Fysisk lärmiljö, Pedagogisk lärmiljö, Pedagogiska tankar och resonemang, Personligt, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Tillgänglig ridskola, Veckans Övning

Hur man kan använda ridlektionsmodellen till utbildning av ridskolehästar

Detta inlägg handlar om hur man kan använda ridlektionsmodellen på ett ytterligare vis utöver det huvudsakliga användningsområdet ridlektioner i grupp: Vid utbildning/inskolning av ridskolehästar. Och kanske på samma gång som en ytterligare dimension – en fördjupad utbildning – för ridskolans äldre elever i syfte att skapa förståelse för modellens betydelse för både hästar och människor. (Kanske är det några av de äldsta eleverna som senare står som ridlärare i verksamheten – det är min förhoppning). För att få ut det mesta av detta inlägg rekommenderar jag att du klickar dig runt och läser vad min ridlektionsmodell innebär och vilka som är dess grundstenar.

Jag är inte på något vis proffs på hästutbildning. Det finns så många andra som är så mycket bättre på det. Men jag har funnit ett sätt att utbilda och skola in mina hästar i verksamheten som bygger på i princip samma pedagogiska modell och tankesätt som jag använder i mina möten med elever. Här ska jag försöka ge ett exempel på hur det kan gå till.


Hästen detta inlägg handlar om heter Bonnie, är en irländsk import av connemaramodell och i storlek D. Hon är pigg, stressad emellanåt men kan också bli väldigt lugn och tillfreds när hon hittar ”rätt”. Jag red henne en hel del själv i våras när hon kom, och jag gör det fortfarande regelbundet, både av nytta och för mitt eget höga nöje. 

Successivt har jag lyckats föra över ”min” ridning av henne även till mina mest rutinerade elever. Ibland har jag till och med ridit henne precis innan en lektion och ”lämnat över” henne i ett avslappnat och lite ”meditativt” skick. Och det är det är nu vi börjar ringa in vad detta inlägg ska handla om;

En häst med låg stresströskel (lättstressad) som blir på ett vis (lugn, mottaglig, ridbar) då miljön fungerar och på ett annat vis (het, stressad, stark) då den inte gör det. Mitt jobb (som pedagog) med henne är alltså att skapa miljöer som fungerar och att låta miljön bära – och smitta av sig till henne med – ett lugn. Man kunde kanske tycka att en sådan häst inte skulle passa som ridskolehäst, men jag tänker istället att det vi kan skapa på ridskolan är mycket svårt att skapa på ”fri hand”: Förutsägbarheten, det repetitiva, det som är tydligt och begripligt – och likadant varje dag. Alldeles särskilt när verksamheten är så pass enhetlig som vi strävar efter att hålla den (veckans övning med mera) hos oss. Och det är i detta arbete som ridlektionsmodellen kommer in.

Jag tänker på precis samma vis då jag arbetar med mina elever som exempelvis befinner sig inom autismspektrat. Att skapa tillvaron förutsägbar, att repetera (och smyga in det nya/utvecklingen efterhand), att tydliggöra miljön, att lyfta fram det jag vill ska synas (eftersom världen ofta kan upplevas så full av intryck att det är svårt att sortera). Ja jag tänker förstås så för alla elever – men det blir extra tydligt att det finns vissa individer som blir mer av sig själva, når fram till sina färdigheter – på ett mycket positivt vis – inuti detta system. Det samma gäller förstås även hästar!

Även om Bonnie allt oftare finner lugnet i våra repetitiva dressyrövningar (evighetsövningar där tillägg successivt smygs in) är det fortfarande en utmaning för henne att ridas över bommar och hinder. Jag vet att hon är hoppad och tävlad en hel del, men det hon visar fram då det finns bommar och hinder är inte positivt – snarare är det ett stresspåslag. Hon hoppar alltid allt, men det blir för svårt för eleverna och hon springer alldeles för fort och okontrollerat.

Min intention var därför att – istället för att sätta skarpt bett i munnen på henne, och/eller hamna i ett hårt och otrevligt läge i ridningen – skapa miljön på det vis jag ville att hon skulle ta den till sig. Detta gjorde jag vid några tillfällen tillsammans med en av mina äldsta elever, Therese på ett vis som också gjorde att det blev mycket lärorika privatlektioner – på flera plan. Therese är ödjuk, intresserad av att lära inte bara den faktiska ridningen, utan också alla tankegångar ”bakom kulisserna”. Övningen jag ska berätta om idag såg ut så här:

Vi kallar den ”Bonnies special”, och egentligen är det inga konstigheter. En helt vanlig caprilliövning där den lila linjen kan vara travbommar och bli studs, och den rosa linjen är travbom och sedan kryss, räcke, oxer med vardera ett galoppsprång emellan.

Det vi vet är att Bonnie blir stressad så snart det kommer bommar och hinder och därför vill vi bygga upp övningen på ett vis som framhäver något annat och som tonar ned bommarna och hindren. Det kanske låter konstigt eftersom de är en viktig del av innehållet i en caprilliövning, men läs vidare!

Ridlektionsmodellen är uppbyggd på grundvägar och tillägg. I det här fallet är fyrkantspåret och volterna grundvägar. På volterna ligger en bom på marken. Det viktigaste i detta är dock de rutor ni ser i hörnen. Där står fyra små murdelar i plast utställda och det är dessa vi vill lyfta fram/framhäva/tydliggöra för Bonnie. Varje gång Bonnie kommer till en murdel gör Therese halt, lättar på tygeln och klappar. Det betyder att Bonnie fyra gånger per varv får en uppgift hon kan lyckas med – och hon får beröm för den, varje gång.

