Ridskoleliv, Tankar om hästar

Shettis-agility!

En aktivitet vi ägnar oss åt då och då med våra små ponnyer är shettis-agility. Det är otroligt roligt och lärorikt och idag ska jag berätta mer om det!

Vi har sex stycken fantastiska shetlandsponnyer som arbetar i vår ridskoleverksamhet. De är välridna, trygga, samarbetsvilliga, inkörda (de flesta) och är positiva till allt vi tar oss för med dem – de badar gärna i sjön med oss också om vi frågar dem. Ja kort sagt – helt fantastiska! Därför känns det extra kul att kunna bjuda dem på en aktivitet som de verkligen verkligen älskar!

Shettis-agility påminner om agility för hundar. Vi brukar hitta på hur vår bana ska se ut helt ur fantasin och olika varje gång. Vi tar med allt vi tror att våra ponnyer går med på att prova (med mycket säkerhet i åtanke givetvis)! Det kan vara en liten mur, vattenmatta, slalom, gå över en masonitskiva, hinder, gå under ”hundvimplar” (sådana som används när man lägger spår i skogen till hundar), stanna mitt över en bom med mera, med mera. Sen kör vi!

Först några lugna uppvärmningsvarv förstås, men sedan går det snabbt! Och det är oftast de fyrbenta som har önskemål om fart 🙂

Denna aktivitet är fantastisk på det vis att den roar så många! Främst då shettisarna – men också barn och vuxna i alla åldrar, oerfarna som erfarna. Den ger också stor förståelse för vad samarbetet med hästen betyder – deltagarna lär sig att läsa och tolka hästens signaler, att klura ut hur de tillsammans ska ta sig igenom banan så att alla får glädje av den. De lär sig hur det egna kroppsspråket fungerar tillsammans med hästens. De förstår vikten av att berömma och uppmuntra!

Här kommer några bilder från olika tillfällen då vi haft denna aktivitet. Vi har haft det som ridlägeraktivitet, som prova-på-aktivitet på ridskolans familjedag – och som idag som höstlovs- (HÄSTlovs-) aktivitet.

Vi vill gärna tipsa alla om denna härliga, mysiga och roliga aktivitet! Vi har en plan på vår ridskola att göra det i en lite större form framåt våren; som en typ av öppen träning för även shettisar utifrån. Det vore riktigt roligt!

u42u43u46agility5agility4agility3agility2agility1

 

Böcker, Ridskoleliv, Tankar om hästar

Bokrecension: Häst är bäst.

Jag gillar böcker i allmänhet och pedagogik- och hästböcker i synnerhet och därför kommer då och då här på bloggen bokrecensioner av böcker jag använt mig av i ridskoleverksamheten, böcker jag använt mig av i mina studier och böcker jag läst för mina egna barn!

Jag har tidigare recenserat Lullan och hästarna och LEKTIONSIDÉER – För undervisning av ryttare med handikapp och i barnverksamheten. Här kommer nu ytterligare en recension; Idag om boken Häst är bäst. En barnfaktabok om hästar. Av Anne Adre-Isaksson och Lena Karlsson, från Kikkuli Förlag.

bok2

Häst är bäst utstrålar värme och kärlek till hästar. Det är också ”verklighetens” hästliv som beskrivs, hästarna är lurviga och det är alla årstider på bilderna. Precis så som det ju är i det riktiga hästlivet! Det är vardagen som skildras i boken och dessutom ofta ur en ridskoleelevs perspektiv – jag gillar det!

När jag bläddrar i den här boken minns jag så tydligt hur det var – hur jag var när jag var en liten ponnytjej – att vara nyförälskad i hästarna och i den där helt nya världen som just hade öppnat sig. Man ville veta allt. Precis allt!

Häst är bäst har en stor – och korrekt – bredd i ämnet hästkunskap; hästens historia, hästens språk, skötsel, utrustning, hästens delar, hur ett föl föds och växer upp. En mängd fakta som den vetgirige nyfrälste hästälskaren längtar efter att få veta! Och bäst av allt, tycker jag, är att det ofta står om lyckan och glädjen över att få vara med hästar och att få möjlighet att skapa relationer med dessa fantastiska djur. Hur detta framställs – inte som en rättighet utan som en gåva – ja det är det allra bästa med den här boken!

bok4

I boken är det mest islandshästar på bild från den ridskola som presenteras, och kanske kan det uppstå lite oklarheter för den ovane som ser på bilderna och sedan jämför med sin egen ridskola. På de flesta ridskolor finns inte islandshästar. Jag tycker verkligen om att det är något annorlunda än bruna storhästar som gestaltasabsolut! För så ser ju verkligen livet ut hos oss med våra lurviga ponnyer i alla kulörer. Men just islandshästar har exempelvis en något annorlunda utrustning vilket kanske kan göra någon läsare förvirrad vid just bilden av hästens utrustning, med då islandshästutrustning.

