Maria <3 Härmed tilldelas du Juliastipendiet ”Guldenhörningen”. Motivering: För uppfinnande av ridövningen ”fri fart”*
Det här är bland det finaste och mest betydelsefulla jag någonsin fått. Jag är av en elev tilldelad ett eget ”Nobelpris” i form av en Guldenhörning.
För den som inte vet bakgrunden kanske det inte säger så mycket, men för mig är det den finaste av symboler; Den visar att jag är på rätt väg! Vikten av relationsskapande, individualisering, lösningsfokus och varje elevs rätt att vara och bemötas precis på det vis som fungerar allra bäst för just den. Jag är tårögd av lycka över detta – och över vad vi tillsammans, jag och denna elev, har lyckats med denna hösttermin. Och jag är för alltid tacksam in i hjärtat över att jag har fått träffa och lära av denna individ.
* När jag först kom i kontakt med den här eleven satt hen i bilen på ridskolans parkering och vårdnadshavare kom till mig för att (kanske som sista utväg innan de gav upp det här med ridskola?) be om råd. Eleven ville inte kliva ut. Den häst eleven skulle rida just denna gång var orsaken till låsningen. Elevens extra utmaningar inom autismspektrat bidrog. Jag vet hur man som vårdnadshavare drar sig för att göra på det här viset; att sticka ut och att ”vara till besvär”. Det vet jag för att jag har två egna barn med liknande extra utmaningar i livet.
Ett traditionellt svar hade kanske varit att man får ta de häst man får – eftersom den som vill bli en bra ryttare behöver lära sig att rida alla typer av hästar, är det inte så? Nej så är det ju givetvis inte på ridskolan där vi vill att alla våra elever ska bli sedda och bemötta på det allra bästa vis för just dem – och där vi vill skapa förutsättningar för alla att delta och att lyckas.
Mitt snabba svar till vårdnadshavare var därför; Det löser vi! Vilken häst fungerar? Det visade sig vara två möjliga. Och sedan ordnade vi så att det blev en av dem, eleven klev ur bilen och red sitt pass. (Då var det inte jag som var elevens ordinarie ridlärare).
Ridlektioner består dock av många, många fler utmaningar, och för en individ som är så van att möta utmaningar i livet och vardagen – och så van att misslyckas – blir till slut inte heller ridningen en återhämtning (hur mycket man än älskar det) om kraven hela tiden överstiger förmågan.
Och nu pratar vi inte ridförmåga. För det har den här eleven! Det här är oerhört viktigt att man som pedagog och ridlärare ser och förstår skillnaden mellan. Vi pratar om helt andra saker här, så som exempelvis att det av eleven uppfattas rörigt runt omkring, oförutsägbart, och att eleven vis av sina erfarenheter har en ganska låg tro på sig själv – i kontrast till en stor längtan och egna krav att klara ut olika moment – som hen egentligen har alla andra förutsättningar för att klara.
Så kom det sig att den här eleven och jag försiktigt stiftade närmare bekantskap under sommaren och hösten. Hen pratade inte mycket med mig då. Knappt alls faktiskt. Men vi lirkade oss fram ändå. Med en hel del dippar. Ibland lämnade hen hästen mitt under lektionen. Jag lyckades inte alltid ordna omgivningen, eller att hinna med i elevens tankar. Men jag ville inte ge upp. Elevens vårdnadshavare och jag hade mailkontakt, jag började skicka Veckans Övning, med bild och text inför våra lektioner. Vi hade alltid samma häst. Ändå dippade vi fortfarande ofta. Elevens högsta önskan och längtan var att galoppera. Rent fysiskt skulle hen kunna det utan problem, men så snart det kom på tal blev det stopp, ibland tog lektionen slut där och då. Ibland blev det bara skritt med ledare resten av tiden.
Vi tog små steg i taget – noga med dagsform kontra kravnivå. När jag ”uppfann” ridövningen ”fri fart” var det ett långsiktigt arbete, över många lektioner. Vi slutade att prata om galopp och provade istället ibland att rida i ”fri fart” på vissa ställen i veckans övning. Det vill säga; att prova att öka farten lite – eller kanske lite mer! I skritt, och sedan i trav. Vi byggde upp en glädje kring den ”fria farten”, som kunde vara en kort diagonal, eller en del av en långsida. Utan krav. Samtidigt som vi byggde en relation. Eleven började prata med mig – och skratta!
Och så hände det plötsligt! Eleven tänjde på den ”fria farten” så att det blev galopp! Plötsligt blev det galopp! Och eleven strålade av lycka! Jag har galopperat! Jag gjorde det! Jag klarade det!!
Där och då bestämde vi att ”fri fart” kan betyda snabb, snabbare eller snabbast. Det vill säga – det kan betyda trav, lite snabbare trav – eller rentav galopp! Det fanns inga krav, inget att uppnå, inget att prestera – och därför heller inget att misslyckas med. Och eleven gjorde det sedan gång på gång! På den allra sista lektionen innan jullovet hände detta. Och ridfröken hade tårar i ögonen av lycka hela tiden.
Inte får man trava fort och falla in i galopp, eller hur? Att öva galoppfattningar är viktigt, eller hur? Javisst är det det! Men det kommer sedan, i det här fallet. Det ska vi öva på framöver, när tröskeln är slipad och vägen lätt. Till dess njuter vi av glädjen och lyckan av ”fri fart”.
Därför kommer denna Guldenhörning från och med nu att följa med mig på alla mina föreläsningsresor. Den är för mig symbolen för det jag alltid trott på; Att tillgänglighet, individuell anpassning och elevernas känsla av att lyckas ska vara det som överglänser allt i en pedagogisk verksamhet.
Vi på ridskolan ska inte på förhand sätta mallen för vilka som kan komma och vilka som platsar hos oss – vi ska möta de individer som kommer och vi ska oupphörligen arbeta för att göra det möjligt för just dem att vara ridskolans elever!
Tack Juliastipendiet Guldenhörningen för att du tillför magi på min väg! <3
I början av januari kommer ett långt inlägg om ridlektionen och de exekutiva funktionerna – håll utkik efter det!