Att skapa sammanhang – tillsammans

Socialkonstruktionistiskt perspektiv på ridskolan.

Lagom till fredagsmyset vill jag dela med mig av en beskrivning och ett förtydligande av det perspektiv mina masterstudier tar sin utgångspunkt i såhär på sluttampen. Det vill säga också det synsätt mina egna föreläsningar/utbildningar utgår ifrån och det jag i mitt arbetssätt på ridskolan alltid eftersträvar.

För att göra det extra tydligt, och kanske också förklara varför jag så ofta framhåller att vi behöver tänka till kring pedagogiken på ridskolan, främst när det gäller (små) barn tänkte jag börja med att i korthet presentera två perspektiv som man skulle kunna se som två motparter.  Tänk er in i en pedagogisk situation med små barn. Några punkter att hålla i minnet:

 

Utvecklingspsykologiskt perspektiv    

  • Händelser förklaras med ålder. En 3-åring är på det viset (egoistisk, etc).
  • Vad kan barn i denna ålder lära sig?

Socialkonstruktionistiskt perspektiv 

  • Vad orsakade händelsen? Hur såg omständigheterna ut?
  • Hur gör vi det möjligt för barnen att lära sig?

 

Ser ni skillnaden?

Att utgå från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv innebär att man i princip aldrig kan säga att någonting ”är” på ett visst vis (i det här fallet barn). Socialkonstruktionism = Vi skapar vår verklighet (våra sammanhang) tillsammans. Verkligheten är socialt konstruerad, det vill säga en produkt av interaktion mellan människor.

doingmything

Ofta söker vi dock förklaringar i hur någonting ”är”, och pedagogikämnet – särskilt för (små) barn har under en väldigt lång tid varit starkt influerad av just utvecklingspsykologin. Därför är det inte konstigt att vi ofta dras mot en längtan att försöka hitta förklaringar därifrån. Det vill säga; Hur barn beskrivs utifrån sin utvecklingspsykologiska mognad ger oss en förklaring på hur barn “är”.

Vi behöver givetvis ha kunskap om utvecklingspsykologi också – notera att det är två olika perspektiv vi talar om här. Inte rätt eller fel. Men att få svaret på hur någonting ”är” (tex en 3-åring ”är” på det här viset) ger oss ändå inte svaret på ”hur gör man då?” – vilket är den fråga vi ständigt står inför – för oss själva – i den pedagogiska situationen.

Att utgå från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv skulle alltså innebära att man i en pedagogisk situation med barn behöver gå in utan förutfattade (utvecklingspsykologiska)  meningar om hur barn “är”. Det kan vara ganska svårt! Alla har vi någon typ av erfarenheter av små barn som ligger till grund för vad vi (utan att vi vet om det?) anser om barn/vad utbildning för barn ska vara. Det sistnämnda kallas förförståelse; Vår “ryggsäck”.

Att gå in förutsättningslöst handlar givetvis inte om att gå in utan kunskaper, men det handlar mer om att samla på sig kunskaper och erfarenheter om en mängd möjliga förhållningssätt, lösningar och situationer kring barn (hur skulle man kunna göra) än att gå in med ”kunskaper om barn” (hur fungerar/är barn).

Det handlar om att skapa situationen tillsammans med barnen, oavsett ålder!

 


Texten baseras till viss del på föreläsningsanteckningar från kursen “Att lyssna på barn”. Föreläsare: Karin Zetterqvist Nelson, proffessor i Child Studies på Tema Barn, Linköpings Universitet.

Vad har du för tankar om detta?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.