Varför behöver en ridlärare vara lika mycket pedagog som häst- och ridkunnig?

Den här texten har jag funderat kring en lång stund. Egentligen har jag funderat på den i över tjugo år – i alla fall innehållet i den, och egentligen är den hela anledningen till konceptet Ridskolepedagogik.

Anledningarna till att jag är ridlärare är många, men den främsta anledningen är lärandet. Jag älskar lärande i alla dess former, jag brinner för utveckling och är den ständigt sökande efter nya tankemodeller och nya dimensioner. Hade jag inte varit ridlärare hade jag definitivt varit lärare i något annat forum, kanske i skolan – allra helt på universitetet.

Att det blev just ridlärare jag blev är förstås för att mitt största intresse i livet alltid har varit hästar och ridning. Men det är och har alltid varit viktigt för mig att se det som två spår; Häst- och ridkunskapen är ett spår och lärandet ett annat.

För att lära ut häst- och ridkunskap är det givet att du behöver kunna häst- och ridkunskap för egen del. Du behöver så att säga ha en enorm bank att hämta ämneskunskap ur. Du behöver dessutom ständigt kolla den där banken så att inget har försvunnit, och du behöver ständigt fylla den. Så långt allt väl.

Men bara för att du har den där enorma ämneskunskapsbanken innebär det inte att du med enkelhet kan förmedla den till andra. Kort sagt; Du är inte per automatik en bra ridlärare bara för att du har en stor ämneskunskapsbank. Det är jobbigt att tänka på, men det är viktigt. Det är där det andra spåret – den andra kunskapsbanken – kommer in. Banken för lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning; där du är pedagogen. För pedagog förväntas du vara som ridlärare idag, något annat ska vi inte tro. Tiden är förbi där auktoritet och enbart en välfylld ämneskunskapsbank var den enda nyckeln.

De här två spåren löper parallellt – och oftast i varandra – förstås, du som ridlärare arbetar växelvis mellan din ämneskunskapsbank av häst- och ridkunskap och din roll som pedagog. Det är en balansgång som ofta är mycket svår. För medan häst- och ridkunskap är kontextbundet är rollen som pedagog allmän. En pedagog är egentligen en yrkesroll som kan arbeta oberoende av kontext, med just lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning. Med kunskaper i teoretiska tankemodeller i en utbildningsvetenskaplig grund – om människor, utbildning och metoder för undervisning. Sådant som egentligen skulle kunna gå att applicera på vilken lärandekontext som helst – men just din kontext, ridlärare, är den ämneskunskapsbank du besitter.

Att vara (utbildnings)vetenskapligt förankrad innebär att göra förutsägelser, det vill säga att ha sådana pedagogiska kunskaper att man kan förutse en lärsituation och därmed planera och styra den rätt. Och att dessutom på ett välgrundat och sakligt vis kunna argumentera för den. Det innebär också att man måste ta i beräkningen att det tidigare förutsagda ska kunna visa sig vara felaktigt, och därför förhålla sig ständigt uppdaterad – att hålla sin vetenskapliga grund aktuell.

Just det att ta med i beräkningen att man kan ha fel låter kanhända extremt märkligt, men det är precis däri den (utbildnings)vetenskapliga förankringen ligger. Målet med lärsituationen – utgången, lärandemålet, syftet kan förstås stå kvar som detsamma. I din ämneskunskapsbank av häst- och ridkunskap sker kanske just då inga förändringar alls. Medan i ditt spår som pedagog behöver du vara beredd på ständiga växlingar och flexibilitet – men att samtidigt också alltid med fast hand ha och ta ansvar för lärsituationen som en pedagogisk ledare.