Vissa bilder är inte helt inom rutan, ibland är ett öra eller en hov utanför bild vilket nog inte bekommer någon läsare alls utom just mitt aningen perfektionistiska öga.

Jag tittade inte på bokens utgivningsår när jag började läsa, men insåg ganska snart att jag ville veta det. Boken kändes som om den kunde varit skriven ”på min tid” – alltså någon gång kring 1990 när jag hade precis de här nästan religiösa första-upplevelserna av hästlivet. Jag blev faktiskt riktigt förvånad att det stod 2015 som år! Men samtidigt blev jag glad, eftersom det ju visar att denna lyckokänsla och denna härliga vetgirighet kring hästar fortfarande i allra högsta grad lever kvar!

Ofta hör man annars att dagens barn inte har den tiden eller det engagemanget i stallet så som man hade förr. Jag har alltid hävdat att dessa genuint hästintresserade barn fortfarande finns – det finns ju massor av dem hos mig på min ponnyridskola – och här är deras bok!

bok1

Boken avslutas med några sidor hästigt pyssel! Det tog vi oss genast an förstås – vi har målat hästskor så det har stått härliga till på ridskolan här hemma! Den inspirationen blev ett veckans pyssel och det tackar vi för! Det finns dessutom ännu mer jag gärna skulle sätta pysselhänderna i! Det kommer jag nog att göra framöver ska ni få se 🙂

Häst är bäst passar nog allra bäst den unga nyförälskade ridskoleeleven – tillsammans då med den nyblivna ”ponnyföräldern” – här kan ni lära er mycket tillsammans och många av era frågor kan få svar!

bok5


På bilderna syns: mina egna barn och tre av mina ridskoleponnyer, på gruppbilderna från vänster: Melker/Concorde, Maja/Julle och Alma/Rednex.

Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Tankar om hästar, Veckans Övning

Naturbana

… eller ”när konorna gick ut på äventyr”!

Vi rider alltid utomhus hos oss, av den enkla anledningen att vi inte har något ridhus. Oftast rider vi på ridbana, men ända sedan vi startade ridskolan för elva år sedan har vi haft minst en lektionsvecka per termin avsatt för uteritter med ridgrupperna.

Vi har ibland ridit ut på vanlig tur och vi har ibland ridit i en stor gräshage både på volter och i kuperad terräng. För både häst och ryttare är det otroligt nyttigt och bra med omväxlande ridunderlag och ridmiljö.

Vi tycker att det är jätteviktigt att våra elever redan från tidig ålder lär sig att rida ute, att anpassa tempo efter underlag, att lära sig både följa och stödja hästen i olika typer av terräng – och det kanske allra viktigaste – att VÅGA rida utanför ridbanan (ridhuset).

För våra ponnyer innebär det dels ett omväxlande och roligt inslag i arbetsbeskrivningen, och det innebär träning av både styrka, kondition och uppmärksamhet. Alla våra ponnyer följer med på uteridningen, därför att vi valt att ha ponnyer som fungerar på alla vis. En del blir lite piggare ute, kanske lite ”tittiga” .. eller hungriga! Allt detta ingår i ryttarens utbildning! Viktigt är dock att det sker under kontrollerade former med ett sunt säkerhetstänk – för att alla inblandade ska få ut så mycket positivt som möjligt av situationen.

Våra uteridningtillfällen har alltid varit mycket uppskattade!

I praktiken har vi alltså tillämpat begreppet ”naturbana” redan innan det fanns. Därför känns det lite extra fint att det nu faktiskt finns och att det har blivit ett helt koncept.

Peder Fredricson har tillsammans med Agria tagit fram en metod som kallas Agria Naturbana. Det är faktiskt mer än bara en metod, det är en hel träningsfilosofi  för utbildning av glada hållbara (tävlings)hästar.

”Det är en önskan att inspirera alla ryttare, oavsett inriktning, ålder eller utbildningsståndpunkt, till att börja träna och utbilda sin häst i skog och mark, likväl som på ridbanan. Idag är det tyvärr alltför vanligt att hästar bara rids i ridhus och på ridbana och en del av syftet med det här utbildningsprojektet är att förmedla klassisk utbildning i skog och mark till nästa generations ryttare”.  (Läs mer här!)

