Den traditionella ridlektionen och de exekutiva funktionerna.

Det är ingen nyhet att jag ofta pratar om och skriver om Ridlektionsmodellen. Det har jag gjort under ett par års tid nu. Dessförinnan har jag jobbat fram denna särskilda modell i praktiken under ungefär tretton år, i kombination med mina studier i pedagogik på universitetet.

Under januari månad kommer Ridlektionsmodellen att vara temat här på sidan, och för er som är extra intresserade finns en medlemsgrupp som fungerar som en prenumerationstjänst på Veckans Övning enligt Ridlektionsmodellen.

Jag har dessutom tagit fram en halvdagsutbildning där jag kommer till er och håller både ett teoretiskt pass och ett praktiskt till häst kring hur man skulle kunna implementera och med stor fördel använda sig av Ridlektionsmodellen i sin ridskoleverksamhet. Jag har även skrivit ett kompendium som heter just Ridlektionsmodellen. Detta kompendium kan man köpa av mig för 199 kr, det innehåller 55 sidor. Jag skrev detta i en relativt hög hastighet eftersom jag fann det viktigt att snabbt skapa ett underlag att kunna referera till – och som också bär mitt namn. Det sista är särskilt viktigt eftersom jag under 2020 kommer att ytterligare utveckla kompendiet och ge ut det i bokform “på riktigt”.

Varför detta fokus på ridlektionen, kanske någon undrar. “Alla vet” ju hur en ridlektion ska bedrivas. Det finns redan en tydlig struktur och ett moment som examineras på löpande band för blivande ridlärare. “Alla vet” hur man skriver ett PM, hur man lägger upp en lektion med uppvärmning, huvudövning och nedtrappning. Visa – instruera – öva. Det finns ju redan en modell? Eller? Gör det det? Ja det finns en modell, det är sant. Men fungerar den? Är det en utbildningsvetenskapligt förankrad modell som bidrar till en ridskola för alla, hela livet? Det är beprövad erfarenhet, kanske någon säger. Ja det kan så vara. Eller så är det helt enkelt bara en tradition som upprätthålls för att det alltid har varit så?

Jag möter många, många ridlärare idag. Och när vi pratar ridlektion enligt dess traditionella utformning så kan det (tyvärr) låta så här:

1. Jag vet att det inte fungerar att göra så i praktiken, men jag gör som de vill att jag ska göra på examinationen – och sedan gör jag ändå som jag vet fungerar i verkligheten när jag är klar.  Här har vi alltså någon som har sett att examinationen och det traditionella förfarandet är så att säga ett “skådespel” – något man gör för att bli godkänd, fastän man vet att det inte fungerar i praktiken. Vad syftar då den sortens examination till? Det skulle vara intressant att veta.

Det kan också vara på det här viset:

2. Jag har läst massor av pedagogik och har jobbat som outbildad ridlärare i många år. Nu vill jag utbilda mig – och så insåg jag att jag behöver göra en tidsresa på fyrtio (?) år bakåt i tiden för att “passa in” i mallen. Ska det verkligen vara så? Då vill jag ju inte utbilda mig?  Det här är ju ganska bekymmersamt! Vad skulle utfallet kunna bli? Ett stort antal outbildade – men extremt pedagogiska – ridlärare på landets ridskolor (som då inte har möjlighet att uppfylla exempelvis kvalitetsmärkning). Och färre antal sökande till landets ridlärarutbildningar? Vad innebär detta på sikt? Ska en kunnig pedagog examineras enligt föråldrad pedagogik för att få kalla sig ridlärare?

Eller de som söker, kommer in och genomför – men:

3. Jag gick en ansedd ridlärarutbildning, fick rida för många bra tränare och verkligen utveckla min ridning. Men jag fick inte några riktigt bra verktyg för att bedriva undervisning. När jag sedan stod i min yrkesroll och skulle undervisa – med högra krav på mig att vara bra, med min utbildning i bagaget – kände jag inte att jag räckte till. Så jag valde att istället ägna mig åt hästutbildning, det känner jag att jag är bra på. Aj då! Ridlärarutbildade som känner att de inte räcker till och därför väljer en annan bana? Hur skulle en sådan utbildning bättre kunna förbereda eleverna på vad de faktiskt kommer att arbeta med?

Den traditionella ridlektionen har länge varit en fast punkt i tillvaron. I många erfarna ridlärares tillvaro. Det här inlägget kommer kanske att möta motstånd på olika vis från olika håll. Men jag kommer likväl att fortsätta argumentera för en förändrad ridlektionsmodell, och i detta inlägg ska jag presentera en av anledningarna till varför jag gör det.