Övningen gjordes i skritt några varv åt höger och några åt vänster. Therese fick instruktioner – som hon följde utmärkt bra – att förhålla sig helt neutral/passiv/ i nolläge när Bonnie gick över bom på volt, och att fortsatt lyfta fram (och berömma) halterna i hörnen. Bonnie stressade till en början vid bommarna, men efter ungefär tre varv förblev hon lugn även där – och hon började göra halterna själv (och fick beröm). Toppen! Då kunde vi gå vidare. 

Som nästa moment lade vi till trav på långsidorna och behöll skritten på volterna. Det gick mycket lugnt till och halterna var kvar (Bonnie gjorde dem fortfarande själv). Då lade vi till trav även på volterna. Bonnie stressade lite till att börja med, men Therese fortsatte att följa min uppmaning att vara helt neutral över bom, det vill säga inte förändra någonting, tona ned bommarna betydelse. Efter ytterligare några varv travade Bonnie avslappnad även över bommarna på volterna. Hon fortsatte med sina halter vid murdelarna och fick beröm varje gång. Man riktigt såg hur stolt hon nu började känna sig över att lyckas med halterna!

Nästa steg i progressionen var att byta ut långsidorna mot diagonalerna, det vill säga ta sig över fler bommar på marken. På den lila linjen låg 6 bommar (på skissen är det bara 4 ser jag, men vi hade 6). På den rosa linjen låg 8 bommar. Volterna var kvar, liksom halterna förstås. Nu övergick övningen till att bli en ”evighetsövning” och vi behövde inte längre tänka på att byta varv. Vi ökade utmaningarna för Bonnie/oss genom att addera många fler bommar – men vi balanserade också dessa utmaningar genom att skapa övningen på ett repetitivt/meditativt vis. Balansen däremellan strävar jag alltid efter att hitta på mina ridlektioner, för både ryttare och hästars skull – det är också en av ridlektionsmodellens nycklar.

Vi backade tillbaka till skritt och skrittade mönstret – volt, halt, diagonal över bommar, halt, volt, halt, diagonal över bommar, halt osv. Neutral ridning över bommar och fortsatt beröm vid halterna gjorde att vi nästan direkt kunde växla upp diagonalerna till trav. Någon gång kändes/såg Bonnie spänd ut över bommar, men allt som oftast hade hon nu fallit in i lunken; hon kände sig lugn i den förutsägbara miljön och hon visste att fyra gånger per varv gjorde hon någonting hon alltid lyckades med och fick beröm för – halterna.

När vi märkte hur fint detta tog sig ut lade jag upp ett litet kryss som sista hinder på den rosa linjen. Vi visste sedan tidigare att Bonnie ofta blev så stressad av hinder att hon drog iväg före och hade mycket svårt att lugnas efteråt. Vi ville absolut inte hamna i det läget. Jag kände mig dock relativt säker på att Bonnie nu oavsett skulle stanna vid murdelen, och valde att försöka. Therese fick instruktionen att rida precis som förut, och att bara vara följsam över hindret – fortsatt så ”neutral” som möjligt. Det blev som jag trodde! Bonnie blev lite mer vaksam mot hindret, men hon fokuserade inte längre på stressen – utan på sin möjlighet att lyckas med sin mest viktiga uppgift för dagen. Hon gjorde själv halt vid murdelen några meter efter landning! Vilken seger för en ponny som ofta dragit flera varv i galopp efter ett hinder – av stresspåslag.

På så vis trappade vi upp övningen bit för bit, men med den repetitiva strukturen och de tydligt framträdande – för dagen viktigaste – uppgifterna; Att göra halt vid murdelarna. Så småningom kom vi till att kunna hoppa nästan allt i den rosa serien, inkluderat lugna galoppsprång både mellan och efter hinder. Vilken lycka! För Bonnie allra mest, som såg otroligt nöjd ut med sig själv efter detta ridpass. Hon hade lyckats! Vi hade lyckats skapa miljön på det vis vi ville erbjuda den till henne. Vi hade lyckats visa vad vi tyckte var viktigast – och vi hade lyckats tona ned (till och med bort) stressen. Progressionen inom strukturen var möjlig på grund av detta upplägg. Och vi hade lyckats skapa en ridlektion där eleven (Therese) fick vara delaktig, analysera och reflektera över varje moment och dess utfall.

Vi kommer att fortsätta att arbeta med Bonnie i just denna övning, med målet att kunna ta progressionen ytterligare några steg – med den trygga strukturen som bas.

Detta var ett exempel på hur man skulle kunna arbeta med ridlektionsmodellen på flera olika vis, i flera olika dimensioner. För dagen gjorde vi det enskilt med Bonnie eftersom hon behöver tid att förstå och att finna sitt lugn (inom pedagogiken kallar vi det särskilt stöd). Tids nog kommer hon att finna samma lugn i en ridgrupp – för arbetet med ridlektionsmodellen pågår ständigt hos oss; För både ridelever, ridskolehästar och som utbildning av den kunskapströstande ryttaren som vill ha lite mer. 

Jag hävdar aldrig att min ridlektionsmodell är det enda eller det bästa sättet att jobba för alla – men för oss här på Björkviks Ponnyridskola byter vi den inte mot något. Det tog mig tolv år att arbeta fram den – växelvis teori och praktik – nu njuter vi varje dag av vad som blev!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar

Ridskolehästen som ”hjälplärare”

Jag brukar kalla ridskolehästarna för ”hjälplärare” eftersom jag tänker att det är ett bra ord som symboliserar vad vi vill bidra med för bild till våra elever om vad våra ridskolehästar är för oss. Vi önskar inte ett synsätt på ridskolehästar där dömande och värderande står i fokus, och därför måste vi själva tala om hästarna på det vis vi vill att eleverna ska tala om dem.

