Inom utbildningsvetenskapen talar man ofta om kunskapsfilosofi – läran om kunskapens ursprung och giltighet. Det kallas med ett annat ord epistemologi.
Inom epistemologin finns olika inriktningar; en inriktning säger att vi föds som ganska oskrivna blad och att vi sedan får vår kunskap genom erfarenheter och våra sinnen. En annan säger att det inte är fullt så enkelt, utan menar att tidigare erfarenheter alltid präglar det vi idag väljer att fokusera på och att det alltid ligger till grund för vilken inriktning den fortsatta utvecklingen av vår kunskap får. En tredje inriktning menar att idéer, begrepp och förmågor är medfödda och att det som redan finns inuti oss som är det som ger våra erfarenheter sin mening.
Det går att vända och vrida på detta hur mycket som helst! Krångligt och onödigt tycker någon. Jag tycker det är riktigt intressant och jag kan ägna ganska mycket tid åt att utmana mig själv till att se på saker ur olika perspektiv. Kunskapsfilosofin är en av sakerna! Nu ska vi inte gräva ner oss för djupt i det just idag, utan istället ta tanken vidare till frågan;
Kan man äga kunskap?
Eller kanske snarare;
Kan man sätta copyright på sin kunskap?
Vi tar det till ridskolebranschen och jag svarar utan tvekan nej på den frågan!
Min uppfattning är att kunskap inom ridskolebranschen ska och bör spridas så mycket det bara går. Det gynnar alla! Vi tar ett exempel från verkligheten:
Ibland är det så att en anställd ridlärare på en ridskola inte får undervisa någon annanstans än på just den ridskola hen är anställd. Det finns många perspektiv att se på den frågan ur (alltid många perspektiv). Och jag har säkert inte tänkt på allt. Men jag har tänkt på det här; Varför inte?
Av rädsla för konkurrens? Av rädsla att företagshemligheter och idéer ska spridas till andra? Av rädsla att elever ska byta ridskola och istället möta sin favoritridlärare någon annanstans? Kanske någon av dessa anledningar, kanske andra anledningar som jag inte alls har tänkt på. Det är givetvis helt upp till varje ridskola hur de väljer att göra, baserat på ur vilket perspektiv de ser på frågan. Men hos mig är det inte så. Av dessa anledningar:
Jag tänker att kunskap kan och bör spridas! Om det är så att en ridlärare som arbetar hos mig tar med sig något som den upplevt varit bra till en annan ridskola vid något tillfälle – om det råkar slinka med något sådant – då är det ju verkligen bara positivt. Det gynnar några andra ridskoleelever någon annanstans, det ger fler ridlärare idéer och det kan till och med gynna trogna arbetande ridskolehästar på en annan ridskola. Kort sagt, en liten bit av något bra som kan gynna en hel bransch. Det finns inget att vara rädd för! Det någon kan ta med sig är ändå inte kärnan. Det går inte att kopiera rakt av på direkten, men det går att få med sig en lite del. Och det är bara positivt!
Du som läser bloggen här – du får små bitar då och då, du använder det kanske om du tycker att det är bra – du får inspiration och kanske nya idéer, du producerar ännu mer ny kunskap! Men du kan aldrig göra exakt det jag gör på exakt samma vis. Och det är det som är tjusningen!
Generellt tänker jag att ingen aktivitet och inga relationer ska bygga på en rädsla, att vakta på något som är ”mitt”. Jag tänker att det gäller både kunskap, anställd personal och ridelever. Det är upp till mig här i min verklighet att producera så mycket kunskap jag bara förmår – inom vilken del av kunskapsfilosofin jag än anser mig tillhöra – och att sprida den så mycket jag bara kan. Det är upp till mig som ridskolechef att skapa en så bra arbetsplats att mina anställda vill vara just här hos mig. OCH det är upp till mig att skapa en så bra ridskola så att mina elever väljer att stanna just här för att de vill det!
Det är stor skillnad mellan att drivas av en rädsla att förlora – eller att ledas av en positiv kraft att utveckla!