I grund och botten handlar det om att vi idag inte längre i någon utbildningssituation kan stå bakom att designa en undervisningsmodell som inte fungerar i praktiken.

Vi behöver vända på det och istället utifrån hur det ser ut i verkligheten utforma vår teoretiska modell – och därutöver behöver vi alltid vara beredda på att utveckla den vidare. Vi behöver se över vad som egentligen bara är “gängse praxis” (“så har vi alltid gjort”), vad som är beprövad erfarenhet – vad av det vi vill behålla – och dessutom komplettera med en utbildningsvetenskaplig förankring. Det säger sig självt. För att kunna bedriva ridundervisning där så många som möjligt, så länge som möjligt kan delta efter sina förutsättningar och behov. Och det är det som är kärnan i dagens argument.

Vad vill vi att en ridskola ska vara? Jag brukar ofta slänga ur mig den frågan. Jag brukar lika ofta tänka den för mig själv. Svaret är ändå relativt enkelt: En ridskola blir helt och hållet vad vi gör den till. Det är vi som arbetar på ridskolan, och som leder den, som bestämmer hur dagens ridskolemodell ska se ut. Vi är inte så låsta av traditioner som man skulle kunna tro, och glädjande nog är det många som håller med mig.

Om vi önskar en ridskola för alla hela livet behöver vi givetvis utforma en ridskola som är tillgänglig för så många som möjligt – med fokus på ordet utforma. Vi ska inte hålla fast vid en ridskolemodell som gör att individer (vissa mer än andra) upplever att de behöver platsa i en sorts mall för att vara välkomna. Då är vår ridskola inte så välkomnande som vi inbillar oss att den är – även om vi är bra på att säga hej till alla.

Har ni hört talas om det där barnet som inget hellre ville än att börja på ridskola, men som inte vågade för att hen hade hört om allt man måste veta och kunna för att kunna komma dit, och alla egenskaper man måste ha för att vara “hästmänniska”? Har ni hört om vårdnadshavaren som inte vågade ta sitt barn till ridskolan för att hen inte ville framstå som rädd eller okunnig inför de andra vårdnadshavarna – eller inför ridläraren?

Jag vågar påstå att de finns strax utanför varje ridskola i det här landet. Varje ridskola har en – troligtvis flera – elever de missar för att de känner på det viset. En tillgänglig ridskola tar givetvis även hänsyn till dem. Hur kan vi göra vår ridskola välkomnande för den som ännu inte vågat komma?

Ridskolor bedriver ofta en fin traditionell ridskoleverksamhet. Parallellt kan det finnas en väl utformad och fungerande “handikappridning” – enkelt översatt ridning för individer med funktionsnedsättningar, oftast synliga funktionsnedsättningar. Det är bra, absolut!

Men hur har vi det med de osynliga funktionsnedsättningarna? Vad kan vi – och vad gör vi? Är en ridskola enbart till för de normfungerande och de synligt funktionsnedsatta? Alla som befinner sig däremellan då? Är det kanske de som står utanför dörren och inte vågar komma in?

Behöver vi egentligen dra en så tydlig gräns mellan vad som är “norm” och vad som inte är det, så att det så tydligt märks? Eller skulle vi kunna prova att lägga det åt sidan för en stund och istället se till hur vi kan utforma vår verksamhet till att möta så många som möjligt – utan att alltid sätta ord och begrepp eller särskilda grupperingar? Det skulle kunna kallas integrering, eller inkludering – men ännu bättre; Individualisering.

Här har vi på riktigt en utmaning att ta tag i. Det är inte något jag har hittat på. Forskning visar att allt fler får en diagnos inom NPF. Det finns också många som befinner sig i “gränslandet”. Vad det beror på, eller om det kanske är så det alltid har sett ut – vi har bara blivit mer medvetna – det vet man inte riktigt. Men vi behöver inte veta det, vi behöver egentligen bara kunna möta olika individer på det vis som fungerar allra bäst för dem. Att ha kunskap om diagnoser är bra, men det är inte en quick fix, och vi får aldrig dra alla över en kam. Vi behöver alltid se till individen först!

Något som är väldigt bra att ha kunskap om är dock det som kallas exekutiva funktioner. Begreppet handlar övergripande om en individs förmåga att styra och organisera sig själv. Däribland självreflektion; att reflektera över det man själv gör och att sätta det i relation till andra personer och situationer, uppmärksamhet; att kunna rikta sin uppmärksamhet mot något, att hålla kvar den på information och instruktioner som behövs i arbetsminnet. Det innefattar också överblick/förmåga att uppfatta helheter, planering, lösa problem, bromsa impulser, styra det egna beteendet och kognitiv flexibilitet – att kunna “tänka om” – samt mentalisering (förmåga att sätta sig in i hur andra tänker och känner) och förmåga att reglera sina egna känslor. En individ vars största utmaningar består i dessa tappar lättare “balansen” (mentalt)  i olika situationer, så som exempelvis krav och motgångar (Carlsson Kendall, 2015).