Vi vill dessutom förmedla att våra ridskolehästar är en förlängning av oss ridlärare. Ridläraren må vara den som styr – men kom ihåg att man inte måste ”visa vem som bestämmer” enligt den traditionella tolkningen för att faktiskt vara den som tar ut riktningen. Det gäller både i förhållande till hästar och människor.

Ordet ”hjälplärare” syftar också till att vi i ridlektionsmodellen vill rikta fokus bort från ryttarens prestationer, rätt/fel, bra/dålig – och istället rikta (ett av våra) fokus mot vad hästen behöver av sin ryttare? På det viset blir det också helt naturligt att komma till reflektion om ordet ”hjälper” – för hur kan du hjälpa just den här hästen att förstå vad du vill göra? Ordet ”hjälp”- i ”hjälplärare får då ytterligare en innebörd.

Hästarna är förstås också våra vänner! Det finns dock ett problem med den definitionen som jag har träffat på några gånger i min yrkesroll. Jag har mött elever som haft uppfattningen att de är bästa vän med hästen, för att sedan bli oerhört ledsna och sårade när hästen agerar på ett vis som går emot elevens definition av vänskap. Exempelvis trampa på tårna, vill inte gapa för bettet etc. Därav viss försiktighet från min sida när jag pratar om hästen som vän numera. Däremot står ett vänligt bemötande mot hästen givetvis överst på min lista.

Att vända och vrida på tankar är något jag gärna vill uppmuntra mina elever till, eftersom jag tror att alla gynnas av det. I ridlektionsmodellen är struktur (grundvägar) med variation (tillägg) viktiga begrepp för både ridlärare och elever. Jag menar att de är lika viktiga för hästarna! Ett argument mot att ta in moderna pedagogiska resonemang på ridskolan har varit ”men vi måste ju tänka på säkerheten – vi kan inte ändra på en massa saker, det blir farligt”.

Ni som nu stiftat närmare bekantskap med ridlektionsmodellen ser att den knappast saknar struktur. Kanske är den till och med mer strukturerad än en traditionell ridlektion? Min upplevelse är att denna modell även tilltalar hästarna väldigt mycket. På många av mina lektioner har jag sett att hästarna – med modellens hjälp – fallit in i ett sorts självgående, nästan meditativt tillstånd. Och då menar jag inte fyrkantspåret runt, utan i ganska avancerade krumelurer.

Concorde stannar alltid när man drar ett streck i marken framför honom. Varför gör han det?

Vi har tidigare sett att om vi är bra på att låta vår miljö bära kunskap gör det att våra elever upplever förutsägbarhet, tydlighet, delaktighet (jag har redan listat ut hur vi ska rida!). Om vi dessutom involverar våra ridskolehästar i den kunskapsbärande miljön som kunskapsbärare av ridlektionsmodellen – då närmar vi oss nästan magi!


Varför stannar Concorde när jag drar ett streck på marken framför honom? Jo därför att han är införstådd med sin arbetsbeskrivning som hjälplärare för yngre barn. Han läser av och förstår miljön och i den sin uppgift. Han hjälper barnet att lösa uppgiften. Och när barnet får lära sig att försöka hjälpa Concorde att stanna (eftersom barnet just håller på att lära sig om hjälper) – då stannar Concorde plättlätt (eftersom det finns ett streck på marken där barnet ska hjälpa Concorde att stanna – ett streck som Concorde vet vad det betyder). Ni ser sambandet, eller hur? Det barnet då lär sig om att hjälpa Concorde att stanna är att det som behövs är att bara lite försiktigt ta i tygeln – så stannar Concorde.

Det blir ju bra för alla redan från början med detta tankesätt. Och det bästa är att det gäller inte bara vid start och stopp, det finns oändligt många situationer under en ridlektion där man skulle kunna dra nytta av samma tänk.

Din uppgift är att finna dem i just din ridlektion!

För när ett system och en yttre struktur blir mer självgående finns plötsligt mer tid och utrymme att lägga på annat inuti. Så som exempelvis att bygga relationer med sina elever. Och att relationer och tillit tydligt ökar chansen att lära, det vet vi.

Detta leder oss också vidare in mot nästa månads tema som heter just relationell pedagogik. Någonstans i månadsskiftet till februari kommer vi att byta fokusglasögon mot relationell ridskola här på ridskolepedagogik.com.

Hoppas att du hänger med även då!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips, Ridlektionsmodellen, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Utvecklingspedagogik

Hjärngympa

Att ridlektioner på ridskola bör bedrivas så att hästarna ansträngs minimalt men ryttarna maximalt är nog alla ridlärare bekanta med (till skillnad från ”träning” där hela ekipaget tränas – och där både häst och ryttare har återhämtning efteråt).

Frågan är hur man gör detta möjligt?

Jag tänker att hjärngympan är lösningen och just denna hjärngympa är en av ridlektionsmodellens viktigaste punkter. Jag vill att mina elever ska få med sig nya tankar hem efter varje ridlektion. Nya funderingar som de kan bära med sig och vrida och vända på till nästa gång vi ses. Jag vill rikta bort fokus från hur högt de skulle vilja hoppa och hur mycket de skulle vilja galoppera – och istället rikta deras fokus på alla olika sätt man kan tänka kring ridning och hästar.

