Detta inlägg handlar om hur man kan använda ridlektionsmodellen på ett ytterligare vis utöver det huvudsakliga användningsområdet ridlektioner i grupp: Vid utbildning/inskolning av ridskolehästar. Och kanske på samma gång som en ytterligare dimension – en fördjupad utbildning – för ridskolans äldre elever i syfte att skapa förståelse för modellens betydelse för både hästar och människor. (Kanske är det några av de äldsta eleverna som senare står som ridlärare i verksamheten – det är min förhoppning). För att få ut det mesta av detta inlägg rekommenderar jag att du klickar dig runt och läser vad min ridlektionsmodell innebär och vilka som är dess grundstenar.
Jag är inte på något vis proffs på hästutbildning. Det finns så många andra som är så mycket bättre på det. Men jag har funnit ett sätt att utbilda och skola in mina hästar i verksamheten som bygger på i princip samma pedagogiska modell och tankesätt som jag använder i mina möten med elever. Här ska jag försöka ge ett exempel på hur det kan gå till.
Hästen detta inlägg handlar om heter Bonnie, är en irländsk import av connemaramodell och i storlek D. Hon är pigg, stressad emellanåt men kan också bli väldigt lugn och tillfreds när hon hittar ”rätt”. Jag red henne en hel del själv i våras när hon kom, och jag gör det fortfarande regelbundet, både av nytta och för mitt eget höga nöje.
Successivt har jag lyckats föra över ”min” ridning av henne även till mina mest rutinerade elever. Ibland har jag till och med ridit henne precis innan en lektion och ”lämnat över” henne i ett avslappnat och lite ”meditativt” skick. Och det är det är nu vi börjar ringa in vad detta inlägg ska handla om;
En häst med låg stresströskel (lättstressad) som blir på ett vis (lugn, mottaglig, ridbar) då miljön fungerar och på ett annat vis (het, stressad, stark) då den inte gör det. Mitt jobb (som pedagog) med henne är alltså att skapa miljöer som fungerar och att låta miljön bära – och smitta av sig till henne med – ett lugn. Man kunde kanske tycka att en sådan häst inte skulle passa som ridskolehäst, men jag tänker istället att det vi kan skapa på ridskolan är mycket svårt att skapa på ”fri hand”: Förutsägbarheten, det repetitiva, det som är tydligt och begripligt – och likadant varje dag. Alldeles särskilt när verksamheten är så pass enhetlig som vi strävar efter att hålla den (veckans övning med mera) hos oss. Och det är i detta arbete som ridlektionsmodellen kommer in.
Jag tänker på precis samma vis då jag arbetar med mina elever som exempelvis befinner sig inom autismspektrat. Att skapa tillvaron förutsägbar, att repetera (och smyga in det nya/utvecklingen efterhand), att tydliggöra miljön, att lyfta fram det jag vill ska synas (eftersom världen ofta kan upplevas så full av intryck att det är svårt att sortera). Ja jag tänker förstås så för alla elever – men det blir extra tydligt att det finns vissa individer som blir mer av sig själva, når fram till sina färdigheter – på ett mycket positivt vis – inuti detta system. Det samma gäller förstås även hästar!
Även om Bonnie allt oftare finner lugnet i våra repetitiva dressyrövningar (evighetsövningar där tillägg successivt smygs in) är det fortfarande en utmaning för henne att ridas över bommar och hinder. Jag vet att hon är hoppad och tävlad en hel del, men det hon visar fram då det finns bommar och hinder är inte positivt – snarare är det ett stresspåslag. Hon hoppar alltid allt, men det blir för svårt för eleverna och hon springer alldeles för fort och okontrollerat.
Min intention var därför att – istället för att sätta skarpt bett i munnen på henne, och/eller hamna i ett hårt och otrevligt läge i ridningen – skapa miljön på det vis jag ville att hon skulle ta den till sig. Detta gjorde jag vid några tillfällen tillsammans med en av mina äldsta elever, Therese på ett vis som också gjorde att det blev mycket lärorika privatlektioner – på flera plan. Therese är ödjuk, intresserad av att lära inte bara den faktiska ridningen, utan också alla tankegångar ”bakom kulisserna”. Övningen jag ska berätta om idag såg ut så här:
Vi kallar den ”Bonnies special”, och egentligen är det inga konstigheter. En helt vanlig caprilliövning där den lila linjen kan vara travbommar och bli studs, och den rosa linjen är travbom och sedan kryss, räcke, oxer med vardera ett galoppsprång emellan.
Det vi vet är att Bonnie blir stressad så snart det kommer bommar och hinder och därför vill vi bygga upp övningen på ett vis som framhäver något annat och som tonar ned bommarna och hindren. Det kanske låter konstigt eftersom de är en viktig del av innehållet i en caprilliövning, men läs vidare!
Ridlektionsmodellen är uppbyggd på grundvägar och tillägg. I det här fallet är fyrkantspåret och volterna grundvägar. På volterna ligger en bom på marken. Det viktigaste i detta är dock de rutor ni ser i hörnen. Där står fyra små murdelar i plast utställda och det är dessa vi vill lyfta fram/framhäva/tydliggöra för Bonnie. Varje gång Bonnie kommer till en murdel gör Therese halt, lättar på tygeln och klappar. Det betyder att Bonnie fyra gånger per varv får en uppgift hon kan lyckas med – och hon får beröm för den, varje gång.