De exekutiva funktionerna har dels att göra med mognad. Tänk på yngre barn. Elever med diagnos inom NPF befinner sig ofta i dessa svårigheter mer eller mindre, och i hela livet. Många som vare sig har eller kommer att få en NPF-diagnos gör det också. Och det är nu det blir komplicerat:

Jag menar att den traditionella ridlektionen utan vidare förutsätter att alla individer i gruppen har väl utvecklade exekutiva funktioner. Och att den därmed riskerar att utesluta många.

Vad grundar jag detta påstående på?

Till att börja med det uttalade (och examinerade) sättet att undervisa på. Du ska som ridlärare stå så stilla som möjligt, på en inlärd plats (mitt på kortsida, mitt på långsida eller bäst av allt; i ett hörn – för bästa överblick). På din plats står du i den traditionella ridlektionen och ropar ut dina kommandon som består i dels just kommandon och dels lite mjukare “tillsägelser”. Mot bakgrund av det vi just läste om de exekutiva funktionerna kan vi se problematiken, eller hur? Denna typ av undervisning förutsätter (kräver) att eleverna har förmågan att rikta uppmärksamheten rätt (till ridläraren väldigt långt bort), att höra vad hen säger, att förstå det, att hålla kvar det i arbetsminnet, bearbeta det till problemlösning och applicera det på sin häst och sin ridning. Jag blir alldeles matt när jag tänker på detta. Man får visserligen lära sig att det är klokt att stanna gruppen för bästa förutsättning till koncentration, och att visa. Men detta förutsätter ändå exekutiva funktioner.

Jag pratade dessutom senast med en person för några veckor sedan som hade underkänts vid sin ridlärarexamination för att hen rörde sig för mycket i ridhuset. Hen menade att det hade behövts utifrån eleverna, men det var inte ett godtagbart skäl. Det gör mig ganska nedstämd. Varför har vi inte kommit längre än så? Har du upplevt en annan examination, jag blir glad om jag får höra om den!

Sedan har vi det här med språket. Som ridlärare förväntas du använda en vokabulär som är strikt och traditionell. Det fungerar utmärkt på ridlärarutbildningen när alla är införstådda med gloslistan. I verkligheten hjälper det ju inte att ropa samma ord på grekiska gång på gång och förvänta sig att bli förstådd – om mottagaren bara pratar svenska. På ridlärarutbildningarna får man visserligen också lära sig att det behövs introduktion för eleverna, till fackspråket. Det är bra. Men för elever – alla, men särskilt de som överlag upplever det svårt med minne, uppmärksamhet och koncentration är det inte bara att förutsätta att för att man har lärt ut något – det automatiskt har lärts in.

“Säkerheten och strukturen är viktig, därför kan vi inte ändra på det traditionella systemet”. Så ofta jag hört det. Alldeles extra mycket sedan jag började prata om ridlektionsmodellen. Det fiffiga här är att det är samma argument jag använder i ridlektionsmodellen – säkerhet och struktur – fast på ett annat vis. Ridlektionsmodellen bygger i allra högsta grad på struktur.

Ni som vid det här laget har provat den har sett att den nog till och med kan räknas som mer strukturerad är den traditionella ridlektionen. Men här används strukturen i ett tydligt syfte, och där syftet också blir tydligt för mottagaren; Att bygga ett minne i aktiviteten. För att hjälpa den som står inför svårigheter att bära många minnen och tankar på egen hand. Strukturen och modellen, och också de fantastiska ridskolehästarna som kan lära sig detta på ett par veckor – bär på så vis upp ridlektionens ram, föremål konkretiserar inte bara ridvägar, utan också hela innehållet och tydliggör så att de i sig bär kunskap om vad som ska ske nu, sedan och på vilket sätt. Dessutom är ridlektionsmodellen uppbyggd på et sådant vis att helheten framträder tydligt från början; det skapar överblick, tydlighet, förutsägbarhet och trygghet. Alldeles extra kanske för den som inte på samma vis ser helheten på egen hand.

Och det jag är mest stolt över i min modell; Att det gång på gång skapas förutsättningar för elever att lyckas. För det är ju det elever på ridskolan ska få uppleva – att lyckas!

