Nu är det dags att sätta fart på höstterminen på alla fronter. Så även här på bloggen är min plan! Det är dags att fylla på med en ny kategori kallad ”Veckans Övning”.
Mitt förra inlägg handlade just om planering, genomförande och dokumentation – den så viktiga inramningen av verksamheten. Här kommer alltså lite extra fokus på planeringen.
Terminen på ridskolan har en terminsplan. Den är viktig! (Förvånansvärt många ridskolor saknar en tydlig terminsplan har jag märkt). Den ska också vara synlig för alla. Terminsplanen ska vara den röda tråd som löper genom ridundervisningen över tid. Den ska vara lagom varierad och lagom repetitiv. Det ena ska följa det andra på ett klokt och genomtänkt vis. Den ska gynna hästarnas arbete samt stimulera elevernas inlärning och engagemang – mer tankeverksamhet och mindre fysisk aktivitet. Det är grovplaneringen.
Varje lektion ska sedan planeras mer detaljerat. Där ska också finnas en tydlig röd tråd. Detta inlägg handlar inte så mycket om strukturerna för detta – de ska vi diskutera mer ingående i ett annat inlägg. Detta inlägg handlar istället om grundinställningen att skapa en ridövning som kan fungera på ett likvärdigt vis men på många olika nivåer. Det är kanske det som är ridskolans största utmaning! Jag lägger ned otroligt mycket tid och energi på att fundera kring just detta hemma på ridskolan. Främst utifrån två olika perspektiv;
Hästperspektivet: Ridövningar på ridskolan måste vara byggda på det vis att det inte sliter på hästarna. Det är ryttarna som ska arbetas. Hästarna ska inte tröttas ut. Det betyder absolut inte att lektionen bara ska vara i långsam skritt. Troligtvis märker du inte ens att denna grundtanke finns om du rider på en ridskola som är bra på detta – det är liksom meningen! Ridövningar på ridskolan måste också vara byggda på det vis att hästarna förstår sina arbetsuppgifter – sin arbetsbeskrivning. Om de gör det, då är de mer intresserade av att göra ett bra jobb. Läs gärna mitt inlägg om hästar här!
Det pedagogiska perspektivet: Jag kunde kallat det elevperspektivet men jag väljer att inte göra det. Jag kallar det för det pedagogiska perspektivet eftersom det ger en större vidd. Det pedagogiska perspektivet innefattar både elever, åskådare och hästar. Och ännu fler. Här är vi givetvis till stor del inne på just det där med strukturer och uppbyggnad. Vem som helst som deltar i, eller tittar på en ridlektion ska uppleva att där finns en plan och en strävat att nå någonstans. Ibland tycks den allmänna upplevelsen av ridskoleridning vara att ”man bara rider runt där”. Jag är till viss del beredd att hålla med om det, för jag har sett det också. Det har jag skrivit lite om här. Och det är en viktig del i det som är min strävan med både min egen ridskola och med konceptet ridskolepedagogik – att ändra på den uppfattningen! Det pedagogiska perspektivet syftar också till att veta var du befinner dig som ridlärare, var du ska lägga nivån och hur mycket du kan och bör ”tänja” dig åt olika håll. För det är ju just däri verklig utveckling sker – att inte bara se och undervisa dina elever där de är utan också se vart de just för stunden har möjlighet att nå. Det kallas för den proximala utvecklingszonen och är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat!
Detta var nu bara en liten introduktion i kategorin Veckans Övning i vilken jag också såklar ska leverera ett antal konkreta ridövningar, så småningom!
