Böcker

Bokrecension: Hästjuridik i vardagen.

Jag gillar böcker i allmänhet och pedagogik- och hästböcker i synnerhet och därför kommer då och då här på bloggen bokrecensioner av böcker jag använt mig av i ridskoleverksamheten, böcker jag använt mig av i mina studier och böcker jag läst för mina egna barn!

Jag har den stora äran att samarbeta med Kikkuli Förlag och mina tidigare recensioner hittar du under kategorin ”böcker”. Här kommer nu ytterligare en recension; Idag om boken Hästjuridik i vardagen. En praktisk guide för hästägare, stallägare och ryttare. Skriven av Frida Treschow.

Innan du läser recensionen vill jag först bara säga att jag – trots de lite humoristiska bilderna (nedan) – tycker att hästjuridik är ett oerhört viktigt ämne! Bilder är en viktig del av min pedagogik och ofta minns man något alldeles extra bra om man sett en lite ovanlig bild. Och tro mig, denna bok vill du minnas!

Hästjuridik i vardagen är, enligt sitt förord, tänkt att vara en handbok för dig som ska köpa häst eller arbetar med hästar på professionell nivå. Det är verkligen en bok som håller vad den lovar!

I boken beskrivs bland annat ärenden som hästköp, stallplats, fodervärd och beridartjänster. Boken tar även upp ansvarsfrågor och beskriver möjliga tvister.

Här beskrivs på ett utförligt sätt båda parternas skyldigheter och rättigheter, samt vilka skillnader som finns om det är privatperson eller näringsidkare som är den ena eller den andra parten – viktigt!

Boken innehåller ett antal ”fallbeskrivningar” som får svar, och boken bjuder dessutom på flera olika förtryckta avtal. Vilken skattkammare, tänker jag!

Som hästföretagare, och som privathästägare också för den delen, tycks tid ständigt vara en bristvara. Hästen/hästarna i praktiken tar upp oerhört mycket tid. Pappersarbetet som medföljer kommer ofta i andra hand – av egen erfarenhet vet jag att sena kvällar och nätter nyttjas flitigt.

Men det är ju så oerhört viktigt att det blir rätt! För oss människor givetvis, och mest av allt för hästen! Hästen kan inte själv föra sin juridiska talan, och många hästar har nog  dessvärre kommit i kläm mellan avtal som inte fungerat..

En klok person sa en gång:

”If you don’t have time to do it right, when will you have time to do it over?”

(John Wooden).

Denna bok hjälper dig att göra rätt från början. Den besparar dig både tid, stress och kanske även pengar! Den ser genom detta också till att din häst får det den behöver, men som den inte själv kan skriva något avtal om!

Jag är riktigt glad att jag fick denna bok av Kikkuli Förlag att recensera, och jag rekommenderar den starkt till alla hästägare och alla som arbetar med hästar i någon form!

juridik4juridikjuridik3


* Mina ridskoleponnyer är trygga, lugna och vana vid shower och maskerader så Jarrod tyckte inte ens att det var det minsta konstigt att jag satte en penna i pannluggen och glasögon på huvudet på honom och ställde honom framför dator och bok för min lilla ”photoshoot” 🙂

Pedagogiska tankar och resonemang, Ridskoleliv

En utmärkt modell för hoppning.

När jag gick på Strömsholm var året 2004. Jag hade den stora förmånen att få ha Erik Berggren som hopplärare och Agneta Aronsson som dressyrlärare. Bättre kunde det inte blivit! Det var en fantastiskt lärorik tid på alla vis. Framför allt inom hoppningen måste jag nog säga!

Jag hade en ridledarexamen i bagaget sedan innan, men saknade en hel del inom hoppningen. Jag hade inte fått grepp om upplägg och struktur för vare sig den egna hoppningen eller hoppundervisningen på ridskola, och det mesta kändes osäkert och rörigt. Därför är jag, och kommer alltid att vara Erik otroligt tacksam för allt det jag fick med mig efter utbildningen på Strömsholm.

För det första fick jag för första gången känna mig både modig och kunnig på hästryggen över hinder. Det hade aldrig hänt förut! Dessutom var det roligt. Det hade jag heller aldrig riktigt upplevt förut. För det andra fick jag med mig ett ”tänk” kring hoppningen som jag nu och för alltid kommer att arbeta efter. En sorts struktur och en uppbyggnad som fungerar på alla nivåer. Båda delarna gav mig den helhet jag tidigare alltid saknat! TACK!