Jag tänker personligen att det är det allra svåraste, att skilja de här spåren åt när det kommer till just flexibiliteten. Ibland blir jag missförstådd när jag vill prata om ridlärarrollen som pedagog, som att jag vill bråka med den traditionella häst- och ridkunskapen. Inte alls. Det spåret ligger tämligen fast även hos mig. I rollen som pedagog däremot, tänker jag att det egentligen inte finns några gränser för hur mycket vi kan utvecklas och hur långt vi kan nå, både när det gäller oss själva och våra elever.

Våra besökare på ridskolan kommer att kräva att ridläraren är pedagog. Det kommer att bli alltmer tydligt. Givet är att kravet fortsatt också kommer att vara en gedigen häst- och ridkunskap, men det kommer inte att stanna vid det. Våra elever (och dess vårdnadshavare) kommer inte att vara nöjda med att ridskolan bedriver utbildning på en lite ”hemlig” grund. Vi som ridlärare kan inte längre motivera vår utbildning med att det tar tid att lära sig rida, och därför behöver vi rida på volter i femton år – de som sitter på läktaren förstår inte, och de har därför inte rätt att tycka och tänka. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste en text  som beskrev det just så i en sorts frustration mot en upplevd krävande vårdnadshavare.

Alldeles tvärtom enligt mig! Det är klart att vårdnadshavare (och elever) har rätt att tycka och tänka om utbildning! Det är ju till och med fantastiskt roligt när de gör det, när vi kan få till en öppen pedagogisk atomosfär på ridskolan där det pedagogiska och didaktiska är i fokus – där lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning har en central roll för vägen – och häst- och ridkunskapen är målet. Diskussioner om utbildning behöver alls inte inkräkta på ämneskunskapsbanken häst- och ridkunskap, och det tror jag egentligen väldigt sällan att de gör, när man tänker efter. Men åter igen, det är svårt att hålla isär spåren då det behövs.

Självklart har en vårdnadshavare också rätt att fundera över huruvida barnen utvecklas på ridlektionen eller ej, och därmed rätt att också ta del av ridutbildningens pedagogiska upplägg. När en vårdnadshavare uttrycker att barnet inte utvecklas – så har den troligtvis en poäng! Det är inte alls samma sak som att elever och vårdnadshavare ska bestämma och styra allt som sker – vilket också är en vanlig missuppfattning.

En ridlärare som också har pedagoghatten på, börjar då klura på nya vägar, nya metoder och mer utveckling, och för en diskussion. Att lyfta och belysa de pedagogiska dimensionerna på ridskolan gör att – enligt min erfarenhet – vi får bort tanken på utveckling som likställt med enbart högre hinder och mer galopp. Där riskerar vi dock att stå kvar om vi enbart förhåller oss till det faktiska görandet och som motargument enbart framhåller det ”hemliga” med ridkunskapens utveckling.

Dagens människor vill vara delaktiga i sin egen utveckling och ha förståelse för tankar och upplägg bakom undervisningens progression. Du ridlärare kommer att möta många vårdnadshavare som till yrket är chefer, ledare och pedagoger, de är vana vid – och kommer att kräva – öppenhet, kritisk granskning och delaktighet.

Jag läste nyligen en mycket intressant diskussion hos en barndomsvän till mig – chef/ledare i arbetslivet tillika också vårdnadshavare på min ridskola – om det eventuella likhetstecknet mellan empatisk och mesig. Diskussionen handlade om snällhet (i det fallet hos en chef) är detsamma som eftergivenhet? Liknande paralleller kan vi dra här.

Är en öppen pedagogisk atmosfär på ridskolan detsamma som att tappa struktur, ramar, säkerhet och traditioner? Inte alls, hävdar jag. Den skickligaste ridlärarpedagogen, menar jag, är den som bibehåller just detta, men skapar sig själv, sina elever och deras vårdnadshavare förutsättningar och möjligheter att däri både ha individuella och relationella möten – med utveckling i fokus.

Den som har sett mina ridlektioner vet att jag är allt annat än eftergiven. Mina ridlektioner håller en mycket strikt och förutsägbar struktur. Tack vare att jag inte bara är ridlärare i den traditionella bemärkelsen, utan även pedagog, upplever jag att jag möjlighet att styra mina lektioner minutiöst i ännu flera dimensioner.

