“Äsch, det är väl inte så farligt” – Om rädda elever.

Som ridlärare möter man då och då rädda elever.

Jag tycker det är viktigt att skilja på “rädsla och rädsla”. Jag menar då skillnaden mellan elever som är märkbart skärrade och skrämda, och elever som är ängsliga och oroliga men som ändå har en uttalad längtan att övervinna rädslan.

Som ridlärare till en mycket skärrad och skrämd elev kan jag ibland behöva tala med föräldrar om att eleven eventuellt bör vänta med att göra sin rid-debut. Jag tycker inte att det kommer någonting gott ur att en elev skriker av panik och rädsla. Det kan rentav också bli väldigt farligt, med tanke på hästens upplevelse av en sådan situation.

Om eleven istället tillhör det jag tidigare beskrev som den andra kategorin av rädsla; ängslig och orolig men med en stark längtan att komma över den – har jag funnit en hel del små knep för att lyckas. Mycket kommer högst troligt av att jag själv var en sådan elev!

Att älska hästar och att vilja lära sig allt om ridning, men att samtidigt vara rädd – fungerar det?

När man som ridlärare möter en rädd elev bör man börja med att försöka ta reda på varför eleven känner sig rädd. Jag gör därför som jag brukar göra; bryter ned helhetsbilden i delar för att hitta orsaker och samband. Enligt min erfarenhet är de två vanligaste orsakerna till rädsla hos ridelever följande:

  1. Eleven saknar kunskap om hästen som djur, har inte möjlighet att förutse hästens reaktioner och upplever sig därför i en oförutsägbar (och därför skrämmande) situation varje gång eleven sitter till häst.
  2. Eleven har en negativ tidigare erfarenhet, kanske en “för svår” häst eller en ridlärare som inte satt säkerheten i centrum/saknat förståelse för elevens känslor och upplevelser: “Äsch, det är väl inte så farligt”..

Att elever saknar kunskap om hästen som djur är tyvärr inte helt ovanligt nuförtiden. Förr var det mer vanligt att tillbringa mycket tid i stallet, att helt enkelt “bara vara” där tillsammans med hästar. Timme ut och timme in, alla dagar i veckan. Tänk så mycket hästkunskap som kommer på köpet när man gör så! Men inte ens det räcker.

Elever behöver guidas av erfarna personer in i hästens beteendevärld. Dessutom behöver eleven vid ridning tillgång till fantastiskt pålitliga, trygga och samarbetsvilliga hästar. Ridläraren och hästarna behöver ha en mycket god inbördes relation för att tillsammans kunna hjälpa eleven.

Det gör att eleven varje gång ridläraren beskriver (förutser) en händelse, upptäcker att det sedan blir på det viset. Ju fler gånger detta händelseförlopp upprepas, desto bättre lär sig eleven att själv förutse och tolka situationer och desto mer lär eleven sig att lita på sin egen känsla. Detta kräver stor kunskap och känsla hos ridläraren. Och åter igen – fantastiskt pålitliga, trygga och samarbetsvilliga hästar.

Den andra orsaken till rädsla tycker jag ibland kan vara en svårare nöt att knäcka. Om man i det första scenariot får förmånen att “bygga grunden” hos eleven på egen hand, på det vis man ser behövs, behöver man i det andra scenariot först vinna tillbaka elevens förtroende från något eller någon annan som har “missbrukat” det.

Om det gäller upplevelser och dåliga erfarenheter av “för svåra” hästar kan det enligt min mening vara väldigt bra att berätta för eleven att man måste inte klara att rida alla hästar. Det är inte det ridning ytterst handlar om. För en del kan det vara alldeles självklart att tänka så, för andra är det inte det. För min egen del minns jag så väl att det var en oerhörd lättnad, som en sorts vändpunkt, att inse att man faktiskt kan bli en bra ryttare ändå. Och om jag inte absolut ska jobba som beridare och problemlösare för “svåra” hästar i framtiden så behöver jag faktiskt inte utsätta mig för dem om jag är rädd. Det finns många andra som är väldigt bra på det och som gärna gör det istället. Det är oerhört viktigt att lära sig! Det har också med både självkännedom och självinsikt att göra, och det kommer jag att skriva mer om vid ett annat tillfälle. (Och som ett litet tillägg här; på en bra ridskola ska det inte ens finnas “för svåra” hästar).

Om det gäller upplevelser och dåliga erfarenheter av en tidigare ridlärare, eller annan person i samband med hästlivet, är det enligt mig allra viktigast att börja med att visa eleven vem jag är och vilken utbildningsfilosofi jag står för. Det kan ta olika lång tid förstås eftersom alla elever är olika individer med olika bagage. Att ta det lugnt och att inte pressa. Att ha känsla för var gränsen går; när eleven är redo att ta ett steg längre eller när eleven behöver stanna i ett steg en tid. Att prata med eleven och att ständigt hålla sig uppdaterad om elevens aktuella känsla i situationen. Det är en del av de verktyg som jag upplever fungerar. Och givetvis också som flera gånger ovan beskrivet; tillgången till fantastiskt pålitliga, trygga och samarbetsvilliga hästar.

Och så det viktigaste av allt:

Att aldrig, aldrig (ALDRIG) säga; “Äsch, det är väl inte så farligt”. För om elevens upplevelse är att det faktiskt känns farligt – då är det det som är elevens verklighet just då, och då är det där du ska möta eleven!


Om rädsla för att rida men att ändå vilja – det kommer jag att skriva mer om framöver. Det är ett ämne som berör mig väldigt mycket!

Om Maria Falck 145 artiklar
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med moderna pedagogiska undervisningsmetoder!