Kortfattat menas alltså att uteridning inte bara behöver betyda att gå på tur. Uteridning kan användas enligt samma koncept som ridbaneridning och det är något vi också både förespråkar och tillämpar! Vår fantastiska stora gräshage ligger precis intill sjön, den har både platt och kuperad terräng och innehåller mängder av möjligheter. Där håller vi till med vår naturbana!

Här kommer vårt bidrag!

Blå konor = skritt. Orange konor = trav (eller galopp på högre nivå). De olikfärgade konorna är fantastiska pedagogiska redskap!

n4n1n8naturbanan7n2n3n11n9n10n6n12

 

Pedagogiska tankar och resonemang, Tankar om hästar

Du måste visa vem som bestämmer! Eller?

Ett mycket vanligt råd man får i sin relation med hästar är ”Du måste visa vem som bestämmer!” Det kan stå i böcker, det kan man se på TV och det kan man mötas av på ridskolan. Enligt mig är detta en helt felaktig uppmaning. Jag ska förklara hur jag menar!

Till att börja med ska vi fundera lite kring vilka det är som oftast får denna typ av råd. Vi kan nog vara ganska överens om att det oftast är den som känner sig lite osäker i hanteringen och/eller ridningen av hästar som får rådet du måste visa vem som bestämmer. Att följa rådet och då gå in och visa vem som bestämmer får därför totalt motsatt effekt! Eftersom osäkerheten givetvis finns kvar. Risken är också väldigt stor att hästen reagerar precis tvärt emot mot vad personen egentligen önskar eftersom hästen känner precis det personen inte vill visa. Dessutom är det vanligt att innebörden i ordet bestämmer lätt går över i otrevligheter och att man i sin önskan om att visa vem som bestämmer visar upp en aggressiv variant av sig själv.

Jag tror generellt inte att något trevligt samarbete någonsin börjar med att en människa går in till en häst och visar vem som bestämmer. För det är ju ett samarbete vi vill ha med hästen! Något som vi båda mår bra av och som vi båda känner är behagligt.

Däremot tror jag på att vara trygg i sig själv i förhållande till den man ska samarbeta med, och att vara bestämd med vart man vill nå – vilken avsikt man har med sitt samarbete. Det är att vara en god ledare. Och en god ledare får följare! Att vara bestämd med sitt syfte innebär inte att man visar vem som bestämmer. Hänger ni med i mitt resonemang?

Att som ledare vara bestämd med sitt syfte innebär att man strävar efter att hitta metoder som gör att man når sitt syfte – metoder som gör att båda samarbetsparterna når fram utan att hamna i en kamp. I det här fallet människan och hästen. Det finns alltid vägar att gå för att nå ett mål. Men ibland kanske just den väg du behöver aldrig tidigare är hittad!

Att ha bestämt sig för att nå någonstans tillsammans med någon är inte att bestämma över denne. Att gå in med avsikten att visa vem som bestämmer tror jag därför skapar långt många fler problem mellan människa och häst än vad det ger lösningar! *

Jag tänkte visa ett exempel som gjort mig mörkrädd! Detta kommer från en barnbok min dotter en gång fick. Jag har faktiskt beslagtagit den och lagt undan den. Ni förstår varför när ni ser detta:

bok

bok0

bok1

bok2


* Byt ut relationen människa-häst mot människa-människa så stämmer det precis lika bra!

Pedagogiska tankar och resonemang, Tankar om hästar

Säker hästhantering & specialpedagogik.

”Säker hästhantering är lika med att tänka efter före” – det är ett tankesätt vi hästmänniskor får lära oss tidigt. För att förstå hästen måste du sätta dig in i hästens sätt att uppfatta sin omgivning. Du måste lära dig att tänka som en häst! Hästar är flyktdjur och de är dessutom mycket starkare än oss människor. Att hamna i en situation där hästen blir skrämd och stressad kan sluta riktigt farligt, därför vill vi inte hamna där. Vi lär oss att tänka förebyggande, vi lär oss läsa av situationer och vi lär oss att alltid tänka i flera steg framåt. Att ha detta förhållningssätt är för oss hästmänniskor en helt naturlig del av livet. Vi som lever med hästar dagligen och som har gjort det under väldigt många år, vi tänker så utan att längre reflektera över varför vi tänker så.