Jag arbetar växelvis mellan de tre vägarna; kollektivt, individuellt och relationellt perspektiv på lärande. Det kollektiva är ramen, den yttre strukturen (det traditionella om man så vill), som är förutsägbar, med tydliga förväntningar – och progression (viktigt!). Den sätter jag direkt jag startar gruppen, och den går inte att diskutera. Den ska flyta självgående och det måste jag se till/skapa förutsättningar för.

Inuti ramen skapar jag då möjlighet för det individuella – detaljerna, där jag kan jobba med varje elev efter dess behov och förutsättningar inom ramen för övningen/strukturen. Där arbetar jag som pedagog med tillgänglighet och individuell anpassning – eftersom jag har teoretiska modeller även för det.

Och däremellan – det som fyller alla mellanrum så att säga – skapar jag oss utrymme för det relationella, det som förhoppningsvis ger eleverna känslan av att jag tror på dig, jag ser din potential, jag vill skapa det bästa möjliga just för dig, eftersom jag också har kunskaper och modeller om relationell pedagogik.

Och tack vare att jag har dessa teoretiska pedagogiska och didaktiska modeller i bakhuvudet när jag undervisar, vet jag själv alltid var jag befinner mig och jag kan ganska enkelt beskriva och presentera mina tankar med det pedagogiska upplägget och dess växlingar för den som frågar. Och det är nu det blir intressant; För det är sällan – eller aldrig – någon som frågar eller ifrågasätter det! Personligen upplever jag att det blev på det viset i takt med att jag blev lika mycket (eller mer) pedagog som ridlärare.

Som entreprenör behöver man sia om framtiden för att kunna göra smarta drag och investeringar. Jag siar om att detta är framtidens ridskola!

Jag bedriver en egen ridskola med idag 270 ridande per vecka och många, många på kö. Den ligger mitt ute i ingenstans, 4 mil från närmsta tätort/stad, många elever åker betydligt längre än så och jag har inget ridhus – vi rider alltid ute. De kunde definitivt välja något mer bekvämt. En vårdnadshavare uttryckte häromdagen att de åker förbi fyra ridskolor på vägen till min. Varför gör de det? Det beror säkert på många olika faktorer, men jag tror att en stark bidragande faktor är den öppna pedagogiska atmosfär som vi ständigt strävar efter att leva här. Ridskolan må vara en skola med en fast och tydlig struktur, men vi kommer inte att kunna förhålla oss till elever på ett gammalmodigt vis allt för länge till. Ridskolan idag är inte vad den var förr – och vi behöver hänga med. Om vi inte gör det, kommer det alldeles säkert att finnas andra ridskolor som gör det, och till slut kanske man blir en av de där ridskolorna som körs förbi…

När jag anställer nya ridlärare är mitt främsta kriterium att det finns en öppenhet och en flexibilitet i det pedagogiska förhållningssättet, en vilja att vara i ständig egen utveckling i lärandet, kunskapsbildningens, utbildningens och undervisningens tecken. Samt ett vänligt och professionellt förhållningssätt lika mycket till människor – definitivt till elevers vårdnadshavare – som till hästar. Gedigen häst- och ridkunskap är bra, men det är långt ifrån allt!

Det är rollen som pedagog i ridlärarkläder vi talar om när jag kommer till er!*


*I oktober månad blir det först en heldag i Gävleborgs Ridsportförbund, sedan en heldag på Nordmalings Ridklubb och därefter en eftermiddag i Knytpunkten/Ridskolan Strömsholm för Hippologerna år 3, SRL 2 och Hästunderstödda insatser. Tack för förtroendet!

Om Maria Falck 166 artiklar
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med moderna pedagogiska undervisningsmetoder!

Bli först med att kommentera

Vad har du för tankar om detta?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.