Att kunna se mina hästar i ögonen.

Dagens ämne kanske inte har med pedagogik att göra så som ni tänker er det. Men ack så viktigt! Något som betyder väldigt mycket för mig, och för oss alla på ridskolan. Hästarna! De fyrbenta kollegorna utan vilka vi aldrig skulle kunna göra det vi gör. De är det allra viktigaste vi har. De är arbetsamma, godmodiga, vänliga och plikttrogna. Och de ska behandlas med all den kärlek och respekt de förtjänar!

Hästkännedom är inte något man lär sig över en natt. Eller ens en livstid. Man lär sig något nytt varje dag tillsammans med hästar, och det är ju det som är en stor del av tjusningen med hästlivet. Samspelet mellan människa och häst är oerhört fascinerande och att ha en bra kommunikation med sina fyrbenta kollegor är absolut minst lika viktigt som att ha det med sina tvåbenta. Det är i många fall kommunikationen mellan ridläraren och gruppen av hästar på ridlektionen som är helt avgörande för hur lektionen blir. Många gånger handlar det om känsla. Och känslor är som bekant både svåra att beskriva och att lära ut.

Röstläget och kroppsspråket är det ju förstås som har betydelse. Men nog är det något mer också? Jag upplever ofta en sorts osynlig kommunikation mellan mig och mina hästar som är svår att förklara. Det kan förstås vara en hyfsat lång erfarenhet av att vara tillsammans med hästar som visar sig på det viset. Eller så finns det faktiskt en djupare dimension som man kan nå om man är öppen för den.

Det jag tänker i mitt samarbete med mina hästar är inget nytt under solen. Det är sådant ni säkert också vet. Men som ni också vet så är det ibland bra att berätta om det självklara!

Min filosofi för mina hästkollegor: Jag behöver vara ledare över min grupp hästar på lektionen. Jag behöver vara den som ser situationer innan de inträffar och den som med min röst och mitt kroppsspråk/placering både förhindrar farliga händelser och uppmuntrar till ett bra genomförande. Jag behöver vara lugnet och tryggheten ibland och “upp-piggaren” ibland. Jag behöver ha ett sätt att prata med mina elever och ett annat sätt att prata med mina hästar, och hästarna ska veta när det är dem jag pratar med. Jag behöver skapa en lektionsstruktur som är tydlig för hästarna. Överhuvudtaget en hel arbetsstruktur som är dem tydlig. Jag brukar säga att om hästarna vet sin arbetsbeskrivning så utför de sitt arbete väl. Och det har hittills visat sig stämma ganska bra! Hästarna behöver känna att jag faktiskt älskar dem – och de kan känna av sådant, det kan jag garantera! Att vara ledare för hästar (och för människor) är ju faktiskt inte att vara arg och bestämd – det är enligt min mening att vara tydlig i konturerna (det ska jag skriva mer om framöver), att visa respekt och förtroende. Det är det jag vill ge mina hästar! Jag behöver se om någon av mina hästar mår dåligt, fysiskt eller kanske psykiskt. Jag behöver förståelse för när det är dags att vila någon, eller kanske rentav låta någon flytta till ett annat hem. Jag gör alltid allt som står i min makt för att ge dem de allra bästa förutsättningarna för sitt arbete. Men om jag märker att någon häst faktiskt inte trivs med sitt arbete, då är det min skyldighet att finna den hästen en annan livsuppgift.

Vi får ofta frågor om hur vi hittar alla våra fantastiska hästar. Jag brukar svara att vi väljer individer efter vår känsla och skolar in dem i vårt koncept. Sedan ser vi om de vill vara med oss eller om de inte vill det. De allra flesta vill vara med!

Jag behöver varje dag kunna se mina hästar i ögonen och veta att jag inte bara behandlar dem precis enligt min filosofi, utan också att de verkligen uppfattar mig som sådan jag vill vara för dem!

Om Maria Falck 166 artiklar
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med moderna pedagogiska undervisningsmetoder!