnet i en utvecklingspedagogisk teori. Av Ingrid Pramling Samuelsson & Maj Aspling Carlsson (2014).

Läs också gärna praktiska tips på hur jag tidigare till viss del tillämpat utvecklingspedagogiken i min undervisning: Vad får hästar äta? Att berätta med föremål. Levande teori med leksakshästar.