När jag först klev in i universitetsvärlden kände jag mig ganska liten och bortkommen. Jag längtade efter kunskap i beteendevetenskap, utbildningsvetenskap, pedagogik och sociologi. Men jag kom från en helt annan värld!
Jag har alltid varit kunskapstörstande förstås, men jag hade liksom inte redan från gymnasietiden (som många andra) lagt upp någon långsiktig studieplan. Jag ville bli ridlärare och jag ville starta egen ridskola. Och så blev det också. Men ganska omgående kände jag att jag både ville (behövde) ha mer och att jag ville kunna ge mer. Jag längtade efter en ny dimension!
Så gick min väg mot universitetsvärlden. Jag har aldrig varit ”student” i den bemärkelsen att jag levt studentliv, bott i korridor och allt det – jag har ju alltid haft min andra värld parallellt. Och det har passat mig perfekt!
Idag har jag nära 300 högskolepoäng i beteendevetenskap och jag ser inget slut. Jag pluggar inte för att ”bli klar” – faktum är att jag aldrig vill bli det! Det finns så mycket att lära sig och det tar aldrig slut. Nu studerar jag ett masterprogram i pedagogiskt arbete och jag är en ganska udda figur där. Programmet är på avancerad nivå, vilket innebär att man bara har tillträde dit om man har en examen på grundnivå (fil. kand i pedagogik i mitt fall). I princip alla mina medstuderanden är lärare, skolledare, rektorer, jobbar på skolinspektionen eller i någon annan form har en medelhög eller hög position inom utbildningsväsendet. Jag tillhör – trots mina 36 år – de yngsta!
Jag är på alla programkurser alltid ensam ridlärare/ridskolechef. Min värld är en främmande värld för de flesta jag möter på mina kurser på universitetet. I början tyckte jag att jag inte riktigt hörde hemma där. Inte på det vis att någon annan uttalade det alls, det var mer en egen känsla. Men nu känns det aldrig så längre! Nu blir jag istället den som ofta blir ihågkommen av lärarna i en stor studentgrupp eftersom jag är en som sticker ut i min beskrivning av mig själv, mitt yrke och mitt syfte med mina studier. Att sticka ut är häftigt!
För mig är det den allra bästa balansen i livet – att ha dessa båda delar. Ridskolevärlden och universitetsvärlden. I universitetsvärlden lyfter jag ofta ridskolan och dess pedagogik i mina skrivuppgifter – ridskolan blir där ”känd” som ett utbildningsfält de flesta inte tidigare kände till (trots ridsportens storlek och bredd). Till ridskolan försöker jag att plocka så mycket jag kan placera av universitetets pedagogik. Det är en balans som varje dag stimulerar och utvecklar mig själv och mitt eget sätt att tänka och förhålla mig till de båda världarna – helt enkelt en ständigt pågående lärprocess!
Mitt huvudsakliga syfte med kombinationen känner ni bloggläsare troligtvis redan till, men jag säger det igen; Att kombinera de båda världarna och att skapa något jag tycker ofta saknas och alltid behövs – R I D S K O L E P E D A G O G I K.
Jag brukar säga att detta är bara början. Vi får väl se om jag har rätt 🙂
