Under hösten kommer vi här på ridskolepedagogik.com att fokusera en del på begreppen tillgänglig lärmiljö och individuell anpassning. Vi kommer att syna olika områden av ridskolans utbildningsverksamhet utifrån dessa båda.
I en utbildningsverksamhet som bygger på traditioner och kultur är det många gånger så att man gör som man alltid har gjort utan att faktiskt veta varför. Och om man möter motstånd är det lätt att tänka att det är motståndet som skall anpassa sig, eftersom vi värnar om våra traditioner.
Det är dock inte hållbart – om vi samtidigt önskar att driva en modern utbildningsverksamhet.
Ibland behöver saker vara på ett vis som de tidigare har varit, eftersom man ännu inte funnit något bättre sätt att göra det på. Men man behöver alltid fortsätta att leta. Utbildningsverksamhet får aldrig stagnera mot bakgrund av att ”det var bättre förr”, eller att ”det är så här det ska vara”. Det kan fungera ett tag, men det kommer garanterat att komma nytänkare som springer om en sådan verksamhet.
Vi som brinner för ridskolan vill förstås att ridskolan ska hålla sig i utbildningsvetenskapens framkant. Just eftersom vi har så fina traditioner att föra vidare. Det vi behöver få grepp om är att skilja på traditionerna och överföringen av dem; för de är inte per automatik samma sak.
Personligen har jag alltid känt mig lockad av utveckling av utbildningsverksamhet, i en sorts blandning av entreprenörsanda och en gedigen längtan efter både att lära själv och att bidra till andras lärande.
Genom ridlärarlivet och universitetsutbildningen i utbildningsvetenskap hittade jag den perfekta kombinationen! Men det var nog först när jag fick egna barn som jag insåg att verksamheter som sägs vara till för ”alla” inte alls i verkligheten fungerar för dessa ”alla”.
Av mina fyra barn är två i behov av individuell anpassning på flera vis. De är idag 10 och 12 år och ingen av dem har ännu någon diagnos på papper, men sådana svårigheter inom områden som socialt samspel och i behov av extra tydlighet och förberedelser som skulle kunna platsa inom autismspektrat. För dem har inga fritidsaktiviteter fungerat. Vi har provat, men slutat. Det mesta har skapat mer stress, oro och utanförskap än vad det har gett dem tillbaka i glädje och gemenskap. Det är en sorglig insikt, men det är så det har sett ut.
Min vision och mitt mål att skapa en tillgänglig ridskola där elever som är i behov av individuell anpassning i grupp har möjlighet att få det kommer således både genom min profession och genom min högst personliga upplevelse av att vara förälder till barn som allt för många gånger stått utanför de verksamheter som varit till för ”alla”.