Ridläraryrket och livet, del 1

Ett av de områden jag kommer att fokusera extra på här på bloggen under våren är som rubriken ovan antyder; ridläraryrket och livet. Säkert har du ridlärare vid något tillfälle hört någon säga; Men vad jobbar du med egentligen då? Ridläraryrket är kanske inte det allra vanligaste yrket man kan ha. Det är givetvis det allra bästa, tycker vi som ägnar oss åt det – men det är kanske inte helt lätt att kombinera med ett “traditionellt” (familje)liv (?). Inom detta område kommer jag att skriva blandat om personliga reflektioner, funderingar, svårigheter och glädjeämnen med världens i särklass mest fantastiska jobb!

 

Detta första inlägg får därför heta:

Del 1 – Min väg.

En tillbakablick

Med risk att trötta ut er med personliga reflektioner en stund nu tänkte jag börja med att beskriva min resa mot yrket. Det kommer att bli några delar av det, inser jag redan från början…

Jag var nio år när jag för första gången kom i kontakt med hästar. “Sent” kan tyckas, men det kom inte naturligt för oss – vi var ingen hästfamilj. Jag kom snabbt att bli en mycket hängiven hästtjej. Ganska försiktig och ängslig i ridningen – men jag älskade hästar och jag ville lära mig allt. Snart förstod jag att jag också ville lära andra att lära sig om hästar, som ett sorts inneboende driv! Svårt att förklara ännu i vuxen ålder.

Jag var tio år när jag bestämde mig för att starta en ridskola i framtiden. Jag hade till och med bestämt namnet. Den skulle heta Björkviks Ponnyridskola. De flesta tioåringar – så även jag – som berättar om en sådan dröm för vuxna i sin närhet möts ofta av överseende leenden och ett hummande om att det är en fin dröm, men mer än en dröm måste du förstå att det inte kan bli. Särskilt inte du som är så försiktig. Och inte är du särskilt duktig på att rida heller. Det sistnämnda sa nog ingen rakt ut, men det var så det kändes för den tioåring som då var jag.

Jag kom som sagt inte från någon hästfamilj och någon egen häst hade jag inte förrän jag köpte en själv när jag var 21 år. Min Julia står fortfarande i mitt stall – i sjutton år har hon varit min nu.

Jag var nog lite av av den klassiska hästboktjejen som hjälpte till med andras ponnyer varhelst jag kom åt och läste (häst)böcker i mängder. Ett sommarlov läste jag 48 böcker – jag minns det för att jag skrev upp alla titlar på en lista. Tyvärr hände mig inga mirakel likt i böckernas värld. Jag hittade aldrig någon ponny i skogen som skulle bli min, och jag blev inte magiskt en stjärnryttare. Men jag smidde mina planer. Och jag drömde.

Så snart jag hade åldern inne avverkade jag ULK 1-3 och även en nr 4 som fanns då. Insåg dock ganska snart att nästa steg mot ridlärare – ridledare – skulle vara kört för mig utan egen häst. Kursen var (och är väl så än idag) tre veckor på sommaren, medtag häst. Och inte var jag särskilt duktig att rida heller, tänkte jag. Varken resurser eller kunskap nog att ta mig vidare alltså. Stopp i utbildningstrappan redan då. Dyster bild!

Av en slump hittade jag Högre Hästutbildning (ja den hette så då) på Vretaskolan strax utanför Linköping. En ettårig eftergymnasial utbildning (som senare kom att utvecklas till KY 2 år) där både hästskötarexamen och ridledarexamen skulle ingå – på skolans hästar. Vilken lycka! Jag sökte och kom in! Det var inget ridprov på den utbildningen på den tiden. Jag tänkte att det var min räddning, jag hade tur! Tänkte vidare att hur dålig jag än var (självförtroendet i botten som ni förstår) så skulle jag hinna lösa det på ett år. Det året kom att bli ett av de bästa i mitt liv!

Idag får ni ursäkta min bildkvalitet, men denna bild symboliserar så mycket jäklar anamma och så mycket lycka för mig!

Den fantastiska hästen Irma (med flera), peppande lärare och vänner – och med en nitisk envishet från min sida lyckades jag klara både hästskötarexamen och ridledarexamen på första försöket, trots att jag i hela mitt liv fram till dess bara ridit ponnyer (mest ensam), hade mycket dåligt ridsjälvförtroende, inte var något “beridarmaterial” (dvs tuffing till häst), aldrig tävlat och enbart ridit på ridskola under ett par år i tonåren. Minns att ridledarbedömaren (som här får förbli utan namn) sa till mig vid det sammanfattande samtalet ungefär att jag var ett mycket föredömligt ridlärarämne pga min korrekthet. Jag trodde att jag skulle svimma på fläcken. Jag blev placerad som nr 2 i vår avslutande dressyrtävling (LA:1) och fick också ett stipendium för “en mycket god representent för Vretaskolans hästutbildning”. Lyckan visste faktiskt inga gränser, det låter klyschigt men var helt sant. Jag hade klarat det!

När utbildningsåret var slut köpte jag min första egna häst – och fick jobb på en ridskola.

Fortsättning följer…

Om Maria Falck 162 artiklar
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med moderna pedagogiska undervisningsmetoder!

Bli först med att kommentera

Vad har du för tankar om detta?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.