Under denna rubrik samlas de frågor som kommer till mig via formuläret pedagogisk rådgivning som handlar om ridskoleelever med nedsatta exekutiva funktioner, det som exempelvis har resulterat i en diagnos inom NPF (autism och ADHD vanligast). Den senaste frågan/svaret hamnar högst upp. Scrolla gärna!

Fråga:

Hej,

mitt barn har ADHD och rider ett par gånger i veckan på en ridskola. Just hästhanering är superbra för detta och hjälper till med koncentration, inlärning mm då hen blir naturligt inramad av rutiner och säkerhetskrav i hästhanteringen.

Men, i stallmiljön finns ju också stallkompisarna. Där uppstår konflikter ibland pga diagnosen. Jag upplever inget gehör hos ridskolepersonalen. Det svar jag fått är “vi måste kunna ställa samma krav på hen…. hen ska uppföra sig som alla andra…hen måste lära sig konsekvenserna…” osv. Här har vi ju själva diagnosen.

Hen har lågt konsekvenstänk. Hen kan inte “uppföra sig som alla andra”, om hen kunde det skulle hen ju inte ha en diagnos! Jag blir så trött och ledsen på det. Hur ska jag få ridlärarna att ha åtminstone ett uns förståelse för denna typ av funktionsnedsättning?

 

Mitt svar: 

Hej!

Det är ett ledsamt scenario du beskriver här! Du beskriver hur ditt barn mår väldigt bra av samvaron med hästar och i stallmiljö – men att det alldeles för ofta sker ‘krockar’ med andra barn, och som jag tolkar din beskrivning – även med vuxna (ridlärare/ridskolepersonal) på ridskolan. Du beskriver också att förståelse tycks saknas, eftersom just det som ingår i ditt barns utmaningar och diagnos är precis det som omgivningen förväntar sig att hen ska klara av ‘som alla andra’. Det blir inte bra!

Om det var på min ridskola detta hände skulle jag verkligen vilja att du som vårdnadshavare tog kontakt med mig som verksamhetschef, så att jag skulle kunna få en bild av situationen och därefter kunna prata med/vidareutbilda mina ridlärare i vad nedsatta exekutiva funktioner kan innebära och vad det faktiskt innebär att ha genomgått en utredning och att ha fått diagnosen ADHD. Mitt första råd är att du kontaktar verksamhetschefen och lyfter detta. Du kan också tipsa om min sida och att de gärna får ta kontakt med mig för tips och råd.

Om det är så att du redan gjort det och inte upplevt att det har fungerat skulle du kanske kunna hjälpa dem i deras arbete genom att dels berätta så detaljerat som du kan (och vill) om ditt barns utmaningar. Du skulle också kunna lägga till ‘hur man kan göra’ i olika situationer där utmaningarna blir som svårast för ditt barn – utifrån din expertroll som barnets förälder.

Ibland kan det vara så att man helt enkelt missförstår varandra (förälder och (rid)lärare) eftersom man har olika förkunskaper om både diagnosen och barnet. Ridlärare har ofta genomgått en ganska traditionell skola där de fått lära sig att ‘allt ska vara på ett särskilt vis’ (militäriskt) – vilket sedan inte alls kommer att fungera i verkligheten vid möten med olika människor. Jag möter ofta ridlärare som är ganska uppgivna när de kommer fram till just detta dilemma; Det fungerar inte i praktiken att göra så som det var sagt att man skulle göra – därför att praktiken består av en mängd olika möten med olika individer i olika utmaningar och behov. Det kan vara så att ridläraren i det här fallet är mycket medveten om det, men att hen inte har verktygen och därför använder de verktyg hen känner till; de traditionella. Det är förstås inte det vi helst önskar, men du kanske för en stund får lägga din förhoppning om att ridskolans personal ska förstå åt sidan – och istället utbilda dem. Det är inte det man som förälder helst vill ägna sig åt – jag är väl medveten om det…

