Delar som ska byggas ihop till något…
För att bygga kunskap behöver du delar att bygga av! Det är delarna som bygger helheten, men helheten kan vara större än delarna. Hänger du med? Inom pedagogiken kallas denna uppfattning ”holism”.
Patel & Davidson (2003) skriver att det holistiska synsättet innebär att ställa helheten i relation till delarna och att pendla mellan del och helhet för att på så vis nå fram till en så fullständig förståelse som möjligt (Patel & Davidson, 2003, s. 30).
Det innebär alltså att kunna växla sitt fokus mellan delar och helhet. Och att alltid ha denna växling beredd. Ibland är helheten viktigast. Ibland delarna. En viktig del av lärarrollen – förutom att bemästra dessa växlingar själv – är också att ha förmågan att hjälpa elever att växla sitt eget fokus mellan delar och helhet. Det innebär också att kunna pendla mellan olika synvinklar (exempelvis från olika inblandade personer) och det innebär att man använder sig klokt av sin egen förförståelse.
Beroende av hur lång varje individ har kommit i sin utbildning kan både delarna, helheten och de olika synvinklarna se väldigt olika ut. Och det gör det extra svårt!
Ett exempel ur vardagen skulle kunna se ut så här:
Häst- och ridkunnig (på glad amatörnivå) förälder kommer med nybörjarbarn till ridskolan. Barnet (ser helheten) vill rida NU på direkten, vill helst prova ALLT (barnets synvinkel). Föräldern vet att det är ganska mycket att lära sig i hästvärlden (ser delarna) och vill få barnet igenom de viktigaste stegen/delarna först (förälders synvinkel). Ett vanligt sådant steg/del är hur man håller tyglarna. Intressekonflikten mellan del-helhet och de båda synvinklarna kan nästan göra att förälder och barn blir osams innan ridpasset ens har börjat.
Som ridlärare vet du precis det föräldern vet; det är ganska mycket att lära i hästvärlden. Du ser situationen tydligt ur förälderns synvinkel. MEN du vet också att det ibland är bäst att börja med att fokusera på helheten. Du förstår barnet synvinkel och eftersom din förförståelse säger dig att barnets önskan om helhet i det här fallet kan få komma före (det är inte farligt att rida med fel tygelfattning). Situationen löses enkelt med att du låter barnet rida några varv, kanske till och med prova att trava – med fel tygelfattning. För att sedan när barnets längtan efter helheten till viss del är tillfredsställd, börja lära ut viktiga delar.
Detta kan man se på många ridskolor; barn som rider med fel tygelfattning. Skillnaden mellan bra och dålig ridundervisning är om du bara ”låter det vara så för att det blev så/tar det sedan” eller om du tydigt kan presentera en bild av hur du tänker dig att pendla mellan helhet och del – om någon skulle fråga!
Detta var bara en väldigt liten del av del – helhet. Jag återkommer definitivt till ämnet framöver!
Delarna ihopsatta till en helhet.
Att läsa vidare:
Patel, R. & Davidson, B. (2003) Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur.
(Bo Davidson var min handledare i min B-uppsats i pedagogik för en del år sedan).