Det gäller dock inte bara tankar kring hur man rent tekniskt kan utföra ridningens moment, nej jag vill att mina ridelever ska uppleva att de på ridskolan ges möjlighet till att upptäcka och utforska sina funderingar och sin förståelse för ridningens problemlösning och strategier, att de vågar prova och att de vågar vara delaktiga i ridlektionens kunskapsinnehåll – inte bara få det till sig.

Detta arbetssätt kan börja redan när rideleverna är mycket unga, och då kallar vi det utvecklingspedagogik; Att lärande för yngre barn mest av allt går ut på att skapa en medvetenhet hos dem att de är lärande individer – en medvetenhet om att de har förmågan att hela tiden lära. Redan då börjar ett sökande – som förhoppningsvis aldrig tar slut! När rideleverna blir lite äldre arbetar jag så mycket jag kan på det vis som beskrivs om kursen analysera din ridning.

Rörelsetempot ska vara lågt, men innehållstempot högt. Med innehållstempo menar jag till exempel spännande vägar, täta växlingar och mycket funderingar som ofta utgå från frågan; ”Vad behöver hästen av mig?” Jag jobbar mycket med att sätta hästen som individ i fokus – att all ridning utgår från just det – och att på så vis förhoppningsvis bidra till att mina elever skapar förtroendefulla relationer med hästarna. Att de blir nyfikna på varje häst, vad de skulle kunna utföra tillsammans och hur det blir möjligt med deras hjälp. Jag tänker att på det viset – med ett arbete som varar över lång tid – kommer vi längre och  längre bort ifrån vad som skulle kunna bli ett (ned)värderande av hästarna i form av påstådd kapacitet. 

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar om mina hästar. Det är denna känsla och atmosfär jag önskar förmedla till mina elever varje dag. Att bygga mina ridlektioner på det vis ridlektionsmodellen visar har blivit (för mig) ett utmärkt arbetssätt för att göra just det.

Funderar…
Pedagogiska tankar och resonemang, Ridskoleliv, Tankar om hästar

Hur rider man in en shetlandsponny?

En fråga jag får ganska ofta är hur vi gör när vi rider in och utbildar våra shetlandsponnyer.

Vi har på ridskolan sju shetlandsponnyer som alla går för fina hjälper  – i trevlig form – i alla gångarter och hoppar banor med olika hindertyper både på ridbana och i naturen. De flesta av dem har varit  insuttna när de kommit till oss. Några har varit lite mer ridna, men inte skolade. Vi har i de flesta fall gjort större delen av jobbet här hos oss.

ban5
Vävsla Concorde är den av våra shetlandsponnyer som varit mest skolad från första anställningsdag. Många andra har vi ridit in/utbildat här hos oss.

Det korta svaret på frågan är förstås; Vi gör som vi skulle gjort om vi utbildat vilken annan häst som helst. För så är det ju. Men i och med dess storlek krävs det förstås en något modifierad aktivitet. Och det är den jag tänkte berätta lite om idag! Vi bygger vår inridning och utbildning av shetlandsponnyer på tre viktiga komponenter för vilka ridläraren är en tydlig samordnare/ledare.

I och med shetlandsponnyns storlek behövs en ryttare i mindre format. Mycket av skolning kan man göra vid töm och promenader, men just när det kommer till ridning så behövs ju faktiskt en ryttare. Vi har god hjälp av vårt fina system av små ryttare, det vill säga – börjar man rida vid tre-fyra års ålder har man hunnit skaffa ganska goda kunskaper vid nio-tio års ålder. Kunskaper som tillsammans med en erfaren ridlärare kan överföras till en oerfaren ponny. Vi har många gånger tagit hjälp av de av ridskolans elever som visat god känsla och förståelse för hästar och ridning, samt lyhördhet för ridlärarens instruktioner. Dessa har vi ”parat ihop” med våra oerfarna shetlandsponnyer. Det är en viktig del.

dr7
Dressyrprogramridning på fantastiska Julle!

Om ponnyn från start inte varit mer än insutten så har vi också tagit hjälp av en erfaren ledare som finns vid ponnyns sida för att agera mellanhand mellan ridläraren och ryttaren. Det behöver vara en ledare som är införstådd i vårt koncept och som enbart agerar efter vad som är förutbestämt. Det behöver alltså finnas en mycket god kommunikation mellan ridläraren som är den som leder utbildningen och ledaren som finns närmast ponnyn. Det är den andra viktiga komponenten.

Den tredje viktiga komponenten är att vi också har tagit hjälp av ridskolans redan utbildade och erfarna ponnyer. Vi har ett ganska tydligt lektionssystem hos oss, som är byggt på en välkänd struktur (läs gärna inlägget om lektionsplanering i helheter och delar – ett system vi med framgång tillämpar hos oss). Här nyttjar vi det faktum att hästar är flockdjur – vilket ju är ett vedertaget sätt att rida unghästar på – men inte bara på det viset att vi låter oerfaren häst följa med erfaren häst utan också att med stor precision från vår sida (ridlärare – ledare – ryttare) göra ridlektionsuppgiftens arbetsbeskrivning tydlig. Vi rider alltså in och skolar våra shetlandsponnyer i det strukturerade lektionssystemet – från nybörjargrupp och uppåt avancerar de på samma vis som våra elever.

j3
Shettiskadrilj på familjedag!

Ett exempel: Då vi vill att vår oerfarna shetlandsponny ska lära sig framåtdrivande skänkel samordnar vi det så att ponnyn placeras längst bak i ridlektionsledet (bakom utvald erfaren lektionsponny), ridläraren ger röstkommando (som ponnyn känner igen från  ett inarbetat mönster, exempelvis promenader och annat arbete vid hand) – ledaren ser till att ryttaren (som ju är ett barn) använder rätt och lagom stor hjälp i exakt samma sekund som ridläraren säger ordet och samtidigt som den erfarna ponnyn går framåt. Detta gör då att vår oerfarna ponny hör ett välbekant ord, känner en flockkänsla inför det framförvarande ponny gör, samtidigt som en obekant känsla (ryttarens skänkel) upplevs – men enbart förnims. Ponnyn går då på det välbekanta (röst/flock) och efter tillräckligt antal gånger blir även det obekanta (skänkeln) bekant.

