Ett av det kommande årets projekt för min del är att – så att säga – implementera och befästa utvecklingspedagogiken på ridskolan. Den magisterstudie jag kommer att arbeta med har utvecklingspedagogiken för små barn i ridskolemiljö i fokus, och min förhoppning är att denna studie både kommer att skapa ett intresse kring utvecklingspedagogikens roll för många ridlärare på många ridskolor runt om i landet, och att den kommer att bidra med ny och viktig kunskap. Det finns inga tidigare studier gjorda inom detta område och jag är övertygad om att det behövs mer pedagogisk medvetenhet alldeles särskilt då det gäller (små) barn på ridskola.
Utvecklingspedagogik innebär i korta drag att i undervisning för barn:
- Skapa och fånga situationer som barn kan tänka och tala om.
- Få barn att tänka, reflektera och uttrycka sig.
- Ta tillvara mångfalden av barns idéer.
Genom att man tar reda på hur barn tänker om ett specifikt innehåll och sedan bygger vidare på det skapar man lärandesituationer. När barn reflekterar över sitt eget lärande uppstår de ny förståelse. Det handlar om att den vuxne läraren har innehållsriktningen och målet klart för sig, men att barnen ges stor delaktighet i vägarna dit.
Det handlar alltså om att ta tillvara barns perspektiv och hur barn erfar sin omgivning. Inte erfar som i tidigare erfarenheter, utan erfar som i hur barn upplever och uppfattar det som sker omkring dem. Den vuxne läraren behöver skaffa sig kunskap om sådant som upptar barns värld. Det räcker alltså inte med att sätta barnet i situationer där de förväntas uppleva och lära, utan kanske mest av allt fånga upp hur detta framträder för varje barn. Att utgå från barns vardagssituationer och att utmana tanken vidare mot nya innehåll och mål.
I detta ingår också tanken om att lek och lärande är en sammanlänkad enhet – att barn egentligen inte alls har något behov av att särskilja de två. Barns tänkande utgår enligt Pramling Samuelsson & Aspling Carlsson (2014) i första hand från en helhet. Verkligheten är en sådan helhet och i barnets önskan om att erövra denna verklighet ingår både det vi vuxna kategoriserar som lek och det vi kategoriserar som lärande. För barnet finns det dock ingen gräns däremellan.
Många gånger har jag fått frågorna;
”Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med de yngsta barnen på ridskolan”.
”Nu när vi har gjort några lektioner med lekar och sånt, vad ska vi ägna resten av terminen åt?”.
Jag tänker att det är där utvecklingspedagogiken ska komma till god nytta och hjälp. Om vi har en föreställning om att lek och lärande är allt för åtskilda är det nog lätt att fastna i tanken om att små barn behöver mest lek, innan de är redo för det ”riktiga” lärandet – att det senare är något vi måste vänta in i ålder och/eller mognad.
Vi kanske visserligen tänker att leken är en form av förberedande lärande. Men om vi endast sätter barnet i situationer vi själva har bestämt är det inte alls säkert att barnen uppfattar och tar till sig det på det vis vi tänkt oss.
Jag tänker att ridning för små barn lätt kan uppnå en sorts ”mättnad” när det inte finns fler lekar att tillgå – samtidigt som man ändå inte upplever att barnet är redo för det ”riktiga” lärandet. Att det liksom uppstår ett vakuum däremellan. Det andra alternativet är förstås det motsatta; Att man allt för tidigt sätter in barnet i en typ av ”riktigt” lärande utan att först ha kollat av hur barnen erfar det. Det jag tar för givet kan jag inte anta att mottagaren tar för givet.
Jag kan förstås ha fel! Men jag har definitivt rätt i att de frågeställningar jag beskrivit ovan är frågeställningar som existerar relativt frekvent. Vad gör vi med de små barnen på ridskolan?
Vi kan fylla på med ytterligare några frågeställningar ur ett utvecklingspedagogiskt perspektiv;
- Vilka tankar uttrycker små barn om sina ridlektioner?
- Vad upplever de små barnen som viktigt och meningsfullt med ridlektionstillfällen?
- Vilka är de små barnens uppfattningar om lärande i ridundervisningssituationer?
Detta är frågeställningar jag tar med mig in i min nära förestående magisterstudie. Får jag komma till din ridskola och göra mina observationer och utvecklingspedagogiska intervjuer med barn i ålder upp till sex år? Hör gärna av dig till mig!
Vidare läsning för den intresserade:
Det lekande lärande barnet i en utvecklingspedagogisk teori. Av Ingrid Pramling Samuelsson & Maj Aspling Carlsson (2014).
Läs också gärna praktiska tips på hur jag tidigare till viss del tillämpat utvecklingspedagogiken i min undervisning: Vad får hästar äta? Att berätta med föremål. Levande teori med leksakshästar.