Jag gillar böcker i allmänhet och pedagogik- och hästböcker i synnerhet! Därför kommer då och då här på bloggen bokrecensioner av böcker inom detta tema som jag använt mig av i ridskoleverksamheten, i mina studier och sådana jag läst för mina egna barn! Jag har den stora äran att samarbeta med Kikkuli Förlag och mina tidigare recensioner hittar du under kategorin ”böcker”.
Nu har turen kommit till boken Hästen som läkande kraft – kommunikation, närhet, sinnesro av Cecilia Skogh. En bok som beskrivs som fragment ur nio människors livsberättelser, men också som en hyllning till hästen.
De nio människor vi får möta i boken är alla människor som har en historia att berätta om hur hästen gav dem styrka, mod och harmoni. Vi får exempelvis möta Karin som efter en tumör i nacken för alltid har en begränsad rörlighet. Vi får möta Cia som integrerat hästarna i sitt liv som en del av sorgearbetet efter en förlorad mor och bror. Vi får möta Ullis som var en mamma mitt i karriären, plötsligt drabbad av aggressiv cancer.
Alla människor vi möter i boken har en sak gemensamt; hästen som läkande kraft. Hyllningen till hästen är tydlig, hästen har hjälpt dem genom både fysiska och psykiska svårigheter – utan hästen vet de inte hur de skulle ha tagit sig igenom det svåra.
Boken är inte bara en hyllning till hästen, den är också en hyllning till Pia. Ytterligare en sak bokens människor har gemensamt är ridterapeuten Pia, som med sin kunskap, sitt lugn och sitt tålamod – tillsammans med hästen, funnits, stöttat, utmanat och uppmuntrat.
Jag fastnade särskilt för det avsnittet i boken som beskrev mötet med Lisa och Anna, två föräldrar till två flickor med autismspektrumdiagnoser. Lisas och Annas berättelser är känslosamma berättelser om hur stallet och hästvärlden blev flickornas begriplighet i en värld annars allt för svår att förstå. Stallets tydlighet och struktur, förmågan att med sin egen kropp och sin egen tanke inverka på hästen – och framför allt upplevelsen av att om tid och utrymme ges, kan de som ingen tidigare trodde på nu lyckas med det till synes omöjliga. En sådan berättelse berör mig alldeles extra. Jag tänker att vi många gånger skulle vinna på att anpassa även den ”normativa” verksamheten i alla utbildningsforum på ett sådant vis.
Att stanna upp ibland, oavsett var vi befinner oss i vårt hästliv – att ge oss tiden att uppleva och att känna lyckan med hästar, det är känslan jag bär med mig efter att ha läst denna bok.