När jag tänker och planerar hoppundervisning på ridskolan är det just på ”ridskolevis”. Det är inte träning på hög nivå, även om modellen givetvis fungerar även till det. Ridskoleutbildning innehåller så många dimensioner och det är otroligt viktigt att det fungerar och att det flyter på, för alla elever och alla hästar i en grupp. Jag tänker att jag vill ge mina elever från början det jag själv upplevde att jag så länge saknade: Förståelsen och strukturen – och känslan av att lyckas och att det är roligt. Tänk så otroligt viktigt det är!

Denna modell har alltid fungerat för mig. Vi kallade den ”hopptrappan” då och liksom en trappa byggs hopputbildningen i den upp från steg 1-5, först på en låg nivå. När alla steg passerats på en lägre nivå går man igenom alla steg igen på nästa nivå, och så vidare.

Här har jag gjort en egen bild över det jag fick lära mig av Erik. Nuförtiden hoppar jag själv alltför sällan. Fyra graviditeter i rask följd och logiskt då också fyra små barn att sköta om har gjort att tiden inte räckt till kontinuitet. Men barnen blir större, tiden mer generös och ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att börja träna igen! Tack vare denna modell vet jag ju dessutom precis vad jag ska börja med! 🙂

hopptrappan

Arbetsmaterial, Pedagogiska tips, Veckans Pyssel

Hästskelett till Halloween och vardag!

Vi går mot kusliga Halloween-tider och den ena läskigheten avlöser den andra. Skelett kan vara en sådan läskighet! Oavsett vad man tycker om Halloween tänker jag att det ju aldrig skadar med lite nya kunskaper om hästens skelett! Därför är veckans pyssel här att tillverka ett eget hästskelett. 

Till detta pyssel behövs:

  • Färgat papper
  • Vitt papper
  • Vita tops
  • Snabbmakaroner
  • Lim
  • Sax
  • Penna
  • En bok eller en bild över hästens skelett

Jag har använt mig av boken ”Hästens Anatomi” utgiven av Svenska Travsportens Centralförbund, som var en av mina kursböcker på ridlärarutbildningarna. Där finns en tydlig bild på hästens skelett.

Topsen används sedan för att ”bygga” skelettet. Lägg ut dem först på pappret innan du limmar fast dem. Titta i boken hur de ska sitta i förhållande till varandra och vilka vinklar som finns. Här kan man vara mer eller mindre avancerad förstås – min skelettuppbyggnad nedan är på ett ganska enkelt vis. Benen fick exempelvis inte fler leder på min bild, och revbenen var alla lika långa. Men det går ju att göra nästan hur avancerat som helst för den som vill!

Huvudet ritade jag av på vitt papper med boken som underlag och klippte sedan ut. Snabbmakaroner blev de sju halskotorna! Om man gör en större variant får man också plats med bröstkotor och ländkotor.

Så här blev det:

skelett

Jag ritade till sist konturerna av hästen runt om det uppbyggda skelettet.

Idén kom från början från ett pyssel jag gjorde med mina egna barn ett annat år, då var det en människokropp i skelettform som tillverkades. Härom dagen tänkte jag – man skulle ju faktiskt kunna göra en häst på samma vis!

Förutom kreativitet som är så härlig, ger denna övning också en hel massa ny kunskap. Nästan hur mycket som helst faktiskt, beroende av hur avancerad man väljer att göra sin bild! Det kan vara en enskild övning i pysselform för ett mindre barn eller en gemensam teorilektion med samtal/genomgång om skelettets uppbyggnad – och alla varianter däremellan.

Jag kommer att lägga fram detta pyssel till höstlovet på ridskolan hos oss – vi kallar det ju HÄSTLOV! Kanske blir du också inspirerad och vill göra detsamma på din ridskola!

Om bloggen, Pedagogiska tankar och resonemang

Det bästa av två världar!

När jag först klev in i universitetsvärlden kände jag mig ganska liten och bortkommen. Jag längtade efter kunskap i beteendevetenskap, utbildningsvetenskap, pedagogik och sociologi. Men jag kom från en helt annan värld!

