Självtillit – vad är det för något? Hur kan du som (rid)lärare och pedagog skapa förutsättningar för dina elever att höja sin självtillit?
Det finns många ridlärare som är väldigt bra på att höja sina elevers självtillit, utan att ha läst de pedagogiska teorier som ligger bakom det resonemang jag kommer att beskriva här. Man går på intuition, skapar relationer och har en sådan förtrogenhet med sitt yrke att man nästan direkt kan sätta fingret på vad man ska göra och hur. Visst känns det igen? Så långt allt väl när det fungerar, men kunskap är ju aldrig tung att bära – så här kommer lite påfyllnad:
Förra veckan lyssnade jag på en mycket intressant föreläsning via Zoom/Linköpings Universitet som egentligen handlade om olika lärteorier (perspektiv på lärande) men som också innehöll ett avsnitt om elevers självtillit.
Detta avsnitt mynnade ur den socialkognitiva lärteorin, som i korthet innebär att lärandet anses socialt, men att det också förutsätter inre förmågor som uppmärksamhet, minne och motivation. Detta eftersom en viktig del är den så kallade modellinlärningen; En individ observerar andras sätt att agera i en specifik situation, analyserar dess beteenden och tar efter om det verkar fördelaktigt. På det viset spelar motivation en viktig roll – man tar inte efter allas beteenden alltid, utan främst de som motiverar en själv.
Det handlar alltså om att minnas ett beteende för att sedan försöka återskapa det. I detta finns också människans förmåga att se mönster, det vill säga; vi finner i vår modellinlärning också mönster för vad som är rätt och fel, bra eller dåligt i specifika sammanhang och bär sedan dessa med oss i vårt minne.
Självtilliten syftar i detta fall alltså till uppfattningen av den egna kompetensen i förhållande till ovan beskrivna modellinlärning. Denna uppfattning kan vara korrekt, men den kan också vara både överskattad och underskattad. Vi ska rikta fokus mot den underskattade självtilliten, det vill säga när våra ridelever inte tror att de kan (eller att de ska kunna lära sig). Kanske visar det sig i frustration, prestationsångest, eller helt enkelt i att de ’tystnar’ och ger upp.
En låg självtillit kan komma av flera olika saker. Några som togs upp under denna föreläsning var:
- Tidigare erfarenheter.
- Indirekta erfarenheter (man har upplevt något ’vid sidan om’ som har påverkat).
- Social påverkan (väldigt vanligt idag med sociala medier tänker jag…).
Jag insåg när jag lyssnade på denna föreläsning att jag egentligen väldigt ofta skriver om just självtillit, men ur lite olika infallsvinklar. Jag behövde inte fundera särskilt länge på varför jag så ofta gör det; Jag hade som barn väldigt låg självtillit, och den hänger till viss del med mig även i vuxen ålder. Jag var alltid ’den rädda’, ’den försiktiga’, den som inte vågade’ och ’den som inte kunde’ när det gällde ridning. Det var liksom bara så, och det spelar ingen roll att jag fick fina lovord för min sits och känsla långt senare i livet – det där första hänger liksom kvar på ett vis som nästan inte går att förklara. Ni är säkert fler med mig som kände så när ni var barn?
Jag är stolt över att jag trots det utbildade mig till ridlärare (om än inte på allra högsta nivå – kanske var det ändå självtilliten som satte gränsen?) och att jag startade min egen verksamhet. Jag väljer att tro att just dessa erfarenheter – med lite distans till dem förstås – skulle kunna vara en stor fördel när man arbetar med barn och ungdomar eftersom man då kanske lättare fångar upp signalerna för just det. Och kanske ges man ibland också förmånen att få föreläsa för andra ridlärare i dessa frågor – och att skriva sådana här inlägg som brukar läsas av ganska många 🙂 Men det gäller förstås också att alltid jobba vidare med sig själv på de vis man kan!
Ett vanligt tecken på låg självtillit är att individen/eleven ofta förknippar sitt eget varande med görandet. Om det går dåligt så tänker man inte att det går dåligt, utan att man är dålig. Ni känner igen det, eller hur? Och ni har läst om det förr här, där jag beskriver hur jag satte upp ett helt ridläger för att se om jag kunde ändra på mina ungdomars tankevanor. Det ’experimentet’ lyckades, i alla fall just där och då! Jag avslutar ju också alltid mina ridlektioner på samma vis i samma strävan.
Som (rid)lärare är det otroligt viktigt att förstå att man påverkar sina elevers inlärning genom att man just är själva modellen, både när det gäller den faktiska ridutbildningen men också när det gäller ’modellen människan’. Det talas ofta om att det är viktigt att vara en bra förebild – och det är precis detta man hänvisar till då; Modellinlärningen. Det är också därför jag så ofta talar om den pedagogiska grundsynen och att det är så viktigt att den genomsyrar allt man gör. Jag tror att det är viktigt att man talar om sådana saker som prestationsångest, känslor av otillräcklighet etc med sina elever. På ett icke avfärdande, dömande vis – utan med genuin önskan om att ta del av elevernas tankar och upplevelser, och att dela med sig av sina egna!
Vid den föreläsning jag lyssnade på i förra veckan gavs bland annat dessa tips till lärare för att skapa förutsättningar för sina elever att öka sin självtillit. Jag tolkar dem här med kursiv stil till ridskolan.
- Skapa avgränsande nåbara mål – för alla. Här tycker jag min ridlektionsmodell fyller en väldigt fin funktion på många vis!
- Ge regelbunden och konstruktiv feedback
- Låt eleverna själva dokumentera sina framsteg. Genom att berätta om dem (som i inlägget med feedback ovan) eller genom att skapa diskussion om utvecklingszonen – och genom att göra denna uppgift med lite tid emellan skapa förutsättningar för eleverna att på ett konkret sätt ’ringa in’ sin egen utveckling.
- Minska möjligheten till social jämförelse. Skapa istället en väl fungerande social lärmiljö. – och förstås också en fysisk och pedagogisk tillgänglig lärmiljö.
- Betona kopplingen mellan insats och utfall Här hänvisar jag till ungdomslägret igen.
- Använd samarbetsövningar. Jag tänker mig alltid varje ridlektion som ett ’grupparbete’ och lägger upp det på så vis. Mer om det står att läsa i texterna om ridlektionsmodellen.
Detta var lite om den socialkognitiva lärteorin, modellinlärning och självtillit. Intressant, eller hur? Och som alltid så finns det många olika perspektiv på allt och detta var bara en bråkdel av en bråkdel. Jag försöker att lyfta olika bitar – sådana funderingar som för tillfället finns i min hjärna – från pedagogik, didaktik, specialpedagogik och sociologi och ta dem till ridskolan. Det är syftet med min blogg. Kanske använder du det du läser i din egen modellinlärning?