Kanske var det när jag blev medveten om detta förhållningssätt som intresset för beteendevetenskapen – den för människor – väcktes. Pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet har sedan länge varit en stor och betydelsefull del av mitt liv. Jag har ägnat mig åt och jag ägnar mig också nu åt studier i ämnet. Det är även så att ett av mina egna barn i en del situationer har utmanat mitt sätt att tänka pedagogiskt och specialpedagogiskt bättre, mer och annorlunda. Och jag har då och då snuddat vid tanken att det inte är helt olikt förhållningssättet för säker hästhantering. Jag har vid några tillfällen fått höra att jag har ett omedvetet sätt att anpassa tillvaron för mitt barn som gör att barnet fungerar problemfritt. (Underförstått att det istället blir problem på andra håll, men det är en annan historia).

Skolverket beskriver specialpedagogiken så här:

Vad är då specialpedagogik? Specialpedagogik handlar om undervisning och socialisation av barn och elever i behov av särskilt stöd och/eller med funktionshinder. Specialpedagogiken i förskola och skola kan sägas ha två huvudsakliga funktioner: åtgärdande respektive förebyggande. Specialpedagogiska åtgärder sätts in när den vanliga undervisningen inte bedöms räcka till (Skolverket).

Jag läser mängder med studielitteratur, både inom det program och de kurser jag läser på universitetet och också av stort eget intresse vid sidan om. Den senaste tiden har jag av högst personliga intressen läst en hel del litteratur av Ross W Greene och Bo Hejlskov Elvén. Min uppfattning är att det tankesätt de båda står för, är det tankesätt jag haft med mig från mitt förhållningssätt gentemot hästar till mitt förhållningssätt mot människor – och då särskilt människor i behov av särskilt stöd. Men jag har inte lyckats riktigt att sätta ord på det förrän nu.

Här kommer nu en liten jämförelse mellan säker hästhantering och den specialpedagogik som främst de båda författarna ovan förespråkar:

Vi vet att vi måste lära oss att tänka som hästar för att förstå hästar.

Att sätta sig in i andra människors perspektiv är grunden till att kunna hjälpa andra människor. Den danske filosofen Sören Kirkegard sammanfattar det hela utmärkt:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera”. (Sören Kirkegaard).

 

Vi vet att hästar läser av hur vi mår och hur vi känner oss.

Många människor som uppfattar omvärlden lite annorlunda är också är väldigt känsliga för de känslor som finns runtom dem, de känslor andra människor bär kan de ibland liksom nästan ta över. Ilska och irritation smittar. Men lugn smittar också!

 

Vi vet att hästar är flyktdjur så vi vill inte skrämma dem på flykt.

Stress är en vanlig känsla hos människor som uppfattar omvärlden lite annorlunda. Stress kan göra att en människa – liksom en häst – vill fly från situationen. Flykt kan orsaka fara och därför vill man inte att någon blir så stressad att den känner att den enda utvägen är att fly.

Vi vet att hästar uppfattar vårt kroppsspråk tydligt och vi lär oss därför att anpassa det.

Kroppsspråk påverkar hästar, men det påverkar också människor mycket mer än vad man kan tro. Ett kroppsspråk kan förmedla en känsla, det kan vara ett hot och det kan stressa. Att röra sig mot någon kan betyda fara, att se någon stint i ögonen kan vara en utmaning. Men ett kroppsspråk kan också signalera lugn och trygghet!

Vi vet att hästar är mycket starkare än vad vi är, så vi vill inte hamna i konflikt med hästar.

Man vill inte hamna i en konflikt med en stor stark häst och man ska inte hamna i konflikt med en människa som är stressad och på väg in i en kaosfas. Därför ska man se till att inte hamna där! Att lära sig strategier för att undvika konflikter är av yttersta vikt för säker hästhantering och precis lika viktigt för att kunna hjälpa människor som uppfattar omvärlden annorlunda.

Vi vet att vi tillsammans med hästar behöver läsa av vår omgivning och att tänka i flera steg framåt.

För att undvika konflikter och stress och hotfulla utmanande situationer behöver man lära sig att tänka i flera steg framåt. Att förebygga och att se vad som orsakar vad. Om det börjar regna när man står på en ridbana utomhus för att hålla ridlektion – vad är det första man gör?*

Vi vet att för att bli hästars ledare måste vi utstråla trygghet och ansvar.

Man kan bara bli ledare om någon väljer att följa! Det gäller med såväl hästar som människor. Man kan aldrig tvinga någon att se en som ledare, men man kan erbjuda en trygghet och ett ansvarstagande som gör att hästar och människor väljer att låta en leda dem.


