Att ridlektioner på ridskola bör bedrivas så att hästarna ansträngs minimalt men ryttarna maximalt är nog alla ridlärare bekanta med (till skillnad från ”träning” där hela ekipaget tränas – och där både häst och ryttare har återhämtning efteråt).
Frågan är hur man gör detta möjligt?
Jag tänker att hjärngympan är lösningen och just denna hjärngympa är en av ridlektionsmodellens viktigaste punkter. Jag vill att mina elever ska få med sig nya tankar hem efter varje ridlektion. Nya funderingar som de kan bära med sig och vrida och vända på till nästa gång vi ses. Jag vill rikta bort fokus från hur högt de skulle vilja hoppa och hur mycket de skulle vilja galoppera – och istället rikta deras fokus på alla olika sätt man kan tänka kring ridning och hästar.
Det gäller dock inte bara tankar kring hur man rent tekniskt kan utföra ridningens moment, nej jag vill att mina ridelever ska uppleva att de på ridskolan ges möjlighet till att upptäcka och utforska sina funderingar och sin förståelse för ridningens problemlösning och strategier, att de vågar prova och att de vågar vara delaktiga i ridlektionens kunskapsinnehåll – inte bara få det till sig.
Detta arbetssätt kan börja redan när rideleverna är mycket unga, och då kallar vi det utvecklingspedagogik; Att lärande för yngre barn mest av allt går ut på att skapa en medvetenhet hos dem att de är lärande individer – en medvetenhet om att de har förmågan att hela tiden lära. Redan då börjar ett sökande – som förhoppningsvis aldrig tar slut! När rideleverna blir lite äldre arbetar jag så mycket jag kan på det vis som beskrivs om kursen analysera din ridning.
Rörelsetempot ska vara lågt, men innehållstempot högt. Med innehållstempo menar jag till exempel spännande vägar, täta växlingar och mycket funderingar som ofta utgå från frågan; ”Vad behöver hästen av mig?” Jag jobbar mycket med att sätta hästen som individ i fokus – att all ridning utgår från just det – och att på så vis förhoppningsvis bidra till att mina elever skapar förtroendefulla relationer med hästarna. Att de blir nyfikna på varje häst, vad de skulle kunna utföra tillsammans och hur det blir möjligt med deras hjälp. Jag tänker att på det viset – med ett arbete som varar över lång tid – kommer vi längre och längre bort ifrån vad som skulle kunna bli ett (ned)värderande av hästarna i form av påstådd kapacitet.
För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar om mina hästar. Det är denna känsla och atmosfär jag önskar förmedla till mina elever varje dag. Att bygga mina ridlektioner på det vis ridlektionsmodellen visar har blivit (för mig) ett utmärkt arbetssätt för att göra just det.