Jag har alltid varit kunskapstörstande förstås, men jag hade liksom inte redan från gymnasietiden (som många andra) lagt upp någon långsiktig studieplan. Jag ville bli ridlärare och jag ville starta egen ridskola. Och så blev det också. Men ganska omgående kände jag att jag både ville (behövde) ha mer och att jag ville kunna ge mer. Jag längtade efter en ny dimension!

Så gick min väg mot universitetsvärlden. Jag har aldrig varit ”student” i den bemärkelsen att jag levt studentliv, bott i korridor och allt det – jag har ju alltid haft min andra värld parallellt. Och det har passat mig perfekt!

Idag har jag nära 300 högskolepoäng i beteendevetenskap och jag ser inget slut. Jag pluggar inte för att ”bli klar” – faktum är att jag aldrig vill bli det! Det finns så mycket att lära sig och det tar aldrig slut. Nu studerar jag ett masterprogram i pedagogiskt arbete och jag är en ganska udda figur där. Programmet är på avancerad nivå, vilket innebär att man bara har tillträde dit om man har en examen på grundnivå (fil. kand i  pedagogik i mitt fall). I princip alla mina medstuderanden är lärare, skolledare, rektorer, jobbar på skolinspektionen eller i någon annan form har en medelhög eller hög position inom utbildningsväsendet. Jag tillhör – trots mina 36 år – de yngsta!

Jag är på alla programkurser alltid ensam ridlärare/ridskolechef. Min värld är en främmande värld för de flesta jag möter på mina kurser på universitetet. I början tyckte jag att jag inte riktigt hörde hemma där. Inte på det vis att någon annan uttalade det alls, det var mer en egen känsla. Men nu känns det aldrig så längre! Nu blir jag istället den som ofta blir ihågkommen av lärarna i en stor studentgrupp eftersom jag är en som sticker ut i min beskrivning av mig själv, mitt yrke och mitt syfte med mina studier. Att sticka ut är häftigt! 

För mig är det den allra bästa balansen i livet – att ha dessa båda delar. Ridskolevärlden och universitetsvärlden. I universitetsvärlden lyfter jag ofta ridskolan och dess pedagogik i mina skrivuppgifter – ridskolan blir där ”känd” som ett utbildningsfält de flesta inte tidigare kände till (trots ridsportens storlek och bredd). Till ridskolan försöker jag att plocka så mycket jag kan placera av universitetets pedagogik. Det är en balans som varje dag stimulerar och utvecklar mig själv och mitt eget sätt att tänka och förhålla mig till de båda världarna – helt enkelt en ständigt pågående lärprocess!

Mitt huvudsakliga syfte med kombinationen känner ni bloggläsare troligtvis redan till, men jag säger det igen; Att kombinera de båda världarna och att skapa något jag tycker  ofta saknas och alltid behövs – R I D S K O L E P E D A G O G I K.

Jag brukar säga att detta är bara början. Vi får väl se om jag har rätt 🙂

liuliu2

Om bloggen, Pedagogiska tankar och resonemang

Kan man sätta © på kunskap?

Inom utbildningsvetenskapen talar man ofta om kunskapsfilosofi – läran om kunskapens ursprung och giltighet. Det kallas med ett annat ord epistemologi. Inom epistemologin finns olika inriktningar; en inriktning säger att vi föds som ganska oskrivna blad och att vi får vår kunskap genom erfarenheter och våra sinnen. En annan säger att det inte är fullt så enkelt, utan menar att tidigare erfarenheter alltid präglar det vi idag väljer att fokusera på och att det alltid ligger till grund för vilken inriktning den fortsatta utvecklingen av vår kunskap får. En annan inriktning menar att idéer, begrepp och förmågor är medfödda och att det som redan finns inuti oss som är det som ger våra erfarenheter sin mening.

Det går att vända och vrida på detta hur mycket som helst! Krångligt och onödigt tycker några. Jag tycker det är riktigt intressant och jag kan ägna ganska mycket tid åt att utmana mig själv till att se på saker ur olika perspektiv. Kunskapsfilosofin är en av sakerna! Nu ska vi inte gräva ner oss för djupt i det just idag, utan istället ta tanken vidare till frågan; Kan man äga kunskap? Eller kanske snarare; Kan man sätta copyright på sin kunskap?

Vi tar det till ridskolebranschen och jag svarar utan tvekan nej på den frågan!