Resten är nog ganska lätt att räkna ut; Vi skalar systematiskt bort det som inte längre behövs till dess att vi bara har skänkeln och ryttaren kvar. På det viset arbetar vi oss lugnt och metodiskt igenom allt en lektionsponny behöver kunna och slutligen har vi en väl skolad ponny i litet format!

Vi är nämligen helt övertygade om att shetlandsponnyer är världens bästa barnponnyer, alldeles särskilt om de har en tydlig arbetsbeskrivning att följa! Vi har märkt att många av de shetlandsponnyer vi köpt liksom har levt upp av att få en verklig arbetsuppgift. Kort och gott – vi älskar shetlandsponnyer!


 

PS. Läs också gärna inlägget Att kunna se mina hästar i ögonen 

Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Tankar om hästar

Att berätta med föremål.

Under hösten hände det hos oss att en av ridskolans små ponnyer fick en allvarlig släng av kolik. Faktiskt var det så illa att vi var nära att mista honom, vår Valle. Det gick bra till slut och han mår fint idag. Men detta skapade förstås en hel del oro och många funderingar hos eleverna. För de allra yngsta valde jag därför att kort efter händelsen göra en berättelse med hjälp av föremål. Vilket är en undervisningsmetod jag verkligen rekommenderar!

Vi önskar skapa förståelse och kunskap hos alla våra elever och att göra stora händelser tillgängliga för små barn är något jag särskilt vill ägna mig åt i min praktiska verksamhet på ponnyridskolan.

De fantastiska leksakshästarna fick åter igen hoppa in i verksamheten, nu tillsammans med en del andra föremål jag lånat ur mina barns lekrum.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Berättelsen kallade jag ”Natten då Valle blev sjuk”. I ungefär tio minuter spelade jag upp den i sagoform med några hållpunkter:

  • Vi upptäcker att Valle mår dåligt.
  • Jag går ut och går med Valle.
  • Jag ringer till veterinären.
  • Veterinären kommer.
  • Veterinären ger Valle spruta och medicin.
  • Veterinären stannar kvar tills Valle verkar piggare.
  • Jag vaktar hela natten. Åker hem tidigt på morgonen.
  • Jag kommer tillbaka en stund senare och ser att Valle är sjuk igen.
  • Jag går ut och går med Valle igen.
  • Jag ringer till veterinären igen.
  • Veterinären kommer tillbaka och ger mer medicin
  • Valle börjar äntligen att må bättre.
  • Nu är Valle frisk!

Jag var noga med att berätta vad varje föremål skulle föreställa när det introducerades i berättelsen. Föremålen fanns i en tygväska och togs fram när de i tur och ordning behövdes för berättelsen. Jag valde att ”dramatisera” vissa delar med att exempelvis hastigt lägga ned hästen (Valle) och att göra olika miner, variera tonläge och kroppsspråk.

Mina små elever 2-5 år (och även deras föräldrar) lyssnade uppmärksamt på berättelsen och efteråt fick de möjlighet att få svar på en hel del frågor som uppkommit. Jag har i efterhand hört att denna berättelse sedan återberättats av barnen många många gånger i andra sammanhang. Det är ett utmärkt betyg!

Just nu spånar jag på fler föremålsberättelser till vårterminen!


Tack Hästis-förälder Carolina för bilden på berättelsen och berättandet ”in action”! 🙂 

Ridskoleliv, Tankar om hästar

Shettis-agility!

En aktivitet vi ägnar oss åt då och då med våra små ponnyer är shettis-agility. Det är otroligt roligt och lärorikt och idag ska jag berätta mer om det!

Vi har sex stycken fantastiska shetlandsponnyer som arbetar i vår ridskoleverksamhet. De är välridna, trygga, samarbetsvilliga, inkörda (de flesta) och är positiva till allt vi tar oss för med dem – de badar gärna i sjön med oss också om vi frågar dem. Ja kort sagt – helt fantastiska! Därför känns det extra kul att kunna bjuda dem på en aktivitet som de verkligen verkligen älskar!

Shettis-agility påminner om agility för hundar. Vi brukar hitta på hur vår bana ska se ut helt ur fantasin och olika varje gång. Vi tar med allt vi tror att våra ponnyer går med på att prova (med mycket säkerhet i åtanke givetvis)! Det kan vara en liten mur, vattenmatta, slalom, gå över en masonitskiva, hinder, gå under ”hundvimplar” (sådana som används när man lägger spår i skogen till hundar), stanna mitt över en bom med mera, med mera. Sen kör vi!

Först några lugna uppvärmningsvarv förstås, men sedan går det snabbt! Och det är oftast de fyrbenta som har önskemål om fart 🙂

Denna aktivitet är fantastisk på det vis att den roar så många! Främst då shettisarna – men också barn och vuxna i alla åldrar, oerfarna som erfarna. Den ger också stor förståelse för vad samarbetet med hästen betyder – deltagarna lär sig att läsa och tolka hästens signaler, att klura ut hur de tillsammans ska ta sig igenom banan så att alla får glädje av den. De lär sig hur det egna kroppsspråket fungerar tillsammans med hästens. De förstår vikten av att berömma och uppmuntra!

