Ett av mina absoluta favoritcitat kommer från den danske filosofen Sören Kirkegard:
Det är – tycker jag – så rakt igenom träffande för de pedagogiska processer vi ägnar oss åt. Men det är ju inte alltid helt lätt att veta var en människa är. Var ska man leta?
Kunskapsskillnaden mellan den som ska lära ut någonting och den som ska lära in någonting är ju (oftast) som sådan att den som ska lära ut har en högre kunskap inom området än den som ska lära in.
Det skulle inte vara svårt att lära ut något om jag var helt säker på att min mottagare också samtidigt lärde in. Det vill säga om det gick att sätta likhetstecken mellan lära ut = lära in. Men så enkelt är det ju inte. Jag kan nämligen aldrig hävda att du bör kunna något bara för att jag upplever att jag har lärt ut det till dig. Du kanske inte upplever att du lärde dig något – och då har du inte lärt in. Den tanken är mycket fascinerande att vända och vrida på!
Vi som lär ut kan aldrig helt säkerställa att det vi lär ut lärs in av den tänkta mottagaren. Men vi kan använda olika knep som gör att den kunskap vi vill dela med oss av blir mer tillgänglig. Då ökar förstås sannolikheten att mottagaren lär in.
Mitt knep är att använda några särskilda teoretiska modeller för att så att säga hitta och ”ringa in” mötesplatsen mellan läraren och eleven i praktiken på ridskolan. Jag har provat mig fram i många år och jag har hittat tre favoriter av teoretiska tankemodeller som visat sig vara väldigt användbara!
Det var en av de saker jag pratade om på fredagens ridskolechefsfrukost på Ridsportens Hus, Strömsholm. Och det är också en av de saker jag kommer att prata om på mina framtida föreläsningar om pedagogisk ridskoleverksamhet. En ridlärarfortbildning i distriktet är under planering, och fler spännande saker är på gång!
Utbildningsvetenskap + ridlärarpedagogik i praktik är framtidens ridskola, det är jag alldeles övertygad om. Håll utkik!
