… så hjälper det inte att jag ropar högre!
Ridlärares språk och ordval vid ridlektion är en mycket intressant sak att fundera över. Jag har själv varit en av dem som pluggat kommandon och tillsägelser till dess jag kunnat rabbla dem baklänges i sömnen. Jag försöker fortfarande i den mån det går att använda ett så korrekt språkbruk som möjligt när jag håller ridlektion. Tillsägelserna använder jag mer än kommandona, och så tror jag att det i allmänhet ser ut på ridskolor idag. Få ridlärare idag ropar ”avdelning halt”, eller ”trav marsch”. Jag kan förstås ha fel!
Varför fortsätter jag? Varför upprätthåller jag (vi) någonting så benfast, som vi lärde oss för så länge sedan – och som dem som lärt oss det lärde sig för ännu längre sedan? Det är intressant!
Det språk en blivande ridlärare förväntas lära sig och använda, kan i det moderna samhället tyckas inte bara en aning gammaldags och förlegat – utan rent av antikt. Vissa delar faller också bort direkt en ridlärare lämnar sin utbildning och står inför sin första ridgrupp – därför att det känns alltför militäriskt, alltför konstlat och alltför långt bort från det vardagliga språket idag.
Jag vill ändå hävda att större delen av det språkbruk vi ridlärare lär oss vid våra utbildningar fortfarande fyller en viktig funktion.
Vi behöver fortfarande kunna kommunicera kort och koncist av flera olika anledningar. Hästarna är en viktig anledning – vi pratar till stor del med dem genom vårt inlärda språk. Att språket är enhetligt – det vill säga likadant på alla ridskolor är en del av den viktiga strukturen, och kulturen. Hästar och elever kan byta ridskola men fortfarande kan de ingå i systemet. Tillvaron är fortfarande begriplig fastän platsen är ny. En ridskola ska vara en ridskola oavsett vilken, och språket spelar en mycket viktig roll.
Jag hävdar att vi verkligen behöver vårt ”ridlärarspråk”! Men jag hävdar också att det inte fyller någon som helst funktion om ingen förstår vad vi säger! Om vi inte talar samma språk som våra elever spelar det ingen roll hur högt vi ropar. Vi måste finna andra vägar, det är givet. Så länge vi fortfarande vill använda vårt ridlärarspråk – för det vill vi – måste vi bjuda in våra elever till en språkkurs. Men det räcker inte att bara ge dem glosorna!
Ett litet tankeexperiment här;
Från A, med tre bågar serpentin över medellinjen.
Vem skulle kunna utföra detta? Det beror helt och hållet på vad vi menar med ordet ”kunna”. Betyder att kunna göra detta att förstå vad orden betyder och att enbart utifrån det kunna utföra – då är det inte många.
Betyder det istället att faktiskt kunna utföra övningen, momentet, ta sig fram på ridvägen – då är det ALLA. Med rätt hjälp i mellanskillnaden mellan förstå – utföra.
Det är mellanskillnaden som är en stor del av vårt ansvar som ridlärare!
Mer om detta blir det dock inte just idag, men jag hoppas att det har fått igång en tanke. Vi kanske får tillfälle att diskutera det vidare om vi ses någon gång i framtiden – det är nämligen en del av min plan 🙂
