Vi har precis startat igång vårterminen på ridskolan här hemma, och något som alltid kommer extra mycket på tal vid just terminsstart är stallregler. Säkert är det så även hos er. Varje ny termin innebär nya elever och även de som varit elever tidigare behöver en uppdatering.
I helgen slog det mig när jag diskuterade stallregler med eleverna, att det är väldigt många som pratar om regler i ”inte”-form. Kan det vara så att det är vi på ridskolan som orsakat det, tänkte jag? Eller är det rent allmänt så i samhället att man tänker på regler som ”något man inte får göra”? Alldeles säkert en kombination.
Jag skulle vilja vårstäda ridskolan från ”INTE”! (Gärna hela samhället också faktiskt).
Hjärnan har en begränsad förmåga att uppfatta ordet inte, och tal i negationer kan ofta vara ganska svåra att förstå. Jag tänker att det vi egentligen vill nå ut med är hur vi vill att våra elever ska agera, inte hur de inte ska agera.
Vi kan aldrig räkna med att om vi berättar hur man inte ska göra – att mottagaren automatiskt förstår vad som förväntas istället. Därför är det ju enklast att faktiskt berätta vad vi förväntar oss av mottagaren, vad som faktiskt är det vi vill ska utföras.
Stallregel: Man får inte springa och skrika (mycket vanligt uttryck). Istället: I stallet ska du röra dig lugnt och prata med låg röst.
Jag utmanar därför både mig själv och er andra att denna vecka vårstäda bland era ”inte’n”. Till varje ”inte” finns alltid en positiv motsats. Det gäller bara att hitta den, och att göra det till en vana att använda den istället!
Lycka till!