Min åsikt är att kunskap inom ridskolebranschen ska och bör spridas så mycket det bara går. Det gynnar alla! Vi tar ett exempel från verkligheten:

Ibland är det så att en anställd ridlärare på en ridskola inte får undervisa någon annanstans än på just den ridskola hen är anställd. Det finns många perspektiv att se på den frågan (alltid många perspektiv). Och jag har säkert inte tänkt på allt. Men jag har tänkt på det här; Varför inte? 

Av rädsla för konkurrens? Av rädsla att företagshemligheter och idéer ska spridas till andra? Av rädsla att elever ska byta ridskola och istället möta sin favoritridlärare någon annanstans? Kanske någon av dessa anledningar, kanske andra anledningar som jag inte tänkt på. Det är givetvis helt upp till varje ridskola hur de väljer att göra, baserat på ur vilket perspektiv de ser på frågan. Men hos mig är det inte så. Av dessa anledningar:

Jag tänker att kunskap kan och bör spridas! Om det är så att en ridlärare som arbetar hos mig tar med sig något som den upplevt varit bra till en annan ridskola vid något tillfälle – om det råkar slinka med något sådant – då är det ju verkligen bara positivt. Det gynnar några andra ridskoleelever någon annanstans, det ger fler ridlärare idéer och det kan till och med gynna trogna arbetande ridskolehästar på en annan ridskola. Kort sagt, en liten bit av något bra som kan gynna en hel bransch. Det finns inget att vara rädd för! Det någon kan ta med sig är ändå inte kärnan. Det går inte att kopiera rakt av på direkten, men det går att få med sig en lite del. Och det är bara positivt!

Du som läser bloggen här – du får små bitar då och då, du använder det kanske om du tycker att det är bra – du får inspiration och kanske nya idéer, du producerar ännu mer ny kunskap! Men du kan aldrig göra exakt det jag gör på exakt samma vis. Och det är det som är tjusningen!

Generellt tänker jag att ingen aktivitet och inga relationer ska bygga på en rädsla, att vakta på något som är ”mitt”. Jag tänker att det gäller både kunskap, anställd personal och ridelever. Det är upp till mig här i min verklighet att producera så mycket kunskap jag bara förmår – inom vilken del av kunskapsfilosofin jag än anser mig tillhöra – och att sprida den så mycket jag bara kan. Det är upp till mig som ridskolechef att skapa en så bra arbetsplats att mina anställda vill vara just här hos mig. OCH det är upp till mig att skapa en så bra ridskola så att mina elever väljer att stanna just här för att de vill det!

Jag vill inte drivas av en rädsla att förlora – jag vill ledas av en positiv kraft att utveckla!

lektion1

Arbetsmaterial, Pedagogiska tips, Veckans Pyssel

Att göra en ridbana!

Här kommer ett tips på en rolig och användbar teoriövning anpassad för små barn. Det är dessutom en uppföljning på det populära ridbanabingo vi haft tidigare.

Till denna övning behövs en ritad ridbana med bokstäver, bilder från ridbanabingot, sax och lim. Senare också lamineringsplast och lamineringsmaskin.

Den första för uppgiften för eleverna är att komma ihåg vilka av bilderna som finns på ridbanan. Sedan ska dessa klippas ut och limmas fast vid rätt bokstav. Därefter lamineras varje bild för att kunna användas till att rita ridvägar (med whiteboardpenna som går att sudda).

Denna övning är både lärorik i många steg, kreativ och konkret!

ridbana1ridbana2

Böcker, Ridskoleliv, Tankar om hästar

Bokrecension: Häst är bäst.

Jag gillar böcker i allmänhet och pedagogik- och hästböcker i synnerhet och därför kommer då och då här på bloggen bokrecensioner av böcker jag använt mig av i ridskoleverksamheten, böcker jag använt mig av i mina studier och böcker jag läst för mina egna barn!

Jag har tidigare recenserat Lullan och hästarna och LEKTIONSIDÉER – För undervisning av ryttare med handikapp och i barnverksamheten. Här kommer nu ytterligare en recension; Idag om boken Häst är bäst. En barnfaktabok om hästar. Av Anne Adre-Isaksson och Lena Karlsson, från Kikkuli Förlag.

bok2

Häst är bäst utstrålar värme och kärlek till hästar. Det är också ”verklighetens” hästliv som beskrivs, hästarna är lurviga och det är alla årstider på bilderna. Precis så som det ju är i det riktiga hästlivet! Det är vardagen som skildras i boken och dessutom ofta ur en ridskoleelevs perspektiv – jag gillar det!