Detta var mina personliga funderingar och jämförelser mellan säker hästhantering och specialpedagogik. Det kan alldeles säkert vara någon som gjort en liknande jämförelse förut, men jag har inte hittat något. Är du intresserad av den specialpedagogiska kunskapen som är beskriven ovan – läs gärna mer via de länkade författarna!


* Man tittar mot publiken för att se om någon är på väg att fälla upp ett paraply. Om man ser någon vara i färd med just detta hinner man berätta att hästar kan reagera negativt på paraplyer och att man därför ska undvika det i närheten av hästar. Man har då förhindrat att en häst blir rädd och flyr, drar med sig resten av gruppen (eftersom hästar är flockdjur) och man har därmed alltså förhindrat att åtta-tio elever ramlar av bara för att det började regna.

 

Tankar om hästar

Att kunna se mina hästar i ögonen.

hastogon

Dagens ämne kanske inte har med pedagogik att göra så som ni tänker er det. Men ack så viktigt! Något som betyder väldigt mycket för mig, och för oss alla på ridskolan. Hästarna! De fyrbenta kollegorna utan vilka vi aldrig skulle kunna göra det vi gör. De är det allra viktigaste vi har. De är arbetsamma, godmodiga, vänliga och plikttrogna. Och de ska behandlas med all den kärlek och respekt de förtjänar!

Hästkännedom är inte något man lär sig över en natt. Eller ens en livstid. Man lär sig något nytt varje dag tillsammans med hästar, och det är ju det som är en stor del av tjusningen med hästlivet. Samspelet mellan människa och häst är oerhört fascinerande och att ha en bra kommunikation med sina fyrbenta kollegor är absolut minst lika viktigt som att ha det med sina tvåbenta. Det är i många fall kommunikationen mellan ridläraren och gruppen av hästar på ridlektionen som är helt avgörande för hur lektionen blir. Många gånger handlar det om känsla. Och känslor är som bekant både svåra att beskriva och att lära ut.

Röstläget och kroppsspråket är det ju förstås som har betydelse. Men nog är det något mer också? Jag upplever ofta en sorts osynlig kommunikation mellan mig och mina hästar som är svår att förklara. Det kan förstås vara en hyfsat lång erfarenhet av att vara tillsammans med hästar som visar sig på det viset. Eller så finns det faktiskt en djupare dimension som man kan nå om man är öppen för den.

Det jag tänker i mitt samarbete med mina hästar är inget nytt under solen. Det är sådant ni säkert också vet. Men som ni också vet så är det ibland bra att berätta om det självklara!

Min filosofi för mina hästkollegor: Jag behöver vara ledare över min grupp hästar på lektionen. Jag behöver vara den som ser situationer innan de inträffar och den som med min röst och mitt kroppsspråk/placering både förhindrar farliga händelser och uppmuntrar till ett bra genomförande. Jag behöver vara lugnet och tryggheten ibland och ”upp-piggaren” ibland. Jag behöver ha ett sätt att prata med mina elever och ett annat sätt att prata med mina hästar, och hästarna ska veta när det är dem jag pratar med. Jag behöver skapa en lektionsstruktur som är tydlig för hästarna. Överhuvudtaget en hel arbetsstruktur som är dem tydlig. Jag brukar säga att om hästarna vet sin arbetsbeskrivning så utför de sitt arbete väl. Och det har hittills visat sig stämma ganska bra! Hästarna behöver känna att jag faktiskt älskar dem – och de kan känna av sådant, det kan jag garantera! Att vara ledare för hästar (och för människor) är ju faktiskt inte att vara arg och bestämd – det är enligt min mening att vara tydlig i konturerna (det ska jag skriva mer om framöver), att visa respekt och förtroende. Det är det jag vill ge mina hästar! Jag behöver se om någon av mina hästar mår dåligt, fysiskt eller kanske psykiskt. Jag behöver förståelse för när det är dags att vila någon, eller kanske rentav låta någon flytta till ett annat hem. Jag gör alltid allt som står i min makt för att ge dem de allra bästa förutsättningarna för sitt arbete. Men om jag märker att någon häst faktiskt inte trivs med sitt arbete, då är det min skyldighet att finna den hästen en annan livsuppgift.

Vi får ofta frågor om hur vi hittar alla våra fantastiska hästar. Jag brukar svara att vi väljer individer efter vår känsla och skolar in dem i vårt koncept. Sedan ser vi om de vill vara med oss eller om de inte vill det. De allra flesta vill vara med!

Jag behöver varje dag kunna se mina hästar i ögonen och veta att jag inte bara behandlar dem precis enligt min filosofi, utan också att de verkligen uppfattar mig som sådan jag vill vara för dem!