Övningen gjordes i skritt några varv åt höger och några åt vänster. Therese fick instruktioner – som hon följde utmärkt bra – att förhålla sig helt neutral/passiv/ i nolläge när Bonnie gick över bom på volt, och att fortsatt lyfta fram (och berömma) halterna i hörnen. Bonnie stressade till en början vid bommarna, men efter ungefär tre varv förblev hon lugn även där – och hon började göra halterna själv (och fick beröm). Toppen! Då kunde vi gå vidare.
Som nästa moment lade vi till trav på långsidorna och behöll skritten på volterna. Det gick mycket lugnt till och halterna var kvar (Bonnie gjorde dem fortfarande själv). Då lade vi till trav även på volterna. Bonnie stressade lite till att börja med, men Therese fortsatte att följa min uppmaning att vara helt neutral över bom, det vill säga inte förändra någonting, tona ned bommarna betydelse. Efter ytterligare några varv travade Bonnie avslappnad även över bommarna på volterna. Hon fortsatte med sina halter vid murdelarna och fick beröm varje gång. Man riktigt såg hur stolt hon nu började känna sig över att lyckas med halterna!
Nästa steg i progressionen var att byta ut långsidorna mot diagonalerna, det vill säga ta sig över fler bommar på marken. På den lila linjen låg 6 bommar (på skissen är det bara 4 ser jag, men vi hade 6). På den rosa linjen låg 8 bommar. Volterna var kvar, liksom halterna förstås. Nu övergick övningen till att bli en ”evighetsövning” och vi behövde inte längre tänka på att byta varv. Vi ökade utmaningarna för Bonnie/oss genom att addera många fler bommar – men vi balanserade också dessa utmaningar genom att skapa övningen på ett repetitivt/meditativt vis. Balansen däremellan strävar jag alltid efter att hitta på mina ridlektioner, för både ryttare och hästars skull – det är också en av ridlektionsmodellens nycklar.
Vi backade tillbaka till skritt och skrittade mönstret – volt, halt, diagonal över bommar, halt, volt, halt, diagonal över bommar, halt osv. Neutral ridning över bommar och fortsatt beröm vid halterna gjorde att vi nästan direkt kunde växla upp diagonalerna till trav. Någon gång kändes/såg Bonnie spänd ut över bommar, men allt som oftast hade hon nu fallit in i lunken; hon kände sig lugn i den förutsägbara miljön och hon visste att fyra gånger per varv gjorde hon någonting hon alltid lyckades med och fick beröm för – halterna.
När vi märkte hur fint detta tog sig ut lade jag upp ett litet kryss som sista hinder på den rosa linjen. Vi visste sedan tidigare att Bonnie ofta blev så stressad av hinder att hon drog iväg före och hade mycket svårt att lugnas efteråt. Vi ville absolut inte hamna i det läget. Jag kände mig dock relativt säker på att Bonnie nu oavsett skulle stanna vid murdelen, och valde att försöka. Therese fick instruktionen att rida precis som förut, och att bara vara följsam över hindret – fortsatt så ”neutral” som möjligt. Det blev som jag trodde! Bonnie blev lite mer vaksam mot hindret, men hon fokuserade inte längre på stressen – utan på sin möjlighet att lyckas med sin mest viktiga uppgift för dagen. Hon gjorde själv halt vid murdelen några meter efter landning! Vilken seger för en ponny som ofta dragit flera varv i galopp efter ett hinder – av stresspåslag.
På så vis trappade vi upp övningen bit för bit, men med den repetitiva strukturen och de tydligt framträdande – för dagen viktigaste – uppgifterna; Att göra halt vid murdelarna. Så småningom kom vi till att kunna hoppa nästan allt i den rosa serien, inkluderat lugna galoppsprång både mellan och efter hinder. Vilken lycka! För Bonnie allra mest, som såg otroligt nöjd ut med sig själv efter detta ridpass. Hon hade lyckats! Vi hade lyckats skapa miljön på det vis vi ville erbjuda den till henne. Vi hade lyckats visa vad vi tyckte var viktigast – och vi hade lyckats tona ned (till och med bort) stressen. Progressionen inom strukturen var möjlig på grund av detta upplägg. Och vi hade lyckats skapa en ridlektion där eleven (Therese) fick vara delaktig, analysera och reflektera över varje moment och dess utfall.
Vi kommer att fortsätta att arbeta med Bonnie i just denna övning, med målet att kunna ta progressionen ytterligare några steg – med den trygga strukturen som bas.
Detta var ett exempel på hur man skulle kunna arbeta med ridlektionsmodellen på flera olika vis, i flera olika dimensioner. För dagen gjorde vi det enskilt med Bonnie eftersom hon behöver tid att förstå och att finna sitt lugn (inom pedagogiken kallar vi det särskilt stöd). Tids nog kommer hon att finna samma lugn i en ridgrupp – för arbetet med ridlektionsmodellen pågår ständigt hos oss; För både ridelever, ridskolehästar och som utbildning av den kunskapströstande ryttaren som vill ha lite mer.
Jag hävdar aldrig att min ridlektionsmodell är det enda eller det bästa sättet att jobba för alla – men för oss här på Björkviks Ponnyridskola byter vi den inte mot något. Det tog mig tolv år att arbeta fram den – växelvis teori och praktik – nu njuter vi varje dag av vad som blev!
