Kunskap.
Ett ord och ett begrepp som ligger mig mycket varmt om hjärtat och någonting som ofta förekommer här på bloggen. Inte helt otippat! Därför tänkte jag att vi skulle inleda det nya året med en diskussion om just kunskap.
Att diskutera och att vända och vrida på begreppet kunskap tänker jag är av stor vikt för oss som arbetar i ridskolebranschen. Alldeles särskilt om vi utger oss för att vilja skapa en ridskola för alla. Uppfattningen om kunskap ser nämligen väldigt olika ut hos olika individer. Förmågan att möta alla kräver därför en vid syn på just kunskap.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg som handlar om olika kunskapssyner och om det är möjligt att sätta © på kunskap? Jag har också skrivit om kunskapssyn som tema på personalmötet och vilka frågor man som pedagog (som ridlärare är man definitivt pedagog) kan ställa sig om kunskap. Jag har även skrivit om det kanske allra viktigaste när det gäller kunskap – så kallad tyst kunskap.
Jag tänker att det skulle kunna vara den tysta kunskapen som ställer till det en del i mötet mellan lärare och elev på ridskolan. Kanske håller du med mig, kanske inte?
Den tysta kunskapen kallas med ett annat ord för implicit kunskap, och till skillnad från den explicita kunskapen (vilken uttrycks på olika vis) är den implicita/tysta kunskapen sådant som finns på olika arenor som en sorts självklarhet. Vi som vistas på arenan ridskolan varje dag rör oss genom en mängd tyst kunskap dagligen. Sådant som är alldeles självklart för oss eftersom vi har levt efter det länge. För besökaren och eleven är samma kunskap inte alls lika självklar och det kan orsaka både missförstånd, osämja, farligheter, ledsamheter – och i värsta fall en bild av ridskolan som vi inte alls önskar oss.
Jag har till exempel allt för ofta i mitt yrkesliv hört människor uttrycka att de/deras barn inte vågar börja på ridskola. Anledningen? Därför att de tror att de behöver kunna en massa saker innan de kommer dit (!)
Och så länge den uppfattningen existerar har vi på ridskolan oerhört många viktiga saker att arbeta med. Så ska det verkligen inte vara. På en ridskola för alla ska alla våga kliva in! Utan tvekan. Utan en tanke på att det finns krav på att kunna något innan.
Frågor vi kan fundera över idag och inför denna nya terminsstart är*:
Vad kan vi på ridskolan göra? Hur gör vi all vår implicita kunskap explicit och tydlig? Kan vi ordna föräldramöten, särskilda informationsbrev, filmer? Hur arbetar vi med stallvärdinnor, mentorskap, skötare, nya elevmöten? Hur agerar vi i personliga möten överlag – är vi inbjudande, tillmötesgående och vänliga? Har vi förmågan att skapa relationer (enligt det välanvända uttalandet; var gärna personlig men inte privat)? Vad ser våra elever av oss i sociala medier?
Kan vi presentera kunskapen på olika vis – i både ord och bild? Kan vi färgkoordinera, använda tecken, blindskrift? Finns det andra hjälpmedel vi kan använda – sådant som kanske inte alls kommer från ”ridskolevärlden” från början?
Vad är kunskap för mig, och vad tror jag att kunskap är för dig – får jag ”låna dina glasögon”? Kan vi båda ha rätt – kan vi lära oss något av varandra, trots att den ena är lärare och den andre är elev? Kanske behöver vi prata mer med varandra om hur vi uppfattar kunskap?
Du som är elev på ridskolan: Vad funderar du över? Vad skulle du ha önskat varit tydligare den första gången du kom till ridskolan? Vågar du fråga? Om du inte vågar, vad beror det på tror du? Hur kan vi på ridskolan förbättra oss när det gäller det?
Kort sagt – diskussionen om kunskap på ridskolan behöver hållas levande, inbjudande, vid och öppen!
*På vår ridskola har vi alltid jobbat mycket med detta, men nu i och med att vi utökat och växt så snabbt har vi tänkt till ytterligare en hel del kring detta inför den nya terminens start. Våra nya (och gamla) elever har förhoppningsvis en hel del fina nyheter att vänta. Jag ber att få återkomma med detaljerna!