… men okunskap om diagnoser är tyvärr fortfarande vanligt – trots de allra bästa intentioner – och jag tänker att det inte räcker (jag är själv förälder till barn med liknande utmaningar) att tala om diagnosens utmaningar. Du kanske därför behöver ta det ett steg längre genom att berätta hur de skulle kunna lägga upp det i praktiken. Många lärare och pedagoger vill veta hur men mot bakgrund av att de kanske inte ser hela bilden så har de kanske svårt att formulera sitt hur. Du skulle kunna säga så här till exempel:

“Mitt barn har svårt att hålla uppmärksamheten vid en samling och det kan resultera i att hen börjar peta på de andra barnen eller skapar ‘oro’ genom att kasta runt föremål etc. Det räcker tyvärr inte med att säga till hen att man måste uppföra sig – för det vet mitt barn redan – problemet är att det är just uppmärksamhet som är ett av hens nedsatta funktionsområden. Det du som ridlärare skulle kunna göra är att försöka hålla dig nära hen och ge hen lite extra ansvarsuppgifter – så att hen upplever att det är du och hen som tillsammans genomför samlingen. Det kanske kan vara att ansvara för vissa extra moment som du lyfter som viktiga och betydelsefulla, så som att (sortera borstar, packa höpåsar, sopa gången etc). Det skulle kunna resultera i att mitt barn riktar sitt fokus mot det istället för att hamna i det som just nu inte blir riktigt bra”.

På ett vänligt och ödmjukt vis behöver det framgå för ridläraren att det inte tjänar något till att hamna som ‘motpart’ till ditt barn – det kommer inte att lösa situationen. De traditionella verktygen kommer inte att fungera. Att vara på samma sida är målet. Kort sagt, ridläraren behöver skapa en relation med ditt barn, där det också för ditt barn upplevs att de är på samma sida – och löser utmaningar/möter motstånd tillsammans. För att det ska bli möjligt behöver ridläraren ta ansvaret att ordna så att det blir så.

Att göra något aktivt som av barnet upplevs viktigt och meningsfullt samtidigt som det sker en samling eller något annat koncentrationskrävande i grupp gör nog att ditt barn har ännu större förutsättningar att ta till sig ny kunskap – samtidigt som bonusen blir att uppmärksamheten inte råkar hamna fel och resultera i konflikter. Det är ‘fakta’ som ridläraren behöver veta. Utmaningen för ridläraren här blir att lära sig att ‘använda’ ditt barns fantastiska resurser på ett positivt sätt. Jag tänker att ditt barn troligtvis är ambitiös, älskar att lära sig, tänker snabbt och vill ha mer – och det är ju lysande förutsättningar för lärande. Om det riktas rätt!

Tanken med detta är alltså att guida ridläraren i mötet med barnet. Och – åter igen – jag förstår verkligen att man som förälder tycker att det inte skulle behövas, men så länge det behövs så är det nog så man behöver ta sig an det. En ridlärare som är öppen för att få situationen att fungera kommer att uppskatta detta. Tyvärr finns det förstås också (rid)lärare och pedagoger som inte är lika öppna – och då blir det svårare. Kanske finns det fler ridlärare på ridskolan så att ditt barn kan byta? Kanske finns det till och med en annan ridskola i närheten som har bättre förutsättningar att ge ditt barn det bemötande och den förståelse hen behöver och har rätt att få.

Tänk att du (tillsammans med ditt barn) ritar upp en ‘karta’ till ridläraren att navigera efter, och berätta gärna för ridläraren att du gör det med goda intentioner och med önskemål om en mer fungerande verksamhet för er alla.

Men – som sagt – utan ridlärare som lyssnar och är öppna för ny kunskap blir detta förstås svårt. Så därför avslutar jag detta svar med att vända mig till alla ridlärare och ridskolechefer/verksamhetschefer som läser detta: Låt inte detta hända på din ridskola! Det är DU som har möjligheten att se till att det inte händer. Genom utbildning, ödmjukhet, intresse, öppenhet, lösningsfokus och förmågan att se att varje individ. Prata med varandra! Lyssna in barnet! Lyssna på vad barnens föräldrar har att berätta – för en dialog, kommunicera, skapa relationer, våga fråga. Prova – och våga ändra. Följ upp, utvärdera dig själv och er verksamhet – hela tiden! 


Vill du också ställa en fråga – klicka [H Ä R]