Idag ska vi titta lite närmare på det som heter barnsyn. Det är viktigt att man som ridlärare för barn funderar kring sin barnsyn, eftersom den speglas i de möten man har med barn och hur man agerar i undervisningssituationer med barn. Barnsyn är givetvis en människosyn, men det kan också enligt barndomsforskning innebära två olika synsätt på barn:
Om man ser barn som human becomings så ser man barndomen som om den vore en brist. Detta i jämförelse då med den vuxna människan som ses som en sorts ”slutprodukt”. Barndomen inom detta synsätt är något som ska åtgärdas genom utveckling. Barn blir representanter för sin ålder, barnets uttryck tolkas i första hand mot bakgrund av att det har en viss ålder och att barnet därför befinner sig på ett visst utvecklingssteg. Detta synsätt kommer från något som heter utvecklingspsykologi, vilket länge var det rådande sättet att studera barn. Det har starkt influerat pedagogiken och i många pedagogikböcker äldre än låt säga femton år, beskrivs barn till största del efter sin utveckling och mognad. Det är inte konstigt, eftersom det synsättet var det som var det allmänt rådande.
Men – och nu kommer vi till något viktigt. Det har förändrats!
Man insåg nämligen efterhand att utvecklingspsykologin inte hade svaren på allt. Exempelvis tog den väldigt lite hänsyn till det som sker runtomkring barnet, eller med vetenskapliga ord; den kontext i vilken barndomen utspelar sig. Ett barn står inte ensamt med sin mognad, utan står också under påverkan från sin omgivning. Detta ledde så småningom till att den vetenskapliga disciplinen sociologi (vetenskapen om människans sociala beteende och relationen mellan människan och samhället) tog sig an barndomsforskning…
..vilket ledde till det synsätt som kom att kallas barn som human beings: Inom detta ser man barn som i hög grad delaktiga i en social livsvärld som de också delar med de vuxna. Barndomen ses här som en tid i livet med egenvärde, av precis lika mycket värde som de vuxnas liv och leverne. Barns mening ses som av precis lika stor vikt som de vuxnas, och man är medveten om att barn även kan utveckla vuxna – inte bara tvärtom.
Från början då denna uppdelning skedde var dessa strikt åtskilda synsätt. Dessutom var de närapå i krig med varandra då sociologin så starkt ville avskärma sig från utvecklingspsykologin. Numera har man en lite mer nedtonad gräns dem emellan, och många studier gällande barn utgår från en tvärvetenskaplig ansats (man kan tillexempel blanda pedagogik med sociologi). Man ser att vi alla – både vuxna och barn – i någon mån alltid kommer att vara ”becomings” på det viset att vi alla alltid står under utveckling på något vis. Man ser också att utvecklingspsykologin har viss sanning – mognad spelar roll, men att det sociala samspelet är det som är övervägande. Det är också det senare som ligger till grund för den modernare pedagogiken för barn.
Samhällets barnsyn har alltså rört sig från ”becomings” med fokus på utvecklingsstadier, och väntan på mognad – till ”beings” där barn ses som medskapare till sin vardag.
Var befinner sig ridskolan i detta?
För att kontrollera dig själv kan du föreställa dig ett scenario där ett litet barn ska utföra en svår uppgift. Om du då lyckas avskärma dig från tanken ”små barn kan inte…” för att istället tänka ”hur kan vi göra det möjligt för små barn att…” då är du på rätt väg!
I ett kommande inlägg ska vi titta närmare på vad som står i de mindre ringarna på bilden ovan – pedagogiska atmosfärer. Riktigt intressant det också vill jag lova!
Mina akademiska studier innefattar både pedagogik och sociologi vilket jag ser som en riktigt fin kombination, alldeles särskilt då mitt intresseområde främst är inriktat mot barn. I den magisteruppsats jag just nu arbetar med, är ovanstående ett högst centralt tema då studien handlar om små barn på ridskola. Jag har utöver också valt att läsa en extra kurs med fokus på just barn; Att lyssna på barn – barnperspektiv och barns perspektiv 7,5 hp I denna kurs behandlas bland annat begreppet barnsyn. Denna kurs är på grundnivå, till skillnad från mina övriga studier just nu – så den är absolut ett tips till alla intresserade att söka nästa gång den går!
Referenslitteratur:
Halldén, G. (2007). Den moderna barndomen och barns vardagsliv. Stockholm: Carlssons förlag.
Johansson, E. (2003). Möten för lärande. Pedagogisk verksamhet för de yngsta barnen i förskolan. (Skolverket, Forskning i fokus, nr 6) Stockholm: Fritzes.
Johansson, E. (2003). Att närma sig barns perspektiv. Forskares och pedagogers möten med barns perspektiv. I Pedagogisk forskning i Sverige, 8(nr 1-2), 42-57.