Det vi inte ser!

Med risk för att upplevas lite väl abstrakt i början här nu, så ska jag skriva detta inlägg. Delvis baserat på ganska avancerade forskningsmetodologiska resonemang, men delvis också baserat på en vanlig dag på ridskolan.

Inom området forskningsmetodik finns många olika metodansatser att ”välja” mellan. Beroende av vilken studie man vill göra och vilka frågor man söker svar på väljer man lämplig metod (enkelt beskrivet).

Det finns en metodansats som heter diskursanalys. Jag har själv inte använt mig av den applicerad på någon egen studie, men jag har läst om (och examinerats i) den. Jag finner den väldigt intressant! Den fokuserar nämligen på det vi inte ser. Hur är det möjligt?

Jo ungefär så här; I varje sammanhang vi studerar finns det i motsats till vad som sker något som inte sker. Diskursanalysen är i första hand en metodansats som fokuserar på språket. Vad är det som osynliggörs när något annat synliggörs? Är ett bra exempel på att beskriva och att ringa in metoden.

Tänk om vi skulle frilansa denna metod och ta den till ridskolans aktiviteter. Vilka elever är det vi ser? Ja det är ju förstås de elever som är där, på plats. Har du någon gång funderat över de elever som gick hem men som inte kom tillbaka?

Varför gick de hem?

Några gjorde säkert det för att de kände att det här med hästar och ridning kanske inte var någonting för dem. Det var helt enkelt inte deras grej. Så kan det vara! Så långt allt väl, alla gillar vi olika.

Men ganska säkert finns det där, bland de som gick hem och inte kom tillbaka, några (kanske ganska många) som inget hellre ville än att hänga i stallet och att rida. Varför gör de inte det då? Det är väl bara att ”hänga i”? Nej det är ju faktiskt inte så enkelt, menar jag.

Någon gick hem för att den var rädd för att hoppa – och var fjärde gång blev det hoppning. Föräldrarna ville till slut inte betala när barnet bara red tre lektioner av fyra, återkommande.

Någon gick hem för att den var rädd för en speciell häst. Något hade hänt någon gång och oron blev allt för stor. Den fanns bara inuti, som en stor klump som ingen såg.

Någon gick hem för att det var ”töntigt” att rida. De hårda orden i skolan blev för tunga att bära. Det var inte längre värt det.

Jag har förstås inga universalsvar på scenariona ovan, och alldeles säkert har några gått hem från min ridskola också som vi missat. Men jag har en hel del tips på lager också  – de kommer så småningom. Först vill jag lyfta frågan – och jag vill att vi fortsätter att fundera över den. Jag vill att den kommer i ljuset – nu när vi verkligen vill skapa en ridskola för alla – hela livet. 

Vilka är det vi inte ser, och vad kan vi göra?! Ska vi göra något eller är det inte vår sak? 

PS. Vet ni? Jag var en av dem som gick hem när jag var liten. Jag var rädd, ängslig och orolig och jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig någonting alls. Hästvärlden jag mötte var inte som i mina drömmar – den var stor läskig och obegriplig. Men jag kom tillbaka och jag tänkte; Tänk om jag kan skapa en egen hästvärld – för alla dem som är som jag, och för alla andra olika och lika! Jag ska alltid göra mitt allra bästa i den strävan!