Jag gillar böcker i allmänhet och pedagogik- och hästböcker i synnerhet! Därför kommer då och då här på bloggen bokrecensioner av böcker inom detta tema som jag använt mig av i ridskoleverksamheten, i mina studier och sådana jag läst för mina egna barn! Jag har den stora äran att samarbeta med Kikkuli Förlag och mina tidigare recensioner hittar du under kategorin ”böcker”.
Här kommer nu ytterligare en recension; Idag om Att rida och kunna nästan allting själv skriven av Susanne Larsson och bilder av Göran G Johansson.
Detta är en bok som enligt min tolkning strävar efter att beskriva barns perspektiv på ridskola och ridskoleridning, vilket föll sig extra intressant eftersom det som ni vet ofta är mitt fokus i mina studier.
Ella berättar för oss i boken om när hon rider på ridskolan, och det känns som att det är hennes berättelse helt och hållet. Texten hoppar lite här och där mellan olika tankar, känslor och upplevelser, och för både den vuxne och barnläsaren kan det nog till en början tyckas som ett annorlunda upplägg. Boken har egentligen ingen tydlig röd tråd, men å andra sidan har sällan tankar, känslor och upplevelser det.
Ella funderar och beskriver både hur hon upplever att det ska gå till i stallet och på hästryggen – och hon gör det på ett ganska bestämt vis; Hon kan det här, vill hon visa!
För mig som ridlärare är det en utmaning att läsa vissa delar, eftersom jag själv från mitt perspektiv har en annan syn på hur och i vilken ordning saker ska ske. Jag reagerar också på att Ella uttrycker att en häst är ”knäpp”. Det är något vi ridlärare ofta ägnar mycket tid åt; Att prata med våra elever om att det inte finns några dumma hästar, utan att man behöver lära sig att förstå varför hästen reagerar på vissa vis.
Ella berättar i boken sin egen bild av ridskolan, och jag tänker att om boken är skriven i det syfte jag hoppas; det vill säga en rak och ocensurerad verklighetsinblick i en nybliven ryttares upplevelsevärld, då är den ett bidrag till något vi absolut behöver skaffa oss mer kunskap om; barns perspektiv på ridskola och ridning. Min förhoppning om att det faktiskt är på det viset ökar när jag på baksidan läser att författaren läser en forskarutbildning. Och om det är på det viset får jag inte lägga några värderingar i att Ella beskriver en häst som ”knäpp” – istället får jag gå ut i verkligheten på ridskolan och fortsätta arbeta för att det inte längre ska vara en del av bilden i barns perspektiv på ridskolan.
Jag tänker också om boken att om man som läsare inte ser detta syfte, kanske boken kan upplevas som en ganska vanlig häst- bilderbok med en lite svårbestämd läsarålder. Kan hända att den då istället är lämpad för ganska små barn med vuxen läshjälp samtidigt som bilderna får tala.
Allt beror som alltid på med vilka glasögon vi ser på saken!