Ridning kan lätt bli prestation. Liksom i alla sporter och aktiviteter där det är möjligt att jämföra sig med andra. Vi som arbetar med hästar och ridning vet att det i grund och botten handlar om problemlösning och strategier. Vi får ofta prova oss fram. Ingen kan berätta för oss exakt hur många millimeter eftergift som passar i just en exakt förutbestämd situation på en specifik häst i ett särskilt ögonblick. Det går inte. Vi kan nog ibland allt för ofta förutsätta att alla våra elever är aktiva problemlösare. Vi pratar ofta om att en känsla är svår att lära ut – att man får känna sig fram.

Hur fungerar det i praktiken med en elev som befinner sig i svårigheter just när det gäller både självreglering och att känna och tolka känslor, både sina egna och andras? Det kan – och jag har sett det många gånger – resultera i att eleven inte vågar prova alls och istället blir passiv. Om vi istället för att förutsätta att en ridlektion ger tillfälle till att öva upp sin ryttarkänsla – utformar ridlektionen så att en del av lärandet går ut på att lära sig att tänka i strategier och problemlösning? Skulle det till och med kunna göra att en bit av prestationen (göra rätt eller fel) försvinner? Det kan jag inte uttala mig allmänt om, men jag har sett det många gånger i praktiken; Elever som varit i total uppror över sina egna upplevda misslyckanden. Jag har valt att tolka det som dels utmaningar i känsloreglering och dels en reaktion på krav och motgång. Flera elever har jag med långsiktigt arbete kring just strategier och problemlösning lyckats både stärka och utveckla till att se lärandet och utvecklingen på ridskolan som just ett sökande efter strategier. Och med detta har följt ett lugn.

Social träning och arbete med att söka och finna strategier är en arbetsmodell som ofta används när elever befinner sig i svårigheter just när det gäller de exekutiva funktionerna. Men viktigt är – och det är hela min poäng här – vi ska inte göra detta enbart för vissa. Vi ska göra detta för alla! Vi behöver alla fundera kring hur vi jobbar, varför vi gör vissa val – och varför vi då samtidigt väljer bort annat – i vår yrkesroll som ridlärare och pedagog på ridskolan.

För att en förändring ska ske stort, behöver vi våga lyfta detta, att se på vår ridlektion utifrån och att våga utveckla både oss själva och vårt tankesätt – på ett enhetligt vis men med möjlighet till variation. Ridlektionsmodellen vill vara steget i rätt riktning!

Jag vill inte alls hävda att jag är den enda i världen som tänker och arbetar på detta vis, långt ifrån. Men jag vill bidra till att sätta ord och utbildningsvetenskaplig förankring på det arbetssätt många redan till viss del tillämpar – fast enligt scenario 1 längst upp i detta inlägg; Lite bakom kulisserna. Jag skulle önska att vi kunde få fram vår modell och vårt tankesätt i ljuset – för ridskolans och elevernas skull!

För min egen del gäller dock  att oavsett hur glad jag är över hur många som tänker på det här viset, eller om ni väljer att inte ta det till er alls – så kommer jag själv att arbeta så för all framtid, därför att jag ser vad det gör! Ridlektionsmodellen var från början en lokalt utvecklad modell på min lilla ridskola. Min ridskola är inte liten längre. Det är när ridskoleelever börjar göra aktiva val som det på riktigt börjar märkas. Min ridskola är dessutom långt utanför tätort och utan ridhus (!). Att rida här är inte en slump eller en bekvämlighet – raka motsatsen faktiskt. Det är ett aktivt val.

En person sa en gång till mig; “Jag tänker faktiskt inte jobba såhär relationellt, med elevdelaktighet och att möta varje individ på det här sättet, för jag tror att det blir på bekostnad av lärandet på ridskolan”. Jag tänkte “om du inte jobbar efter elevernas förutsättningar kommer du kanske till slut inte att ha några elever, och då kommer inget lärande till ändå..?”.

Den tanken räcker egentligen för mig!

Är du nyfiken på Ridlektionsmodellen? Klicka på länkarna längst upp. Och lägg gärna till dig i medlemsgruppen på Facebook. Jag kommer att hålla den öppen för nya medlemmar från och med 27 december till och med 5 januari, sedan stängs den och öppnar åter 1 mars för nya insläpp. Välkommen in!


Carlsson Kendall, G. (2015). Elever med neuropsykiatriska svårigheter. Lund: Studentlitteratur.

About Maria Falck 192 Articles
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med modern utbildningsvetenskap.

Bli först med att kommentera

Vad har du för tankar om detta?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.