Här kommer några bilder från olika tillfällen då vi haft denna aktivitet. Vi har haft det som ridlägeraktivitet, som prova-på-aktivitet på ridskolans familjedag – och som idag som höstlovs- (HÄSTlovs-) aktivitet.

Vi vill gärna tipsa alla om denna härliga, mysiga och roliga aktivitet! Vi har en plan på vår ridskola att göra det i en lite större form framåt våren; som en typ av öppen träning för även shettisar utifrån. Det vore riktigt roligt!

u42u43u46agility5agility4agility3agility2agility1

 

Böcker, Ridskoleliv, Tankar om hästar

Bokrecension: Häst är bäst.

Jag gillar böcker i allmänhet och pedagogik- och hästböcker i synnerhet och därför kommer då och då här på bloggen bokrecensioner av böcker jag använt mig av i ridskoleverksamheten, böcker jag använt mig av i mina studier och böcker jag läst för mina egna barn!

Jag har tidigare recenserat Lullan och hästarna och LEKTIONSIDÉER – För undervisning av ryttare med handikapp och i barnverksamheten. Här kommer nu ytterligare en recension; Idag om boken Häst är bäst. En barnfaktabok om hästar. Av Anne Adre-Isaksson och Lena Karlsson, från Kikkuli Förlag.

bok2

Häst är bäst utstrålar värme och kärlek till hästar. Det är också ”verklighetens” hästliv som beskrivs, hästarna är lurviga och det är alla årstider på bilderna. Precis så som det ju är i det riktiga hästlivet! Det är vardagen som skildras i boken och dessutom ofta ur en ridskoleelevs perspektiv – jag gillar det!

När jag bläddrar i den här boken minns jag så tydligt hur det var – hur jag var när jag var en liten ponnytjej – att vara nyförälskad i hästarna och i den där helt nya världen som just hade öppnat sig. Man ville veta allt. Precis allt!

Häst är bäst har en stor – och korrekt – bredd i ämnet hästkunskap; hästens historia, hästens språk, skötsel, utrustning, hästens delar, hur ett föl föds och växer upp. En mängd fakta som den vetgirige nyfrälste hästälskaren längtar efter att få veta! Och bäst av allt, tycker jag, är att det ofta står om lyckan och glädjen över att få vara med hästar och att få möjlighet att skapa relationer med dessa fantastiska djur. Hur detta framställs – inte som en rättighet utan som en gåva – ja det är det allra bästa med den här boken!

bok4

I boken är det mest islandshästar på bild från den ridskola som presenteras, och kanske kan det uppstå lite oklarheter för den ovane som ser på bilderna och sedan jämför med sin egen ridskola. På de flesta ridskolor finns inte islandshästar. Jag tycker verkligen om att det är något annorlunda än bruna storhästar som gestaltasabsolut! För så ser ju verkligen livet ut hos oss med våra lurviga ponnyer i alla kulörer. Men just islandshästar har exempelvis en något annorlunda utrustning vilket kanske kan göra någon läsare förvirrad vid just bilden av hästens utrustning, med då islandshästutrustning.

Vissa bilder är inte helt inom rutan, ibland är ett öra eller en hov utanför bild vilket nog inte bekommer någon läsare alls utom just mitt aningen perfektionistiska öga.

Jag tittade inte på bokens utgivningsår när jag började läsa, men insåg ganska snart att jag ville veta det. Boken kändes som om den kunde varit skriven ”på min tid” – alltså någon gång kring 1990 när jag hade precis de här nästan religiösa första-upplevelserna av hästlivet. Jag blev faktiskt riktigt förvånad att det stod 2015 som år! Men samtidigt blev jag glad, eftersom det ju visar att denna lyckokänsla och denna härliga vetgirighet kring hästar fortfarande i allra högsta grad lever kvar!

Ofta hör man annars att dagens barn inte har den tiden eller det engagemanget i stallet så som man hade förr. Jag har alltid hävdat att dessa genuint hästintresserade barn fortfarande finns – det finns ju massor av dem hos mig på min ponnyridskola – och här är deras bok!

bok1

Boken avslutas med några sidor hästigt pyssel! Det tog vi oss genast an förstås – vi har målat hästskor så det har stått härliga till på ridskolan här hemma! Den inspirationen blev ett veckans pyssel och det tackar vi för! Det finns dessutom ännu mer jag gärna skulle sätta pysselhänderna i! Det kommer jag nog att göra framöver ska ni få se 🙂

Häst är bäst passar nog allra bäst den unga nyförälskade ridskoleeleven – tillsammans då med den nyblivna ”ponnyföräldern” – här kan ni lära er mycket tillsammans och många av era frågor kan få svar!

bok5


På bilderna syns: mina egna barn och tre av mina ridskoleponnyer, på gruppbilderna från vänster: Melker/Concorde, Maja/Julle och Alma/Rednex.

Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Veckans Övning

Naturbana

… eller ”när konorna gick ut på äventyr”!

Vi rider alltid utomhus hos oss, av den enkla anledningen att vi inte har något ridhus. Oftast rider vi på ridbana, men ända sedan vi startade ridskolan för elva år sedan har vi haft minst en lektionsvecka per termin avsatt för uteritter med ridgrupperna.

Vi har ibland ridit ut på vanlig tur och vi har ibland ridit i en stor gräshage både på volter och i kuperad terräng. För både häst och ryttare är det otroligt nyttigt och bra med omväxlande ridunderlag och ridmiljö.

Vi tycker att det är jätteviktigt att våra elever redan från tidig ålder lär sig att rida ute, att anpassa tempo efter underlag, att lära sig både följa och stödja hästen i olika typer av terräng – och det kanske allra viktigaste – att VÅGA rida utanför ridbanan (ridhuset).

