En av de viktiga underrubrikerna under pedagogisk grundsyn är människosyn. Maltén (1997, s. 28) beskriver människosynen som det som är avgörande för atmosfären i mötet mellan läraren och eleven. Vidare skriver författaren (s. 85) att den människosyn en lärare utövar i mötet med sina elever i högsta grad påverkar elevernas utveckling och kunskapsinhämtning. Därför är det så viktigt att varje lärare är klar över sin egen människosyn, varifrån man hämtat den och vilka konsekvenser den får för elevernas självbild.
Texten ovan verkar ganska logisk, eller hur? Så logisk att vi skulle kunna stanna där. Men det gör vi inte. Vi ska vända och vrida på det ytterligare några varv, som vanligt.
Atmosfären är en ganska abstrakt beskrivning. Jag tänker att det som faktiskt menas är den där känslan man får i samvaro med människor, vissa mer än andra. Den har vi alla upplevt, mer eller mindre stark. Ibland känns det verkligen inte bra. Som om något är fel fastän det inte syns, det går inte att sätta fingret på det. Ibland upplever man det precis tvärtom – att man liksom får en skjuts framåt i samvaron med vissa människor – utan att riktigt heller veta vad det var som hände.
En vanlig tankeövning i en ledarskapskurs är att beskriva en riktigt bra ledare och vad denna person har för egenskaper. Mina erfarenheter säger att väldigt ofta landar en sådan beskrivning i orden ”han/hon trodde på mig”. Personligen är jag alldeles övertygad om att det är det allra viktigaste i mötet mellan lärare och elev. En lärare med en sådan positiv människosyn som lyckas använda denna för att skapa en atmosfär där eleven – oavsett vem den är – känner sig sedd och betrodd. Det är hela kärnan – enligt mig!
Enligt en välkänd ledarskapsteori kan man se människor i två ytterligheter. Kortfattat betyder det att en människosyn enligt Teori X innebär att man ser människor som lata och i behov av styrning och kontroll. Teori Y innebär istället att man ser människor som aktiva och under rätt förutsättningar mycket villiga att ta eget ansvar för sin inlärning eller sitt arbete.
Jag var en gång på en mycket bra föreläsning om detta i kursen Utbildningsledarskap inom masterprogrammet på Linköpings Universitet. Där sades att om man väljer att leva efter Teori Y (vilket ju rekommenderades starkt) kunde man visserligen förvänta sig att då och då bli besviken – alla människor lever inte upp till förväntningar. Men samtidigt kunde man förvänta sig i det långa loppet – i en helhetsbild – ett så vinnande koncept överlag!
Vi har haft en del diskussioner om dessa teorier när jag varit ute och pratat om ridskolepedagogik. En av de vanligaste frågeställningarna som kommit upp är frågan om hur en Teori Y-syn (för de flesta är överens om att den låter bäst) är förenlig med en verksamhet (ridskolan) som i sig kräver mycket struktur. Någon föreslog att man kanske kan se X och Y som roller att växla emellan vid behov. Någon tänkte att Y inte alls skulle fungera eftersom att behovet av struktur var allt för stort i och med ovana människor kring djur som både är flock- flykt och vanedjur. Båda förslagen är intressanta, tycker jag.
Själv tänker jag att en strukturerad verksamhet är något helt annat än en människosyn med fokus på kontroll och styrning. Jag tänker att en strukturerad verksamhet är en fantastisk ram -en trygghet för hästarna och en absolut förutsättning för en ridskoleverksamhet. Men att det där innanför ramarna kan finnas hur mycket tro på människan som helst. Det betyder inte att elever på en ridlektion får rida omkring som de vill (givetvis) – ni som varit hos oss vet att vår verksamhet är mycket strukturerad. Jag tror på struktur. Men jag tror också att individuella möten i varje grupp, små personliga samtal med varje elev – på eller vid sidan om hästryggen – ett extra leende och en extra uppmuntran, att fånga upp och ta tillvara elevers förslag och nya idéer, det är en del i att se sina elever och att tro på dem!
När jag var yngre slets jag mellan denna grundtro på människan enligt Teori Y och en totalt felaktig bild av hur ett ledarskap ”skulle/borde” se ut. Det blev inte alltid bra. Inte för mig heller. Jag är inte en ”typisk” ridskolechef, så som jag trodde att det skulle vara. Det tog mig många år att landa i att det var en märklig bild jag skapat, av något jag inte alls ville vara (och därför aldrig heller lyckades leva upp till). Jag har lärt mig med åren – tänk så viktigt det är att aldrig sluta lära! – och nu har jag landat i en för mig mycket trygg balans mellan verksamhetens struktur och Teori Y.
Jag hoppas att det bidrar till atmosfären i den verksamhet jag bedriver för barn och ungdomar på ridskolan! Jag jobbar på det, ute i min verklighet. Jag lyckas kanske inte alltid. Men jag försöker varje dag, för jag är övertygad om att det är ett vinnande koncept!
Litteratur:
Maltén, A. (1997). Pedagogiska frågeställningar. Lund: Studentlitteratur.