Ett helhetstänk och ett gemensamt pedagogiskt fokus.

På många håll är nu höstterminens planering i full gång. Kanske har ni till och med redan startat upp hos er för att få så många terminsveckor som möjligt. Hos oss (ännu utan ridhus) jobbar vi lite mer säsongsverksamt – har ridläger precis varje vecka hela sommaren och istället stängt den kallaste vintern. Vi har därför fortfarande ridläger en vecka till innan vi startar höstterminen.

Planering inför en ny termin kan ju bestå av många olika dimensioner. Dels behövs förstås den praktiska planeringen; hästar, scheman, ekonomi, upplägg och annat. Jag som hästföretagare, verksamhetschef och arbetsgivare pysslar väldigt mycket med de bitarna. Det är dock inte så mycket det vi diskuterar här.

Dels behövs också den pedagogiska planeringen. Att sätta ramen, att ta ett pedagogiskt grepp om ridskolan som utbildningsarena. Ett helhetstänk och ett gemensamt fokus vad det pedagogiska faktiskt innebär. Det är definitivt vårt område i detta forum! 

I en verksamhet – vilken som helst – behöver personalen dra åt samma håll. Kanske gäller detta alldeles extra mycket i en verksamhet som sysslar med kunskapsbildning, lärande, utbildning och undervisning – eftersom det i dagsläget allmänt präglas av två olika synsätt.

Dessa olika synsätt behöver inte alls stå som varandras motparter, men på verksamhetsnivå kan utfallet bli så ändå. Ibland kan det tyvärr också utgöra meningsskiljaktigheter. Det finns sällan några bestämda rätt eller fel när vi diskuterar här, däremot finns det många olika sätt att förhålla sig till pedagogik, didaktik, specialpedagogik och sociologi.

Därför, tänker jag, skulle alla ridskolor gynnas stort av att personalgruppen jobbar mot en pedagogisk kollegial samsyn, innan man går ut i verksamheten och drar åt olika håll. Det kommer i sin tur att gynna ridskolans pedagogiska ram och det kommer definitivt att gynna eleverna. På de föreläsningar och utbildningar jag håller bakar jag ofta in detta i diskussionen om pedagogisk grundsyn. Här vill jag visa på två vetenskapliga perspektiv.

I korthet kan de två olika synsätten beskrivas som skillnader i synsätt på hur lärande “blir till”; om lärande så att säga kommer inifrån eller utifrån;

  • Lärande är mest beroende av en individs ålder och personliga förutsättningar. Oavsett hur jag som lärare agerar finns det inre faktorer hos individer som gör att det bara går att nå en viss punkt vid ett visst tillfälle till följd av en individs mentala och fysiska utveckling och mognad. Min uppgift som lärare är därför att utforma verksamhet som passar respektive nivå.
  • Lärande är mest beroende av den omgivande miljön och lärarens förmåga att skapa förutsättningar. Ålder och personliga förutsättningar spelar en mindre roll. Om jag som lärare utformar miljön, skapar rätt förutsättningar, då tar jag också fram mina elevers potential – som kan ligga bortom faktorer som jag tidigare trott ensamt påverkar. Min uppgift som lärare är därför att utforma verksamhet som passar inte bara respektive nivå, utan också alltid tar hänsyn till vart mina elever kan nå. Och hur långt de kan nå är aldrig förutbestämt.

Givetvis förstår vi att båda punkterna ovan spelar roll. Dock har den första punkten tidigare varit den starkast – närapå ensamt – rådande. Pedagogiken har under en lång tid varit tydligt influerad av utvecklingspsykologin, vilken av naturliga skäl har som huvudämne att studera just hjärnans utveckling. Pedagogikämnet har därför ofta inletts med att lära om barns olika åldrar och vilka förutsättningar de sägs besitta i de olika utvecklingsstegen som passeras i och med ålder. Det kan absolut vara värdefull kunskap! 

MEN!

Vi får aldrig låta denna kunskap begränsa oss som ridlärare och pedagoger! Och det är precis det som det idag rådande sociokulturella perspektivet på lärande vill uppmärksamma oss på. För egentligen talar den typen av pedagogik väldigt lite om vad vi faktiskt ska göra när vi står i en pedagogisk verksamhet. Och visst är det den frågan vi som ridlärare ofta funderar över; Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Vår uppgift som moderna ridlärare och pedagoger är inte att på förhand göra en bedömning av vilka förutsättningar våra elever besitter, exempelvis på grund av ålder. Då missar vi deras potential! Vår uppgift är att möta våra elever där de är – och att skapa förutsättningar och möjligheter för utveckling. Utan att låta oss begränsas av vad vi på förhand vet. Läs gärna det länkade inlägget som handlar om ridskolan som sociokulturell arena.

Här på ridskolepedagogik strävar vi efter att tänka och arbeta enligt det sociokulturella perspektivet på lärande.

Det är förstås ingen lätt uppgift! Men en väldigt stimulerande och utvecklande sådan, eller hur? För medan tanken på “varandet” är ganska begränsat, är tanken på “görandet” desto mer oändlig!

För en ridskola är därför den första uppgiften att enas kring de olika förhållningssätten till lärande.

Skulle det vara så att ni enas om att arbeta sociokulturellt, ja då kan ni enhetligt och tillsammans nu sätta igång att skapa förutsättningar och möjligheter på er ridskola. Till god hjälp och användning kommer då begreppet tillgänglighet i den fysiska, pedagogiska och sociala lärmiljön

Fortsättning följer alltså… 

 

Om Maria Falck 166 artiklar
Ridlärare och pedagog med en vision om att vi kan skapa framtidens ridskola med traditionell häst- och ridkunskap i kombination med moderna pedagogiska undervisningsmetoder!

Bli först med att kommentera

Vad har du för tankar om detta?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.