När jag bläddrar i den här boken minns jag så tydligt hur det var – hur jag var när jag var en liten ponnytjej – att vara nyförälskad i hästarna och i den där helt nya världen som just hade öppnat sig. Man ville veta allt. Precis allt!

Häst är bäst har en stor – och korrekt – bredd i ämnet hästkunskap; hästens historia, hästens språk, skötsel, utrustning, hästens delar, hur ett föl föds och växer upp. En mängd fakta som den vetgirige nyfrälste hästälskaren längtar efter att få veta! Och bäst av allt, tycker jag, är att det ofta står om lyckan och glädjen över att få vara med hästar och att få möjlighet att skapa relationer med dessa fantastiska djur. Hur detta framställs – inte som en rättighet utan som en gåva – ja det är det allra bästa med den här boken!

bok4

I boken är det mest islandshästar på bild från den ridskola som presenteras, och kanske kan det uppstå lite oklarheter för den ovane som ser på bilderna och sedan jämför med sin egen ridskola. På de flesta ridskolor finns inte islandshästar. Jag tycker verkligen om att det är något annorlunda än bruna storhästar som gestaltasabsolut! För så ser ju verkligen livet ut hos oss med våra lurviga ponnyer i alla kulörer. Men just islandshästar har exempelvis en något annorlunda utrustning vilket kanske kan göra någon läsare förvirrad vid just bilden av hästens utrustning, med då islandshästutrustning.

Vissa bilder är inte helt inom rutan, ibland är ett öra eller en hov utanför bild vilket nog inte bekommer någon läsare alls utom just mitt aningen perfektionistiska öga.

Jag tittade inte på bokens utgivningsår när jag började läsa, men insåg ganska snart att jag ville veta det. Boken kändes som om den kunde varit skriven ”på min tid” – alltså någon gång kring 1990 när jag hade precis de här nästan religiösa första-upplevelserna av hästlivet. Jag blev faktiskt riktigt förvånad att det stod 2015 som år! Men samtidigt blev jag glad, eftersom det ju visar att denna lyckokänsla och denna härliga vetgirighet kring hästar fortfarande i allra högsta grad lever kvar!

Ofta hör man annars att dagens barn inte har den tiden eller det engagemanget i stallet så som man hade förr. Jag har alltid hävdat att dessa genuint hästintresserade barn fortfarande finns – det finns ju massor av dem hos mig på min ponnyridskola – och här är deras bok!

bok1

Boken avslutas med några sidor hästigt pyssel! Det tog vi oss genast an förstås – vi har målat hästskor så det har stått härliga till på ridskolan här hemma! Den inspirationen blev ett veckans pyssel och det tackar vi för! Det finns dessutom ännu mer jag gärna skulle sätta pysselhänderna i! Det kommer jag nog att göra framöver ska ni få se 🙂

Häst är bäst passar nog allra bäst den unga nyförälskade ridskoleeleven – tillsammans då med den nyblivna ”ponnyföräldern” – här kan ni lära er mycket tillsammans och många av era frågor kan få svar!

bok5


På bilderna syns: mina egna barn och tre av mina ridskoleponnyer, på gruppbilderna från vänster: Melker/Concorde, Maja/Julle och Alma/Rednex.

Ridskoleliv

Ridborgarmärkesdags!

Ridborgarmärket är ett lysande exempel på en positiv förändring i ridsporten, tycker jag! Förr var det riktigt svårt att ta Ridborgarmärket, det är ni säkert många som minns. Man skulle rida två varv i varje gångart, i både höger och vänster varv. Tänk två varv på fyrkantspåret i galopp åt båda håll! Om det hade varit så idag hade det inte varit många på vår ridskola som hade kunnat ta det.

Nu har man tänkt om, och tänk så himla bra! Nu innebär Ridborgarmärket att man ska kunna rida ett och ett halvt varv på fyrkantspåret i valfri/a gångart/er. Detta gör att ALLA elever på vår ridskola kan ta märket! Till och med de allra yngsta, eftersom våra ponnyer är tränade att ”gå fot”. Ledare får alltså finnas vid hästen men utan att inverka. Snart genomför vi årets Ridborgarmärkestagning här hos oss!

