Hur står det till med den proximala utvecklingszonen?

Ja det kan man undra! Låt oss titta på det!

Genom olika tidsperioder har pedagogiken sett olika ut. Detta beroende av vilka teorier som varit rådande. Ordet teori betyder betraktande eller åskådning och kan beskrivas som ett sorts mönster som man lägger över verklighetsbilden för att strukturera intrycken. När en teori nått en viss mognad – när allt fler anammar den – utformas något som kallas paradigmen sorts tankemodell inom ett visst ämne, som man under en viss tidsepok väljer att underordna sig (Maltén, 1997).

Dessa paradigm har alltså över tid sett olika ut och på det viset har synen på kunskap och utbildning också sett olika ut. När man upptäcker att ett paradigm inte längre fungerar – när det finns för många nya teorier som bevisar motsatsen –  brukar man tala om paradigmskifte.

Det tankesätt som på senare tid varit rådande inom den allmäna utbildningsvetenskapen är den sociokulturella utvecklingsteorin. Begreppet myntades av Lev Vygotsky som genom sina studier kom fram till att människan lär bäst i samspel med andra människor och att samspelet mellan individen och det omgivande samhället är helt avgörande för människans utveckling (Maltén, 1997). Detta ställer givetvis stora krav på oss som fungerar som lärare och utbildare i olika sammanhang! Definitivt också inom ridutbildningen!

Läraren sägs behöva vara en inspiratör och en dialogpartner som lockar fram kunskapen ur eleven genom att ställa krav som ligger strax över den nivå där eleven befinner sig – men inte för högt över (Maltén, 1997).

Detta mellanting mellan vad eleven kan och vad eleven inte kan, kallas enligt Vygotsky för ”den proximala utvecklingszonen”. En enkel modell kan se ut så här:

Den verksamhet som pågår inom den proximala utvecklingszonen innehåller stora möjligheter till lärande och utveckling! Det eleven klarar med hjälp idag kan eleven klara själv imorgon (symbolik). Och den proximala utvecklingszonen kommer därför också hela tiden att förändras.

Det gäller alltså att veta var denna zon finns – för varje individ och för varje situation! Ligger man för lågt befinner man sig i området för kunskap eleven redan har- vilket kan göra att eleven inte får den stimulans den behöver. Ligger man för högt blir det allt för svårt! Beroende också av diverse påverkande faktorer som elevens dagsform, hästarnas temperament, väder och vind och liknande behöver man också snabbt kunna förflytta sin undervisning inom den proximala utvecklingszonen – för att ibland ligga tryggare nära den kunskap eleven redan har och ibland utmanade nära kanten till vad eleven faktiskt inte alls behärskar. Spännande, eller hur?

Jag har en övning och ett arbetsblad som handlar om just detta att “ringa in” en ridgrupps utvecklingszon. Det brukar jag ta med mig när jag åker ut på mina ridskolepedagogikuppdrag. Kanske hamnar det i dina händer också så småningom!

Med denna förklaring tycker jag att det blir än mer tydligt hur viktig pedagogiken faktiskt är inom ridundervisningen. Det allmäna utbildningsvetenskapliga synsättet har förändrats över tid. Det var kanske ingen som frågade Herr Ryttmästare Militär om sin proximala utvecklingszon, men i dagens rådande paradigm är det kunskaper som gör att en ridskola kan visa på riktig kvalité och kompetens!

 


Att läsa vidare:

Maltén, A. (1997). Pedagogiska frågeställningar. Lund: Studentlitteratur.

Om Maria Falck 145 artiklar
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med moderna pedagogiska undervisningsmetoder!