För våra ponnyer innebär det dels ett omväxlande och roligt inslag i arbetsbeskrivningen, och det innebär träning av både styrka, kondition och uppmärksamhet. Alla våra ponnyer följer med på uteridningen, därför att vi valt att ha ponnyer som fungerar på alla vis. En del blir lite piggare ute, kanske lite ”tittiga” .. eller hungriga! Allt detta ingår i ryttarens utbildning! Viktigt är dock att det sker under kontrollerade former med ett sunt säkerhetstänk – för att alla inblandade ska få ut så mycket positivt som möjligt av situationen.

Våra uteridningtillfällen har alltid varit mycket uppskattade!

I praktiken har vi alltså tillämpat begreppet ”naturbana” redan innan det fanns. Därför känns det lite extra fint att det nu faktiskt finns och att det har blivit ett helt koncept.

Peder Fredricson har tillsammans med Agria tagit fram en metod som kallas Agria Naturbana. Det är faktiskt mer än bara en metod, det är en hel träningsfilosofi  för utbildning av glada hållbara (tävlings)hästar.

”Det är en önskan att inspirera alla ryttare, oavsett inriktning, ålder eller utbildningsståndpunkt, till att börja träna och utbilda sin häst i skog och mark, likväl som på ridbanan. Idag är det tyvärr alltför vanligt att hästar bara rids i ridhus och på ridbana och en del av syftet med det här utbildningsprojektet är att förmedla klassisk utbildning i skog och mark till nästa generations ryttare”.  (Läs mer här!)

Kortfattat menas alltså att uteridning inte bara behöver betyda att gå på tur. Uteridning kan användas enligt samma koncept som ridbaneridning och det är något vi också både förespråkar och tillämpar! Vår fantastiska stora gräshage ligger precis intill sjön, den har både platt och kuperad terräng och innehåller mängder av möjligheter. Där håller vi till med vår naturbana!

Här kommer vårt bidrag!

Blå konor = skritt. Orange konor = trav (eller galopp på högre nivå). De olikfärgade konorna är fantastiska pedagogiska redskap!

n4n1n8naturbanan7n2n3n11n9n10n6n12

 

Pedagogiska tankar och resonemang, Tankar om hästar

Du måste visa vem som bestämmer! Eller?

Ett mycket vanligt råd man får i sin relation med hästar är ”Du måste visa vem som bestämmer!” Det kan stå i böcker, det kan man se på TV och det kan man mötas av på ridskolan. Enligt mig är detta en helt felaktig uppmaning. Jag ska förklara hur jag menar!

Till att börja med ska vi fundera lite kring vilka det är som oftast får denna typ av råd. Vi kan nog vara ganska överens om att det oftast är den som känner sig lite osäker i hanteringen och/eller ridningen av hästar som får rådet du måste visa vem som bestämmer. Att följa rådet och då gå in och visa vem som bestämmer får därför totalt motsatt effekt! Eftersom osäkerheten givetvis finns kvar. Risken är också väldigt stor att hästen reagerar precis tvärt emot mot vad personen egentligen önskar eftersom hästen känner precis det personen inte vill visa. Dessutom är det vanligt att innebörden i ordet bestämmer lätt går över i otrevligheter och att man i sin önskan om att visa vem som bestämmer visar upp en aggressiv variant av sig själv.

Jag tror generellt inte att något trevligt samarbete någonsin börjar med att en människa går in till en häst och visar vem som bestämmer. För det är ju ett samarbete vi vill ha med hästen! Något som vi båda mår bra av och som vi båda känner är behagligt.

Däremot tror jag på att vara trygg i sig själv i förhållande till den man ska samarbeta med, och att vara bestämd med vart man vill nå – vilken avsikt man har med sitt samarbete. Det är att vara en god ledare. Och en god ledare får följare! Att vara bestämd med sitt syfte innebär inte att man visar vem som bestämmer. Hänger ni med i mitt resonemang?

Att som ledare vara bestämd med sitt syfte innebär att man strävar efter att hitta metoder som gör att man når sitt syfte – metoder som gör att båda samarbetsparterna når fram utan att hamna i en kamp. I det här fallet människan och hästen. Det finns alltid vägar att gå för att nå ett mål. Men ibland kanske just den väg du behöver aldrig tidigare är hittad!

Att ha bestämt sig för att nå någonstans tillsammans med någon är inte att bestämma över denne. Att gå in med avsikten att visa vem som bestämmer tror jag därför skapar långt många fler problem mellan människa och häst än vad det ger lösningar! *

Jag tänkte visa ett exempel som gjort mig mörkrädd! Detta kommer från en barnbok min dotter en gång fick. Jag har faktiskt beslagtagit den och lagt undan den. Ni förstår varför när ni ser detta:

bok

bok0

bok1

bok2


* Byt ut relationen människa-häst mot människa-människa så stämmer det precis lika bra!

Pedagogiska tankar och resonemang, Tankar om hästar

Säker hästhantering & specialpedagogik.

”Säker hästhantering är lika med att tänka efter före” – det är ett tankesätt vi hästmänniskor får lära oss tidigt. För att förstå hästen måste du sätta dig in i hästens sätt att uppfatta sin omgivning. Du måste lära dig att tänka som en häst! Hästar är flyktdjur och de är dessutom mycket starkare än oss människor. Att hamna i en situation där hästen blir skrämd och stressad kan sluta riktigt farligt, därför vill vi inte hamna där. Vi lär oss att tänka förebyggande, vi lär oss läsa av situationer och vi lär oss att alltid tänka i flera steg framåt. Att ha detta förhållningssätt är för oss hästmänniskor en helt naturlig del av livet. Vi som lever med hästar dagligen och som har gjort det under väldigt många år, vi tänker så utan att längre reflektera över varför vi tänker så.

