… Eller synen på kunskapsöverföringen om du så vill. En av underrubrikerna till pedagogisk grundsyn. Jag har tidigare skrivit inlägg om människosyn och kunskapssyn. Varje lärare behöver förutom ovanstående även tänka igenom vilken syn han/hon har på den pedagogiska processen. Kort sagt; utrymmet mellan utlärandet och inlärandet!
Hur ser själva kunskapsöverföringen ut, enligt dig som ska lära ut? Vilka förväntningar har du på dina elever i denna process? Har du tillräckligt med verktyg i din verktygslåda? Vilka förväntningar tror du att dina elever (och/eller deras föräldrar) har på dig? Matchar de?
Den allmänna synen på den pedagogiska processen är en av de största skillnaderna mellan den moderna och den äldre utbildningen. Man skulle kunna säga att för riktigt länge sedan handlade utbildning om att läraren var den kunniga som förmedlade sin kunskap på det vis han/hon ville och tyckte, och det var upp till eleverna att ta in (eller inte ta in). Om en elev gick ifrån en lektion utan att ha förstått det läraren förmedlat så var det inte lärarens ansvar. Läraren hade förmedlat – alltså utfört sitt jobb ändå – och om eleven inte tagit till sig så var det elevens ”fel”. Fokus låg på utlärandet.
I den moderna utbildningen har tyngdpunkten istället förflyttats från lärare till elev. Det vill säga: Det är nu inlärandet som är i fokus. Lärarens arbete är inte längre enbart att förmedla sin kunskap, utan att göra det på de vis som gör att eleverna uppfattar, tar till sig och förstår. Man skulle nog kunna hävda att det är mycket svårare att vara lärare idag än vad det någonsin har varit!
Du lär ut först när mottagaren lär in.
… brukar jag säga när jag pratar om just den moderna pedagogiska processen. Det citatet valde Stockholms Läns Ridsportförbund att klippa in i en inbjudan till en kurs jag kommer att hålla i oktober. Mitt i prick – tänkte jag när jag fick den skickad till mig!
Som ni anar är detta en av mina hjärtefrågor och någonting jag gärna både skriver och pratar om. På ridskolan behöver vi finna praktiska vägar till denna moderna syn på den pedagogiska processen. Vi är på mycket god väg – det ska verkligen poängteras! Vi är inte längre militäriska och domderande. Vi har gjort ett hästjobb på våra ridskolor för att modernisera kunskapsöverföringen med eleven i centrum. Men vi har en del kvar!
Även om vi som är ridlärare idag har fått viss pedagogisk utbildning är tyvärr den hårda sanningen att utbildningsvetenskapen fortfarande ändå ligger steget före! Utbildningssamhället som sådant har nämligen idag lämnat bakom sig en del av det som många av oss har lärt oss, exempelvis om barns olika mognadsstadier – för att istället tala om varje individs utvecklingspotential.
Jag, genom konceptet ridskolepedagogik vill vara med och bidra till att vi kommer ikapp. Mer om det – och lite till – när vi ses!