Hur står det till med den proximala utvecklingszonen?

Ja det kan man undra! Låt oss titta på det!

Genom olika tidsperioder har pedagogiken sett olika ut. Detta beroende av vilka teorier som varit rådande. Ordet teori betyder betraktande eller åskådning och kan beskrivas som ett sorts mönster som man lägger över verklighetsbilden för att strukturera intrycken. När en teori nått en viss mognad – när allt fler anammar den – utformas något som kallas paradigmen sorts tankemodell inom ett visst ämne, som man under en viss tidsepok väljer att underordna sig (Maltén, 1997).

Dessa paradigm har alltså över tid sett olika ut och på det viset har synen på kunskap och utbildning också sett olika ut. När man upptäcker att ett paradigm inte längre fungerar – när det finns för många nya teorier som bevisar motsatsen –  brukar man tala om paradigmskifte. Och det är nog precis det som håller på att ske inom ridundervisningen!

Det tankesätt som på senare tid varit rådande inom den allmäna utbildningsvetenskapen är den sociokulturella utvecklingsteorin. Begreppet myntades av Lev Vygotsky som genom sina studier kom fram till att människan lär bäst i samspel med andra människor och att samspelet mellan individen och det omgivande samhället är helt avgörande för människans utveckling (Maltén, 1997). Detta ställer givetvis stora krav på oss som fungerar som lärare och utbildare i olika sammanhang! Definitivt också inom ridutbildningen!

Läraren sägs behöva vara en inspiratör och en dialogpartner som lockar fram kunskapen ur eleven genom att ställa krav som ligger strax över den nivå där eleven befinner sig – men inte för högt över (Maltén, 1997).

Detta mellanting mellan vad eleven kan och vad eleven inte kan, kallas enligt Vygotsky för ”den proximala utvecklingszonen”. En enkel modell kan se ut så här:

proximal

Den verksamhet som pågår inom den proximala utvecklingszonen innehåller stora möjligheter till lärande och utveckling! Det eleven klarar med hjälp idag kan eleven klara själv imorgon (symbolik). Och den proximala utvecklingszonen kommer därför också att förändras.

Det gäller alltså att veta var denna zon finns – för varje individ och för varje situation! Ligger man för lågt befinner man sig i området för kunskap eleven redan har- vilket kan göra att eleven inte får den stimulans den behöver. Ligger man för högt blir det allt för svårt! Beroende av diverse påverkande faktorer som hästarnas temperament, väder och vind etc. behöver man säker också snabbt kunna förflytta nivån inom den proximala utvecklingszonen också – kan jag tänka mig – för att ibland ligga tryggare nära den kunskap eleven redan har och ibland utmanade nära kanten till vad eleven faktiskt inte alls behärskar. Spännande, eller hur?

Med denna förklaring tycker jag att det blir ännu mer tydligt hur mycket pedagogiken faktiskt behövs inom ridundervisningen. Det allmäna utbildningsvetenskapliga synsättet har förändrats över tid. Det var kanske ingen som frågade Herr Ryttmästare Militär om sin proximala utvecklingszon, men i dagens rådande paradigm är det kunskaper som gör att en ridskola kan visa på kvalité och kompetens!


Att läsa vidare:

Maltén, A. (1997). Pedagogiska frågeställningar. Lund: Studentlitteratur.