Inkluderande aktiviteter gillar vi! Mer om Ridborgarmärket kan du läsa hos Svenska Ridsportförbundet.

ridborgarmärket20172

Ledarskap på ridskola, Pedagogiska tankar och resonemang

Teori X och Y.

En av de bästa föreläsningar jag någonsin varit på genom alla år som studerande, var en föreläsning på kursen Utbildningsledarskap (inom det masterprogram jag läser) som handlade om ledarskap i praktiken. Föreläsningen hölls av Stefan Blomberg. Stefan Blomberg är psykolog och har bland annat varit med i TV-programmet Morgans Mission (den varianten med inriktning vuxna/arbetsplatser) som den rådgivande psykologen.

Föreläsningen handlade – bland mycket annat – om Teori X och Teori Y. Och ledarskapet inom dessa båda. Det kan verka som rena grekiskan för den oinsatte, och jag ska förklara helt kort; Dessa två teorier skapades och utvecklades 1960 av en Douglas McGregor och handlar om arbetsmotivation, ledarskap och chefskap. Jag har gjort en liten sammanställning här:

x-och-y

Det faller sig nog naturligt för många att det är Teori Y man helst skulle vilja tillhöra. Eller? Hur ser det ut i verkligheten då? Många vittnar nog om att Teori X fortfarande i allra högsta grad lever och frodas här och där. Varför är det så?

Jag har förstås inga svar på de frågorna, utan låter dem hänga i luften. Men en sak som Stefan Blomberg sa, och som verkligen fastnade i mina tankar var, att om man som chef  och ledare utgår från Teori Y (vilket han ju förstås rekommenderade) så kommer man troligen då och då att bli besviken (eftersom alla människor man är chef och ledare för troligtvis inte alltid kommer att ta emot det på det vis man önskat). Men att det i längden, i det långa loppet alltid är värt att utgå från just Teori Y – det är det förhållningssätt som alltid lönar sig i den stora helheten av ledarskap. 

Jag försöker att inte bara utgå från det när det gäller människor, utan till viss del även när det gäller mina hästar. Nej de får inte fritt att lösa sina egna arbetsuppgifter förstås, men väl att min grundtanke om dem är att de under rätt arbetsförhållanden vill och längtar efter att prestera bra och att min roll som ledare för dem är att frigöra den kraften. Att i grunden ha den positiva synen på alla – tvåbenta som fyrbenta – man har förmånen att arbeta med – det tror jag gynnar precis ALLA!

Pedagogiska tips, Ridskoleliv, Veckans Pyssel

Veckans pyssel!

Vi försöker ofta att bygga in kreativitet i ridskoleverksamheten, på olika vis. Pyssel och skapande är något vi ägnar oss åt i samband med teorimomenten både på ridläger och i ridskoleverksamheten under terminerna.

Jag minns själv från när jag var liten och hästtokig att det näst bästa efter att faktiskt vara med hästar var att skapa något som hade någon form av anknytning till hästar. Den känslan har jag tagit fasta på i och med ”Veckans Pyssel” på min ridskola idag.

Tanken med Veckans Pyssel är att uppmuntra till skapande, gemenskap runt pysselbordet och något att göra i stallet medan man väntar/syskon väntar på att någon ska rida. Tanken är också att det ska göra att man kanske till och med dröjer sig kvar i stallet lite extra, istället för att stressa vidare – en mysig känsla av närvaro helt enkelt. Att skapa något med händerna tillsammans är härligt för både barn och vuxna, och någonting man till och med mår riktigt bra av, tror jag!

Den senaste veckans pyssel har varit att måla hästskor. På bordet i teorirummet står en hink med hästskor, en låda med färger, penslar och pappersfat (att hälla färgen på). En liten instruktion/uppmuntran har lagts ut i sociala medier. Skorna får sedan – efter att de torkat – följa med sina skapare hem. Det har då både inneburit en trevlig och kreativ stund och det innebär ett minne från stallet/något ”hästigt” att ha hemma.

Veckans ”måla hästskor” har blivit stor succé! Många har också uttryckt glädje och tacksamhet över pysselmöjligheterna! Väldigt roligt ❤

På mitt kontor ligger nu en mängd olika fantastiska skapelser på tork, med små namnlappar, redo att följa med sina konstnärer hem. Några ska bli julklappar, har jag hört! 🙂

sko