Kanske var det när jag blev medveten om detta förhållningssätt som intresset för beteendevetenskapen – den för människor – väcktes. Pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet har sedan länge varit en stor och betydelsefull del av mitt liv. Jag har ägnat mig åt och jag ägnar mig också nu åt studier i ämnet. Det är även så att ett av mina egna barn i en del situationer har utmanat mitt sätt att tänka pedagogiskt och specialpedagogiskt bättre, mer och annorlunda. Och jag har då och då snuddat vid tanken att det inte är helt olikt förhållningssättet för säker hästhantering. Jag har vid några tillfällen fått höra att jag har ett omedvetet sätt att anpassa tillvaron för mitt barn som gör att barnet fungerar problemfritt. (Underförstått att det istället blir problem på andra håll, men det är en annan historia).

Skolverket beskriver specialpedagogiken så här:

Vad är då specialpedagogik? Specialpedagogik handlar om undervisning och socialisation av barn och elever i behov av särskilt stöd och/eller med funktionshinder. Specialpedagogiken i förskola och skola kan sägas ha två huvudsakliga funktioner: åtgärdande respektive förebyggande. Specialpedagogiska åtgärder sätts in när den vanliga undervisningen inte bedöms räcka till (Skolverket).

Jag läser mängder med studielitteratur, både inom det program och de kurser jag läser på universitetet och också av stort eget intresse vid sidan om. Den senaste tiden har jag av högst personliga intressen läst en hel del litteratur av Ross W Greene och Bo Hejlskov Elvén. Min uppfattning är att det tankesätt de båda står för, är det tankesätt jag haft med mig från mitt förhållningssätt gentemot hästar till mitt förhållningssätt mot människor – och då särskilt människor i behov av särskilt stöd. Men jag har inte lyckats riktigt att sätta ord på det förrän nu.

Här kommer nu en liten jämförelse mellan säker hästhantering och den specialpedagogik som främst de båda författarna ovan förespråkar:

Vi vet att vi måste lära oss att tänka som hästar för att förstå hästar.

Att sätta sig in i andra människors perspektiv är grunden till att kunna hjälpa andra människor. Den danske filosofen Sören Kirkegard sammanfattar det hela utmärkt:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera”. (Sören Kirkegaard).

 

Vi vet att hästar läser av hur vi mår och hur vi känner oss.

Många människor som uppfattar omvärlden lite annorlunda är också är väldigt känsliga för de känslor som finns runtom dem, de känslor andra människor bär kan de ibland liksom nästan ta över. Ilska och irritation smittar. Men lugn smittar också!

 

Vi vet att hästar är flyktdjur så vi vill inte skrämma dem på flykt.

Stress är en vanlig känsla hos människor som uppfattar omvärlden lite annorlunda. Stress kan göra att en människa – liksom en häst – vill fly från situationen. Flykt kan orsaka fara och därför vill man inte att någon blir så stressad att den känner att den enda utvägen är att fly.

Vi vet att hästar uppfattar vårt kroppsspråk tydligt och vi lär oss därför att anpassa det.

Kroppsspråk påverkar hästar, men det påverkar också människor mycket mer än vad man kan tro. Ett kroppsspråk kan förmedla en känsla, det kan vara ett hot och det kan stressa. Att röra sig mot någon kan betyda fara, att se någon stint i ögonen kan vara en utmaning. Men ett kroppsspråk kan också signalera lugn och trygghet!

Vi vet att hästar är mycket starkare än vad vi är, så vi vill inte hamna i konflikt med hästar.

Man vill inte hamna i en konflikt med en stor stark häst och man ska inte hamna i konflikt med en människa som är stressad och på väg in i en kaosfas. Därför ska man se till att inte hamna där! Att lära sig strategier för att undvika konflikter är av yttersta vikt för säker hästhantering och precis lika viktigt för att kunna hjälpa människor som uppfattar omvärlden annorlunda.

Vi vet att vi tillsammans med hästar behöver läsa av vår omgivning och att tänka i flera steg framåt.

För att undvika konflikter och stress och hotfulla utmanande situationer behöver man lära sig att tänka i flera steg framåt. Att förebygga och att se vad som orsakar vad. Om det börjar regna när man står på en ridbana utomhus för att hålla ridlektion – vad är det första man gör?*

Vi vet att för att bli hästars ledare måste vi utstråla trygghet och ansvar.

Man kan bara bli ledare om någon väljer att följa! Det gäller med såväl hästar som människor. Man kan aldrig tvinga någon att se en som ledare, men man kan erbjuda en trygghet och ett ansvarstagande som gör att hästar och människor väljer att låta en leda dem.


Detta var mina personliga funderingar och jämförelser mellan säker hästhantering och specialpedagogik. Det kan alldeles säkert vara någon som gjort en liknande jämförelse förut, men jag har inte hittat något. Är du intresserad av den specialpedagogiska kunskapen som är beskriven ovan – läs gärna mer via de länkade författarna!


* Man tittar mot publiken för att se om någon är på väg att fälla upp ett paraply. Om man ser någon vara i färd med just detta hinner man berätta att hästar kan reagera negativt på paraplyer och att man därför ska undvika det i närheten av hästar. Man har då förhindrat att en häst blir rädd och flyr, drar med sig resten av gruppen (eftersom hästar är flockdjur) och man har därmed alltså förhindrat att åtta-tio elever ramlar av bara för att det började regna.